tisdag 23 september 2014

Vild- resan till Småland- del 12

Jo, lite mörkrädd kan man allt bli när hunden plötsligt hoppar upp och gruffar till och man hör gruset runt huset knastra till. Det hände vid femtiden i morse när jag satt och skrev i köket. Hunden gruffade i botten av magen och stod spänd med svansen rakt upp och lyssnade utåt fårhagen. Jag gick upp på övervåningen för att kunna se ut bättre. Länge försökte jag se om det var något runt huset. Men det gick inte att upptäcka något.
Den vilda natten. Foto: Jane Morén


På morgonen några timmar senare när vi går den vanliga morgonrundan i i hagarna så upptäckte vi det. Hunden for runt efter spår och jag såg marken uppriven. Vildsvin. De hade sprungit härutanför. Hade de vägt 300 kg? Åh vad jag hade velat se dem från fönstret på ovanvåningen. Bara se dem. Eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur stora de är. Men lite ruggigt kändes gå runt där de bökat runt.

Varför hade jag inte lyckats upptäcka dem? Tja, de är väl specialister på just det, komma på natten eller tidiga morgonen utan att upptäckas. Men jag undrar så vilken väg tog de? Var de flera? Hur såg det ut när de färdades till just den här fårhagen och när försvann de på morgonen?

Vildsvinen är ett större problem än varg, läser jag i Smålandsposten. På Vildsvinsförvaltningen i Småland, tänk de har en egen förvaltning, berättas att vildsvinen ökar okontrollerat och närmar sig nu en halv miljon i Sverige. Man har startat projekt för att tillsammans med alla som berörs av skadorna de orsakar jordägare och i trafiken ska minimeras.

En annan fundering när det gäller vildmarkslivet härute. En dag när hunden och jag gick på en traktorväg uppe vid Klint, såg vi höga staket i skogen, säkert 2,5 meter eller 3 meter höga. Jag funderade då vad man stängde in där. Har inte fått reda på svaret ännu, men visst borde det vara hjortdjur man stänger in på det sättet?

------------------------------------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

2 kommentarer:

Karin sa...

Hej Jane, vad spännande att läsa om din vistelse på Lilla Björka! Wägner är verkligen en av mina favoriter och jag återvänder ofta till hennes böcker.

Tänkte på dig där hemma hos Wägner när jag fick senaste numret av Parnass, där Marianne Enge Swartz skriver om Elin Wägner "Stadsbud i fredens tjänst". Prenumererar du på Parnass, eller ska jag ordna ett ex åt dig?

Jane Morén sa...

Karin vad roligt du tycker det läsvärt!
Pratade senast i går med Marianne, hon bor ett stenkast härifrån. Det ligger många Parnass här i huset så jag ska kolla, det finns säkert här att läsa.

Vi får ha en träff när jag kommer tillbaka. Då kanske du hunnit kolla upp lite mer om hur jag kommer åt arkivmaterial vi pratade om tidigare i sommar :)