torsdag 15 mars 2012

Skinn på näsan-typ är inte jag

Många gånger i mitt liv har jag ställt mig frågan: varför är det så självklart för dem som är orädda att det bara är att vara orädd, bara man bestämmer sig för det? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra: ja men det är bara att säga ifrån, ge dem en drapa. För de som ger sådana omöjliga råd måste livet te sig grymt, grymt enkelt.

Men för många, inklusive mig kan det bli svart i huvudet, jag kan bli som paralyserad, lite förvirrad till och med och vet till exempel inte åt vilket håll det är bäst jag går. Och det beror på stresshormon som den aktuella situationen pumpar ut i kroppen på mig, det ger mig de reaktionerna.

Igår när jag intervjuade några personer så kom det plötsligt fram en lång gubbe med hund till oss. Nånstans fick min kropp direkt en signal om "se upp" eftersom han kom upp väldigt nära mig medan jag stod och skrev i ett block och pratade med en ung kille. Men eftersom jag var i en situation där jag alltid måste gå emot mig själv (jag tycker egentligen det ofta är läskigt springa omkring intervjua så där) så överrumplade han mig lite. Han började ställa frågor. Är du journalist; skällde han till. Jaa, sa jag (alltid med viss tvekan, känner mig mer som en poet) och beredde mig på att han ville säga något. Och som kom en kanonad av ledande frågeattacker. Finns det nån jävla journalist som gör nåt jävla bra, var crescendot.

Nu var det gröt i mitt huvud. Hade han stått på normalt avstånd hade jag nog fått bättre överblick, men han var en av de där personerna som står alldeles för nära en när de pratar, vilket stressar mig enormt. Hans aggression hade satt igång stresshormonerna att skölja över min hjärna. Jag hade till dess antecknat nån mening av det han sa, trodde fortfarande han ville meddela sig med mig på något sätt: Vad heter du, vad är du engagerad i frågade jag?Som ett tjut kom svaret: och det tror du jag skulle berätta för dig!

Då äntligen fattade min omtöcknade hjärna att denna person ville bara ösa skit. Men kunde jag säga något dräpande? Nej, den avdelningen var stängd. Det jag fick ur mig var att jag sa att jag tyckte han kunde gå och prata med nån annan istället. Så det tycker du? sa han och fortsatte peppra mig, alldeles för nära mig. Då gjorde jag det enda jag förmådde, gick därifrån en bit. Ett besviket tjut: Så du bara går? Vilket jäkla maktmissbruk. Och så ropade han något åt de jag intervjuade om att jag kommer aldrig göra något bra, för det gör inte journalister.

Det är i sådana stunder man verkligen hade behövt den där oräddheten som de där skinn-på-näsan-typerna har. Men tyvärr, min återstående kraft gick att få reptilen i mig att tänka civiliserat.

Det jag känner så här efteråt är att det finns många obstinata personer där ute. Det finns mycket hat. Det jag tänker är att vi skapar ett samhälle där vi ställer folk mot varandra, vi skapar ett samhälle med större och större avstånd, mer och mer utanförskap, anonymitet och misstänksamhet och vanmakt och mindre och mindre tolerans.

Om mitt eget problem med ångest i sociala situationer ska jag berätta en annan gång, en kamp jag fått utkämpa hela mitt liv. Drivkraften har varit min vilja att kommunicera.

4 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Stor kram .Jag vill verkligen ge dig en stor kram. Vad det är jobbigt när män inte kan se andra än sig själva. Kanske hade han misshandlats av en journalist någon gång och ville ta ut sin ilska på alla. Men det kan inte ursäkta bara förklara. Jag känner igen mig både i din situation när du står och intervjuar utomhus och i den frustrerade mannen. Ibland blir man så utsatt att det brister åt båda hållen.

Jane Morén sa...

Tack Eva! En stor kram till dig med.

Karin sa...

Usch vilken svår situation! Jag bevittnade något liknande på tunnelbanan för några år sedan, som etsat sig fast, eftersom den fick en så oväntat upplösning. En man var oförklarligt och oresonligt ovettig mot en kvinna som han retat upp sig på. Hon såg lugnt på honom, lade handen på hans arm och sade mycket stillsamt:"Oj, vad har dom gjort med dig?" Han stod där och blängde på henne en stund, sedan suckade han djupt, nästan som om han snyftade och så gick han av när tåget stannade. Jag har alltid undrat var hon fick sitt lugn ifrån och hur hon kom på den där perfekta repliken.

Anonym sa...

En gång när jag åkte buss så kom en farbror å satt sig PÅ mig.JO det är sant!
Visst jag satt på handikapplatsen men var berättigad till det,fullt på bussen och svårt att hålla i mig och "osynligt"handikappad.
Jag sa men ser inte du att jag sitter här ?och blev arg
och försökte resa mig och ställa mig,då stirrade han på mig å hytte med käppen och satte sig bekvämt på min plats!!!!.Efteråt tänkte jag stackars han ,han råkade nog bara snubbla å skulle satt sig brevid men han kunde ju sagt oj ursäkta visst.