lördag 23 juli 2016

Sommarkväll med musik i trädgården

Det gäller passa på. De varma, ljumma sommarkvällarna är inte så många. Igår var jag och en vän iväg till Vintervikens trädgårdscafé. Det är en prunkande, stor och generös trädgård med olika små rum skapade av naturen. Vi satte oss under de små äppelträden nära utomhusscenen. Det är så särdeles vackert just där. De små träden bildar ett naturligt vackert tak. Vi beställde in varsitt glas vitt vin (nja, vi fick stå i lång kö och bära vinet till bordet själva ;) och satte oss som många andra för att lyssna på samiska Gålmuk. Det var sång och poesi, dragspel, gitarr, klarinett och lite dans också. En fin kväll med natur, kultur och gemenskap.




onsdag 20 juli 2016

Friheten som blev lika med konsumtion

En lång och viktig essä som jag verkligen kan rekommendera, vare sig man är specifikt intresserad av de möjligheter som skaparna av Internet tänkt sig eller bara vill förstå mer om makten företagen på arenan skaffat sig. Läs essän i SVD här

fredag 8 juli 2016

Från ett frö


Att odla mat. Det är endast en oerhört kort stund av människans tid på jorden som vi inte odlat vår mat själva. Jag själv är stadsbarn som vande mig vid att ärtor kom från frysdisken på Konsum. Nu håller jag på och lär mig odla. Det är ett sårbart samhälle som utvecklats, där vi gjort oss beroende av andra, t.ex importerar vi stor del av vår mat. Det är dags tänka om. Varje kommun borde ha egen odling så vi kan vara mer självförsörjande. Här i Stockholm bistår kommunen med lådor och jord för alla som vill stadsodla, det är ett jättebra första steg.  Jag har självt följt vägen till maten i år. Från bland annat ett litet frö som planterades i en liten kruka ståtar idag en stor fin planta med massa chilifrukt. Det är naturens under.

onsdag 6 juli 2016

Sommarnätter


Sommarnätter. Jag har kommit att uppskatta dem allt mer. Här är en bild jag tagit i solnedgången på Rånö. Där var vi på somrarna när barnen var små. Hyrde en liten enkel men välbyggd stuga med öppen spis och utsikt mot denna horisont. Långgrunda bad, klippbad, utedass, en slingrig skogsväg till en liten affär och bryggan där den lilla färjan stannade till. Tallar, blåbärsris och slingrade stigar över berghällar. Hur vi ibland tog radio, filtar och lunch i knyten på huvudet och vadade i turkos långgrunt vatten med sandbotten ut till en "öde" udde, där vi sedan låg på varma klipphällar och lyssnade till "sommar" medan vi hörde havets ljud och såg molnen på himlen. Vi har så många fina minnen därifrån. Den stillhet, tystnad som jag ofta längtar efter idag finns alltid där.

Jag sitter med öppna fönster och skriver det här. Det är varmt och det är vackert och jag skulle vilja säga liksom tack till naturen för att den är så underskön och ger oss allt det här vackra. Och berätta att jag blev så glad idag, för vi såg flera fjärilar som fladdrade omkring. Och det är första gången i år vi ser.

tisdag 5 juli 2016

Ansvar och rimlighet

Vi har ett modernt liv idag heter det. Men ofta tycker jag det blivit synnerligen krångligt och tungrott. Ungefär som man hade en liten båt, den var kanske lite liten, man fick precis plats med det man behövde, men så blev man erbjuden en större. Den skulle ha allt, sedan visade det sig den vara väldigt tungrodd. Eller är den här liknelsen bättre: Den högra handen vet inte vad den vänstra gör.

Ja, jag pratar nu i liknelser men det det handlar om är den safari, djungeltest, bergsbestigning det innebär i att finna vem i en lång kedja av aktörer som orsakar att en gammal människa får sina stora paket med hygienartiklar avlämnade utanför dörren. Den gamla gumman är funktionshindrad, kan såldes inte bära in kartongerna själva.

Jag ringer inte firman hon köper dessa av ännu en gång. Det har vid förra och förrförra samtalet svurit ed på att fixa detta. Denna gång ringer jag budfirman direkt. Får tag i en gubbe som verkar kunna sina saker. För det första konstaterar han att firman aldrig hört av sig till dem som de lovat mig att de gjort. Han går tillbaka i papperna och kan sedan berätta att kunden, alltså firman som gumman köper av har kryssat i att paketet ska lämnas utanför! Man baxnar.

Ringer firman igen. Jaså, har de inte gjort reklamation, men det står här, säger hon först. Jaha, säger jag, men då har den som skrivit det farit med osanning. Oj då säger hon, som vill hon försöka frammana någon form av uppbragt känsla att kunna visa kunden: "vi bryr oss", men hon bryr sig inte. Hon har istället hittat den skyldige: Gummans sköterska som skriver recepten på hygienartiklarna. Hon har kryssat i att chauffören gärna får släppa av grejerna utanför kundens dörr. Konstigt nog plötsligt nu. För förut hade hon telefonavisering får jag veta.

