söndag 21 september 2014

Öga- resan till Småland - del 9

Dimman är tung och skogen står tät längs väg 126. Jag skjutsar Kristina till tåget i Alvesta och åker sedan vidare mot Växjö och Kronobergs folkhögskola och seminariet om Elin Wägner. Jag hinner vara med lite på seminariet Ordet måste vara fritt och höra Annika Thor läsa lite ur sina romaner, innan jag känner att jag måste åka tillbaka och sätta mig vid skrivbordet i Lilla Björka och fortsätta skriva om Anna Johansson Visborg, en av alla dessa kvinnor som också åstadkom förändringar och förbättringar.


Det ösregnar när jag springer tillbaka till bilen där jag lämnat hunden en liten stund. Hon är överlycklig att jag är tillbaka och så svänger jag ut bilen igen på vägarna. Ut i regnet, ut längs landsvägarna i Småland. Ligger tio kilometer i timmen under maxfart för att köra säkert i dimman och regnet. Många ligger och trycker bakom mig, vill blåsa på i över 100 km i timmen trots vattenfyllda körbanor, men jag tar det lugnt. Matar kilometer efter kilometer av grådisig våt landsväg medan jag formulerar text i huvudet.
Foto: Jane Morén

Skog, skog och så Helgasjön som plötsligt breder ut sig som ett tårfyllt öga längs väg 30. Vindrutetorkarna sveper rytmiskt rutan från regndropparna. Jag sätter på radion och det är samma låt som för en vecka sedan-det är typiskt den kommersiella radion. Men just nu gör det ingenting. Vägens kilometer lägger sig under hjulen medan tiden som skrider fram lyfter upp mina tankar.

Jag intervjuade Kristina en gång till precis innan jag körde henne till tåget. Hon är en av kvinnorna som tillbringat somrar ute på Bryggar-Annas efterlämnade semesterhem i Stockholm och en av de kvinnor som kommer att uttala sig i boken.
Foto: Jane Morén
Det är 64 år sedan Anna gick bort och hennes tankar och vilja försöker jag hålla fast i historielöshetens flod som far fram i hela arbetarrörelsen.  Men ibland känns det som ett omöjligt projekt, som att försöka stanna tiden. Rent fysiskt vrida uppmärksamheten tillbaka. Ut i mörkret från blinkande casinon.

Jag hade velat fotografera väckarklockan som  stod på podiet i föreläsningssalen tidigare idag. Symbolen för att vi måste vakna upp och se oss omkring. Vad kräver denna dag av mig för att påverka framtiden? Lana del Rey sjunger: "jag gör det jag måste göra".

Ett av fönstren i det som var Elin Wägners sovrum. Foto: Jane Morén
Och jag funderar vidare: Träffades någon gång Anna och Elin? De var samtida, de arbetade båda två för kvinnlig rösträtt. Jag vet att Anna träffade Ellen Key som också var samtida, hon beundrade henne. De hade mötts på en föreläsning som Ellen Key höll på Stockholms Arbetareinstitut. Kanske,träffades även Elin och Anna.

P.S. Jag har förstått att jag sitter och skriver i den tidigare jungfrukammaren. Här sov Elins trogna hushållerska Linnéa. Under helgen när Kristina varit här och lagat mat och pysslat om Mårbackaperlargonerna och dukat upp maten i serveringsgången, har det känts lite som hon varit som en Linnéa. Jag får väl ta plats hos någon författare när jag inte orkar arbeta i vården längre, sa hon, på skämt.
D.S
fortsättning följer....
Foto: Jane Morén



Kristina har dukat upp till ännu en måltid på Lilla Björka. Foto: Jane Morén



-------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

(I år har jag även tilldelats Södermalms Arbetareinstituts stipendium för att kunna forska vidare om Annas gärningar. Det delas ut den 22 oktober i Stockholm).

2 kommentarer:

Eva Swedenmark sa...

Jane, det låter verkligen som om du hittat ro att tänka och skriva :)

Jane Morén sa...

Ja Eva, hittat ro att tänka har jag faktiskt! Bilkörning är också bra för sånt. Man kan inte göra så mycket mer än betrakta och tänka när man kör bil :) och jag tycker verkligen mycket om att köra bil.