söndag 24 april 2016

Tango med dig

Dagar går. Jag samlar ihop texter och bilder av min vän Rainer som hans dotter ska få.
Jag läser hans dikter. Jag lyssnar på skivan vi spelade in 2001.
Jag har mycket jag skulle kunna skriva här, men jag väntar, det tar sin tid. Men det finns en styrka som ökar. En kraft som han lämnar kvar hos oss. Jag vill tacka. Men det är som om vanliga ord och meningar inte räcker. Som jag måste tacka med poesi. Jag sitter med pennan i handen, fingrarna på tangentbordet och väntar.

Under tiden;  Jag skrev att ni skulle få läsa en intervju jag gjorde med Rainer
hemma i Hässelby 2006. Här är den:
Rainer  Sky bar Göteborg 2000


Hörde att jag är
en säkerhetsrisk
de säger att jag
yrar
men jag är säker på
att jag såg
mynningsflamman
hörde skottet
vid mitt högra öra


Så börjar en av dikterna i Poetens sjukjournal. Rainer Ellilä, Hässelby, skriver med de tilltufsade änniskorna i tankarna. Själv räknar han sig som en överlevare.

Hemma hos Rainer Ellilä ringer telefonen sällan. Han säger det själv. Med men viss konstnärligg distans. Han har ställt den illröda telefonen på ett notställ. Som en installation. Rainer lever det ensamma författarlivet där kontakten med andra människor stör skrivandet. Och skriver, det gör verkligen Rainer. Sex böcker har han gett ut de senaste tre åren.
   - Jag är trött nu. Tom, liksom tömd. Jag har konfronterat så mycket av mina demoner, känslor och tankar under den här intensiva perioden.

Rainer sitter i sin svarta, pompösa lädersoffa. På ett notställ står en illröd gammaldags telefon.
   -Jag kallar installationen för "Jag ringer dig ikväll älskling så kan vi dansa finsk tango" säger Rainer och ler vemodigt. Han och hans flickvän har sedan i höstas tagit ett års paus från varandra.
   - Jag känner så mycket sorg; jag har sabbat ett förhållande, nu måste jag ta mig ur mitt spritmissbruk.

Han vet inte hur eller när det är dags, bara att han är trött. Att han inte kan skriva när han är lycklig. Han behöver falla långt ner för att kunna komma åt det han måste skriva om. Det gör det omöjlig att vara författare och man, samtidigt.
   - Jag bär den finska vemodigheten med mig vart jag går, säger han och häller upp kaffe åt oss från en röd termos.



På väggen ovanför soffan hänger en förstoring av när han uppträdde som estradpoet på den legendariska göteborgsscenen Nefertiti för fem år sedan. Sex år sedan han vann Svenska mästerskapen i Poetry slam i Borås med dikten "Jag vill döpa om blommorna efter dig" i konkurrens med många mycket bra unga svenska estradpoeter.

Poetry Slam idag är för mycket rap
Idag tävlar inte Rainer. Ibland vill han det, men då i lagtävling. Ett tag uppträdde han, spelade in en skiva och turnerade med poesigruppen Sjunde Paragrafen. Han önskar de ska återuppstå. Då gör han gärna comeback.
- Jag tycker det är synd att Poetry slam idag handlar så mycket om rap. Jag tycker att poesi på scen inte handlar om underhållning, utan om att bli berörd. Publiken ska få något att tänka på, inte skratta åt.

Rainer läser sin poesi på svenska på svenska scener, men skriver på finska och hans novell- och lyriksamlingar är utgivna på finska. Han har försökt bli utgiven på svenska genom att själv översätta en av diktsamlingarna, " Runoilijan Potilaskertomus" (Poetens sjukjournal). Det var den som blev hans genombrott i Finland 1996. Omskrevs som " Den naknaste berättelse om alkoholism man läst". Men ännu har inte något svenskt förlag gett ut den. På svenska kan man därför möta Rainers texter på estradscenen, internet, i tidskrifter, antologier och på cd.
  
Rainer fyller 57 år i år. I mer än tio år har han skrivit på heltid. Hans yngsta dotter är tonåring. Hans äldsta dotter död sedan många år. Om sorgen efter henne och lyckan över den dotter som lever skrev Rainer i " Näkymätön vieras" (Osynlig gäst) Där döden är den osynliga gäst som kommer oanmäld en dag.

