tisdag 30 september 2014

Jord - resan till Småland -del 15

Jag har nu kommit igång ordentligt med mitt skrivande här i Elin Wägners författarbostad. Jag har vant mig vid vildsvin och nätter med stjärnor. Jag börjar känna in livet här i byn. De boende runt om, bönder och konstnärer, pensionärer, tyskar och entreprenörer och studerande, alla tillhör min vardag. Jag ser de cykla eller gå förbi. Jag möter bönder när jag är ute och går med hunden; de sitter på traktorn, eller kör en maskin på en släpkärra för att göra något jobb.
Några av byborna ses hos konstnären för målarkurs på hennes loft, några andra är med aktionsgruppen som vill öppna den mögelskadade kyrkan, se till att den renoveras och kan användas igen. För det är ju så synd här inte kan vara några bröllop, dop och andra högtider längre. Jag handlar vår mat i den lokala lanthandeln i Tolg.

Bryggeriarbeterskan, den fackliga och politiska pionjären som också kämpade för kvinnans rösträtt och för lika lön: Anna Johansson Visborgs visioner tecknar jag upp omgiven av Elins rika hembygd. Jag skriver om grosshandlare och bryggeriarbeterskor, skärgård, ångbåtar och folkbildning. Jag citerar naturromantiker från 1700-talet och oroliga grannar på 1920-talet och ilskna hyresgäster på 2010-talet. Jag beskriver arkitektur på hus och sorterar och väljer ut bland de tusentals bilder jag tagit med tanke på boken jag arbetar med.

Jag fotograferar även mycket här. Den fina hösten i naturen. Varm och solig med sin fina färgskala.
Jag börjar bli lantbo.


fortsättning följer.......


Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här i Elins författarbostad. Stipendiet delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

måndag 29 september 2014

Kamp- resan till Småland - del 14

Dagarna går fort här. Böcker tar lång tid att skriva. Skogen är djup. Spåren av de vilda djuren se vi varje dag. Har läst ut boken om de framgångsrika smålänningarna och jag kan verkligen rekommendera den boken. Inte för att läsa om kändisar, sånt intresserar mig inte det minsta, de sista aktuella framgångsrika i boken hoppade jag över. Nej det är för den historiska kunskapen om detta landskap av små riken jag fått. 
Lägg till bildtext

Det är någonting med Småland. Det är kargt, ointagligt, skrämmande, vilt. Och samtidigt gör just den svårigheten att den väcker en djupare känsla.

Jag läser samtidigt som jag är här, en av Ivar-Lo Johanssons sista böcker, Till författaren från 1988. 


På ett ställe skriver han att författaren får inte vara rädd för att boken är för svår läsaren. För det är endast i kamp med boken som läsaren kan utvecklas (fritt citerat och tolkat av mig). Jag tyckte om att höra det, de är lätt att tro man måste bana vägen så inget ska ta emot, vara rädd att läsaren inte har tid eller tålamod nog. 

Men Småland tar emot och Småland ger därför något helt annat.

Jag tycker jag skriver och letar i material hela tiden, men jag känner mig som en av de där Smålandstorparna, det är ständigt nya stenar jag måste lyfta på, ständigt nya tegar jag måste beskriva, besöka, förstå och porträttera.



I helgen var min vän författaren Eva Swedenmark här. Vi hade så roligt. Vi skrev, vi åkte och såg Lammhult och vi pratade om intressanta saker. Eva satt uppe i Elins rum och skrev och jag fortsatte på nedervåningen där jag skriver som bäst. "Jag blir nästan besatt av Elin Wägners hus, vilken otrolig atmosfär det är. Jag blir alldeles lugn." Så säger Eva och här kan du läsa hennes inlägg om sin helg här  




















Skrivstugan som lockar så många besökaren. 
















