fredag 16 oktober 2015

Vackert motstånd

Igår firades Slussens 80-årsdag. Festen fick hållas bland byggkranar, inhägnade grusgropar och mot fond av ett Kolingsborg som förlorat fönster och stora delar av sin högsta rundel. Firandet började med att en kvinna stod uppe i Katarinahissen och sjöng ner till hela torget. Det var en fin inledning, en människas röst utan ord, som en sorgsen klagosång.

När  kvinnan i hissen tystnat började en annan ovanlig ton ljuda. Snäckblåsaren Tommy Adolfsson kom gående genom folkhopen blåsande i sin snäcka. Några talare tog sedan vid. Bland annat historiker Christoffer O´Reagan och 80-årige Rune Friberg som berättade om sina barndomsminnen av Slussen. (Se Rune berätta för SVT)

När skymningen kom tändes allt fler facklor och så började man gå i fackeltåg längs formen av fyrklövern. När alla var på plats stannade man. Några spridda sånger hördes, några rop, en äldre man klev upp på stenryggen i en av fyrklöverna och ropade i kupade händer: "Det går att göra något, det går att göra något, vi kan om vi blir många".

Men nederlaget har knackat på dörren. Eller rättare sagt bankat, ryckt i handtaget, rivningsmaskinerna är framkörda, Destroy är på plats. Facklorna brinner och lyser i kvällen, lukten av spridd rök, värmen som alstras av människorna, deras ljus och vilja. I sex år har aktivisterna kämpat sida vid sida. Länge trodde jag att de skulle segra. Men nu blir det inte så. Den kamp som fortfarande bedrivs är dock den om att rädda de unika muralmålningarna föreställande hamnarbetare i arbete längs Slussens och Söder Mälarstrands kajer. Målningarna som finns i Kolingsborg men som, om inte aktivisterna lyckas, kommer slås i bitar av rivningsfirman.

Men jag tänker också så här. Att vad som än händer, så har kampen varit god. Den kan också visa oss saker. Som att det är främst de lite äldre som stått på barrikaderna, som att kampen för att föra fram sin röst är mycket svårare idag, som att det är mycket ludd och oskärpa kring de politiska turerna.













lördag 3 oktober 2015

Böcker bredvid

Jag har sån tur att jag bor typ 100 meter från ett bibliotek. Det jag tycker bäst om att göra är att bara gå ner dit och se vilka böcker som bibliotekarierna ställt fram och låta mig inspireras. Smaken är verkligen olika. Jag brukar inte läsa baksidestexten, ofta handlar den om vad boken handlar om och det är inte det viktigaste för mig (om inte en fakta- eller reportagebok) när jag går runt och låter mig inspireras, utan tonen, språket. Jag öppnar istället boken och läser första meningarna. Det är som att sätta på en skiva och lyssna. Jag kommer ihåg när man kunde be om att få provlyssna en skiva. Biträdet tog emot skivan man hittat i lådorna eller på hyllorna, tog den försiktigt ut ur fodralet, lade den på grammofontallriken, förde spaken i läge upp, förde ut armen mot skivan som nu snurrade runt i sin svarta glans med spåren där tonerna lagts. Under tiden hade man tagit på sig en av de hörlurar som hängde från disken. Så kom musiken in i rummet, eller så jag in i rummet med musiken. Omgärdad, uppfylld, översköljd av toner. Kanske lyste mitt ansikte upp, kanske log, eller så tog jag av lurarna ganska direkt och sa, nej det var inte vad jag hade tänkt mig.

Det är så jag läser. Jag hör orden när jag läser dem, rytmen de bildar, tonläget, ljust, mörkt, moll, dur.

Igår när jag var där hittade jag tio intressanta böcker som jag sedan bredde ut på köksbordet, läste en liten bit här, en liten bit där, som ett smörgåsbord. Den bok jag sedan tog med mig för att läsa innan jag somnade var "Under tidens yta - En annorlunda svensk poesihistoria", av Jonas Ellerström.

Läser lite ur en recension i GP från juni 2014 då boken kom ut som jag tycker beskriver det bra: "Det finns alltid en annan litteraturhistoria och därför är en viss litterär kanon alltid i pågående omställning. Men det finns också en glömskezon av författare som råkat vara second best eller bronsmedaljörer. Som kanske bara givit ut en stark bok eller två och sedan tystnat. Litteraturhistorien förblir ett grovmaskigt nät som fångar upp några få ur varje generation och glömmer den rest som fyller ut den faktiska bilden."

tisdag 14 juli 2015

Nu nya boken här

Jag har suttit med i redaktionen för den här boken som kom ut i juni. Dessutom innehåller boken ett tjugotal av mina bilder, t.ex omslaget.



Allt annat än gnäll
– en bok om barns klagorätt
Sverige har liksom nästan alla länder i världen skrivit under Barnkonventionen 1989.
Däremot hör Sverige inte till de länder som skrivit under FN:s tredje tilläggsprotokoll om en internationell klagomekanism som trädde i kraft 2014. Den ger barn möjlighet att vända sig till FN:s Barnrättskommitté om barnets rättigheter har kränkts. Detta först då alla möjligheter på det nationella planet har uttömts.
Boken belyser hur klagomekanismen skulle kunna stärka barns rättigheter och den juridiska tolkningen av Barnkonventionen.
Boken är utgiven av SAMBA – samarbete för barnen tillsammans med Fryshuset, Klassmorfar, Unga Örnar och Frälsningsarmén.