Det stämmer nog inte alls, svarar jag, eftersom det inte fungerat någon endaste gång. Gumman har aldrig fått något telefonsamtal trots att vi bett om det många gånger nu. Och jag tänker på det skarvande liv denna receptionist lever, ljuger lite hit och dit hela dagarna för att fasaden ska hålla ihop och slogan ska hänga någorlunda rätt på firman. Jag får telefonnumret till sköterskan. Det leder till en vårdcentral där det var många år sedan sköterskan arbetade!

Jag därefter blir vidaresänd till en vårdcentral som visar sig vara nedlagd.

Och där tog tiden och orken slut att försöka ordna detta igår. Idag hoppas jag kunna få tag i den som är sköterska till gumman och varför sköterskan, som vet att gumman bor ensam utan daglig hemtjänst och inte kan bära in stora paket utifrån trapphuset på egen hand, väljer alternativet att budchauffören gärna kan lämpa av de stora kartongerna utanför den gamla gummans dörr. Är det någon som känner sig lockad att göra denna resa genom det nya moderna livet:" ansvaret är alltid någon annans"?

måndag 4 juli 2016

Bön och Malört

Nyss delade jag en bild på FB som, föreställer Narcissus, nu inte beundrande sin spegelbild i en sjö utan i skärmen på en smartphone. Jag tänker på dem som växt upp med smartphones, med att dela sitt liv med så många fler än de som finns i ens närhet, vad händer med oss när vi blir vana vid denna bekräftelse. Parallellt med de tankarna går tankarna medan jag läser om Bön för Tjernobyl av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Utan el i i det övergivna strålskadade området lever en del idag. En gumma ser ut genom ett fönster och funderar. Kommer en insekt blir hon glad för sällskapet. I boken som är ett stort litterärt reportage som tog 20 år att färdigställa, framträder människor Svetlana pratat med under många år, varav många är döda idag. Hon har transkriberat intervjuerna så bra att det är som att lyssna till ödesmättade monologer på en teaterscen. Jag tänker mycket när jag läser. Ser många bilder. Får veta saker. Som hur insekter försvann direkt, som hade de ett annat varningssystem för den osynliga strålningen än människorna, som i flera dagar gick omkring utan att veta att en katastrof ens inträffat. Hur bina vägrade lämna kuporna på fyra dagar. Sådant där. Det försätter mig i ett tillstånd av andakt.

Något jag tänker länge på är den monolog (Monolog om att människan bara är förslagen i sin ondska och om hur enkel och begriplig hon är i små små ord av kärlek) där det berättas att i Uppenbarelseboken i Bibeln förutspås att en dag ska det falla en stjärna brinnande som ett bloss över tredjedelen av vattenkällorna och göra vattnet bittert. Stjärnans namn ska vara Malört. Att många människor ska dö för att vattnet blivit bittert. Och att sedan få läsa vidare dessa rader: " Malört heter på ukrainska "tjernobyl"".

söndag 3 juli 2016

Bundna till händer och fötter

Scenariot där vi inte på något eget sätt utan att vara beroende av bankerna, kan förfoga över våra pengar är en mardröm tycker jag. Hur kan det ens vara möjligt att bankerna ska få ha monopol på alla våra betalmedel? Inser vi inte faran? Inser vi inte risken vid ett haveri, en katastrof, en attack eller bara det att vi lätt kan utsättas för utpressning i forma av att vi måste betala höjda avgifter till bankerna, vi har ju inget annat val. Och alla de som har svårigheter med bankkort, på grund av funktionsnedsättning, skuldsanering etc, har politikerna rätt bara räkna bort dem? Ibland känner jag mig väldigt trött och väldigt rädd. Hur kan det vara möjligt att så många politiker inte ser klart att näringslivet binder oss till händer och fötter och suger i sig allt mer av oss. Ordet näringsliv förresten. Jag ser det som att näringslivet när sig på livet och livet är vi. Läs vad ordföranden för Säkerhetsbranchen anser och varnar för.

Tjejer ska få vara glada och fria och trygga

Jag blir förskräckt och skrämd av senaste tidens explosion av sexuella ofredanden i folksamlingar där unga kvinnor befinner sig. Väldigt unga kvinnor som är på konsert, som älskar musik, som vill stå nära idolen framme vid scenen i vissa fall. I detta hav av människor passar unga killar på att ge dem men för livet. Det kan vara ett litet, obehagligt, skrämmande och äcklande tafs, typ hålla fast och känna, det kan vara mycket värre där man gemensamt håller fast tjejen och brutalt tvinga in fingrar eller kön i den unga flickan, en våldtäkt alltså. Gemensamt för många av dessa attacker är att de börjat med att ett gäng unga killar omringat tjejerna, som en flock vilddjur omringat ett byte och sedan roffat åt sig det de vill ha. När flickorna försökt värja sig har de blivit hånade och man har fortsatt, eller så har en hand bara kommit från ingenstans och efter en snabb attack försvunnit i folkhavet. Det är så hemskt att tänka på.

