måndag 26 mars 2012

Nu vänder det!

Jag har själv känt det ett tag, och i en av mina senaste dikter som snart publiceras skriver jag om det: vinden som vänder, motståndet som växer, vändpunkten. Väldigt glad blev jag därför när jag läste den här artikeln om Richard Wilkinsson, en av författarna till förra årets viktigaste bok (fortfarande den viktigaste boken tycker jag) Jämlikhetsanden. Här är artikeln i Flamman

lördag 24 mars 2012

Våren är här

Nu är jag inte något vårfreak, tvärtom, våren är ingen årstid som får mig att jubla mer än någon annan årstid. Men för er alla som älskar våren kommer här några mobilbilder till er!

Den här krokusen planterade jag i höstas:)

Vårbäckarna porlar överallt i skogen


Våren smälter vintern

torsdag 15 mars 2012

Skam och kött



Det är fortfarande provocerande att prata om att vi borde minska eller helt sluta äta kött. Men vindarna håller på att på allvar vända nu känner jag. Tidigare var det för att djuren har det för hemskt, inlåsta som de är i fabriker där de bara väntar på att dödas. Idag handlar det även om att miljön går under om vi producerar så här mycket kött. Djurs gödsel och även utandning belastar miljön och för att mätta samma antal människor med kött går det åt otroligt mycket mer markareal än om vi odlar grödor. Här är en intressant artikel om skam och köttätande.
Efter att ha närstuderat den amerikanska köttindustrin i boken Äta djur blev författaren Jonathan Safran Foer vegetarian.

Skinn på näsan-typ är inte jag

Många gånger i mitt liv har jag ställt mig frågan: varför är det så självklart för dem som är orädda att det bara är att vara orädd, bara man bestämmer sig för det? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra: ja men det är bara att säga ifrån, ge dem en drapa. För de som ger sådana omöjliga råd måste livet te sig grymt, grymt enkelt.

Men för många, inklusive mig kan det bli svart i huvudet, jag kan bli som paralyserad, lite förvirrad till och med och vet till exempel inte åt vilket håll det är bäst jag går. Och det beror på stresshormon som den aktuella situationen pumpar ut i kroppen på mig, det ger mig de reaktionerna.

Igår när jag intervjuade några personer så kom det plötsligt fram en lång gubbe med hund till oss. Nånstans fick min kropp direkt en signal om "se upp" eftersom han kom upp väldigt nära mig medan jag stod och skrev i ett block och pratade med en ung kille. Men eftersom jag var i en situation där jag alltid måste gå emot mig själv (jag tycker egentligen det ofta är läskigt springa omkring intervjua så där) så överrumplade han mig lite. Han började ställa frågor. Är du journalist; skällde han till. Jaa, sa jag (alltid med viss tvekan, känner mig mer som en poet) och beredde mig på att han ville säga något. Och som kom en kanonad av ledande frågeattacker. Finns det nån jävla journalist som gör nåt jävla bra, var crescendot.

Nu var det gröt i mitt huvud. Hade han stått på normalt avstånd hade jag nog fått bättre överblick, men han var en av de där personerna som står alldeles för nära en när de pratar, vilket stressar mig enormt. Hans aggression hade satt igång stresshormonerna att skölja över min hjärna. Jag hade till dess antecknat nån mening av det han sa, trodde fortfarande han ville meddela sig med mig på något sätt: Vad heter du, vad är du engagerad i frågade jag?Som ett tjut kom svaret: och det tror du jag skulle berätta för dig!

Då äntligen fattade min omtöcknade hjärna att denna person ville bara ösa skit. Men kunde jag säga något dräpande? Nej, den avdelningen var stängd. Det jag fick ur mig var att jag sa att jag tyckte han kunde gå och prata med nån annan istället. Så det tycker du? sa han och fortsatte peppra mig, alldeles för nära mig. Då gjorde jag det enda jag förmådde, gick därifrån en bit. Ett besviket tjut: Så du bara går? Vilket jäkla maktmissbruk. Och så ropade han något åt de jag intervjuade om att jag kommer aldrig göra något bra, för det gör inte journalister.

Det är i sådana stunder man verkligen hade behövt den där oräddheten som de där skinn-på-näsan-typerna har. Men tyvärr, min återstående kraft gick att få reptilen i mig att tänka civiliserat.

Det jag känner så här efteråt är att det finns många obstinata personer där ute. Det finns mycket hat. Det jag tänker är att vi skapar ett samhälle där vi ställer folk mot varandra, vi skapar ett samhälle med större och större avstånd, mer och mer utanförskap, anonymitet och misstänksamhet och vanmakt och mindre och mindre tolerans.

Om mitt eget problem med ångest i sociala situationer ska jag berätta en annan gång, en kamp jag fått utkämpa hela mitt liv. Drivkraften har varit min vilja att kommunicera.

fredag 9 mars 2012

Girlpower

Igår var det Kvinnodagen och den firas lite olika. Det jag märkte när jag var på väg ner genom stan till en releasefest för nya tidningen Arbetet (namnbyte på LO-tidningen) var att kommersen var i spinn, oj vad det handlades. Likaså var det ett stort tryck på restaurangerna som proppfulla hyste gäster som ville fira kvinnornas dag med en brakmiddag. Men den kunde också firas med feministisk poesi, som jag gjorde senare på kvällen. Speciellt var det fint att höra Jenny Wrangborg läsas om vikten av att vi organiserar oss, tillsammans blir vi starka. Kvinnodagen är inte som någon skrev, en dag man ska gratulera kvinnorna, den är en dag som ska påminna om alla orättvisor och ofrihet kvinnor fortfarande lever i och mana till förändring och kamp.

De här bilderna tog jag för några år sedan, för mig är det här kvinnokraft, de här två unga tjejernas utstrålning.















torsdag 8 mars 2012

Utan kvinnorna går det inte!

Den här artikel tycker jag är så viktig! Det kan aldrig bli en demokrati om halva befolkningen inte räknas som jämlika i värde, frihet, rättigheter.
Könsförtryck undergräver arabisk vår
Artikel i Feministiskt perspektiv idag 8 mars 2012, läs den!

Mer om demokrati och fred: Jag har själv skrivit om vikten av jämlikhet för att demokrati ska vara möjlig. För ett drygt år sedan publicerades min intervju med feministen Mariann Andersson i Feministiskt perspektiv, tyvärr bara tillgänglig prenumeranter på tidningen hemsida men här är själva texten.

Still going strong

Samhällen med större frihet och inflytande för kvinnor är högre utvecklade och fredligare, menar Mariann Andersson.

För drygt fyrtio år sedan hade journalist Mariann Andersson fått nog. I sitt då 32 åriga kvinnoliv hade hon begränsats och sett andra kvinnor begränsas. Hon satte sig därför och skrev ner alla sina tankar och teorier kring könsrollerna och deras inverkan på inte bara kvinnors liv, utan på samhället i stort och dess utveckling. Hon gjorde det både med humor och skarpt allvar.


Boken säljer fortfarande och det gör även de andra två böckerna i trilogin om könsrollernas betydelse hon skrev på 70-talet. Den första boken gav Mariann den provocerande titeln ”Det grymma manssamhället”. En titel som kanske var för brutal, för i tredje nytrycket för åtta år sedan (2002) har boken fått en extra titel ”Vägen ut”.
- Jag hade hämtat inspiration från många håll och provocerats av chefer och mitt privatliv. Jag ville skriva ner allt jag kommit fram till, berättar Mariann.

När boken kom ut 1969, på Marianns eget förlag, Alida Bok, väckte boken och berättelserna om det äkta paret Karl och Margareta en del uppståndelse. Mariann hade nämligen gett dem varandras könsroller.
- När jag gav ut Det grymma manssamhället var feminismen som ett rött skynke. Många tog öppet avstånd från boken, inte minst de ledande inom kvinnorörelsen och den fick inte köpas in av biblioteken. När jag försökte göra reklam för den på Grupp 8 i Göteborg, ritade de stora svarta kryss över mina affischer och när jag var på Bokmässan i Göteborg och delade ut flygblad blev jag stoppad.

