onsdag 7 september 2016

Ger klassamhället ansikten

Januari 2015 var jag med om att starta upp tidskriften KLASS. Jag har sedan dess också fungerat som dess chefredaktör. Tidskriften KLASS skriver om litteratur med klassperspektiv. Inom denna genre hittar man bland annat den stolta traditionen av svensk arbetarlitteratur. Idag ökar den grupp som kallas prekariatet, det är vanlig folk med osäkra anställningar, ofta bemanningsanställda, det är papperslösa, det är sjukskrivna och arbetslösa som lever under mycket svåra förhållanden, jämsides med de som är privilegierade, medelklass, övre medelklass och överklass, elit.
Fortfarande finns det många som hävdar att klass inte finns idag. KLASS vill stödja, lyfta fram och ge utrymme åt litteratur som annars inte får speciellt mycket med plats på vanliga kultursidor. KLASS ger klassamhället ansikten! KLASS ges ut av Föreningen Arbetarskrivare

15 september kommer årets tredje nummer ut och det är omslaget på det numret ni ser här.

måndag 5 september 2016

Bloggar bilder på min hemsida



Hej, jag vet nu vad det är som gör jag tröttnat på att lägga uppp bilder här. Den här bloggen har så tråkigt gränssnitt för att lägga upp bilder i ett inlägg. Jag har därför beslutat mig för att när det är bilder jag vill lägga upp, från något evenemang eller så, så kommer jag blogga från min hemsida istället. Alldeles nyss har jag lagt upp ett inlägg om Fotokonst i en trädgård, i vilken jag deltog i helgen.Välkommen dit :)  www.janemoren.net

onsdag 10 augusti 2016

Sommaren


Sommaren. De varma nätterna. Fönstret som står öppet. Nattljuden.

Så plötsligt.

Så fort den här sommaren har gått. Idag känns som det redan är på väg mot höst. Blåste mycket i natt, det öppna fönstret slet i sin förtöjning. Jag låg i halvdvala, tänkte. Så mycket jag inte hunnit med. Folk att träffa, saker att göra. Sommaren, var den redan över? Jag såg ner som i ett glas, där bara en skvätt låg kvar och skvalpade.

tisdag 2 augusti 2016

Sjösim

  Sommar betyder bad och skogspromenader. Att bada i en sjö är underbart. Här Källtorpssjön. 






lördag 23 juli 2016

Sommarkväll med musik i trädgården

Det gäller passa på. De varma, ljumma sommarkvällarna är inte så många. Igår var jag och en vän iväg till Vintervikens trädgårdscafé. Det är en prunkande, stor och generös trädgård med olika små rum skapade av naturen. Vi satte oss under de små äppelträden nära utomhusscenen. Det är så särdeles vackert just där. De små träden bildar ett naturligt vackert tak. Vi beställde in varsitt glas vitt vin (nja, vi fick stå i lång kö och bära vinet till bordet själva ;) och satte oss som många andra för att lyssna på samiska Gålmuk. Det var sång och poesi, dragspel, gitarr, klarinett och lite dans också. En fin kväll med natur, kultur och gemenskap.




onsdag 20 juli 2016

Friheten som blev lika med konsumtion

En lång och viktig essä som jag verkligen kan rekommendera, vare sig man är specifikt intresserad av de möjligheter som skaparna av Internet tänkt sig eller bara vill förstå mer om makten företagen på arenan skaffat sig. Läs essän i SVD här

fredag 8 juli 2016

Från ett frö


Att odla mat. Det är endast en oerhört kort stund av människans tid på jorden som vi inte odlat vår mat själva. Jag själv är stadsbarn som vande mig vid att ärtor kom från frysdisken på Konsum. Nu håller jag på och lär mig odla. Det är ett sårbart samhälle som utvecklats, där vi gjort oss beroende av andra, t.ex importerar vi stor del av vår mat. Det är dags tänka om. Varje kommun borde ha egen odling så vi kan vara mer självförsörjande. Här i Stockholm bistår kommunen med lådor och jord för alla som vill stadsodla, det är ett jättebra första steg.  Jag har självt följt vägen till maten i år. Från bland annat ett litet frö som planterades i en liten kruka ståtar idag en stor fin planta med massa chilifrukt. Det är naturens under.

onsdag 6 juli 2016

Sommarnätter


Sommarnätter. Jag har kommit att uppskatta dem allt mer. Här är en bild jag tagit i solnedgången på Rånö. Där var vi på somrarna när barnen var små. Hyrde en liten enkel men välbyggd stuga med öppen spis och utsikt mot denna horisont. Långgrunda bad, klippbad, utedass, en slingrig skogsväg till en liten affär och bryggan där den lilla färjan stannade till. Tallar, blåbärsris och slingrade stigar över berghällar. Hur vi ibland tog radio, filtar och lunch i knyten på huvudet och vadade i turkos långgrunt vatten med sandbotten ut till en "öde" udde, där vi sedan låg på varma klipphällar och lyssnade till "sommar" medan vi hörde havets ljud och såg molnen på himlen. Vi har så många fina minnen därifrån. Den stillhet, tystnad som jag ofta längtar efter idag finns alltid där.