Den betagande vyn över bygden. Foto: Jane Morén


















Eva läser titlarna å Elins böcker, som hänger så vackert i skrivstugans fönster.

















fortsättning följer......
-------------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.


tisdag 23 september 2014

Arkitektur- resan till Småland- del 13

Så har jag då skrivit tolv inlägg från  Elin Wägners Lilla Björka där jag bor i en månad. Huset hon lät arkitekt Carl Bergsten rita åt henne. Hon ville ha en Smålandsstuga i en fårhage. Och det blev, vill jag lova, en väldigt fin stuga i en mycket vacker fårhage, med utsikt över vidder och skogsbeklädda berg som blånar i fjärran. Husert uppfördes 1925 och här bodde Elin resten av sitt liv. I juli månad varje år har huset öppet för besökare varje dag men visningar på andra tider går att boka.  Besök gärna webbsidorna  www.elinvagner.se/lillabjorka eller www.lillabjorka.se där ni kan läsa om stiftelsens arbete och se många fler bilder.

Elin Wägners Lilla Björka sett från vägen. Foto: Jane Morén

Elin Wägners Lilla Björka sett från hagen. Foto: Jane Morén

Matsalen med utsikt mot fårhagen och vidderna. Foto: Jane Morén


















































Del av Elin Wägners arbetsrum. Foto: Jane Morén

Del av Elin Wägners sovrum. Foto: Jane Morén

Vidderna ner mot Bergsjön.

De blånande bergen i fjärran.


































































fortsättning följer

----------------------------------------------------------------

Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

Vild- resan till Småland- del 12

Jo, lite mörkrädd kan man allt bli när hunden plötsligt hoppar upp och gruffar till och man hör gruset runt huset knastra till. Det hände vid femtiden i morse när jag satt och skrev i köket. Hunden gruffade i botten av magen och stod spänd med svansen rakt upp och lyssnade utåt fårhagen. Jag gick upp på övervåningen för att kunna se ut bättre. Länge försökte jag se om det var något runt huset. Men det gick inte att upptäcka något.
Den vilda natten. Foto: Jane Morén


På morgonen några timmar senare när vi går den vanliga morgonrundan i i hagarna så upptäckte vi det. Hunden for runt efter spår och jag såg marken uppriven. Vildsvin. De hade sprungit härutanför. Hade de vägt 300 kg? Åh vad jag hade velat se dem från fönstret på ovanvåningen. Bara se dem. Eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur stora de är. Men lite ruggigt kändes gå runt där de bökat runt.

Varför hade jag inte lyckats upptäcka dem? Tja, de är väl specialister på just det, komma på natten eller tidiga morgonen utan att upptäckas. Men jag undrar så vilken väg tog de? Var de flera? Hur såg det ut när de färdades till just den här fårhagen och när försvann de på morgonen?

Vildsvinen är ett större problem än varg, läser jag i Smålandsposten. På Vildsvinsförvaltningen i Småland, tänk de har en egen förvaltning, berättas att vildsvinen ökar okontrollerat och närmar sig nu en halv miljon i Sverige. Man har startat projekt för att tillsammans med alla som berörs av skadorna de orsakar jordägare och i trafiken ska minimeras.

En annan fundering när det gäller vildmarkslivet härute. En dag när hunden och jag gick på en traktorväg uppe vid Klint, såg vi höga staket i skogen, säkert 2,5 meter eller 3 meter höga. Jag funderade då vad man stängde in där. Har inte fått reda på svaret ännu, men visst borde det vara hjortdjur man stänger in på det sättet?

------------------------------------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

Stjärnklart- resan till Småland- del 11

Jag vaknar återigen i mörkret. Klockan är två på natten. Kan inte låta bli öppna fönstret och se ut på mörkret. Och jag blir så överväldigad. Det är en stjärnklar natt och himlen, ja himlen är full av stjärnor. Jag hänger ut genom fönstret vänd uppåt och bara: Åh!
Stjärnhimlen ovanför Lilla Björka, Berg, Småland, Sverige 23 sept 2014

Jag kan inte minnas när jag sett nåt liknande. En mörk himmel där stjärnorna syns, i massor. Det är magiskt. Jag bara måste ta fram kamera och stativ och på med ulltröja och tofflor och ut på en av balkongerna. Hunden tycker det är väl mörkt och onödigt trava runt där mitt i natten. Hon sitter innanför dörren och ser på mig.