-Jag vill att de som läser mina böcker ska känna att de inte är ensamma.
När Rainer skriver tänker han inte på en speciell mottagare annat än att han föreställer sig att det måste finnas någon människa där ute som känner som han gör. Det är den människan som Rainer vill nå med sina texter.
- Jag vill att de ska känna att de inte är ensamma och det tröstar mig att tänka att jag inte heller är ensam om att känna som jag gör.

Om Rainer inte skrev skulle han vara livsfarlig säger han.
- Jag har så mycket ilska och besvikelse här inne, över hur hårt livet behandlat mig, säger han och hans ansikte blir stelt och mungiporna faller djupt ner. Livet blev inte vad han en gång drömde om och trodde på.
-Jag skulle bli elektroingenjör, ha ett rent arbete där jag satt och ritade vid ett ingenjörsbord. Fru och villa och sådant man trodde var meningen med livet. Skaffade jag mig det skulle allt bli bra.
Redan som liten tyckte Rainer om att skriva. Han växte upp på landet utanför Uleåborg tillsammans med två bröder och en syster, far och mor. Favoritårstiden var våren.
- När snön börjat smälta i vårsolen minns jag att jag klättrade upp på taket till en bod. Lutad mot den vårsolsvarma skorstenen satt jag med ett rutigt skrivhäfte och en penna och skrev. Jag minns inte vad, men jag minns att jag tyckte så mycket om det.

Tror på evig kärlek
Rainer har skiljt sig flera gånger men tror fortfarande på evig kärlek. På teven står en inramad bild av han och hans fd flickvän. De ler lyckligt mot kameran med ansiktena tätt emot varandra.
   - Kärlek är att färdas med hissen upp till översta våningen, det tackar man inte nej till, säger han och nickar stillsamt. Men jag kan inte skriva när jag är lycklig, då vill jag bara njuta av nuet.

Sorgen och lyckan över kärleken har Rainer ägnat en hel diktsamling. Amorosa (Edicom 2004).
   - Det är en oerhörd sorg för mig att inte kunna ha ett förhållande. Kärleken är underbar, en sinnesförvirring som jag alltid välkomnar i mitt liv. Men kärleken gör ont i den ofrånkomliga rädslan av att förlora den.
I inledningen till Amorosa står ett latinsk citat: "Amorosus semper est timorosus".
   -"Den som älskar fruktar alltid". Så är det.

Rainer reser sig upp och går ut på balkongen för att röka lite på sin pipa. Utanför huset spirar det i kolonilotterna. Vårsolen lyser skarpt och nästan för hårt. Svåra känslor, motsatser och omöjligheter. Rainers djupdykning i sitt inre under senare tid, speciellt med den sista diktsamlingen "Hiljaisuuden kakafonia"(Tystnadens kakafoni) 2006 har resulterat i en sliten man, som många gånger tidvis tappat tron på framtiden. I första novellsamlingen "Kipeät hipaisut" (Smärtsamma beröringar) 1999 skrev Rainer om alla dessa, som det kan tyckas, obetydliga händelser som vissa inte tycker det är idé att bry sig om.
    -Men är man en känslig människa kan dock sådana små händelser påverka hela ens liv.
   I novellsamlingen "Huono ihminen" (En dålig människa) 2004 skriver Rainer om "förlorare", losers som han kallar de. Själv anser han sig vara en "survivor", en överlevare. En fågel Fenix som om och om igen reser sig fast han bränt sina vingar svårt.
   -En loser har gett upp, men jag tror alltid att morgondagen ska bli bättre, även fast jag tillåter mig att sjunka mycket djupt. Men jag har stor förståelse för losers och jag tycker inte de är mindre värda eller att man ska säga att de misslyckats med livet, säger Rainer och blundar ett tag där han sitter i soffan med ena armen på det breda armstödet.