Jag sitter med öppna fönster och skriver det här. Det är varmt och det är vackert och jag skulle vilja säga liksom tack till naturen för att den är så underskön och ger oss allt det här vackra. Och berätta att jag blev så glad idag, för vi såg flera fjärilar som fladdrade omkring. Och det är första gången i år vi ser.

tisdag 5 juli 2016

Ansvar och rimlighet

Vi har ett modernt liv idag heter det. Men ofta tycker jag det blivit synnerligen krångligt och tungrott. Ungefär som man hade en liten båt, den var kanske lite liten, man fick precis plats med det man behövde, men så blev man erbjuden en större. Den skulle ha allt, sedan visade det sig den vara väldigt tungrodd. Eller är den här liknelsen bättre: Den högra handen vet inte vad den vänstra gör.

Ja, jag pratar nu i liknelser men det det handlar om är den safari, djungeltest, bergsbestigning det innebär i att finna vem i en lång kedja av aktörer som orsakar att en gammal människa får sina stora paket med hygienartiklar avlämnade utanför dörren. Den gamla gumman är funktionshindrad, kan såldes inte bära in kartongerna själva.

Jag ringer inte firman hon köper dessa av ännu en gång. Det har vid förra och förrförra samtalet svurit ed på att fixa detta. Denna gång ringer jag budfirman direkt. Får tag i en gubbe som verkar kunna sina saker. För det första konstaterar han att firman aldrig hört av sig till dem som de lovat mig att de gjort. Han går tillbaka i papperna och kan sedan berätta att kunden, alltså firman som gumman köper av har kryssat i att paketet ska lämnas utanför! Man baxnar.

Ringer firman igen. Jaså, har de inte gjort reklamation, men det står här, säger hon först. Jaha, säger jag, men då har den som skrivit det farit med osanning. Oj då säger hon, som vill hon försöka frammana någon form av uppbragt känsla att kunna visa kunden: "vi bryr oss", men hon bryr sig inte. Hon har istället hittat den skyldige: Gummans sköterska som skriver recepten på hygienartiklarna. Hon har kryssat i att chauffören gärna får släppa av grejerna utanför kundens dörr. Konstigt nog plötsligt nu. För förut hade hon telefonavisering får jag veta.

Det stämmer nog inte alls, svarar jag, eftersom det inte fungerat någon endaste gång. Gumman har aldrig fått något telefonsamtal trots att vi bett om det många gånger nu. Och jag tänker på det skarvande liv denna receptionist lever, ljuger lite hit och dit hela dagarna för att fasaden ska hålla ihop och slogan ska hänga någorlunda rätt på firman. Jag får telefonnumret till sköterskan. Det leder till en vårdcentral där det var många år sedan sköterskan arbetade!

Jag därefter blir vidaresänd till en vårdcentral som visar sig vara nedlagd.

Och där tog tiden och orken slut att försöka ordna detta igår. Idag hoppas jag kunna få tag i den som är sköterska till gumman och varför sköterskan, som vet att gumman bor ensam utan daglig hemtjänst och inte kan bära in stora paket utifrån trapphuset på egen hand, väljer alternativet att budchauffören gärna kan lämpa av de stora kartongerna utanför den gamla gummans dörr. Är det någon som känner sig lockad att göra denna resa genom det nya moderna livet:" ansvaret är alltid någon annans"?

måndag 4 juli 2016

Bön och Malört

Nyss delade jag en bild på FB som, föreställer Narcissus, nu inte beundrande sin spegelbild i en sjö utan i skärmen på en smartphone. Jag tänker på dem som växt upp med smartphones, med att dela sitt liv med så många fler än de som finns i ens närhet, vad händer med oss när vi blir vana vid denna bekräftelse. Parallellt med de tankarna går tankarna medan jag läser om Bön för Tjernobyl av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Utan el i i det övergivna strålskadade området lever en del idag. En gumma ser ut genom ett fönster och funderar. Kommer en insekt blir hon glad för sällskapet. I boken som är ett stort litterärt reportage som tog 20 år att färdigställa, framträder människor Svetlana pratat med under många år, varav många är döda idag. Hon har transkriberat intervjuerna så bra att det är som att lyssna till ödesmättade monologer på en teaterscen. Jag tänker mycket när jag läser. Ser många bilder. Får veta saker. Som hur insekter försvann direkt, som hade de ett annat varningssystem för den osynliga strålningen än människorna, som i flera dagar gick omkring utan att veta att en katastrof ens inträffat. Hur bina vägrade lämna kuporna på fyra dagar. Sådant där. Det försätter mig i ett tillstånd av andakt.