Jag försöker få rätt tid för att få med stjärnor och mörker. Det är kallt ute. Kanske den första riktiga höstnatten.

När jag tagit några bilder går jag in och söker på nätet efter ljusföroreningar. Jag har hört ordet och lite av dess innebörd för kanske ett år sedan. Nu förstår jag vad som menas. Jag har inte fått se stjärnhimlen på många, många år, för jag bor i storstadsregionen som är så upplyst nattetid. Om man börjar gå in och läsa på olika klimatsidor, kan man få se ljuskartor över hela världen och det finns inga mörka nätter längre, på en stor del av jorden.

Europa nattetid. 
För astronomerna är detta ett stort problem, inte ens de svenska astronomerna som har det lite bättre än t.ex övriga Europa kan använda himlen ovanför Sverige för sin forskning. De måste resa till Kanarieöarna eller Chiles öken. Det är inte bara att vi förlorar möjligheten att se stjärnhimlen, detta felriktade ljus kostar också onödig energi, kan orsaka bröstcancer och sämre sömn. I spåren av problemen har det skapats stjärnreservat. Ett av de ligger i Utah, ett annat i Quebec och ett tredje i Arizona.

Stjärnreservat. Stjärnhimmel. Stjärnklara nätter. Ordet stjärna är vackert. Att se en stjärnhimmel är omtumlande vackert.

------------------------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

måndag 22 september 2014

Stilla- resan till Småland- del 10

Genom köksfönstret. Foto: Jane Morén
Köksklockan tickar. Jag lutar armbågarna mot köksbordet. Ansiktet i händerna. Ser ut genom fönstret. Där ligger fårhagen. Där står blommorna på ängen. De vajar österut. Vindpustar böjer deras stänglar. Så svänger de tillbaka.

Klockan tickar. En sked har fallit halvvägs ut ur diskstället. Ljuset från matsalen genom nyckelhålet i dörren. Köksklockans rytmiska. Stillhet. Märken på väggen efter en plastkrok som saknas. Kastrullerna som står kalla på spisen. Hunden som sitter på trasmattan och ser på mig med blank underläpp.

Det är tyst. 0 decibel utanför köksfönstret. Vi är på landet landet. Högsta tillåtna genomsnittliga decibel oljud utanför ett sovrumsfönster är satt till 58 decibel. Utanför mitt sovrumsfönster i staden ligger värdena ibland på 87.

Tyst. Så tyst att jag hör kroppen inuti. Mjölksyran i nacken, tankarna som åker kana innanför huvudsvålen, mullret bakom trumhinnan.

Diskbänken. Vrider huvudet långsamt. I denna tystnad får inte ens luften rubbas. En gaffel ligger huvudstupa på diskbänken några millimeter från diskhons djup. Hundens tassar på den randiga mattan. Hon lyfter en av dem, vrider huvudet och lyssnar uppmärksamt utåt.  Jag lyssnar. Jag andas. Jag hör. Jag ser på skeden som fallit halvvägs ut ur diskstället.
Foto: Jane Morén



















------------------------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

söndag 21 september 2014

Öga- resan till Småland - del 9

Dimman är tung och skogen står tät längs väg 126. Jag skjutsar Kristina till tåget i Alvesta och åker sedan vidare mot Växjö och Kronobergs folkhögskola och seminariet om Elin Wägner. Jag hinner vara med lite på seminariet Ordet måste vara fritt och höra Annika Thor läsa lite ur sina romaner, innan jag känner att jag måste åka tillbaka och sätta mig vid skrivbordet i Lilla Björka och fortsätta skriva om Anna Johansson Visborg, en av alla dessa kvinnor som också åstadkom förändringar och förbättringar.


