fredag 16 oktober 2015

Vackert motstånd

Igår firades Slussens 80-årsdag. Festen fick hållas bland byggkranar, inhägnade grusgropar och mot fond av ett Kolingsborg som förlorat fönster och stora delar av sin högsta rundel. Firandet började med att en kvinna stod uppe i Katarinahissen och sjöng ner till hela torget. Det var en fin inledning, en människas röst utan ord, som en sorgsen klagosång.

När  kvinnan i hissen tystnat började en annan ovanlig ton ljuda. Snäckblåsaren Tommy Adolfsson kom gående genom folkhopen blåsande i sin snäcka. Några talare tog sedan vid. Bland annat historiker Christoffer O´Reagan och 80-årige Rune Friberg som berättade om sina barndomsminnen av Slussen. (Se Rune berätta för SVT)

När skymningen kom tändes allt fler facklor och så började man gå i fackeltåg längs formen av fyrklövern. När alla var på plats stannade man. Några spridda sånger hördes, några rop, en äldre man klev upp på stenryggen i en av fyrklöverna och ropade i kupade händer: "Det går att göra något, det går att göra något, vi kan om vi blir många".

Men nederlaget har knackat på dörren. Eller rättare sagt bankat, ryckt i handtaget, rivningsmaskinerna är framkörda, Destroy är på plats. Facklorna brinner och lyser i kvällen, lukten av spridd rök, värmen som alstras av människorna, deras ljus och vilja. I sex år har aktivisterna kämpat sida vid sida. Länge trodde jag att de skulle segra. Men nu blir det inte så. Den kamp som fortfarande bedrivs är dock den om att rädda de unika muralmålningarna föreställande hamnarbetare i arbete längs Slussens och Söder Mälarstrands kajer. Målningarna som finns i Kolingsborg men som, om inte aktivisterna lyckas, kommer slås i bitar av rivningsfirman.

Men jag tänker också så här. Att vad som än händer, så har kampen varit god. Den kan också visa oss saker. Som att det är främst de lite äldre som stått på barrikaderna, som att kampen för att föra fram sin röst är mycket svårare idag, som att det är mycket ludd och oskärpa kring de politiska turerna.













lördag 3 oktober 2015

Böcker bredvid

Jag har sån tur att jag bor typ 100 meter från ett bibliotek. Det jag tycker bäst om att göra är att bara gå ner dit och se vilka böcker som bibliotekarierna ställt fram och låta mig inspireras. Smaken är verkligen olika. Jag brukar inte läsa baksidestexten, ofta handlar den om vad boken handlar om och det är inte det viktigaste för mig (om inte en fakta- eller reportagebok) när jag går runt och låter mig inspireras, utan tonen, språket. Jag öppnar istället boken och läser första meningarna. Det är som att sätta på en skiva och lyssna. Jag kommer ihåg när man kunde be om att få provlyssna en skiva. Biträdet tog emot skivan man hittat i lådorna eller på hyllorna, tog den försiktigt ut ur fodralet, lade den på grammofontallriken, förde spaken i läge upp, förde ut armen mot skivan som nu snurrade runt i sin svarta glans med spåren där tonerna lagts. Under tiden hade man tagit på sig en av de hörlurar som hängde från disken. Så kom musiken in i rummet, eller så jag in i rummet med musiken. Omgärdad, uppfylld, översköljd av toner. Kanske lyste mitt ansikte upp, kanske log, eller så tog jag av lurarna ganska direkt och sa, nej det var inte vad jag hade tänkt mig.

Det är så jag läser. Jag hör orden när jag läser dem, rytmen de bildar, tonläget, ljust, mörkt, moll, dur.

Igår när jag var där hittade jag tio intressanta böcker som jag sedan bredde ut på köksbordet, läste en liten bit här, en liten bit där, som ett smörgåsbord. Den bok jag sedan tog med mig för att läsa innan jag somnade var "Under tidens yta - En annorlunda svensk poesihistoria", av Jonas Ellerström.

Läser lite ur en recension i GP från juni 2014 då boken kom ut som jag tycker beskriver det bra: "Det finns alltid en annan litteraturhistoria och därför är en viss litterär kanon alltid i pågående omställning. Men det finns också en glömskezon av författare som råkat vara second best eller bronsmedaljörer. Som kanske bara givit ut en stark bok eller två och sedan tystnat. Litteraturhistorien förblir ett grovmaskigt nät som fångar upp några få ur varje generation och glömmer den rest som fyller ut den faktiska bilden."