Något jag tänker länge på är den monolog (Monolog om att människan bara är förslagen i sin ondska och om hur enkel och begriplig hon är i små små ord av kärlek) där det berättas att i Uppenbarelseboken i Bibeln förutspås att en dag ska det falla en stjärna brinnande som ett bloss över tredjedelen av vattenkällorna och göra vattnet bittert. Stjärnans namn ska vara Malört. Att många människor ska dö för att vattnet blivit bittert. Och att sedan få läsa vidare dessa rader: " Malört heter på ukrainska "tjernobyl"".

söndag 3 juli 2016

Bundna till händer och fötter

Scenariot där vi inte på något eget sätt utan att vara beroende av bankerna, kan förfoga över våra pengar är en mardröm tycker jag. Hur kan det ens vara möjligt att bankerna ska få ha monopol på alla våra betalmedel? Inser vi inte faran? Inser vi inte risken vid ett haveri, en katastrof, en attack eller bara det att vi lätt kan utsättas för utpressning i forma av att vi måste betala höjda avgifter till bankerna, vi har ju inget annat val. Och alla de som har svårigheter med bankkort, på grund av funktionsnedsättning, skuldsanering etc, har politikerna rätt bara räkna bort dem? Ibland känner jag mig väldigt trött och väldigt rädd. Hur kan det vara möjligt att så många politiker inte ser klart att näringslivet binder oss till händer och fötter och suger i sig allt mer av oss. Ordet näringsliv förresten. Jag ser det som att näringslivet när sig på livet och livet är vi. Läs vad ordföranden för Säkerhetsbranchen anser och varnar för.

Tjejer ska få vara glada och fria och trygga

Jag blir förskräckt och skrämd av senaste tidens explosion av sexuella ofredanden i folksamlingar där unga kvinnor befinner sig. Väldigt unga kvinnor som är på konsert, som älskar musik, som vill stå nära idolen framme vid scenen i vissa fall. I detta hav av människor passar unga killar på att ge dem men för livet. Det kan vara ett litet, obehagligt, skrämmande och äcklande tafs, typ hålla fast och känna, det kan vara mycket värre där man gemensamt håller fast tjejen och brutalt tvinga in fingrar eller kön i den unga flickan, en våldtäkt alltså. Gemensamt för många av dessa attacker är att de börjat med att ett gäng unga killar omringat tjejerna, som en flock vilddjur omringat ett byte och sedan roffat åt sig det de vill ha. När flickorna försökt värja sig har de blivit hånade och man har fortsatt, eller så har en hand bara kommit från ingenstans och efter en snabb attack försvunnit i folkhavet. Det är så hemskt att tänka på.

Det som är bra är att många reagerat på det här. En ung tjej ska kunna gå på konsert precis som en ung musikintresserad kille tycker de allra flesta. Men nu har flera unga tjejer sagt de inte vill gå konsert mer, vill liksom inte riskera att bli attackerade. Så får det absolut inte bli. Det är en sådan hemsk inskränkning i tjejers frihet. De är unga, de ska kunna ha roligt utan att vara rädda, deras kroppar är deras och ska respekteras. Och det som behövs är krafttag, förebyggande och juridiskt straffande för de som skadat de här unga tjejerna. Allra bäst är nog om män  säger till män eftersom många män tyvärr inte lyssnar till kvinnor. Jag önskar att män ställde sig på scenerna innan varje konsert och tog i så här hårt och visade att så här vill vi inte ha det, tjejer ska kunna ha roligt tillsammans med oss män utan att riskera att bli skrämda, hotade, skadade.