Det ösregnar när jag springer tillbaka till bilen där jag lämnat hunden en liten stund. Hon är överlycklig att jag är tillbaka och så svänger jag ut bilen igen på vägarna. Ut i regnet, ut längs landsvägarna i Småland. Ligger tio kilometer i timmen under maxfart för att köra säkert i dimman och regnet. Många ligger och trycker bakom mig, vill blåsa på i över 100 km i timmen trots vattenfyllda körbanor, men jag tar det lugnt. Matar kilometer efter kilometer av grådisig våt landsväg medan jag formulerar text i huvudet.
Foto: Jane Morén

Skog, skog och så Helgasjön som plötsligt breder ut sig som ett tårfyllt öga längs väg 30. Vindrutetorkarna sveper rytmiskt rutan från regndropparna. Jag sätter på radion och det är samma låt som för en vecka sedan-det är typiskt den kommersiella radion. Men just nu gör det ingenting. Vägens kilometer lägger sig under hjulen medan tiden som skrider fram lyfter upp mina tankar.

Jag intervjuade Kristina en gång till precis innan jag körde henne till tåget. Hon är en av kvinnorna som tillbringat somrar ute på Bryggar-Annas efterlämnade semesterhem i Stockholm och en av de kvinnor som kommer att uttala sig i boken.
Foto: Jane Morén
Det är 64 år sedan Anna gick bort och hennes tankar och vilja försöker jag hålla fast i historielöshetens flod som far fram i hela arbetarrörelsen.  Men ibland känns det som ett omöjligt projekt, som att försöka stanna tiden. Rent fysiskt vrida uppmärksamheten tillbaka. Ut i mörkret från blinkande casinon.

Jag hade velat fotografera väckarklockan som  stod på podiet i föreläsningssalen tidigare idag. Symbolen för att vi måste vakna upp och se oss omkring. Vad kräver denna dag av mig för att påverka framtiden? Lana del Rey sjunger: "jag gör det jag måste göra".

Ett av fönstren i det som var Elin Wägners sovrum. Foto: Jane Morén
Och jag funderar vidare: Träffades någon gång Anna och Elin? De var samtida, de arbetade båda två för kvinnlig rösträtt. Jag vet att Anna träffade Ellen Key som också var samtida, hon beundrade henne. De hade mötts på en föreläsning som Ellen Key höll på Stockholms Arbetareinstitut. Kanske,träffades även Elin och Anna.

P.S. Jag har förstått att jag sitter och skriver i den tidigare jungfrukammaren. Här sov Elins trogna hushållerska Linnéa. Under helgen när Kristina varit här och lagat mat och pysslat om Mårbackaperlargonerna och dukat upp maten i serveringsgången, har det känts lite som hon varit som en Linnéa. Jag får väl ta plats hos någon författare när jag inte orkar arbeta i vården längre, sa hon, på skämt.
D.S
fortsättning följer....
Foto: Jane Morén



Kristina har dukat upp till ännu en måltid på Lilla Björka. Foto: Jane Morén



-------------------------------
Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

(I år har jag även tilldelats Södermalms Arbetareinstituts stipendium för att kunna forska vidare om Annas gärningar. Det delas ut den 22 oktober i Stockholm).

lördag 20 september 2014

Ljus-resan till Småland- del 8

I helgen har jag haft besök av min vän och fotografkollega Kristina. Vi har låtit oss inspireras av trakten, naturen, och fotograferat såklart. Här är några bilder från vår promenad ner till Lädjasjön. Här ser landskapet inte typiskt småländskt ut, nej kanske mer norrländskt.

Vy mot Lädjasjön.Foto: Jane Morén
Bilden på fåren har en rolig historia att berätta. Min hund, den ypperliga "jaktterriern" var eld och lågor när vi gick igenom en by där frigående får strövade omkring. Fåren var mindre eld och lågor. Men det konstigaste av allt var att när vi var på väg hem igen och började närma oss den speciella fårgrinden som heter färist (rör liggande över en grop, som får inte vågar gå över) då började fårflocken som på ett kommando gå snabbt i flock efter oss, som de ville skynda på vårt utträde ur deras hage. Vad nu då tänkte vi, förvånade, hur kan de vara så sturskna nu? Och sedan stod de där och såg på oss, när vi stod tryggt bakom grinden igen. De var helt orädda och hunden var helt lugn igen. Det var som det plötsligt var en nya akt och nya spelregler i hagen.