Utgiven i juni 2015
häftad 80 sidor
ISBN 978-91-87867-06-4
Pris 100 kr + porto

söndag 12 juli 2015

Slå sönder något fint

Jag är som bedövad. Jag är bedrövad. Häromdagen fick jag veta att en av mina grannar på mitt fd lantställe, inte mycket äldre än mig, har gått bort. Jag vet hon var förtvivlad över den flytt därifrån hon tvingades till. Och då menar jag verkligen förtvivlad. Hon var dessutom sjuklig. Nu är hon död.

För bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg på Facebook om hur mycket jag saknade min stuga och mina grannar, hur jag kunde höra dem ha radion på när de satt ute i solen och åt lunch, hur vackert det var när hennes man spelade dragspel på kvällarna, vemodiga tangos och glada polkor.

Eftersom jag vet att hon förlorade sin stuga på fel grunder, hon om någon behövde verkligen den, så gör det ännu värre ont. Dessutom är det ett misslyckande. Kanske en helt meningslös kamp vi förde ett tag, mot den föga demokratiska makten som beslutade om detta.

Jag tänker: Samhället blir farligt när demokratin blir lika med vänpakter i maktkorridorer, grundas på fördomar och inte kunskap och när sociala projekt styrs av människor som inte har hjärta för människor. Och när enskild medborgare inte har någon annanstans att vända sig till än en journalist för att få hjälp. När myndigheter satta att utöva kontroll nonchalerar anmälningar, osv osv.

Varje dag kan vi läsa om sånt här. Arbetsplatsombudet som bussbolaget avskedat för att han arbetat fackligt. Jäviga som tar beslut om rivning. Rivning som sker på natten. Kommunala fastigheter som säljs billigt så snabbt att ingen hinner protestera och att det är möjligt för att de med makt går samman över lag och regler och moral. När läkare inte längre respekteras när det gäller att få rätt till den sjukförsäkring den sjuke betalt in till, kanske ett helt arbetsliv.

Häromdagen förlorade spanjorerna rätten att demonstrera och protestera, både på gator och torg och genom Internet. En annan lag ska göra det möjligt för företag att stämma stater om de hindras göra den vinst de vill,  försöker man nu införa (TTIP).

Jag har i flera år arbetat med en bok. Det började som tanken att göra en poetisk fotobok om ett ställe som skapats av omtanke om arbetarkvinnor. Sedan började det växa, det blev politiskt, det blev tragiskt. Jag började skriva om henne som startat allt i arbetarrörelsens största förändringsvåg. Nu sitter jag här, efter oändliga timmar med arbete, nederlag på nederlag och nu sorg och tänker: Vad var det för mening med alltihop? Kanske samma känsla mannen som förlorat sitt jobb, kvinnan som förlorat sin hälsa känner och tänker: Jag ville ju bara jobba för något bättre, eller jag gjorde ju bara mitt jobb, jobbade jättehårt och så råkade jag bli påkörd.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag vill skriva klart boken. För människorna som var där ute. Men samtidigt känns det helt lönlöst. Det pris som fått betalas. Det pris människor får betala idag är för högt.

Jag ser på bilder av min granne. Där hon står bland sina vildblommor som hon skötte som de vore barn, jag ser henne bland alla hennes småfinkar i träden som hon brydde sig om, jag ser henne nere på ängen där hon var en av dem som anordnade festerna, hon säljer lotter, delar ut priser.

Jag skrev ett mejl i morse jag inte skickade, till en av de utanför som försökte göra något, här de sista raderna:

"Jag var ute på området häromdagen. Inte varit där sedan mars 2013.Min trädgård ser ut som vildmark, som det aldrig varit en trädgård där. Ängen där det brukar vara barn var helt tom, där satt bara ett äldre par, tror det var ordförandens egna föräldrar som brukade hyra stuga där. Områdets absolut vackraste trädgård är död, för hon som skött den minutiöst i tjugo år fick flytta. Stugorna har gjorts anonyma, kvinnorna får inte göra dem till sina "egna" längre, får ta med sig en kudde typ, sedan ska den hem på hösten, så de inte ska känna det som de har en egen stuga, med ngt undantag. Och det är så sorgligt att tänka hur det blev, hur många kvinnor som mår dåligt över hur det blev. Och stadsplanen har gått igenom, de börjar med den i sommar. Själv vill jag helst glömma, förtränga allt, det är för hemskt helt enkelt.  Speciellt eftersom jag vet de gjort fel, som riktlinjerna de grundade allt detta på är skrivna, så gjorde de helt klart fel. Som stadgarna säger, gör de helt klart fel. Moraliskt och som fackliga personer också. Men det finns inget att göra. Inte minst för att en ny kamp, som ingen vill ta, skulle kunna få de få kvinnor som är kvar råka illa ut. Det är det här som plågar, att vi var så svaga, kanske korkade, att vi skulle blundat, inte gjort något, att allt bara blev mycket, mycket värre. Och jag undrar så? Är det samhället som det utvecklats i den nyliberala, odemokratiska andan som gör sådana här slut möjliga, där de med makt skriver sina egna lagar, styr efter eget huvud, kuppar igenom saker, slår sönder folk, fast utan synliga knogjärn? "

fredag 12 juni 2015

Xu Lizhi

Jag kan inte sluta tänka på dikten som den kinesiske arbetaren Xu Lizhi skrev, innan han tog livet av sig. Det är så starkt beskrivet hur lite en arbetares liv är värt när kapitalismen bestämmer. Om och om igen läser jag dessa rader som säger allt:

"”Sömnlös”

Vi sprang längs järnvägen
Anlände till en plats kallad ”Staden”
Där vi säljer vår ungdom, och våra muskler
Till slut har vi inget att sälja, bara en hostning
Och ett skelett ingen bryr sig om."

Läs artikel