fredag 29 juli 2011

Jobba!

Jag hinner sällan skriva här numera. Det beror på att jag har ett väldigt tungt arbete just nu, ett arbete som kräver så mycket av mig både psykiskt och fysiskt. När jag kommer hem efter en arbetsdag är jag ofta så trött att jag inte orkar annat än ligga utslagen i soffan eller hänga över köksbordet. Till viss del beror det nog på att jag utan att jag märkt det blivit lite försoffad. Fyra år med arbete vid ett skrivbord har satt sina spår. Nu grillas jag och tvingas få upp min kondition. Men det är inte bara det att jag är ovan vid fysiskt arbete, det är faktiskt ett väldigt krävande jobb.

Alla de här kvällarna jag kommer hem helt färdig tänker jag också på det här med arbetsliv och liv. Ska ett liv arbetas bort? Samtidigt finns det många som är arbetslösa. Jag har börjat tänka på det där med sextimmars arbetsdag, något min mamma alltid propagerat för. Ett så intelligent förslag som det aldrig händer något med. Varför? Det har ju så många fördelar. Någon skrev att om vi kände oss utvilade orkade vi engagera oss och protestera och ställa krav och det skulle vara farligt. Jag hoppas det är något annat, något mindre cyniskt. Kanske bara okunskap och dumhet, något som går att göra något åt.

söndag 24 juli 2011

Några frön....


Jag planterade några frön i våras och jag fick min lilla blomsteräng:)

lördag 23 juli 2011

Det gör så ont


I natt har jag inte kunnat sova bra. Jag har inte vågat släcka lampan. Jag somnade vid två och vaknade med ett ryck vid fem. Sorgen och skräcken jag känner när jag tänker morden på ungdomslägret på Utöya utanför Oslo gör mig alldeles tom och full på samma gång men mest ordlös. Hur ska man kunna beskriva känslan......

....kroppen berättar genom att hänga med huvudet, andningen är ansträngd, det värker och hugger i bröstet av sorg, vanmakt, medkänsla med alla föräldrarna. Skräck och ilska när jag tänker på alla ungdomarna som sprang för sitt liv. Mer än 80 av dem är döda. Några försökte fly genom att kasta sig i det kalla vattnet, en del blev skjutna just där, i vattenbrynet. Det fullständigt omänskliga i att med berått mod höja sitt vapen för att mörda oskyldiga unga människor, en del av dem bara barn, till och med lura dem och vinka fram dem för att kunna skjuta dem, utklädd till polis. Pappan som får samtal från sina tre skräckslagna barn, sedan hör han sex skott och så blir det alldeles tyst. Vittnesuppgifterna är en chock. Hur kan en människa i ett fredligt land utvecklas i den riktningen att han kan utföra detta dåd? Hur ska vi få svaret vad som gått snett? Vad ska vi ta oss till?

Jag är så känslig just nu, haft några intensiva dagar med ett manus när jag sent igår kopplade upp mig och fick veta det hemska som hänt i vårt grannland. Manuset handlar bland annat om när min förstfödda dog för tjugo år sedan, plötsligt, utan medicinsk förklaring, slutade andas (plötslig spädbarnsdöd).

Jag hade ett hål i bröstet
precis där jag brukade bära vår pojke i bärselen
vågade inte gå ut
på ICA frågade de andra mammorna
hur mår den vackre sonen
han är död sa jag vacklande mot kassan
han är död
sa jag och de backade, som svindeln tog tag i dem

döden körde mig i hiss
jag var ett glas som föll om och om igen

ut bland bilarna
de tutade
jag bad de köra över mig

tisdag 19 juli 2011

Tankar vid en odlingsplätt



Det växer i mina grönsaksland, lite allt möjligt, både sånt jag sått och annat som sått sig självt. I ett av landen har en ek slagit rot:) Det får växa i sin egen takt.

Jag försöker också hitta min egen takt de dagar jag är ledig. Då äter jag utomhus i alla väder utom ösregn, läser Ivar-Lo, tänker på livet. Tyvärr jagar jag upp mig när jag ofta tänker på arbetsvillkoren som ständigt försämras, stressen som ökar och kraven på tillväxt som ska plockas ur människorna på golvet. För alla som går ut på golven, vare sig det är som brevbärare, parkarbetare, vårdbiträde, busschaufför ska väl inte bli invalider för att vinsten ska maximeras till aktieägarna, de som tjänar på att andra sliter ut sig. Ska vi ha det så? Jag tänker på alla unga som går ut till sina första jobb, hur länge ska de hålla?