Utsikt från Berg mot Lädja. Foto: Jane Morén







Fåren framför färisten. Foto: Jane Morén














Jane Morén i Elin Wägners trädgård Lilla Björka.
Foto: Kristina Berggren

Bilderna på mig och min hund i den vackra järnsoffan i Elin Wägners trädgård/fårhage, framför en av de enormt stora Rhododenron som växer här, är typiska Kristinabilder. Hon har tagit många fina och speciella bilder och vi har i flera år planerat en gemensam bok med våra bilder. Får se om det blir av nästa år äntligen.


Jag och hunden i en fårhage. Foto: Kristina Berggren

Jag och hunden. Foto:Kristina Berggren

Kristina på altanen i septembersolen.



----------------------------------------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.



Natt- resan till Småland- del 7


På landet blir det alldeles svart utanför fönstren när solen gått ner. Och då menar jag svart. Man kan stå länge i fönstret och försöka vänja ögonen för att hämta in minsta lilla ljuspunkt, men det är svart.
Det här påverkar mig att gå och lägga mig tidigt. Jag känner mig som jag var äldre tiders bondmora, som följer dygnsrytmen som solen stakar ut. Men jag vaknar ofta på natten.

Foto: Jane Morén
I natt var jag vaken mer än jag sov. Jag läste i Elins Fred med jorden. Läste om Åborätten. Det är en gammal rätt som gett människor utan eget kapital möjlighet att bruka jord och låta brukandet av jorden gå i arv. Och jordägare att upplåta jord för brukande.

Elin tycker att det är fel att mark ska kunna intecknas och användas i spekulationssyfte, eftersom vi alla är beroende av marken och jorden och vad den kan ge. Hennes förslag att Kronan (staten) ska kunna få förköpsrätt för högsta utropade priset på en exekutiv auktion av mark, och att den brukare som tvingats lämna sin gård, ska få förtursrätt att bruka den med Åborätt för framtiden. Vilken human människosyn.

Jag citerar Elin: " Det måste vara oriktigt att som nu sker de enskilda jordbrukarna ska kunna spekulera i jord, d.v.s i det värde varav alla är beroende och samhället därför ytterst måste träda hjälpande emellan. Men det är samtidigt den djupaste orsaken till att flertalet håller fast vid äganderätten.  Även den mest skuldsatta jordbrukare hoppas i det sista på en tid med stigande jordpriser t.o.m i samband med krig, då han skall göra en oförtjänt vinst och befrias från sina svårigheter. Denna spekulation, d.v.s det oinskränkta vinstbegäret är jordens värsta fiende.

På landet är det verkligen mörkt när solen gått ner. Foto: Jane Morén
Och idag helt hopplös, känns det som. Vilken enorm marknad mark och fastigheter är idag. Bostad är t.ex inte en bostad utan ett investeringsobjekt. Det finns ett uttryck som jag verkligen tycker illa om: Att göra bostadskarriär. I den ena av två lokaltidningar som landar i min brevlåda hemma i Aspudden i Stockholm, ägnas mycket utrymme åt just bostadskarriär. Hur har det kunnat bli så här?

Jag tänker att girigheten är en akilleshäl människan ständigt måste hålla koll på.

Elin skriver om skillnaden på framåtskridande och framfart. Det tycker jag är en tydlig bild av vad det handlar om. Ska vi fara fram över jorden, plundra, röja, suga ut eller skrida framåt i samspel med den? Ordet skrida var det länge sedan jag hörde för det första. Det används väl i stort sett bara 13 december varje år när Lucia skrider framåt med ljuskronan på huvudet. Det är en fint ord.