Det var när Rainer arbetade som elektroingenjör på Atlas Copco i Nacka som han började skriva. På dagarna monterade han enorma, upp till 40 ton tunga, bergsborrmaskiner. På kvällar och helger skrev han dagböcker och aforismer. Drömde om att få skriva på heltid. När han förlorade jobbet på grund av sitt alkoholmissbruk, och senare även sin lägenhet så följde några år av arbetslöshet, hemlöshet och alkoholvård tills han blev nykter och sjukpensionerad.
   - Då kunde jag dra en lättnadens suck: nu kunde jag ägna mig helt åt skrivandet.
I tolv år höll sig Rainer helnykter, skrev och levde vanligt familjeliv med fru och barn. Hans första bok blev lyriksamlingen "Solo Lobo" (Ensamma vargen) 1993, följt av "Leijaleva Lapiomies" (Den svävande skottaren) 1994. Med tredje boken "Runoilijan Potilaskertomus" (Poetens sjukjournal) 1996 kom genombrottet. Den bygger på dagboksanteckningar från veckobesöken hos företagsläkaren på Atlas copco.
   - De besöken rev upp så mycket svårt. Allmänläkaren hade givit sig fan på att leka psykiater och pressade mig hela tiden med frågor om varför jag drack. Jag hade inget svar. Visst, jag vantrivdes på jobbet och hade ekonomiska bekymmer, men det var inte anledningen. Jag var sorgsen redan innan.
   Rainer engagerar sig inte politiskt. Men säger att han har hjärtat till vänster. Något han tycker är viktigt att förändra i samhället är jämställdheten.
  - Jag förstår inte, men på något underligt vis halkar kvinnorna alltid efter. Ska det vara så svårt för makthavarna att verkställa sina beslut om jämlikhet?


Rosa Liksom och SVD!
På soffbordet ligger Svenska dagbladet kulturbilagan uppslagen. Rainer tillhör sedan några månader deras prenumeranter.
   - Jag tycker deras kultursidor är så bra. För mig som lever ganska så ensamt är det roligt att hålla mig uppdaterad på vad som händer. Jag läser allt. Det tar några timmar varje morgon. Det är som socker i mitt svarta kaffe! Rainer ler.
   Något som också betyder mycket för honom är texter av finska lappländskan Rosa Liksom.
  - Hon är bara så bra! Vilka texter, speciellt "Den förglömda kvarten". Rainer tar sig för pannan, och skrattar, så gör han ofta när han känner starka känslor som han inte vet vad han ska göra av. Känslor han vet hur han ska uttrycka i ord när han skriver och på scenen när han läser sin poesi.
  Och så berättar han om sitt första möte med estradpoesi. Det var en gång i början på 80-talet. Man hade draperat Finska institutets väggar med svart tyg och tänt kandelabrar. Finska och svenska poeter uppträdde. Stämningen var magisk när de finska poeterna böt dikter med de svenska och tvärtom och alla därmed läste poesi på ett språk de inte förstod.
   - Det var fantastiskt. Poesin förvandlades till något instrumentalt. Jag som kan bägge språken hörde ju att de inte förstod vad de läste. Helt tolkningsfritt berörde poesin därför mig alldeles speciellt starkt.
I recensionerna av hans allra första bok står det att från Finland till Sverige har Rainer tagit med sig gitarr, alkohol, vargpäls och den ensammes kärlek som nu yla genom den blodiga käften.
   Kanske är det så det alltid kommer att vara. Den ensamma vargen ylar mot en öde himmel och först i riktigt djupt mörker kan stjärnor lysa upp hans himmel.
   - Det här är det bästa jag någonsin skrivit säger han och läser en dikt ur sin senaste diktsamling från i år. Jag tar dikten med mig när jag går. Utanför Rainers hus sträcker sig kullen med träden upp mot himlen högt och fullständigt orealiskt. Rainer gör segertecknet åt mig i fönstret. Och jag tänker på dikten han läste för mig innan jag gick:

Det är ett isflak mot bryggan
som slår väjer
slår, väjer
ramponerar mot stenar tills
smulas

Det är öken vars
enda sandkorn vänder sig
medan de väntar på droppen
som spolar
dom dit de alltid har längtat



Intervjun gjord av Jane Morén i april-maj 2006 Hässelby, Stockholm, Sweden, World, Earth, Universe.  















Sjunde Paragrafen (Rainer Ellilä, Jane Morén, Pere Schröder och Per-Eric Söder) 
spelade 2001 in en skiva tillsammans med flera musiker: Jair-Rohm Parker Wells, 
bas och klaviatur, Ola Brunius saxofon och Allen Finney munspel.

På skivan läser Rainer 6 av sina dikter: Du vet (Segerdikten SM 2000), Besök, Vi sa ingenting, Asocial, Knutna nävar och Gatutrogna poeten.

Inga kommentarer: