lördag 15 juni 2013

Mikael Wiehes brev

"Det är lätt att efter varje nyinspelad skiva drabbas av tvivel och tomhet. Var ska man hitta nya ämnen som inspirerar och engagerar? När ska man lyckas mobilisera tid, ork och energi? Men det är också verkligen sant som Dalai Lama säger: "Våra fiender är våra bästa läromästare." Och de år som har gått sedan den borgerliga alliansen tog makten 2006 har verkligen varit synnerligen lärorika."

Läs Mikael Wiehes brev i Expressen

tisdag 4 juni 2013

Korståget mot välfärden

Dan Josefsson skrev 2005 en lång, avslöjande artikel om nyliberalismens korståg mot ett välfungerade och beundrat välfärdssystem. Läs den långa artikeln, den är så avslöjande, så klargörande och tyvärr väldigt upprörande.

http://josefsson.net/artikelarkiv/124-korstaget-mot-vaelfaerden-eller-den-svenska-elitens-valdsamma-revolt.html

fredag 31 maj 2013

Markoos Samba!



Jag har i åtta år följt Let´s Dance, jag älskar dans!  Men inget år tidigare har jag blivit mer fascinerad än detta år. Och det på grund av Markoolio. Den största dansupplevelsen var denna Samba som Markoolio dansade i näst sista programmet. Vilken fantastisk dans, att bli glad av!
http://www.tv4.se/lets-dance/klipp/markoolio-och-cissi-i-juryns-utmaning-samba-2365343

Cha cha: http://www.tv4.se/lets-dance/klipp/markoolio-och-cecilia-cha-cha-cha-2352288

Showdans: http://www.tv4.se/lets-dance/klipp/markoolios-showdans-2370979

måndag 13 maj 2013

När jag kände mig som....




















Äntligen har jag fotograferat av de två uppslagen som mitt reportage om kooperativ hemtjänst fick ta för några veckor sedan i Arbetaren. Det är verkligen inte ofta någon av ens reportagebilder dras upp över ett helt uppslag, så det var en wow-känsla. " Jag kände mig ett tag som Paul Hansen" skrev jag på FB. "Det är när det blir sådär fint som du ska känna dig som Jane Morén!" skrev Frances och det tycker jag var så fint skrivet!

Här kan du som inte läst reportaget läsa det på Arbetarens webbsida. Rekommendera det gärna vidare om du tyckte om det, hittills har över 400 rekommenderat reportaget på FB.

Reportaget finns även som pdf och då är alla bilderna med :), men då tyvärr lite omständligt med en fil per sida, men för den som vill se bilderna bättre så:) Här sid 12, sid 13, sid 14, sid 15

Som en övergiven kiosk i avfolkningsbygd

Så började jag med Facebook igen och då försvinner ambitionen att skriva på bloggen. Jag vet inte varför men det blir liksom något jag ska göra sen....en annan dag. Men också som att i jämförelse med FB kan bloggvärlden för mig kännas som en övergiven, igenbommad kiosk i en avfolkningsbygd. Men här klipper jag in några av mina inlägg på FB de senaste dagarna. (Förresten har jag börjat tröttna på FB också, det hände något den där månaden jag vande mig av med stället, jag läser mest nyheter nuförtiden istället, rena rapporter, reportrars skildringar).
 

"Jag skriver sällan om mina dagar i staden, men härute på berget ovanför dalen vid Stockholms inlopp måste jag bara skriva: det är ljumma vindar, fåglarna sjunger, jag har bestigit ett berg för att ta nya bilder av udden (till fots på stenig...a, branta stigar), jag har sett bergsklättrare ta sig upp för konvexa bergväggar, jag har finputsat på ett manuskript som jag ska lämna för läsning nästa vecka, jag rensat rabatter från kirskål, någon sa det gick att äta kålen, så ge mig gärna recept:), jag har letat byten (lägenhetssvängen) försökt sälja sonens moppe, men mest har jag bara gått omkring häruppe under de nyutslagna hängbjörkarna och tittat på de hundratatals (kanske tusentals) nya skotten i jättegranen, sett på blåhavet."

