tisdag 24 maj 2011

Att köpa plåster



Vård och vinst, hur går det ihop? Som en insändare i DN i dag skriver: Vinsten för SOS borde väl räknas i antal räddade liv, inget annat? Men något är helt galet när det gäller vård och marknad idag.

Som häromdagen när jag gick till Apoteket, som idag inte heter Apoteket utan något annat, men i alla fall jag går dit för jag behöver plåster och fluor. Men där plåster för fanns finns nu massa olika krämer och där fluoren fanns finns vitaminer och huller om buller. Jag frågar biträdet om varför de flyttar runt, om det är som jag befarar att det är ett marknadsföringstrick.

- Alla flyttar runt nu säger hon, även ICA flyttar sina varor jämnt.
-Inte min butik, den jag är trogen, försöker jag men hon bara flinar, verkar tycka det är kul eller så är hon så inlärd att le stort att käkarna hängt sig.
- Man blir ju desperat när man aldrig hittar säger jag, sönderstressade jag.
- Därför finns vi här svarar hon leende.

Men jag kan inte förstå det. Tror de att jag rafsar åt mig någon kräm för att jag inte hittar plåster och sedan köper plåster också? Jag blir alldeles sjuk av all denna jakt, letandet efter hyllor som flyttat sig, alla dessa nya förpackningar, alla dessa val som ständigt ska göras. Kan jag bara få en flaska fluor tack och en påse plåster. Snälla stå kvar på samma ställe vill jag nästan gråta, jag orkar inte leta mer, orkar inte sortera mer, orkar inte värja mig mer mot alla konstiga marknadsföringscabaréer.

Och ute på gatan en bit bort, när jag äntligen går där med min lilla påse plåster och fluor så står plötsligt ett apoteksbiträde i vit rock ute på gatan med reklamlappar i handen och sträcker dem emot mig.
- Va? säger jag överrumplad när en av dessa flärpar med stora % tecken och Rabatt flimrar framför ögonen på mig.
Hon säger något om rabatt och ler. Aningen ansträngt? Hon är i min ålder. Vad gör hon ute på gatan? Så ser jag. Bakom henne en öppen dörr in till ett annat apotek med ett annat företagsnamn. Konkurrensen. Här ute på gatan stimmar den omkring mellan oss, splittrar, flisar, punkterar luften.
- Nej tack jag vill inte ha, säger jag och drar tillbaka handen som nyss lydigt sträcktes fram för att möta hennes framsträckta.
Jag vill inte ha det där. Jag vill ha det som var förr. Ett lugnt, svalt apotek, med er biträden där inne, inte ute på gatan, med det sortiment jag kände igen, på den plats jag hittade till. Inget annat. Det räcker bra.

8 kommentarer:

Cecilia N sa...

Jag blev alldeles paff när jag nyss fick reda på att SOS är privatägt. Hur dumt får det bli, typ?
Sen hur länge är det så?

Är brandkåren också privat?

Det här är ju saker som borde vara synnerligen samhällsägda.

Jane Morén sa...

Cecilia, det är faktiskt staten och SKL som äger SOS alarm och krävt denna vinstökning till aktieägarna. Marknaden smyger sig in i alla verksamheter. Förr kallades marknaden för kapitalismen, ett bättre ord som mer visar vad det handlar om.

Kim M. Kimselius sa...

Cecilia: Inte undra på att de inte skickar ambulans längre, så folk dör istället. De som tar emot samtalen kanske får bonus för varje avstyrd ambulans?
Jane: Håller med dig om att det är stressande att allt ska flyttas omkring, det hjälper inte att det finns personal, för de är alltid upptagen med någon annan... Däremot är det skönt att det finns FLER apotek, eftersom det förr var 1-1,5 timmas väntetid på "mitt" apotek. Nu går det betydligt smidigare. Kram Kim

Jane Morén sa...

Vad bra Kim, att nyordningen ändå inneburit något bra!

Lycka nu sa...

Gud va gullig det fotot är håller med om dessa massa apotek som finns nuföritden.Blir bara rörig av vilket urval man kan välja mellan .Tänker på alla pensionärer när jag själv tycker det är bökigt nuförtiden med ingen post bank eller andra rörigheter !

Cecilia N sa...

Men hur i hela friden staten och kommunerna kräva vinst av SOS?!

Vad är det han säger Obelix? De är inte kloka de där romarna ...

Jane Morén sa...

Helt rätt Cecilia, klokt är det inte.

Granne med potatisodlaren sa...

Men du är klok. En kompis som jobbar i akutsjukvården säger jämt att behöver man ambulans ska man säga att man inte kan andas. Då måste de komma. Men i vintras när jag var i Stockholm var det en kompis som blev akut ordentligt sjuk. När ambulanspersonalen kom sa de bara att hon fick ringa efter någon annan för hon var inte tillräckligt sjuk. Sen fick hon ligga på sjukhus i en vecka. Ganska länge för en sjukdom som inte vara tillräckligt sjuk.