tisdag 3 maj 2011

22:15

Den rastlösa tomheten. När man kommer hem efter något som fått energin att pulsera. En läsning. En fest. Ett svårt jobb. Man vibrerar. Det är som man vill bita i luften, som hästarna som inte släpps fram, tyglarna drar tillbaka.

Jag minns när jag jobbade i restaurangbranschen. Hetsen. Ruschen. Det superkoncentrerade samspelet för att få allt att klicka i högt tempo. Hala köksgolv, träskorna, plåtarna, kastrullerna, ropen från servitriserna, svängdörren. Luften som knuffades undan var gång, ut i restaurangen, in i köket. Timmarna i kvällsloppet.

Sedan. Kvällen sjönk, dörren smällde upp mer sällan. Någon började torka bänkar, stuva om i kylrummet. Någon tog en cigarett. Så kom den. Tröttheten i hela kroppen, värk ibland. Så. Kyliga nattluften. Vägen hem. Vi var som skakade kolsyreflaskor inuti.

Att komma hem, inte var det egentligen någon lättnad; det var för svårt att varva ner, kunde ta timmar. Samma sak fortfarande. Det svåra att byta ut hög puls mot plötsligt lugn. Det sägs att det är lätt att börja varva ner med en drink om man är i restaurangbranschen. Men jag förflyttar mig nu i tanken till träden runt min stuga, där korparna och kajorna idag kraxade. Där finns lugnet, dalgångens svepande stillhet i allt som lever och rör sig. Nu ska jag fortsätta läsa Günter Wallraffs 13 icke önskvärda reportage (1969). Igår följde jag med honom på mentalsjukhuset, ikväll blir det Vinterresa till arbetslösheten.

3 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

"Vi var som skakade kolsyreflaskor..." Den bilden Jane, är helt lysande. Precis så känns det när man har jobbat i högt tempo. Varje kväll som reporter var så. Varje kväll som servitris och sjukvårdsbiträde. Får jag låna den?

Jane Morén sa...

Tack Eva. Ja, jag kände det själv när jag skrev inlägget, att där fick jag fram en riktigt bra bild faktiskt, av hur det kändes. Du kan låna bilden.

Lycka nu sa...

Ja det känner jag igen ifrån jobb på ob tid och även andra tillfällen ! Varva ner när man är extra uppvarvad svårt !