"Ett utdrag tankar på kvällskvisten: 1.Det ska till en riktigt tjocka på läsglasögonen innan jag tycker sikten är för disig och letar fram putsduken. 2. Wow! (två bilder jag länge försökt ta i nedåtgåendesolljus blev bättre än jag vågat drömma om) 3. Det skymmer, husen börjar glimma på andra sida sundet."

Moppen är såld och nu är jag tillbaka i stan. Tvättar just nu en hög med tvätt, fyller på skafferiet till barnen. Hoppas ni har det fint där ni är :)

torsdag 25 april 2013

Kooperativt lyckokast

Läs reportaget  jag gjorde om Värmdö Kooperativa hemtjänst i Arbetaren. Nio anställda i kommunen som tog över när de hotades bli uppköpta. Länk här

lördag 13 april 2013

Det litterära världsarvet

Igår sände SVT "Google och det litterära världsarvet".

"2002 började Google scanna miljoner böcker för att skapa ett gigantiskt världsbibliotek innehållande varenda bok som någonsin existerat. Men på hälften av alla böcker Google scannade var det copyright, författare världen över lanserade därför en kampanj för att stoppa Google."

Det positiva med det hela var att detta hot mot tillgången till litteratur gjorde att fria statliga digitala arkiv började byggas upp. Det var nämligen så att Google ville ha ensamrätt på de digitala böckerna  dessutom hotades anonymiteten för läsarna.

"Google vet inget om böcker, Walt Withmans diktsamling Ett strå av gräs hade man kategoriserat under böcker om trädgård", berättar en bibliotekarie i filmen.


onsdag 13 mars 2013

Landet som försvann

Just nu pågår en serie i Aftonbladet där Peter Kadhammar och Lotte Fernwall bilar genom Sverige för att rapportera om läget för landet som försvann. Här hittar du de inlägg som hittills publicerats.

fredag 8 mars 2013

Kvinnokamp

Året är 1928. En grupp kvinnor stiger i land en udde i Stockholms inlopp. Det är fackligt aktiva kvinnor med bryggeriarbeterskan Anna Johansson Visborg nyss fyllda femtio i spetsen. De ska se på ett stycke mark och en fin skärgårdsvilla, Torehäll, med utsikt mot Fjäderholmarna. Förväntan är stor. Trappan upp mot villan längs bergsstupet vid hamnen är brant och lång. Däruppe på terrassen den här soliga aprildagen, samma år som Per Albin Hansson myntade begreppet Folkhemmet i en remisdebatt i riksdagen, knappt tio år efter att kvinnlig rösträtt infördes, fortfarande tio år innan lagstadgad semester infördes, väntar disponent Lindholm, ägaren som kommit på ekonomiskt obestånd och därför måste sälja billigt.

Anna har rund hatt med band under hakan. Havsvinden sliter i den. Luften är salt och frisk. Hon kan inte låta bli att skratta till och vända sig om mot sina kamrater som går bakom henne uppför trappan. Några av dem höjer huvudet och ler tillbaka innan de böjer ner huvudena igen för att se var de sätter fötterna.

Rum efter rum går de sedan igenom, strax bakom disponenten. Stannar speciellt vid fönstren med havsutsikten. Kaffe blir det sedan på fina terrassen och Anna är säker: det här är precis vad vi sökt efter: ett arbetarskornas eget semesterhem i skärgården på buss- och båtavstånd från innerstadens stress och dåliga luft, så de kan åka ut sina lediga söndagar.


Ur bokmanuskript jag håller på med som berättar om Anna Johansson Visborg och det semesterhem hon byggde upp och testamenterade till framtida generationer arbetarkvinnor.

Anna föddes 1876 i Skaraborgs län i en bondfamilj. 1896 flyttade hon till Stockholm och började arbeta på Hornsbergs bryggeri. Hon blev tidigt fackligt aktiv; upprörd över att männen hade dubbelt så mycket betalt för samma slitiga arbete. Anna blev en viktig kvinnosakskvinna, en pionjär inom fackligt och politiskt arbete i första delen av nittonhundratalet. Semesterhemmet var hennes dröm som gick i uppfyllelse.

Analogt



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I några dagar hade jag en fin film, Ektar 100 för er som vet, i min gamla helmanuella mätsökarkamera. Kameran är trasig men går att fotografera med ändå bara man tänker en massa och anpassar, ställer in allt själv. Här är några av bilderna. Visst är det mer poesi i analoga bilder? Djup, sa killen i fotoaffären när han lämnade ut filmen efter framkallning. Synd att 25 inte finns längre, fortsatte han. En ännu bättre film menade han. Och jag, jag hoppas innerligt att det analoga fotograferandet stannar kvar för oss alla entusiaster, att det finns fina filmer att köpa även i fortsättningen.

 

























tisdag 5 mars 2013

Maciej Zarembas serie om sjukvården

Kanske är det här det viktigaste som skrivit på senaste tiden: Maciej Zarembas serie i DN om sjukvården. Missa den inte! Det är viktigt att du förstår, först då kan vi påverka, protestera, återerövra!

Del 1: Vad var det som dödade Herr B?

Del 2: Hur mycket bonus ger ett benbrott?

Del 3: På vilken prislista står njursvikt?

Del 4. Hur mycket oro tål en människa?

Del 5: Om patienten överlevde kunde det stå mig dyrt

Ett utdrag ur den sista delen: " I dag råder Vilda Västern på Lean-marknaden, framgår det av rapporten. Så när du får höra att din verksamhet skall förbättras medelst något med ”lean” i namnet, ta dig i akt. Det kan vara ett seriöst projekt, som vill frigöra ditt initiativ och göra ”kunden” lyckligare. Men det kan lika gärna vara en charlatan, resande i härskartekniker, som arbetsgivaren anlitat. År 2008 lyftes brittiska skatteverket fram som ett lysande exempel på lyckad lean-reform. Två år senare rankades verkets medarbetare bland ”de mest olyckliga av alla offentliganställda”.
Denna rapport från Innovationsrådet borde läsas av alla som försmäktar under ”de resande idéerna” Lean och New public management. Där framgår bland annat att när dessa två möts, kan i värsta fall det mesta haverera.
Det tycks saknas belägg för att New Public management gjort vården effektivare. Troligen äts vinsterna av kortade ”processer” upp av biverkningarna, som när halvvårdade patienter belägrar akuten. Däremot vet vi ganska väl vad ideologin gör med professionerna.
Eftersom de som numer detaljstyr läkarnas arbete inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av konferenser. Överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska räknar ut att han tillbringar fjorton av veckans timmar i sammanträden och på resor mellan dessa. Det hade räckt med fyra, säger Heimbürger. Och så är det alla rapporter och enkäter.
Det han berättar stämmer väl med forskningsrön: En svensk sjukhusläkare ägnar numera 31 procent av sin tid åt patienterna, betydligt mera åt administration: rapporter, debiteringar, dubbla och överlastade journaler, uppföljningar och enkäter som politikerna kräver, för att förstå hur de skall göra vården ännu effektivare. (Varför är Riksrevisionen förhindrad att granska landstingen? Medborgaren skulle vilja veta om det är rätt bruk av skattemedel att låta kirurger agera sekreterare åt ekonomikontoren.)
Martin Wohlin i Uppsala säger att New public management håller på att ”avprogrammera” sjukvårdsprofessionen. Läkare och sköterskor som studerat för att ta ansvar för hela människan skall nu läras att utföra punktinsatser och strunta i resten.
Det finns ett fult ord för detta: avprofessionalisering. Det är när yrkeskårer som (förutom kompetensen) också förvaltat ett särskilt ansvar – läkare, domare, sköterskor, poliser, professorer, lärare – fråntas rätten att definiera vad som är kvalitet på deras område. Då börjar poliser räkna ”pinnar” och högskolor mäta ”produktivitet” i antalet godkända tentor, helt oavsett vad dessa handlar om eller om de ingår i en examen."

söndag 3 mars 2013

Fem unga, en stad

Min dotter Belinda går sista året på Kulturama fotogymnasium. Just nu hänger hennes första separatutställning på Fenix, Södermannagatan 38, Sthlm (fram till 14 mars, öppet vardagar 13-17 ibland längre och även helger).
 
...på Kafé Fenix, på Södermannagatan, hittar man en spännande utställning med fotografier och intervjuer av Belinda Morén. Fina porträtt i bild och ord. Ungdomar på väg ut i livet, som redan samlad en hel det livserfarenhet i bagaget, reflekterar över sin situation och roll i samhället. Mycket nära verkligheten, känns det som. Långt ifrån de peppiga intervjuerna med ungdomar som man brukar hitta i de stora dagstidningarna, till exempel inför valet av skola på höstarna. Det här är eftersinnande, ärliga och innehållsrika svar.Och följsamt fångade porträtt.  Läs mer på Karins blogg

lördag 16 februari 2013

Vi borde skriva en bok ihop...Ja det gör vi!

 
I dialog med varandra, och med föregångare, i synnerhet Sonja Åkesson, skrev Jane Morén och Cecilia Persson under nio intensiva januaridagar och med sextio mil mellan sig (Stockholm–Lund) en bok tillsammans, Min terräng tror inte på din karta, bestående av prosatexter, dikter och fotografier. Den är också genommängd av pågående samtidsdiskussioner, till exempel om tv-programmet Uppdrag Gransknings ”avslöjande” att barnfattigdomen i Sverige skulle vara överdriven.

lördag 2 februari 2013

Vi är ett rikt land vars ledare ständigt talar som om vi vore fattiga

Vilken otroligt bra och klargörande artikel av Lars Ingelstam om resurser, BNP, privat och offentlig verksamhet, arbete och privat vinst. Läs den, den är superviktig! Överflödets politiska ekonomi i Tidens senaste nummer

" "Här behövs en synvända och ett annat språkspel. Det är angeläget att bryta med de föreställningar som gör att våra gemensamma verksamheter – de som i många avseenden skapar ett samhälle – måste bära den dubbla bördan att dels tvingas spara och gneta, dels ständigt misstänkliggöras som oansvariga förbrukare av ”skattebetalarnas pengar”. Det vore för övrigt rimligt att granska även storbolag, rika medborgare och privata stiftelser utifrån hur man tar ansvar för samhällskvaliteten och helheten."

fredag 25 januari 2013

Vänner

Året var 1998. Jag hade rest på en skrivarkurs anordnad av Makalösa föräldrar. Där möttes Ann från Karlstad och jag. Vi hade barn i samma ålder. Vi hade ett behov av att skriva. När veckan var över började vi brevväxla med varandra. Vi mejlade med varandra i stort sett dagligen i drygt ett år, om bekymmer, glädjeämnen, vardag och fest, om våra liv som föräldrar och våra drömmar och om olika roliga episoder i våra vardagar. Jag tyckte Ann var så rolig, jag skrattade ofta högt när jag läste hennes mejl. Vi hade liknande humor.

Vi skrev när barnen sov, det var vår egna tid. Ett utdrag ur vår brevväxling som vi kallade "Hur har du det?" efter hur våra mejl ofta inleddes, publicerades i antologin " Vi är den nya familjen" 2000 (Migra förlag).
När vi båda träffade en ny man upphörde den intensiva brevväxlingen, men vi fortsatte hålla kontakten. Gladdes med varandras framgångar, delade svårigheter. Några gånger träffades vi. 2011 när jag åkte ner till Göteborg för att ta emot Avsikterpriset kom Ann dit. Och nu igår, efter att Ann varit på slottet och tagit emot Drottning Silvias stipendium som den duktiga forskare hon idag är, sågs vi.  Och Ann är alltid lika rolig.

måndag 21 januari 2013

Dagbok inifrån utanförskapet



Ett otroligt viktigt vittnesmål inifrån världen med arbetsförmedlingen. Vi som någon gång varit där, känner igen oss, det är samma hot, samma meningslösa verksamheter, samma känna sig värdelös när man varit där. Nike Markelius i Tant Strul beskriver i texten i DN det på pricken, precis så är det, precis det här gör det med människan. Läs! Skriv ut, spara!

måndag 14 januari 2013

Allvar mot allvar



När jag skriver, och det jag skriver, har alltid en grund i allvar. Det är mitt skrivandes utgångspunkt, jag kan inte skriva lättsamma saker, jag är inte lättsam till sinnes med pennan i handen, tror jag man  kan beskriva det.