Det som är bra är att många reagerat på det här. En ung tjej ska kunna gå på konsert precis som en ung musikintresserad kille tycker de allra flesta. Men nu har flera unga tjejer sagt de inte vill gå konsert mer, vill liksom inte riskera att bli attackerade. Så får det absolut inte bli. Det är en sådan hemsk inskränkning i tjejers frihet. De är unga, de ska kunna ha roligt utan att vara rädda, deras kroppar är deras och ska respekteras. Och det som behövs är krafttag, förebyggande och juridiskt straffande för de som skadat de här unga tjejerna. Allra bäst är nog om män  säger till män eftersom många män tyvärr inte lyssnar till kvinnor. Jag önskar att män ställde sig på scenerna innan varje konsert och tog i så här hårt och visade att så här vill vi inte ha det, tjejer ska kunna ha roligt tillsammans med oss män utan att riskera att bli skrämda, hotade, skadade.

En eloge till alla de fina män jag träffat och umgåtts med under mitt liv, som visat respekt som jag kunnat ha roligt med utan att vara rädd för att mina gränser inte ska respekteras, en eloge till alla fina män som ställer sig upp och sätter gränser när de ser en kvinna utsättas. I den här videon blir en artist under en konsert i USA 2014 fly förbannad när han i folkhavet ser en ung tjej bli sexuellt trakasserad. Se mannen ryta ifrån mot den som ofredar en tjej i publikhavet

lördag 2 juli 2016

Romantips 2



Operamopsen skriven av mor och dotter, Disa Åberg och Linda Bonaventura utspelar sig i en bostadsrättsförening på Östermalm. Det är stambyte och under en tid tvingas de boende laga sin mat och duscha i källaren.  Persongalleriet är intressant och huvudperson är en charmig svart mops som blir kär i en avdankad operasångerska. Missförstånd, skandaler och kärlek uppstår i den nya gemenskapen. Romanen är välskriven, personerna lätta att engagera sig och miljön passande för detta slags drama som innefattar många delar av ett mänskligt och hundigt liv. 


Romantips

I vårvintras blev jag inbjuden av min vän Eva Swedenmark att delta i en liten skrivcirkel som ses en gång varannan vecka. När jag kom med var det dags för tryck av Evas nya roman och jag fick korrläsa vissa delar. Det var release i våras romanen har fått flera fina omdömen, idag rekommenderas t.ex Evas roman i DN:s boktips.



Om ni inte börjar leva gör jag slut av Eva Swedenmark handlar om fyra vänner i sextioårsåldern som inte är lyckliga. En av dem lever i sorgen och besvikelsen efter en man som lämnat henne för en annan, en annan efter en man som gått bort, en annan i ett äktenskap utan passion och en vantrivs på sitt arbete.

En av kvinnorna orkar inte längre fortsätta denna dystra vandring utan ställer ett ultimatum och sedan är berättelsen igång. Nu ska deras drömmar förverkligas. Plötsligt är läsaren med på diverse äventyr som lockar fantasin, som till exempel sökandet efter en ungdomskärlek i ett soligt och vackert Nice. Eller som den gången de bestämmer sig för att försöka ta tillbaka en stor segelbåt i Stockholms skärgård. Det är också allvar, vad gör man åt att inte längre respekteras på jobbet? En verklighet för många kvinnor över 50, som skuffas undan, görs osynliga
. Romanen är välskriven, och de fyra kvinnorna är alla trovärdiga, mänskliga och lätta att tycka om. Nu är en uppföljare redan på gång för vi måste ju få veta: hur det går sen? 

fredag 1 juli 2016

För humlors skull

Senaste tiden har jag tänkt på vad mycket viktigt kunskap som gått förlorad med vårt moderna liv. Jag har också tänkt på humlor och bin som har det svårt. Både för att vi har så ensidig odling i dag, stora arealer av ett enda sädesslag ger humlor och bin näringsbrist. De behöver de små ängarna med blommor av alla sorter. Jag upplever att det finns allt färre humlor och det oroar mig Jag tänkte därför att jag skulle göra det jag kan, odla lite blandat som både går att äta och som humlor kan tycka om. Och jag hoppas kunskapen om humlors behov av blommande vägrenar kanske kan göra att alla som har en tomt eller trädgård kan ha ett hörn som får bli vildäng.

Jag själv odlar tomater och salvia, lavendel, basilika, oregano, timjan, rosmarin, gräslök, (åh den blommade så fint tidigare i sommar). Nu blommar tomaterna med gula vackra blommor och jag hör humlorna surra, det gör mig så glad. Här på bilden kan ni se en av de fem pallkragar jag stadsodlar i.  Nästa år ska jag vara tidigare ute, då ska en av lådorna få bli en vildäng för humlor. Jag är ju nybörjare i år.

Tomatplantorna förresten, de har min dotter drivit upp ur två skivor tomater som hon lade i en låda med jord. Tipset fick hon på Youtube. Av det blev det över tjugo tomatplantor! För dig som vill veta mer om humlor, se den här dokumentären, Bieffekten.