Jag tänkte i natt när jag uppe och läste, att vad är det som gör att människan gått den här vägen. Elins kunskap fanns ju redan 1940. Och hon var inte ensam om att se vart det kunde barka hän. Och senaste tiden har vi läst om den ena naturkatastrofen efter den andra. Om sjuka djur, miljö, människor.
Boken utanför huset i Lilla Björka på natten. Foto: Jane Morén

Varje natt har det lyst en bit av månen här. Jag letar i en kalender och ser att fullmåne infaller endast en gång denna månad och det var 9 september. De senaste dagarna har det varit dimmigt på mornarna. Då liknar naturen här naturen i södra England.

fortsättning följer.....


------------------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

onsdag 17 september 2014

Svunnet- resan till Småland- del 6

På kvällen går jag ut och luktar på tobaksplantorna runt huset. Elin Wägner tyckte speciellt mycket om den doften och det är därför viktigt den blomman finns på Lilla Björka. 

Tobaksblomma. Foto: Jane Morén
I våras arbetade stiftelsen mycket med att restaurera trädgården som den en gång varit. Mycket i fårhagen hade växt igen. Den underbara gången med grus omgärdad av blomrabatter vid den vackra grinden fanns till exempel inte kvar, utan hade växt igen. Ett stort arbete lades därför ned på att gräva upp jorden, lägga nytt grus och anlägga nya rabatter.

Ute i den stora fårhagen fällde man många träd och buskar. Det har man verkligen lyckats med på ett bra sätt. För det ser helt naturligt ut. Som om hagen sköter sig själv. En bonus av allt markarbete i våras är också att på baksidan av huset, alldeles utanför köksfönstren, där man lastade av jorden man grävde upp på framsidan, växer tobaksblommor, höstrudbeckia och lupiner som om de växte fritt på en sommaräng. Mycket vackert och varje morgon och lunch och middag när jag sitter i köket njuter jag av blomsterfägringen.

Våra dagar här ute, hundens och mina, går i speciellt mönster. Vi vaknar av att hon är jätteglad att det äntligen är morgon och vi går ut. Frukost, och mat till henne och jag gör mig i ordning för en ”arbetsdag”. Jag skriver, hon vilar, oftast vid mina fötter. När hon tröttnar på att vila kommer hon med en leksak och lägger framför mina fötter. Jag stiger upp, sträcker på mig, mjukar upp nacken lite, vi går ut en sväng. Varje dag går vi en lång promenad på en till två timmar och jag tränar henne i lydnad och spår och spelar fotboll med henne. Vi har sett oss omkring nu en del. Vi har följt en traktorväg till en underbar plats där tre sommartorp ligger idylliskt vid en stilla och ljus sjö¨, Bergsjön.

Vi har tagit bilen upp mot Lädja, Hult och Klint och gått i storskogen runt Singoallas grotta, den som Viktor Rydberg inspirerades av i sin stora roman om Singoalla.  Lädja är ännu mer idyll än Berg. Vi har sett riktiga arbetshästar, rejäla, starka, vackra. Vi har sett slingrande vägar som slingrade så vackert att det nästan gjorde ont.  (Väldigt mycket vackert i denna text, men det är vackert här). Vi har varit på ett stort berg och sett en mycket hög tall. 


 Men i mina utflykter visar sig vemodet också. Det finns något som skrapar djupt av att se på en gammal lada som håller på att sjunka ihop. Likaså på ett torp där allt är igenstängt, även om det bara är för vintern, så finns en sådan stark känsla av något förlorat. Som att här var liv och rörelse, närhet och gemenskap, även om jag förstår att det också fanns en baksida med det.


Slingrande väg i Klint. Foto: Jane Morén

I Fred med jorden skriver Elin och Elisabeth om konsekvenserna av att männen industrialiserar landsbygden och jordbruket. Att det som förloras nu aldrig går att få tillbaka.