En eloge till alla de fina män jag träffat och umgåtts med under mitt liv, som visat respekt som jag kunnat ha roligt med utan att vara rädd för att mina gränser inte ska respekteras, en eloge till alla fina män som ställer sig upp och sätter gränser när de ser en kvinna utsättas. I den här videon blir en artist under en konsert i USA 2014 fly förbannad när han i folkhavet ser en ung tjej bli sexuellt trakasserad. Se mannen ryta ifrån mot den som ofredar en tjej i publikhavet

lördag 2 juli 2016

Romantips 2



Operamopsen skriven av mor och dotter, Disa Åberg och Linda Bonaventura utspelar sig i en bostadsrättsförening på Östermalm. Det är stambyte och under en tid tvingas de boende laga sin mat och duscha i källaren.  Persongalleriet är intressant och huvudperson är en charmig svart mops som blir kär i en avdankad operasångerska. Missförstånd, skandaler och kärlek uppstår i den nya gemenskapen. Romanen är välskriven, personerna lätta att engagera sig och miljön passande för detta slags drama som innefattar många delar av ett mänskligt och hundigt liv. 


Romantips

I vårvintras blev jag inbjuden av min vän Eva Swedenmark att delta i en liten skrivcirkel som ses en gång varannan vecka. När jag kom med var det dags för tryck av Evas nya roman och jag fick korrläsa vissa delar. Det var release i våras romanen har fått flera fina omdömen, idag rekommenderas t.ex Evas roman i DN:s boktips.



Om ni inte börjar leva gör jag slut av Eva Swedenmark handlar om fyra vänner i sextioårsåldern som inte är lyckliga. En av dem lever i sorgen och besvikelsen efter en man som lämnat henne för en annan, en annan efter en man som gått bort, en annan i ett äktenskap utan passion och en vantrivs på sitt arbete.

En av kvinnorna orkar inte längre fortsätta denna dystra vandring utan ställer ett ultimatum och sedan är berättelsen igång. Nu ska deras drömmar förverkligas. Plötsligt är läsaren med på diverse äventyr som lockar fantasin, som till exempel sökandet efter en ungdomskärlek i ett soligt och vackert Nice. Eller som den gången de bestämmer sig för att försöka ta tillbaka en stor segelbåt i Stockholms skärgård. Det är också allvar, vad gör man åt att inte längre respekteras på jobbet? En verklighet för många kvinnor över 50, som skuffas undan, görs osynliga
. Romanen är välskriven, och de fyra kvinnorna är alla trovärdiga, mänskliga och lätta att tycka om. Nu är en uppföljare redan på gång för vi måste ju få veta: hur det går sen? 

fredag 1 juli 2016

För humlors skull

Senaste tiden har jag tänkt på vad mycket viktigt kunskap som gått förlorad med vårt moderna liv. Jag har också tänkt på humlor och bin som har det svårt. Både för att vi har så ensidig odling i dag, stora arealer av ett enda sädesslag ger humlor och bin näringsbrist. De behöver de små ängarna med blommor av alla sorter. Jag upplever att det finns allt färre humlor och det oroar mig Jag tänkte därför att jag skulle göra det jag kan, odla lite blandat som både går att äta och som humlor kan tycka om. Och jag hoppas kunskapen om humlors behov av blommande vägrenar kanske kan göra att alla som har en tomt eller trädgård kan ha ett hörn som får bli vildäng.

Jag själv odlar tomater och salvia, lavendel, basilika, oregano, timjan, rosmarin, gräslök, (åh den blommade så fint tidigare i sommar). Nu blommar tomaterna med gula vackra blommor och jag hör humlorna surra, det gör mig så glad. Här på bilden kan ni se en av de fem pallkragar jag stadsodlar i.  Nästa år ska jag vara tidigare ute, då ska en av lådorna få bli en vildäng för humlor. Jag är ju nybörjare i år.

Tomatplantorna förresten, de har min dotter drivit upp ur två skivor tomater som hon lade i en låda med jord. Tipset fick hon på Youtube. Av det blev det över tjugo tomatplantor! För dig som vill veta mer om humlor, se den här dokumentären, Bieffekten.

torsdag 30 juni 2016

Kära blogg

Tomatplanta som blommar. 

Kära bortglömda blogg och läsare, följare. Nu tar jag nya tag. Nu ska vi träffas nästan varje dag. Utbyta tankar, se på bilder, läsa andras och egna texter, fika, ha det trevligt, umgås, inte säga vi inte har tid.

Börjar med att säga att jag älskar de varma nätterna. Att just nu sitter jag och skriver i sommarvindens kvällsbris som vindlar sig upp hit till takåsarna där jag sitter och skriver. Att hunden min ligger trött och vilar i sin korg efter en lång och vacker kvällspromenad. Att vi stannade en stund på gården och såg på odlingslådornas skörd som växer till sig för varje dag.

Hoppas ni också har fina dagar, kvällar och nätter och hinner uppleva just de här ljusaste veckorna på året.

söndag 8 maj 2016

Studier av hund




Vinternatten




Försommar. Kastanjen har knoppar. Jag stiger upp tidigt. Är oändligt trött men kan inte sova. Oro driver pennan att forma spåren på pappren. Jag slutför ett manuskript jag arbetat och arbetat om i några år nu. Kommer publicera vissa korta utdrag här, för att komma ut från byrålådans mörker.



