fredag 25 januari 2013

Vänner

Året var 1998. Jag hade rest på en skrivarkurs anordnad av Makalösa föräldrar. Där möttes Ann från Karlstad och jag. Vi hade barn i samma ålder. Vi hade ett behov av att skriva. När veckan var över började vi brevväxla med varandra. Vi mejlade med varandra i stort sett dagligen i drygt ett år, om bekymmer, glädjeämnen, vardag och fest, om våra liv som föräldrar och våra drömmar och om olika roliga episoder i våra vardagar. Jag tyckte Ann var så rolig, jag skrattade ofta högt när jag läste hennes mejl. Vi hade liknande humor.

Vi skrev när barnen sov, det var vår egna tid. Ett utdrag ur vår brevväxling som vi kallade "Hur har du det?" efter hur våra mejl ofta inleddes, publicerades i antologin " Vi är den nya familjen" 2000 (Migra förlag).
När vi båda träffade en ny man upphörde den intensiva brevväxlingen, men vi fortsatte hålla kontakten. Gladdes med varandras framgångar, delade svårigheter. Några gånger träffades vi. 2011 när jag åkte ner till Göteborg för att ta emot Avsikterpriset kom Ann dit. Och nu igår, efter att Ann varit på slottet och tagit emot Drottning Silvias stipendium som den duktiga forskare hon idag är, sågs vi.  Och Ann är alltid lika rolig.

måndag 21 januari 2013

Dagbok inifrån utanförskapet



Ett otroligt viktigt vittnesmål inifrån världen med arbetsförmedlingen. Vi som någon gång varit där, känner igen oss, det är samma hot, samma meningslösa verksamheter, samma känna sig värdelös när man varit där. Nike Markelius i Tant Strul beskriver i texten i DN det på pricken, precis så är det, precis det här gör det med människan. Läs! Skriv ut, spara!

måndag 14 januari 2013

Allvar mot allvar



När jag skriver, och det jag skriver, har alltid en grund i allvar. Det är mitt skrivandes utgångspunkt, jag kan inte skriva lättsamma saker, jag är inte lättsam till sinnes med pennan i handen, tror jag man  kan beskriva det.

I mitt förra inlägg skrev jag om helvetesperioder, då man tvivlar på allt.

Sedan kommer det där kornet, vindilen, klappen; en läsare läser med lika stort allvar som jag skrivit med. Det är en förunderlig känsla av möte, av att orden nått fram.

Det här hände i morse, jag började läsa en essä om en av mina favoritförfattare Kristian Lundberg. Essän tog avstamp i hans text i antologin "Landet som sprängdes" och fortsatte sedan vidare med min (!). Ett långt intressant stycke om min text "Stäng dörren".

Temat för essän var hur människor vid sidan av gestaltas i det sprängda samhället vi just nu blir vittne till och de tre delarna var barnen, de gamla och de som blir offer för krig. Väldigt intressant och berörande essä, läs Benny Holmbergs "Skuggmänniskor- litteratur ur en sprängd verklighet" i Tidningen Kulturen.

onsdag 9 januari 2013

Författares helvetesperioder

Läste igår i tidningen Skriva en intervju med Bodil Malmsten och där skrev hon om helvetesperioderna i skrivandet, där man tvivlar på allt man skriver och skriver om, jag befinner mig väl ungefär där sedan ett tag, men skönt att påminnas om att det går över. Sedan var det också skönt att läsa att hon också upptäckt att hon senaste tiden gått fram med machete och klippt bort för mycket i sina texter. Känner igen mig, texterna kan stå helt nakna och huttra när jag upptäcker att nu har jag nog gått för långt.

Jag tänkte också på en sak och det var att jag nu förstått jag inte ensam om att få ont i ryggen av att sittandet. De gånger man har flyt märker man inte förrän man slutar att f-an vad ont jag har i ryggen nu då..de dagar det är motigt, sitter i allafall jag också länge, men får inget gjort och smärtan hindrar mig faktiskt att komma igång ordentligt. Bodil pratade också om fysisk smärta.

På ett annat ställe i tidningen stod det att läsa om olika sätt folk beskrev våndan av att skriva: "utkämpa krig, bygga hus, klättra uppför berg, föda barn". Jag har själv beskrivit vad jag känner när jag skulle blrja skriva min första bok Kaneltimmen: " Varje dag när jag skulle påbörja ett nytt avsnitt kändes det som jag stod med hjärtklappning nära ångest framför ett stup där en hängbro väntade på att jag skulle stiga ut och bara se rakt fram, inte titta åt sidorna, bara skriva utan att reflektera eller analysera vad jag skrev, bara leva mig in i känslorna, förnimmelserna, detaljerna tills jag var över, hade skrivit klart.

Och nu sitter jag här med en ledig dag framför mig, ett gäng hästnerver som pulserar innanför huden och en rad flyktvägar ropar: ta mig, ta mig!

måndag 7 januari 2013

Arbete


Medan jag arbetar brukar jag i mikropauser tänka på massa annat. Vissa ord ur böcker blixtrar förbi, som en rad om att arbetaren aldrig skulle gå till jobbet om hen inte kände sig så illa tvungen. Det speglat sedan mot ett uttalande jag hörde med egna öron: Vi måste ta fram stoltheten, arbetare är ju stolta, det får inte beskrivas som elände, då kan vi få svårt att rekrytera till skitbranschen.

Må det ska vara svårt att rekrytera till skit om det är skit, mumlar jag, där jag utför mitt jobb med motorn omtanke. Ivar Los ord blixtrar till: Det går inte att vara stolt om man inte har en lön att vara stolt över.

Sedan blixtrar mammas tankar om sex timmar arbetsdag och blixtrar emot rubriker av slaget: heltidsjobb till alla och då reser sig en förtida människa utmejslad i en av böckerna om urtidsmänniskorna i Kalahari och mumlar, vi arbetar högst en timme om dagen, resten av tiden sitter vi och pratar/fikar. Och jag tänker vidare, vi har kommit så långt i utvecklingen av samhället tekniskt, men tydligen inte längre än att vi tvingar miljoner människor i slitigt arbete långa dagar som någon annan njuter frukterna av.