Jag får veta att Berg är en mycket levande bygd. Och jag ser tecken på mycket verksamhet, dagis, en imponerande lanthandel i Tolg några kilometer bort. Jag handlar själv saker till hunden i en välfylld och välsorterad hundaffär i en källare i Berg. Jag får höra att det pågår mycket speciell odling i området här och jag ser många unga människor, bland annat en mamma som varje dag möter sina barn vid skolskjutsen, går grusvägen med dem hem genom gärdena. Ändå infinner sig ensamheten. Hur ska man leva på landet i modern tid? Livet här är så skilt från livet i storstan. 

Varje dag skriver jag om en annan kvinna, Anna Johansson Visborg och kvinnorna runt henne. Idag satt jag i Elins skrivstuga en bit från huset, med utsikt över bergen med skogen och skrev. 

I Elins skrivarstuga. Foto: Jane Morén
Det verkar vara mycket att göra för bönderna härute just nu. Igår kväll och idag har de farit förbi här med en traktor med en stor röd vagn på släp. Om och om igen utanför grinden har den passerat, fram och tillbaka. Timmerbilar dundrar ibland förbi och i skogen ser man lite här och var fint staplade timmerhögar. Ibland växer rallarrosor runt timret.


Foto: Jane Morén
Det börjar kvällas när jag sitter och skriver det här. Jag har lagat en fiskgryta med potatis och morötter. Jag ser på de blå blommorna som står längs grusgången mot grinden. Jag blir lite bländad av solen som lyser rakt in i arbetsrummet. Solen i spetsgardinerna, solen i glasbiten som hänger i fönstret där ett citat av Elin står: ” Varför måste man spika fast solstrålen som lyser på ens vägg?

fortsättning följer…..

P.S fågeln som var uppe häromnatten och kvittrade var troligtvis en uggla, har vänner som kan mycket berättat :) D.S

---------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

måndag 15 september 2014

Vilse- resan till Småland- del 5

Kråkorna skriker i eken. Gässen ger sig av. Deras kluckande streck på den grå morgonhimlen. 

Det är måndagen efter valet. 15 september 2014. Gässen säger hejdå till Småland, till Sverige.  Det gör den tidigare statsministern också. Den nya säger: Sverige är ett för litet land för konflikter och jag tänker: orden verkligen hypnotiserar folk idag. Skickliga copyrighters får till och med politisk insatta att uttrycka visdomsord som känns fabricerade.

Sverige tredje största parti tycker vi ska porta folk som inte har något eget land att överleva i. Den tidigare statsministern har uttryckt lögner om flyktingars tärande. Det blev biff på bricka för de som känner sig åsidosatta av det här landet och tror det beror på att flyktingar får uppmärksamheten och pengarna.  Som tur är vet många andra att de som roffar åt sig är helt andra, därför röstade de bort alliansen som berett väg för kapitalisterna till den gemensamma skattekistan.

Detalj av det vackra blyinfattade trappfönstret på Lilla Björka. Foto: Jane Morén



Det är en fuktig och tung morgon som hänger över denna lilla bit av Småland. Jag har sovit oroligt. I natt hängde månen som vanligt med sitt vita ljus bakom eken närmast fönstren. En fågel kände sig ensam därute. Hans kvitter som lät som wipp-wipp,  kom närmare då jag öppnade fönstret. Wipp-wipp. Vad gör du uppe mitt i natten? Ska inte fåglar sova då?


Men det var en ovanlig natt. En natt som innehöll både glädje över maktskifte men också sorg över att feministerna snubblade på sista procenten till riksdagsplats och sorg över att de som inte tycker om olika människor blivit tredje största parti. Miljöpartiet backade också. Och det i en tid då klimatförändringar blivit ett stort hot.

Om Elin levt hade hon också kanske suttit uppe i natten och tänkt tunga tankar.

