onsdag 17 september 2014

Svunnet- resan till Småland- del 6

På kvällen går jag ut och luktar på tobaksplantorna runt huset. Elin Wägner tyckte speciellt mycket om den doften och det är därför viktigt den blomman finns på Lilla Björka. 

Tobaksblomma. Foto: Jane Morén
I våras arbetade stiftelsen mycket med att restaurera trädgården som den en gång varit. Mycket i fårhagen hade växt igen. Den underbara gången med grus omgärdad av blomrabatter vid den vackra grinden fanns till exempel inte kvar, utan hade växt igen. Ett stort arbete lades därför ned på att gräva upp jorden, lägga nytt grus och anlägga nya rabatter.

Ute i den stora fårhagen fällde man många träd och buskar. Det har man verkligen lyckats med på ett bra sätt. För det ser helt naturligt ut. Som om hagen sköter sig själv. En bonus av allt markarbete i våras är också att på baksidan av huset, alldeles utanför köksfönstren, där man lastade av jorden man grävde upp på framsidan, växer tobaksblommor, höstrudbeckia och lupiner som om de växte fritt på en sommaräng. Mycket vackert och varje morgon och lunch och middag när jag sitter i köket njuter jag av blomsterfägringen.

Våra dagar här ute, hundens och mina, går i speciellt mönster. Vi vaknar av att hon är jätteglad att det äntligen är morgon och vi går ut. Frukost, och mat till henne och jag gör mig i ordning för en ”arbetsdag”. Jag skriver, hon vilar, oftast vid mina fötter. När hon tröttnar på att vila kommer hon med en leksak och lägger framför mina fötter. Jag stiger upp, sträcker på mig, mjukar upp nacken lite, vi går ut en sväng. Varje dag går vi en lång promenad på en till två timmar och jag tränar henne i lydnad och spår och spelar fotboll med henne. Vi har sett oss omkring nu en del. Vi har följt en traktorväg till en underbar plats där tre sommartorp ligger idylliskt vid en stilla och ljus sjö¨, Bergsjön.

Vi har tagit bilen upp mot Lädja, Hult och Klint och gått i storskogen runt Singoallas grotta, den som Viktor Rydberg inspirerades av i sin stora roman om Singoalla.  Lädja är ännu mer idyll än Berg. Vi har sett riktiga arbetshästar, rejäla, starka, vackra. Vi har sett slingrande vägar som slingrade så vackert att det nästan gjorde ont.  (Väldigt mycket vackert i denna text, men det är vackert här). Vi har varit på ett stort berg och sett en mycket hög tall. 


 Men i mina utflykter visar sig vemodet också. Det finns något som skrapar djupt av att se på en gammal lada som håller på att sjunka ihop. Likaså på ett torp där allt är igenstängt, även om det bara är för vintern, så finns en sådan stark känsla av något förlorat. Som att här var liv och rörelse, närhet och gemenskap, även om jag förstår att det också fanns en baksida med det.


Slingrande väg i Klint. Foto: Jane Morén

I Fred med jorden skriver Elin och Elisabeth om konsekvenserna av att männen industrialiserar landsbygden och jordbruket. Att det som förloras nu aldrig går att få tillbaka.

Jag får veta att Berg är en mycket levande bygd. Och jag ser tecken på mycket verksamhet, dagis, en imponerande lanthandel i Tolg några kilometer bort. Jag handlar själv saker till hunden i en välfylld och välsorterad hundaffär i en källare i Berg. Jag får höra att det pågår mycket speciell odling i området här och jag ser många unga människor, bland annat en mamma som varje dag möter sina barn vid skolskjutsen, går grusvägen med dem hem genom gärdena. Ändå infinner sig ensamheten. Hur ska man leva på landet i modern tid? Livet här är så skilt från livet i storstan. 

Varje dag skriver jag om en annan kvinna, Anna Johansson Visborg och kvinnorna runt henne. Idag satt jag i Elins skrivstuga en bit från huset, med utsikt över bergen med skogen och skrev. 

I Elins skrivarstuga. Foto: Jane Morén
Det verkar vara mycket att göra för bönderna härute just nu. Igår kväll och idag har de farit förbi här med en traktor med en stor röd vagn på släp. Om och om igen utanför grinden har den passerat, fram och tillbaka. Timmerbilar dundrar ibland förbi och i skogen ser man lite här och var fint staplade timmerhögar. Ibland växer rallarrosor runt timret.


Foto: Jane Morén
Det börjar kvällas när jag sitter och skriver det här. Jag har lagat en fiskgryta med potatis och morötter. Jag ser på de blå blommorna som står längs grusgången mot grinden. Jag blir lite bländad av solen som lyser rakt in i arbetsrummet. Solen i spetsgardinerna, solen i glasbiten som hänger i fönstret där ett citat av Elin står: ” Varför måste man spika fast solstrålen som lyser på ens vägg?

fortsättning följer…..

P.S fågeln som var uppe häromnatten och kvittrade var troligtvis en uggla, har vänner som kan mycket berättat :) D.S

---------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Glädjande att du fortsätter skriva i bloggen.Jag har läst dina inlägg tidigare och beundrat din politiska klarsynthet med tydligt klassperspektiv, samtidigt som jag njutit av dina välformulerade texter och stämningsfulla bilder.Din blogg är inspirerande!
Grattis till ett välförtjänt stipendium och tack för att du delar med dig av dina upplevelser.
Gunilla

Jane Morén sa...

Stort tack Gunilla för dina ord, de värmer! Att skriva är ofta förknippat med tvivel, så det är alltid stärkande och inspirerande att få fin respons av läsare. Jane