V
internatten
Tänker du på den ibland,
hur vi satt och höll om varandra 
Ambulansen som låg ner i kurvorna,
hur vi gled hit och dit på galonsätet
Jag kan fortfarande höra våra böner där i dunklet
Känna mina fingrar pressa mot varandra i bedjande
Sirenens brölande, som ett djur i smärta
Din rygg runt vilken jag försökte breda mina armar

söndag 24 april 2016

Tango med dig

Dagar går. Jag samlar ihop texter och bilder av min vän Rainer som hans dotter ska få.
Jag läser hans dikter. Jag lyssnar på skivan vi spelade in 2001.
Jag har mycket jag skulle kunna skriva här, men jag väntar, det tar sin tid. Men det finns en styrka som ökar. En kraft som han lämnar kvar hos oss. Jag vill tacka. Men det är som om vanliga ord och meningar inte räcker. Som jag måste tacka med poesi. Jag sitter med pennan i handen, fingrarna på tangentbordet och väntar.

Under tiden;  Jag skrev att ni skulle få läsa en intervju jag gjorde med Rainer
hemma i Hässelby 2006. Här är den:
Rainer  Sky bar Göteborg 2000


Hörde att jag är
en säkerhetsrisk
de säger att jag
yrar
men jag är säker på
att jag såg
mynningsflamman
hörde skottet
vid mitt högra öra


Så börjar en av dikterna i Poetens sjukjournal. Rainer Ellilä, Hässelby, skriver med de tilltufsade änniskorna i tankarna. Själv räknar han sig som en överlevare.

Hemma hos Rainer Ellilä ringer telefonen sällan. Han säger det själv. Med men viss konstnärligg distans. Han har ställt den illröda telefonen på ett notställ. Som en installation. Rainer lever det ensamma författarlivet där kontakten med andra människor stör skrivandet. Och skriver, det gör verkligen Rainer. Sex böcker har han gett ut de senaste tre åren.
   - Jag är trött nu. Tom, liksom tömd. Jag har konfronterat så mycket av mina demoner, känslor och tankar under den här intensiva perioden.

Rainer sitter i sin svarta, pompösa lädersoffa. På ett notställ står en illröd gammaldags telefon.
   -Jag kallar installationen för "Jag ringer dig ikväll älskling så kan vi dansa finsk tango" säger Rainer och ler vemodigt. Han och hans flickvän har sedan i höstas tagit ett års paus från varandra.
   - Jag känner så mycket sorg; jag har sabbat ett förhållande, nu måste jag ta mig ur mitt spritmissbruk.

Han vet inte hur eller när det är dags, bara att han är trött. Att han inte kan skriva när han är lycklig. Han behöver falla långt ner för att kunna komma åt det han måste skriva om. Det gör det omöjlig att vara författare och man, samtidigt.
   - Jag bär den finska vemodigheten med mig vart jag går, säger han och häller upp kaffe åt oss från en röd termos.



På väggen ovanför soffan hänger en förstoring av när han uppträdde som estradpoet på den legendariska göteborgsscenen Nefertiti för fem år sedan. Sex år sedan han vann Svenska mästerskapen i Poetry slam i Borås med dikten "Jag vill döpa om blommorna efter dig" i konkurrens med många mycket bra unga svenska estradpoeter.

Poetry Slam idag är för mycket rap
Idag tävlar inte Rainer. Ibland vill han det, men då i lagtävling. Ett tag uppträdde han, spelade in en skiva och turnerade med poesigruppen Sjunde Paragrafen. Han önskar de ska återuppstå. Då gör han gärna comeback.
- Jag tycker det är synd att Poetry slam idag handlar så mycket om rap. Jag tycker att poesi på scen inte handlar om underhållning, utan om att bli berörd. Publiken ska få något att tänka på, inte skratta åt.

Rainer läser sin poesi på svenska på svenska scener, men skriver på finska och hans novell- och lyriksamlingar är utgivna på finska. Han har försökt bli utgiven på svenska genom att själv översätta en av diktsamlingarna, " Runoilijan Potilaskertomus" (Poetens sjukjournal). Det var den som blev hans genombrott i Finland 1996. Omskrevs som " Den naknaste berättelse om alkoholism man läst". Men ännu har inte något svenskt förlag gett ut den. På svenska kan man därför möta Rainers texter på estradscenen, internet, i tidskrifter, antologier och på cd.
  
