lördag 29 oktober 2011

Passion för analoga kameror


Fotografi taget av Belinda Morén

Jag fotograferar nästan alltid digitalt. Men det jag tycker bäst om är faktiskt att fota med gamla manuella analoga kameror. Min dotter, som är uppväxt med digitala kameror, delar min passion. Hon var nyligen mycket envis med att fotografera med en kamera jag inte trodde alls fungerade och fick fram en del mycket speciella bilder, som vibrerar av en slags poesi. Den poesin jag fick fram när jag var i Venedig och fotade analogt med min favoritkamera, som tyvärr gick sönder just där. Men jag fortsatte fota och fick ställa in på alla möjliga vis och hoppas det skulle vara rätt. Kameran är en Konica Auto s3. Till vardags kallad "fattigmansleica".





Det finns stora grupper över hela världen vars främsta intresse är att fota med så kallade Toycameras. Det är billiga plast eller budgetkameror, ofta ryska, som man aldrig kan veta hur de ska fånga bilden man ser. Väldigt känsliga, stämningsfulla, poetiska bilder kan det bli när man har tur. Jag har ännu inte skaffat mig någon Toycamera, men jag förstår precis känslan av ovisshet och spänning. Det är en konst som inte lämpar sig för uppdrag, då man måste ha koll på allt så det blir prefekt, just därför är det en sådan underbar frihet. Porträttbilden ovan är fotograferad med en gammal Kodak Retinette som ser ut så här:

Jakten på en kökssoffa

Förr i tiden gick det lätt göra fynd både när det gäller kläder och möbler. Men eftersom begagnat, eller så kallat vintage, idag är heltrendigt är det betydligt besvärligare. Verksamheter som vill spara miljö satsar också mycket på återvinning, vilket är väldigt bra. Men som sagt, priserna har ökat, tillgången minskat. Jag tänker på de underbara gamla garage på söder där jag fyndat många av mina möbler, ingen av dem finns idag kvar.

Men som sagt, till saken. Jag har alltså nu letat kökssoffa ett bra tag. Men det är inte bara att skriva kökssoffa, sökorden måste vara rätt, en del stavar köksoffa, med ett s, en del särskriver så man måste skriva in köks soffa fastän det känns helt fel. Ibland kallas sofforna pinnsoffa, utdrags soffa, utdragssoffa, träsoffa, furusoffa, antik soffa, allmoge soffa, allmogesoffa, björksoffa, eksoffa etc. Ja man blir alldeles snurrig på alla dessa namn en kär möbel har.

Häromdagen när jag var på en jättetrevlig bloggvännerträff fick jag erbjudandet att vara fostermamma åt en kökssoffa som inte fick säljas men som inte fick plats i den lilla lägenheten där en av de yngre i familjen just nu bor :) Nu ska jag bara mäta köket och se om den får plats här;)

Recensioner

När jag kom ut med min första bok på det lilla, ganska nya förlaget Migra fick jag två recensioner. Det var av BTJ, bibliotekens egen lektörstjänst och en i tidningen MT, medlemstidningen för kommunals Stockholmsavdelning. Recensionerna var positiva och jag var väldigt glad. Innan boken kom ut hade jag fått fina lektörsomdömen från två stora förlag, men ändå inte kommit genom "nålsögat", man kunde inte riktigt placera min bok, Kaneltimmen, med prosastycken från hemtjänstens värld på ett poetiskt språk, men önskade mig lycka till och välkommen tillbaka.

Jag minns min mammas reaktion på refuseringsbreven: oj vad tråkigt. Tråkigt, svarade jag. Jag var glad, jag hade fått så fina omdömen att jag ändå kände starkt att jag med mitt egna speciella språk hade något att berätta. Men det är en risk att välja att tacka ja till ett erbjudande från ett mindre förlag. Jag har märkt att folk gärna vill höra vilket förlag man är utgiven på, för att kunna positionera en. Det händer inte sällan att författare utgivna på de större förlagen på ett subtilt sätt ändrar attityd när de får veta man inte är någon av giganternas älsklingar.

Kaneltimmen fick också litteraturstöd av Kulturrådet och många läsaromdömen. Men det är motvind, helt klart och när jag skrivit klart Ansiktet i händerna 2010, funderade jag ett tag på att inte tacka ja till mitt lilla förlags erbjudande om att återigen få ge ut boken på deras förlag. Jag stod faktiskt till och med utanför en av giganternas entré, men jag gick aldrig in. Varför? Jag vet inte riktigt. Men när jag stod där vid den massiva stenportalen kände jag mig inte hemma. Jag längtade "hem" till det slitna köksbordet på det lilla förlaget.

Det gick bättre för min andra bok. Ansiktet i händerna har hittills fått fem fina recensioner publicerade i sex tidningar. Det känns faktiskt helt fantastiskt, att recensenter har läst noga, funderat, analyserat och lagt ner tid och möda på det jag skrivit. Igår fick jag läsa den senaste, den ur tidningen Aurora. Här ett litet utdrag:

"
Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?

Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas? De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.

Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus.

snälla biträden blandar grädde i nyponsoppa
du blir överlycklig
det var gudomligt gott säger du
och är lovad en mugg till ikväll

två lavor har blandats
två magmor rördes ihop på vägen upp till jordytan
balsatisk och kiselmagma
och Eyjafjallajökull vräkte sig in i klimatdebatten
på en natt
gjorde hon det som miljövänner kämpat för i tjugo år"

Katarina Wallin, Aurora 2/3 2011

Vill du läsa hela recensionen kan du läsa den i ett dokument där jag samlat alla recensionerna. Du hittar filen längst ner i högerspalten på förstasidan på min hemsida
www.janemoren.net

torsdag 13 oktober 2011

Medvetet förfall



Läser i ETC om Slussens förfall som ett medvetet arbete av tjänstemän på gatukontoret. Västerbron är jämngammal med Slussen och i utmärkt skick, men Slussen "dömdes ut" redan på 70-talet, när den vackra konstruktionen endast var 40 år gammal... chockande läsning men nu klarnar ett ljus. Läs hela artikeln här

Foto: Bernt Lindgren
www.slussen.nu

onsdag 12 oktober 2011

Jag vill tro

Senaste dagarna har man kunnat se föraktet och hånet i vitögat. Detta kollektiva dömande av en människa går blixtsnabbt. Ruskigt snabbt. Ruskigt djuriskt skulle jag vilja kalla det. Alltså att det är instinkterna som får oss följa flocken/mobben och börja utropa det de utropar, gå åt deras håll. Nu ska han nålas upp, tryckas till, slås ner.

Varifrån kommer detta plötsliga aggressiva? Det är läskigt hur fort en människa kan dömas ut fullständigt. Alla hans tidigare egenskaper blir plötsligt oväsentliga. Det är svart eller vitt. Som i den psykiska sjukdomen Borderline. Det handlar alltså om Håkan Juholt och felaktiga bostadsbidrag han fått. I god tro hävdar han, och det är lika mycket möjligt att det är sant som att det inte är det. Men mobben skanderar lögn.

Är det så det blivit? Vi är så ständigt lurade av politiker att vi direkt förutsätter att han är en lögnare? Hoppas inte det. Jag känner i alla fall inte så för Håkan. Beror det på att jag träffat honom?

Jag vill inte tro att han skulle ha begått något fuffens. Såsom familjer inte vill tro deras nära, kära, vänner begått något fuffens. Men det känns som om människorna där ute som hörs, både allmänt och i verkligheten där jag rör mig (i går hånskrattade ett gäng medelålders damer hela bussresan från Erstagatan till Södra station och gjorde sig lustiga över att Håkan sagt han inte visste) faktiskt vill att det ska vara sant.

Om det är sant inträder det stora mörkret. Jag vill inte ha det uppgivna mörkret. Jag väljer att tro fram till hoppet är slut, till faktum inträder med vad som är sant. Jag vill ha den tro jag ändå hade och fick med Juholt. Jag tyckte om det han sa, det han ville.

fredag 7 oktober 2011

Missa bussen blev så bra!



Att missa bussen kan vara en konstnärlig kick. Som den här kvällen när jag först missade bussen och nästa buss var 20 minuter sen. Har jag bara en kamera med mig är det lätt att fördriva tiden, även i mörker. Ja, har jag bara en kamera med mig kan jag ha roligt nästan var som helst i sällskap med bara mig själv:) Dessutom så bad chauffören om ursäkt han var sen när jag sedan steg på. "Det var bara bra du var sen, då hann jag fotografera", svarade jag och han såg på mig och sedan ut på mörkret där utanför. Jag tror han undrade vad jag kunde fota därute, en busshållplats eller? Ha ha ha.

Här är några av resultaten:







onsdag 5 oktober 2011

Farligt vackert i gruvan

Ännu en intressant artikel som jag hittade idag, om gruvarbetare i ord och bild. Boken är skriven och illustrerad med vackra målningar av Roine Jansson. Artikeln om honom och hans bok är skriven av Lena Kallenberg. Här.

Okänd mästare

Idag snubblade jag över en intressant artikel om en okänd konstnär: Lim- Johan. Johan Erik Olsson, Lim-Johan föddes 1865 i Mackskalen i Voxnaskogarna, norr om Edsbyn i Hälsingland och avled 1944 på ålderdomshemmet i Ovanåker. Han var självlärd, målade naivistiskt sagolikt och led senare av psykisk sjukdom.

Varför blir jag så fascinerad? Ja, jag tycker om hans livshistoria, jag tycker om den målning jag ser i artikeln och kanske är det så att idag, i den kändisgalna världen är det skönt med någon som är en mästare och samtidigt ganska okänd.

Vill du läsa, följ länken här