I matsalen på Lilla Björka hänger en stor världskarta. Foto: Jane Morén



Vi hittade förresten inte urskogen igår. Att köra bil i Småland är som att köra bil i en höstack. Det är min upplevelse. Småland är så mycket. Så oändligt många småvägar och slingervägar och ortsnamn och platser. Vi hittade istället en gammal kvarn, Vartofta kvarn. Mycket välskött och vacker tegelbyggnad och dammar, små vattenfall och rikflödande bäckar som slingrade under tunga lövträd. Vi hittade ett ridstall och ett uttråkat sto med föl som gnäggade glatt när hon såg oss. Vi hittade även en loppis i ett gammalt stall. Där hade bott travhästar i många år. Farbrorn som hade loppisen visade vägen han brukade köra ut från stallet och träna dem på. Han sa vi kunde gå den vägen om vi ville och det gjorde vi, hunden och jag. Det var en vacker väg, med skirt solgräs och mossmjukt gröngräs. 


Den gamla Farbrorn som hade loppisen, låg i en solstol utanför sitt hus när vi kom och han låg återigen i solstolen när vi åkte iväg. Vi hade då köpt en stycke vit-rosa trasmatta av god kvalité, en stycke rund gammaldags fotoram och en keramiktavla föreställande en ekorre sittande i en gran. Vi hade också fikat kaffe ur termos, ostsmörgåsar och kokta ägg. Vi lät sedan den slingrande vägen ta oss hem. Utan att köra fel en enda gång kom vi tillbaka körande över Tolg mot Berg från Rottne. I Tolg bodde Elins morföräldrar som var en fast och trygg punkt för henne och hennes syskon under barndomen, då Elins mamma dog i samband med de tredje barnets födelse. Elin var äldsta barn. fortsättning följer....

Tolgs vackra kyrka. Foto: Jane Morén















---------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

söndag 14 september 2014

Andlös- resan till Småland- del 4

Det är vackrast när det skymmer All den kärlek himlen rymmer 

Det är början en dikt av Pär Lagerqvist som min mamma ofta reciterat för oss barn. 

Skymning över fårahagen i Berg. Foto: Jane Morén
Och det är långt över skymning när vi äntligen får veta att det är bra med mamma. Det har varit lång väntan på ett överbelastat och underbemannat sjukhus. 9 timmar på akuten för en 90- åring är mycket lång tid. Men nu är hon hemma igen och kan gå ut på datorn för att läsa och se vad som händer i närmiljön och i världen. Bara timmar innan hon åkte in i går, läste jag upp nya stycken jag skrivit för henne. Hon tycker mycket om det. Vi pratade lite om det småländska arvet. En släkting har släktforskat lite på mammas sida och hittat rottrådar tillbaka till Jönköpingstrakten också, 1700-tal.

När jag skriver just det här spelar P2 musik med 1700-talsklaviatur.
Den andlöst vackra Vättern vid infarten till Jönköping. Foto: Jane Morén
Elin Wägner skrev en reportagebok om Småland, Tusen år i Småland. Boken inleds vid den vidunderliga vyn över sjön Vättern vid infarten mot Jönköping. Det är underbart att läsa hennes beskrivning av platsen, som så många gånger också tagit andan ur mig. Senast när jag reste ner hit med bilen för några dagar sedan. Det var skymning, solnedgång och jag tog några bilder genom bilfönstret på Vättern. Tyvärr kunde jag inte fotografera själva det andlösa svävande neråt mot staden.
Här har vildsvinen varit och grävt och bökat. Foto: Jane Morén

Idag ska hunden och jag bege oss till en urskog som ska finnas inte långt härifrån. Det ska bli intressant. Om vi vågar gå in. Skogarna här är annorlunda är skogarna i stan. Jag har hört talas om och sett spår i marken efter vildsvinens framfart. Ännu mer försiktig blev jag sedan jag fick veta att de kunde väga 300 kg! Hjälp, och jag som trodde de var kanske lite större än min hund. Min hund väger 8 kg.



Men nu sitter jag vid köksbordet och ser ut på höga blommor, gula och vita. Söker en halvtimme på digiflora efter vad de kan heta men hittar inte. Jag älskar den här fårhagen härutanför, med sina fria höga blommor.
Foto: Jane Morén















P.S. Jag har redan röstat. Det gjorde jag hemma i förra veckan. Glöm inte rösta. Jätteviktigt.


------------------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.