Rainer fyller 57 år i år. I mer än tio år har han skrivit på heltid. Hans yngsta dotter är tonåring. Hans äldsta dotter död sedan många år. Om sorgen efter henne och lyckan över den dotter som lever skrev Rainer i " Näkymätön vieras" (Osynlig gäst) Där döden är den osynliga gäst som kommer oanmäld en dag.

-Jag vill att de som läser mina böcker ska känna att de inte är ensamma.
När Rainer skriver tänker han inte på en speciell mottagare annat än att han föreställer sig att det måste finnas någon människa där ute som känner som han gör. Det är den människan som Rainer vill nå med sina texter.
- Jag vill att de ska känna att de inte är ensamma och det tröstar mig att tänka att jag inte heller är ensam om att känna som jag gör.

Om Rainer inte skrev skulle han vara livsfarlig säger han.
- Jag har så mycket ilska och besvikelse här inne, över hur hårt livet behandlat mig, säger han och hans ansikte blir stelt och mungiporna faller djupt ner. Livet blev inte vad han en gång drömde om och trodde på.
-Jag skulle bli elektroingenjör, ha ett rent arbete där jag satt och ritade vid ett ingenjörsbord. Fru och villa och sådant man trodde var meningen med livet. Skaffade jag mig det skulle allt bli bra.
Redan som liten tyckte Rainer om att skriva. Han växte upp på landet utanför Uleåborg tillsammans med två bröder och en syster, far och mor. Favoritårstiden var våren.
- När snön börjat smälta i vårsolen minns jag att jag klättrade upp på taket till en bod. Lutad mot den vårsolsvarma skorstenen satt jag med ett rutigt skrivhäfte och en penna och skrev. Jag minns inte vad, men jag minns att jag tyckte så mycket om det.

Tror på evig kärlek
Rainer har skiljt sig flera gånger men tror fortfarande på evig kärlek. På teven står en inramad bild av han och hans fd flickvän. De ler lyckligt mot kameran med ansiktena tätt emot varandra.
   - Kärlek är att färdas med hissen upp till översta våningen, det tackar man inte nej till, säger han och nickar stillsamt. Men jag kan inte skriva när jag är lycklig, då vill jag bara njuta av nuet.

Sorgen och lyckan över kärleken har Rainer ägnat en hel diktsamling. Amorosa (Edicom 2004).
   - Det är en oerhörd sorg för mig att inte kunna ha ett förhållande. Kärleken är underbar, en sinnesförvirring som jag alltid välkomnar i mitt liv. Men kärleken gör ont i den ofrånkomliga rädslan av att förlora den.
I inledningen till Amorosa står ett latinsk citat: "Amorosus semper est timorosus".
   -"Den som älskar fruktar alltid". Så är det.

Rainer reser sig upp och går ut på balkongen för att röka lite på sin pipa. Utanför huset spirar det i kolonilotterna. Vårsolen lyser skarpt och nästan för hårt. Svåra känslor, motsatser och omöjligheter. Rainers djupdykning i sitt inre under senare tid, speciellt med den sista diktsamlingen "Hiljaisuuden kakafonia"(Tystnadens kakafoni) 2006 har resulterat i en sliten man, som många gånger tidvis tappat tron på framtiden. I första novellsamlingen "Kipeät hipaisut" (Smärtsamma beröringar) 1999 skrev Rainer om alla dessa, som det kan tyckas, obetydliga händelser som vissa inte tycker det är idé att bry sig om.
    -Men är man en känslig människa kan dock sådana små händelser påverka hela ens liv.
   I novellsamlingen "Huono ihminen" (En dålig människa) 2004 skriver Rainer om "förlorare", losers som han kallar de. Själv anser han sig vara en "survivor", en överlevare. En fågel Fenix som om och om igen reser sig fast han bränt sina vingar svårt.
   -En loser har gett upp, men jag tror alltid att morgondagen ska bli bättre, även fast jag tillåter mig att sjunka mycket djupt. Men jag har stor förståelse för losers och jag tycker inte de är mindre värda eller att man ska säga att de misslyckats med livet, säger Rainer och blundar ett tag där han sitter i soffan med ena armen på det breda armstödet.


