fredag 3 oktober 2014

Vidare- resan till Småland -del 17

I natt skrev jag inte mycket. Jag sov djupt. Morgonen bjöd på en makalös solbelyst dimma över landskapet. Hunden och jag i underverket naturen. Ja, jag är lyrisk över naturen. Naturen är ju också det viktigaste vi har. Utan den kan vi inte leva, inte få mat, inte få värme eller något av allt det vi behöver. Man blir ödmjuk inför naturen. 


I morgon ska jag åka hem till min hemstad Stockholm, där jag växt upp. Jag kommer bära med mig Smålands mystik och Elin Wägners skärpa. 

I arbetet med boken om arbetarkvinnan Anna är jag just nu inne i en period där jag läser naturskydd. Kulturhistorisk riksintresse. Men jag kan tyvärr visa hur det intresset totalt körs över. I ett tidstypisk 20-talsområde av sportstugekaraktär i Stockholms skärgård smälls plötsligt ett mastodonthus på 4000 kvm upp precis vid farleden. Hur och varför det blev möjligt intresserar mig. 

Inte långt därifrån, vid Slussen pågår en mångårig kamp att rädda kulturhistoria. Nyligen har man beslutat om rivningsstopp, man har hittat betydelsefulla målningar inne i de lokaler man dömde ut.
När jag suttit här och skrivit i Elins underbara författarbostad, har jag inspirerats av aktualiteten i Elins resonemang. 


Elins skrivstuga en dimmig morgon. Foto: Jane Morén


I går när Smålandsposten var här försökte jag förklara vad jag skriver på just nu, men det blir ganska osorterat när man är mitt upp i något. Jag arbetat i fyra år med boken om semesterhemmet, och om grundaren och pionjären Anna Johansson Visborg. Jag har letat i arkiv, intervjuat många kvinnor, när jag kommer hem nu ska jag träffa några av Annas släktingar. 


Jag citerar en av de jag intervjuat. Så här svarar hon på min fråga om förmågan till kamp, hur får man den? 
"Kvinnor har alltid haft svårt att ta steget fram. Börja bråka, för det måste man om det ska bli något gjort.Kvinnor är generellt inte uppfostrade att vara bråkiga utan tvärtom.För att kunna agera och protestera är första steget att tycka något är för jävligt rent ut sagt.För att gå vidare från den känslan behöver du orden att kunna uttrycka dig med. Och för att kunna uttrycka en åsikt behöver du haft tid till att tänka igenom. Det är samma tröskel i allt engagemang som folk alltid måste över. Möjligen var den högre förr. Den som då har vana att uttrycka sig har ett försprång mot den som ändå tror att ingen lyssnar och är rädd för riskerna som uttryckandet av en åsikt innebär."

En annan kvinna sa så här i går när jag pratade med henne på telefon om intervjun jag gjort med henne tidigare: "Jag drömde i natt att jag gick i spetsen för en kvinnokamp, det var en härlig känsla".

Min mormor Berta föddes på 1800-talet. Om inte många kvinnor, borgarkvinnor som Elin och arbetarkvinnor som Anna Johansson, slitit hårt med att i många år argumentera och kämpa för kvinnlig rösträtt så hade inte mormor eller vi kvinnor som kom efter räknats som jämlika medborgare. Hade inte många starka kvinnor kämpat för en annan slags familjepolitik och social välfärd hade kvinnors liv sett helt annorlunda ut än det gör idag.  Sånt är viktigt att minnas! 

Kampen går vidare!


Utanför Elin Wägners författarbostad Lilla Björka i Berg


onsdag 1 oktober 2014

Skörd - resan till Småland - del 16

Som jag trivs här nu. Som i morse, jag vaknar av att fårhagen utanför badar i sol och dagg. De mäktiga ekarnas står trygga tillsammans med några enar. De blånande bergen bortom dalen inhöljda i morgondimma. Korna råmar högt och uppfordrande bortifrån nya betet ner mot Bergsjön och deras rop färdas över ljusa stubbåkrar, plöjda brunsvarta fält och gröna betesvallar. Kråkorna kraxar ovanför mitt huvud där jag och hunden går lyckliga genom allt det underbara. Går i riktning mot solen, mot bergen, mot korna, den vanliga rundan i fårhagen, förbi Elins skrivstuga.
Fårhagen med sina ekar. Till vänster skymtar Elins skrivstuga. 

Och jag vill tro att jag har Elin med mig i skrivandet nu. Jag skriver och ur texten träder kritikern som vill värna miljön och demokratin, respekten för jord och liv och kvinnoverk.
Elin Wägners skrivstuga. Foto: Jane Morén

Jag skriver hela dagarna och halva nätterna, däremellan går jag ut i den rika naturen. Igår fick jag uppleva ännu en av dessa varma, soliga, ljuva höstdagar. Jag blev bjuden på lunch av ordförande i Lilla Björka stiftelsen. Hon bor i ett vackert hus utanför vilken den böljande dalen ner mot Lädjasjön breder ut sig. Vi tog en promenad mellan jättegod kantarellpaj och kaffe. Vandrade ner mot sjön på mjuka gräsvägar som sviktade behagligt. Sådana vägar alltså. Ni vet känslan hoppas jag.

Dofterna i hösten. Man hade slagit höet ute på en av ängarna sedan på kvällen när hunden och jag tog vår kvällspromenad i Björka. Kanske är det den skönaste och rikaste doften jag vet. Den bär så mycket av skörd, liv, kraft i sig. Därför, är det så för mig, att ingen årstid är mer betydelsefull för mig, än hösten. Soliga höstdagar är alltid tillräckligt svala för mitt tänkande och min förmåga att uppleva allt ut i minsta doftmolekyl. I bilderna av hunden där hon flyger fram över de solbelysta gröna ängderna lyckligt studsande, visar känslan jag också har i mig för dessa gudomliga dagar.
Höet är slaget i Björka.
Det kommer bli svårt packa ihop och resa härifrån om några dagar. Jag är inte bra på resor och uppbrott, jag gillar att rota mig. Jag har rotat mig här nu, i den fria tillvaron där min uppgift är att skriva och tänka. Men jag hoppas jag kommer kunna bära med mig känslan av kraft och frihet.
Lycklig hund! Foto: Jane Morén


------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här i Elins författarbostad. Stipendiet delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.