onsdag 13 mars 2013

Landet som försvann

Just nu pågår en serie i Aftonbladet där Peter Kadhammar och Lotte Fernwall bilar genom Sverige för att rapportera om läget för landet som försvann. Här hittar du de inlägg som hittills publicerats.

fredag 8 mars 2013

Kvinnokamp

Året är 1928. En grupp kvinnor stiger i land en udde i Stockholms inlopp. Det är fackligt aktiva kvinnor med bryggeriarbeterskan Anna Johansson Visborg nyss fyllda femtio i spetsen. De ska se på ett stycke mark och en fin skärgårdsvilla, Torehäll, med utsikt mot Fjäderholmarna. Förväntan är stor. Trappan upp mot villan längs bergsstupet vid hamnen är brant och lång. Däruppe på terrassen den här soliga aprildagen, samma år som Per Albin Hansson myntade begreppet Folkhemmet i en remisdebatt i riksdagen, knappt tio år efter att kvinnlig rösträtt infördes, fortfarande tio år innan lagstadgad semester infördes, väntar disponent Lindholm, ägaren som kommit på ekonomiskt obestånd och därför måste sälja billigt.

Anna har rund hatt med band under hakan. Havsvinden sliter i den. Luften är salt och frisk. Hon kan inte låta bli att skratta till och vända sig om mot sina kamrater som går bakom henne uppför trappan. Några av dem höjer huvudet och ler tillbaka innan de böjer ner huvudena igen för att se var de sätter fötterna.

Rum efter rum går de sedan igenom, strax bakom disponenten. Stannar speciellt vid fönstren med havsutsikten. Kaffe blir det sedan på fina terrassen och Anna är säker: det här är precis vad vi sökt efter: ett arbetarskornas eget semesterhem i skärgården på buss- och båtavstånd från innerstadens stress och dåliga luft, så de kan åka ut sina lediga söndagar.


Ur bokmanuskript jag håller på med som berättar om Anna Johansson Visborg och det semesterhem hon byggde upp och testamenterade till framtida generationer arbetarkvinnor.

Anna föddes 1876 i Skaraborgs län i en bondfamilj. 1896 flyttade hon till Stockholm och började arbeta på Hornsbergs bryggeri. Hon blev tidigt fackligt aktiv; upprörd över att männen hade dubbelt så mycket betalt för samma slitiga arbete. Anna blev en viktig kvinnosakskvinna, en pionjär inom fackligt och politiskt arbete i första delen av nittonhundratalet. Semesterhemmet var hennes dröm som gick i uppfyllelse.

Analogt



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I några dagar hade jag en fin film, Ektar 100 för er som vet, i min gamla helmanuella mätsökarkamera. Kameran är trasig men går att fotografera med ändå bara man tänker en massa och anpassar, ställer in allt själv. Här är några av bilderna. Visst är det mer poesi i analoga bilder? Djup, sa killen i fotoaffären när han lämnade ut filmen efter framkallning. Synd att 25 inte finns längre, fortsatte han. En ännu bättre film menade han. Och jag, jag hoppas innerligt att det analoga fotograferandet stannar kvar för oss alla entusiaster, att det finns fina filmer att köpa även i fortsättningen.

 

























tisdag 5 mars 2013

Maciej Zarembas serie om sjukvården

Kanske är det här det viktigaste som skrivit på senaste tiden: Maciej Zarembas serie i DN om sjukvården. Missa den inte! Det är viktigt att du förstår, först då kan vi påverka, protestera, återerövra!

Del 1: Vad var det som dödade Herr B?

Del 2: Hur mycket bonus ger ett benbrott?

Del 3: På vilken prislista står njursvikt?

Del 4. Hur mycket oro tål en människa?

Del 5: Om patienten överlevde kunde det stå mig dyrt

Ett utdrag ur den sista delen: " I dag råder Vilda Västern på Lean-marknaden, framgår det av rapporten. Så när du får höra att din verksamhet skall förbättras medelst något med ”lean” i namnet, ta dig i akt. Det kan vara ett seriöst projekt, som vill frigöra ditt initiativ och göra ”kunden” lyckligare. Men det kan lika gärna vara en charlatan, resande i härskartekniker, som arbetsgivaren anlitat. År 2008 lyftes brittiska skatteverket fram som ett lysande exempel på lyckad lean-reform. Två år senare rankades verkets medarbetare bland ”de mest olyckliga av alla offentliganställda”.
Denna rapport från Innovationsrådet borde läsas av alla som försmäktar under ”de resande idéerna” Lean och New public management. Där framgår bland annat att när dessa två möts, kan i värsta fall det mesta haverera.
Det tycks saknas belägg för att New Public management gjort vården effektivare. Troligen äts vinsterna av kortade ”processer” upp av biverkningarna, som när halvvårdade patienter belägrar akuten. Däremot vet vi ganska väl vad ideologin gör med professionerna.
Eftersom de som numer detaljstyr läkarnas arbete inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av konferenser. Överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska räknar ut att han tillbringar fjorton av veckans timmar i sammanträden och på resor mellan dessa. Det hade räckt med fyra, säger Heimbürger. Och så är det alla rapporter och enkäter.
Det han berättar stämmer väl med forskningsrön: En svensk sjukhusläkare ägnar numera 31 procent av sin tid åt patienterna, betydligt mera åt administration: rapporter, debiteringar, dubbla och överlastade journaler, uppföljningar och enkäter som politikerna kräver, för att förstå hur de skall göra vården ännu effektivare. (Varför är Riksrevisionen förhindrad att granska landstingen? Medborgaren skulle vilja veta om det är rätt bruk av skattemedel att låta kirurger agera sekreterare åt ekonomikontoren.)
Martin Wohlin i Uppsala säger att New public management håller på att ”avprogrammera” sjukvårdsprofessionen. Läkare och sköterskor som studerat för att ta ansvar för hela människan skall nu läras att utföra punktinsatser och strunta i resten.
Det finns ett fult ord för detta: avprofessionalisering. Det är när yrkeskårer som (förutom kompetensen) också förvaltat ett särskilt ansvar – läkare, domare, sköterskor, poliser, professorer, lärare – fråntas rätten att definiera vad som är kvalitet på deras område. Då börjar poliser räkna ”pinnar” och högskolor mäta ”produktivitet” i antalet godkända tentor, helt oavsett vad dessa handlar om eller om de ingår i en examen."

söndag 3 mars 2013

Fem unga, en stad

Min dotter Belinda går sista året på Kulturama fotogymnasium. Just nu hänger hennes första separatutställning på Fenix, Södermannagatan 38, Sthlm (fram till 14 mars, öppet vardagar 13-17 ibland längre och även helger).
 
...på Kafé Fenix, på Södermannagatan, hittar man en spännande utställning med fotografier och intervjuer av Belinda Morén. Fina porträtt i bild och ord. Ungdomar på väg ut i livet, som redan samlad en hel det livserfarenhet i bagaget, reflekterar över sin situation och roll i samhället. Mycket nära verkligheten, känns det som. Långt ifrån de peppiga intervjuerna med ungdomar som man brukar hitta i de stora dagstidningarna, till exempel inför valet av skola på höstarna. Det här är eftersinnande, ärliga och innehållsrika svar.Och följsamt fångade porträtt.  Läs mer på Karins blogg