Det var när Rainer arbetade som elektroingenjör på Atlas Copco i Nacka som han började skriva. På dagarna monterade han enorma, upp till 40 ton tunga, bergsborrmaskiner. På kvällar och helger skrev han dagböcker och aforismer. Drömde om att få skriva på heltid. När han förlorade jobbet på grund av sitt alkoholmissbruk, och senare även sin lägenhet så följde några år av arbetslöshet, hemlöshet och alkoholvård tills han blev nykter och sjukpensionerad.
   - Då kunde jag dra en lättnadens suck: nu kunde jag ägna mig helt åt skrivandet.
I tolv år höll sig Rainer helnykter, skrev och levde vanligt familjeliv med fru och barn. Hans första bok blev lyriksamlingen "Solo Lobo" (Ensamma vargen) 1993, följt av "Leijaleva Lapiomies" (Den svävande skottaren) 1994. Med tredje boken "Runoilijan Potilaskertomus" (Poetens sjukjournal) 1996 kom genombrottet. Den bygger på dagboksanteckningar från veckobesöken hos företagsläkaren på Atlas copco.
   - De besöken rev upp så mycket svårt. Allmänläkaren hade givit sig fan på att leka psykiater och pressade mig hela tiden med frågor om varför jag drack. Jag hade inget svar. Visst, jag vantrivdes på jobbet och hade ekonomiska bekymmer, men det var inte anledningen. Jag var sorgsen redan innan.
   Rainer engagerar sig inte politiskt. Men säger att han har hjärtat till vänster. Något han tycker är viktigt att förändra i samhället är jämställdheten.
  - Jag förstår inte, men på något underligt vis halkar kvinnorna alltid efter. Ska det vara så svårt för makthavarna att verkställa sina beslut om jämlikhet?


Rosa Liksom och SVD!
På soffbordet ligger Svenska dagbladet kulturbilagan uppslagen. Rainer tillhör sedan några månader deras prenumeranter.
   - Jag tycker deras kultursidor är så bra. För mig som lever ganska så ensamt är det roligt att hålla mig uppdaterad på vad som händer. Jag läser allt. Det tar några timmar varje morgon. Det är som socker i mitt svarta kaffe! Rainer ler.
   Något som också betyder mycket för honom är texter av finska lappländskan Rosa Liksom.
  - Hon är bara så bra! Vilka texter, speciellt "Den förglömda kvarten". Rainer tar sig för pannan, och skrattar, så gör han ofta när han känner starka känslor som han inte vet vad han ska göra av. Känslor han vet hur han ska uttrycka i ord när han skriver och på scenen när han läser sin poesi.
  Och så berättar han om sitt första möte med estradpoesi. Det var en gång i början på 80-talet. Man hade draperat Finska institutets väggar med svart tyg och tänt kandelabrar. Finska och svenska poeter uppträdde. Stämningen var magisk när de finska poeterna böt dikter med de svenska och tvärtom och alla därmed läste poesi på ett språk de inte förstod.
   - Det var fantastiskt. Poesin förvandlades till något instrumentalt. Jag som kan bägge språken hörde ju att de inte förstod vad de läste. Helt tolkningsfritt berörde poesin därför mig alldeles speciellt starkt.
I recensionerna av hans allra första bok står det att från Finland till Sverige har Rainer tagit med sig gitarr, alkohol, vargpäls och den ensammes kärlek som nu yla genom den blodiga käften.
   Kanske är det så det alltid kommer att vara. Den ensamma vargen ylar mot en öde himmel och först i riktigt djupt mörker kan stjärnor lysa upp hans himmel.
   - Det här är det bästa jag någonsin skrivit säger han och läser en dikt ur sin senaste diktsamling från i år. Jag tar dikten med mig när jag går. Utanför Rainers hus sträcker sig kullen med träden upp mot himlen högt och fullständigt orealiskt. Rainer gör segertecknet åt mig i fönstret. Och jag tänker på dikten han läste för mig innan jag gick:

Det är ett isflak mot bryggan
som slår väjer
slår, väjer
ramponerar mot stenar tills
smulas

Det är öken vars
enda sandkorn vänder sig
medan de väntar på droppen
som spolar
dom dit de alltid har längtat



Intervjun gjord av Jane Morén i april-maj 2006 Hässelby, Stockholm, Sweden, World, Earth, Universe.  















Sjunde Paragrafen (Rainer Ellilä, Jane Morén, Pere Schröder och Per-Eric Söder) 
spelade 2001 in en skiva tillsammans med flera musiker: Jair-Rohm Parker Wells, 
bas och klaviatur, Ola Brunius saxofon och Allen Finney munspel.

På skivan läser Rainer 6 av sina dikter: Du vet (Segerdikten SM 2000), Besök, Vi sa ingenting, Asocial, Knutna nävar och Gatutrogna poeten.

måndag 11 april 2016

"Ingenting är omöjligt längre"

Rainer Ellilä vinnare av Poetry Slam 2000.
Rainer läser segerdikten.