fredag 15 juli 2011

Sommar avant

Idag har jag haft en fotodag i den otroligt vackra naturen runt omkring här. När jag senare satt på kvällen med alla bilderna fick jag lust att göra något mer av dem, något nytt. Bidragande orsak var också att jag inte kom igång med mitt viktiga skrivande på mitt nya manus och fick rådet att bara göra nåt annat. Då ville jag göra det ordentligt. Här är något helt annat:


måndag 11 juli 2011

Vården sliter

Sju år sedan jag arbetade i vården har jag nu återigen trätt in i den världen. Sommarvikariatet på servicehuset är en tung upplevelse på många plan. Efter varje arbetspass är jag så trött att jag omöjligt kan ta mig för något annat än ligga i soffan helt utslagen. I gryningen vaknar jag ännu tidigare än jag brukar, ofta vid fem och känner oro för allt som jag ska hinna med nästa arbetsdag. Så mycket jag vill skriva om men jag orkar knappt lyfta pennan till mitt anteckningsblock. Som Juholt sa i sitt tal i Almedalen: att orka ett helt arbetsliv, att inte slitas ut i förtid, psykiskt eller fysiskt. Och då pratade han om fyrtio år eller mer. Jag har åtta veckor som jag undrar hur jag ska klara av.

onsdag 6 juli 2011

Nattliga bett

I dag läser jag i morgontidningen hur bekämpningen av vägglössen går till i verkligheten. Inte som jag trodde, utrymning, starka medel och sedan återvända till lössfritt hem. Nej, den utsatta måste fortsätta sova i sängen och bli biten ända tills alla lössen lockats ut till giftfällorna och det kan ta flera nätter. Ofta måste saneringen göras om flera gånger innan alla lössen är borta.

Vilken mardröm? Hur klarar folk ligga kvar i sängarna och bli bitna?
De första nätterna var värst, berättar en ung kille som intervjuas i morgontidningen. Det var blod i sängen på morgonen och på nätterna kunde han känna hur de kröp på honom.
I artikeln får vi också veta att New York har enorma problem, att vägglössen invaderat staden och att flera lyxbutiker på Manhattan fått stänga för sanering.

Jag googlar vidare på ordet Vägglöss, ett ord som får det att krypa i kroppen och finner den ena artikeln efter den andra. Bland annat läser jag att en man angreps av vägglöss på en resa med sovvagn i Sverige för ett tag sedan och att ett besöksrum på ett sjukhus angripits. De senaste fem åren har angreppen ökat tiofaldigt.

I spåren av det allt mer ökande problemet har landets första vägglushund utbildats och ett forskarlag har upptäckt att unga vägglöss producerar en doft som andra vägglöss inte tycker om. Det ger hopp.

måndag 4 juli 2011

Springa hit och dit

Springa hit och dit skulle kunna vara ett kännetecken för flera medlemmar i min familj. Som min mamma innan hon fick stroke. Full fart från det hon vaknade, alltid tidigt på morgonen. Jag har också nästan alltid vaknat tidigt och nästan alltid i stort sett hoppat ur sängen. Det där med soft frukost med långläsning är något jag lärt mig först på senare år, att starta lite långsammare än jag annars alltid gjort. För ett tag sedan när jag hade vänner ute vid min stuga beundrade de utsikten och sa: här sitter du väl mycket och ser på Saltsjön. Jag tänkte efter ett tag innan jag svarade: Jag är inte speciellt bra på att sitta still.

Den egenskapen märks väldigt tydligt nu när jag varit förkyld i snart fem dagar. Det började i onsdags, när jag var på stan med min dotter efter jobbet, jag blev yr, mådde illa, började frysa. I tre dagar hade jag gått introduktion på semestervikariatet, det hade varit massa nya intryck. Plötsligt blir jag bara sjuk. Jag går hem, somnar vid 18-tiden, sover oroligt, svettas, halsen bränner.

På torsdag är jag tvungen att göra det jag hatar: ringa och säga att jag inte kan komma, jag är sjuk. Och sedan ligger jag bara där. Ser gamla dvd-filmer i soffan när jag inte sover. Äter fiskbullar med ärtor-typisk barndomsmat. När jag var barn var jag ofta sjuk, hade luftrörskatarrer och alla barnsjukdomarna, öroninflammationer, näsblod, you name it.

Nu väntar jag bara på att sluta hosta och nysa, på att kunna ringa jobbet och säga: Nu kommer jag, jag kommer i full fart, nu ska jag springa hit och dit, göra nytta, hjälpa till.