Mariann fick även bra respons, många recensenter var positiva och läsare hörde av sig. Mariann skrev två böcker till: ”Det kvinnliga tänkandet (1974)” och ”Ljusets barn i mörkrets våld (1998)”. Nu närmast väntar ett nytryck av Det kvinnliga tänkandet som är helt slutsåld.

- Läsarna av mina böcker är både unga och gamla, en del köper böckerna direkt via min hemsida men de flesta från nätbokhandlar. Någon ny bok planerar hon inte.

Marianne bor i Uppsala sedan 25 år och arbetade som allmän- och ekonomireporter på UNT fram till sin pension 2003. Sin bana som journalist började hon när hon var dryga tjugo och när hon skrev sina böcker arbetade hon på SVD. Hennes yrke har också tagit henne på många resor i världen.

Mariann föddes i Haga i Göteborg och växte upp i en ovanligt jämställd familj.
- Min pappa hade varit till sjöss och lärt sig laga mat, så han skötte mycket av hushållsarbetet i vår familj medan mamma skötte sin klänningsbutik, berättar Mariann.

" I länder där mannens roll är starkt förtryckande är också religionen särskilt stark. Det finns ett samband. Har männen enormt mycket makt, försöker de kompensera samvetet med religion."

Mariann tror det är därifrån hon fått den relativa friheten att inte vara så indoktrinerad i könsrollerna, dessa etiketter manligt och kvinnligt som hon menar stänger in och hindrar människorna att utveckla sin mänsklighet och sin individuella personlighet, på ett sätt många är omedvetna om.
- Om alla människor får utveckla sin sanna mänsklighet får vi ett mer harmoniskt och vänligt samhälle där män och kvinnor kommer närmare varandra och blir starka tillsammans.

Hennes engagemang ligger i könsrollerna, hur de för isär och skapar stora avstånd mellan könen.
- I rollen manlighet ligger kravet på att ständigt vara potent, drivande. En man som inte kan leva upp till det kan bli farlig, han försöker kompensera sin oförmåga med makt.

Jämställdhet handlar inte bara om att befria kvinnan för kvinnans skull utan för hela samhället.
Mycket har också förändrats till det bättre sedan Mariann skrev den första boken, men fortfarande är mycket av det Mariann skriver om i sina böcker aktuellt. Hennes böcker säljer, trots att det gått över 40 år sedan Mariann skrev den första boken.
- Jag tror mina böcker fortfarande har mycket att tillföra debatten genom att de ökar medvetenheten om hur det mångtusenåriga kvinnoförtrycket påverkat både kvinnor och män och samhället i stort. Männen blir mera aggressiva, kvinnorna mer vaga och fåfänga, och samhällena blir mer krigiska, mer ju starkare mansmakten är. De nordiska länderna där kvinnorna har relativt mycket att säga till om är till exempel mer fridsamma än länder där mansmakten är totalt.

Mariann menar att styrkan i hennes resonemang är just denna fördjupade medvetenhet som får både kvinnor och män att se sig själva och samhället i ny dager.

-Var och en ska främst få utveckla sin egen potential och mänskliga sida, då mår vi bäst. Viktigast är att vi inte tvingas förtrycka sidor hos oss själva, det gör oss olyckliga.

Hon går till och med så långt att hon menar att hennes böcker kan användas som psykoterapi, befria kvinnor och män från de känslor och behov de genom de olika könsrollerna inte kan uttrycka.
- Fortfarande är den manliga könsrollen härskarens och den kvinnliga rollen slavens. I länder där mannens roll är starkt förtryckande är också religionen särskilt stark. Det finns ett samband. Har männen enormt mycket makt, försöker de kompensera samvetet med religion.

Mariann menar att vägen ut ur könsrollerna går genom att medvetandegöra politiker och individer.
- Jag tror på framtiden. Det som startats kommer inte att kunna stoppas, även om det kommer gå långsamt med bakslag. Hoppet står nu till en möjlighet att göra människan mer medveten om sin sanna mänsklighet och den kraft som finns i det.

Jane Morén