Jag tänker på den intensiva tiden med estradpoesi jag fick vara med om runt millenieskiftet. Jag hittar fler bilder och minnena strömmar emot mig. År 2000 vann Rainer Svenska mästerskapen i poesi som hölls i Borås Jag var med, vi var många som reste dit. Tävlade i lag eller enskilt. Vi reste med tåg, vi bodde inkvarterade i några lägenheter i ett höghus i en skogsbacke. Vi hade otroligt roligt dag som natt.

Jag fotograferade mest. (Poetry slam rörelsen, och estradpoesi under den här tiden var en ganska underground företeelse, ett slags gatornas poeter som tog plats på egna scener där de kunde bestämma att alla fick gå upp, oavsett.)

Efter ett par dagars läsande på scen var det dags för den avgörande stunden. En gastkramande röstning då det skulle avgöras. Vi satt i de röda stolarna i teatern. På scenen satt poeterna som läst i finalen. När det stod klart att det var Rainer som vunnit minns jag att vi reste oss upp i bänkarna. Jag minns att vi skrek, jublade. Jag kan minnas den där känslan ännu. Att Rainers lågmälda allvar hade vunnit, trots allt. Och trots väldigt bra motstånd av många bra poeter. Hans poesi hade tagit sig igenom allt!

Jag tänker att när en människa inte finns på jorden mera stannar det som människan gett sina medmänniskor kvar.


Här nedan kan du läsa hans segerdikt. (Jag skrev ett långt reportage om den här sm-resan som Stockholmarna gjorde från torsdag-söndag. Kanske återpublicerar jag även det senare.)

Rainer tacktalar. Till vänster i lila kavaj syns Eric Pauli Fylkesson.










Segerdikten SM 2000 av Rainer Ellilä:


Jag vill döpa om blommorna
Mina tankar börjar svaja
och jag har inte tid
att ta hissen
jag vill hoppa fallskärm

vissa tror att jag är tokig
men Du ler
för Du vet vad det handlar om

Jag har inte råd att sova bort Dig på nätterna
jag vill yyyyyyla mitt i natten
och skrämma människor

jag kan gå på vatten och bröd i tre årstider
om Du vill
jag vill cykla längs regnbågen — nu genast
om Du vill

för Du vet vad det handlar om

Jag vill döpa om alla blommor
för Din skull
eller välta skattehuset
ingenting är omöjligt längre
men Du vet ju vad det handlar om…


söndag 3 april 2016

Fina bilder


En bild från skivomslaget till cd Sjunde Pargrafen spelade in 2001. Jag blir glad av den här bilden.
Den här bilden också så häftig tycker jag. Fotograf är Kristina Berggren.

 

lördag 2 april 2016

Min vän Rainer

1 april. Dagen börjar med snöfall, sedan blir det sol, på kvällen får jag veta att en av mina vänner gått bort. Rainer Ellilä, min vän sedan 20 år tillbaka. Rainer var en mycket fin poet som berörde sin publik och sina medmänniskor. Vi brukade kalla varandra storebror och lillasyster.

Första gången vi träffades var 1996 på Krogens Poeters Parlament som en gång i månaden höll öppen scen för poesi på krogen Trollflöjten vid Södra station. Några år senare var vi med i samma antologi, Hela staden står i lågor. Ytterligare några år senare, 1999, bildade vi, Rainer jag, Per-Eric Söder och Pere Schröder, ett poesilag för att delta i Ordfronts poesicup. Det svetsade oss samman. Vi spelade in en skiva med musik av Jair-Rohm Parker Wells och vi gjorde en miniturné till Småland. Vi höll kontakten genom åren även om vi efter ett par år inte fortsatte med vår poesigrupp Sjunde Paragrafen. För Rainer var tiden med Sjunde Paragrafen helig. Han pratade ofta om den, Sjunde paragrafen höll han högt.

Jag letar bland bilder. Jag hittar flera som jag vet Rainer tyckte om. Jag hittar också den långa intervju jag gjorde med honom för tio år sedan. 2006.  Jag kommer publicera den här på min blogg tror jag, om några dagar kanske, med några av bilderna jag hittat. Men så länge lägger jag bara upp ett par bilder. Tänder ett ljus och tänker på dig min "storebror".





fredag 15 januari 2016

Frostigt vitt

De som känner mig vet att jag älskar frostiga vinterdagar, tjockt med pulsig snö, vita landskap. Här är några bilder från idag, tagna i viken som så lämpligt heter just Vinterviken.

Jag skriver vi har -16 grader här
jag skriver vi har vita landskap med metalliska horisonter
jag skriver att jag vet inte hur man sparar knarret av snö
men jag tar in varje steg
skärpan och kylan
hur det biter i kinderna
allt det vita, stilla, lugna











Copyright: Jane Morén