I mitt förra inlägg skrev jag om helvetesperioder, då man tvivlar på allt.

Sedan kommer det där kornet, vindilen, klappen; en läsare läser med lika stort allvar som jag skrivit med. Det är en förunderlig känsla av möte, av att orden nått fram.

Det här hände i morse, jag började läsa en essä om en av mina favoritförfattare Kristian Lundberg. Essän tog avstamp i hans text i antologin "Landet som sprängdes" och fortsatte sedan vidare med min (!). Ett långt intressant stycke om min text "Stäng dörren".

Temat för essän var hur människor vid sidan av gestaltas i det sprängda samhället vi just nu blir vittne till och de tre delarna var barnen, de gamla och de som blir offer för krig. Väldigt intressant och berörande essä, läs Benny Holmbergs "Skuggmänniskor- litteratur ur en sprängd verklighet" i Tidningen Kulturen.

onsdag 9 januari 2013

Författares helvetesperioder

Läste igår i tidningen Skriva en intervju med Bodil Malmsten och där skrev hon om helvetesperioderna i skrivandet, där man tvivlar på allt man skriver och skriver om, jag befinner mig väl ungefär där sedan ett tag, men skönt att påminnas om att det går över. Sedan var det också skönt att läsa att hon också upptäckt att hon senaste tiden gått fram med machete och klippt bort för mycket i sina texter. Känner igen mig, texterna kan stå helt nakna och huttra när jag upptäcker att nu har jag nog gått för långt.

Jag tänkte också på en sak och det var att jag nu förstått jag inte ensam om att få ont i ryggen av att sittandet. De gånger man har flyt märker man inte förrän man slutar att f-an vad ont jag har i ryggen nu då..de dagar det är motigt, sitter i allafall jag också länge, men får inget gjort och smärtan hindrar mig faktiskt att komma igång ordentligt. Bodil pratade också om fysisk smärta.

På ett annat ställe i tidningen stod det att läsa om olika sätt folk beskrev våndan av att skriva: "utkämpa krig, bygga hus, klättra uppför berg, föda barn". Jag har själv beskrivit vad jag känner när jag skulle blrja skriva min första bok Kaneltimmen: " Varje dag när jag skulle påbörja ett nytt avsnitt kändes det som jag stod med hjärtklappning nära ångest framför ett stup där en hängbro väntade på att jag skulle stiga ut och bara se rakt fram, inte titta åt sidorna, bara skriva utan att reflektera eller analysera vad jag skrev, bara leva mig in i känslorna, förnimmelserna, detaljerna tills jag var över, hade skrivit klart.

Och nu sitter jag här med en ledig dag framför mig, ett gäng hästnerver som pulserar innanför huden och en rad flyktvägar ropar: ta mig, ta mig!

måndag 7 januari 2013

Arbete


Medan jag arbetar brukar jag i mikropauser tänka på massa annat. Vissa ord ur böcker blixtrar förbi, som en rad om att arbetaren aldrig skulle gå till jobbet om hen inte kände sig så illa tvungen. Det speglat sedan mot ett uttalande jag hörde med egna öron: Vi måste ta fram stoltheten, arbetare är ju stolta, det får inte beskrivas som elände, då kan vi få svårt att rekrytera till skitbranschen.

Må det ska vara svårt att rekrytera till skit om det är skit, mumlar jag, där jag utför mitt jobb med motorn omtanke. Ivar Los ord blixtrar till: Det går inte att vara stolt om man inte har en lön att vara stolt över.

Sedan blixtrar mammas tankar om sex timmar arbetsdag och blixtrar emot rubriker av slaget: heltidsjobb till alla och då reser sig en förtida människa utmejslad i en av böckerna om urtidsmänniskorna i Kalahari och mumlar, vi arbetar högst en timme om dagen, resten av tiden sitter vi och pratar/fikar. Och jag tänker vidare, vi har kommit så långt i utvecklingen av samhället tekniskt, men tydligen inte längre än att vi tvingar miljoner människor i slitigt arbete långa dagar som någon annan njuter frukterna av.