måndag 28 februari 2011

Youtube

För några veckor sedan filmade vi några klipp för att kunna lägga på Youtube. Klippen skulle visa mig när jag berättade om mina två böcker, Kaneltimmen och Ansiktet i händerna. Vi filmade även när jag läste på scen nere i Boulehallen på Närkesgatan tillsammans med musikerna Emma, Cecilia och Ann-Sofie.

Det har tagit lång tid att färdigställa klippen eftersom filmning innehåller så många moment. Men här kan du se ett av de filmklipp vi lagt upp där jag berättar lite om hur jag började skriva Kaneltimmen och läser lite ur Kvällspass 4:7.

fredag 25 februari 2011

*



Ok. Jag ger mig. Till och med jag har fått nog med vinter för den här gången. Det vore fint nu med barmark och lite ljumma vindar. Sen blommor och sol:)

torsdag 24 februari 2011

Natten när Palme dog

Granne-Eva skriver på sin blogg om natten när Palme dog, " När kylan slog till överallt". Hur allt förändrades då. Jag skrev också om vad jag gjorde den natten, jag minns det precis. Läs om min natt när Palme dog

Kontakter eller inte

På min dotters gymnasium, ett privat som hon valde för dess inriktning har det denna vecka varit Prao, alltså praktik. I hennes klass är de dock endast fem varit ute hos företag och känt på arbetslivet, de andra har fått tillbringa tiden i skolan, med att hänga. Varför? Jo för alla elever måste själva hitta en praktikplats. Det förbereder dem för livet där ute menar man. Jovisst, det visar dem också tidigt att det är skillnad på förutsättningar i livet. Bara de föräldrar som haft egna kontakter att erbjuda sina barn har kunnat bana väg för dem. Precis som i livet i övrigt. Men man hade ju hoppats att en skolas ambition är att alla elever ska kunna lyckas, oavsett startkapital. Man tycker att en gymnasieskola ska kunna knyta kontakter med näringslivet för att kunna erbjuda sina elever praktik åtminstone det första året. Hur påverkar det de elever som nu blev sittande i skolan denna vecka. Hur känner de sig? Misslyckade? Inte önskvärda?

Min dotter satsade stenhårt och ringde, mejlade, och gick till företag efter företag och bad om prao. Inte ett enda napp. Hon blev ledsen. Då grep jag in och med mina kontakter ordnade det sig. Om jag inte hade haft kontakter. Jag hade känt mig dålig jag med, jag hade inte kunnat hjälpa min dotter.

De tömmer våra förråd

Så kan jag knappt dricka klart mitt kaffe, morgontidningen bränner, uppslaget med de lurade ungdomarna på Yrkesgymnasiets bygglinje. I ett halvår nu har de väntat på att utbildningen ska starta. De fina verkstäderna där de skulle få lära sig ett yrke som det finns efterfrågan på, de verkstäderna finns inte ens. Eleverna sitter och väntar på sjunde våningen i en kontorsbyggnad. Väntar på deras skolpeng gör däremot inte ägargruppen som startat skolorna, pengarna får de vare sig det finns verkstäder eller inte, bara de sagt det finns verkstäder. De marknadsför sig för övrigt som gräddfilen till arbete, att de har väl upparbetade kontakter, men i verkligheten ser det ut så att eleverna själva har fått jaga praktikplatser.

Jag skulle vilja beskriva min känsla när jag sitter och försöker dricka kaffe utan att öppna fönstren och vråla dit ut i den kalla verkligheten: att jag står inte ut, jag står inte ut med att vi låter dessa samvetslösa företag få en enda krona av våra skattepengar mera! Jag vill vägra betala en enda spänn till i skatt om de ska gå till att göda oseriösa företag som utan att få svårt att sova på nätterna, kan se på bilden av dessa unga som de har svikit, fastän de får betalt, bra betalt!

Det är de här vi ska sätta blåslampa på, inte det utslitna vårdbiträdet, det är inte henne vi ska slita pengarna ur handen på, den lilla människan som bara råkat bli sjuk, utan de som strategiskt tömmer våra förråd av både pengar, tillit och hopp.

onsdag 23 februari 2011

Roller i projekt

Jag har alltid tusen idéer, full fart in i nya projekt, rusar som en häst med manen rufsig av alla vändningar eller race. Men så på upploppet när projektet ska avslutas. Mjölksyra i hela systemet, jag kan inte tänka, jag är trött, jag vill bara det ska bli klart, men som den noggranna människa jag är tar det tid. Är det verkligen klart nu, har jag inte missat någon liten detalj och klockan tickar.

Jag gick en gång en projektutbildning. Där fick vi lära oss om kreativa grupprocesser. Det var superintressant. I varje projektgrupp borde det finnas tre olika personligheter. En idéspruta och igångsättare som gärna kastade sig in i projektet (jag), en som tog vid när arbetet kommit igång och arbetade jämsides med idésprutan, och sedan en avslutare, som tog vid när idésprutan säckade ihop efter sitt race. Känner ni igen er i de olika rollerna?

tisdag 15 februari 2011

Ut med vissa, in med andra


Ramaskri efter Reinfeldts uttalande att hyresrätt i innerstan inte fungerar. Förvånad? Varför, det är ju solklart att deras plan varit just det, att få ut folk med andra sympatier än deras ur stadens mest lukrativa område. Ju mer folk med börs som flyttar hit, ju större är underlaget för borgerligt styre av staden. Man vill inte ha betalningssvaga individier här. Och med det menas inte bara socialbidragstagare utan vanliga människor med vanliga jobb, de jobb som är nödvändiga för att få omsorg, vård, transport och undervisning att fungera. Och många kulturarbetare.

I Södermalms ena lokaltidning berättas i en stor artikel att statistiken idag säger att den typiske Södermalmsbon inte längre är en kulturarbetare. nej den typiske Södermalmsbon är mäklare (!), säljare eller inköpare, är runt 40 år och bor i bostadsrätt. Så är det, så känns det! Så gentrifieras en stadsdel med målmedveten politik. Ut med de som troligtvis är motståndare mot ens politik, in med de som håller med.

Illustration: Jane Morén

måndag 14 februari 2011

Politikens fuskbyggare



Jag hittade en flera veckor gammal Flamman under en hög med papper i morse. Ett nummer jag inte hunnit läsa innan det försvann under annat. Det är från 20 januari och på mittuppslaget är en intervju med forskaren Björn Johnsson som förra året gav ut boken "Kampen om sjukfrånvaron". En bok som nonchalerades av de stora tidningarna eftersom den lade fram en verklig bild av de siffror och "problem" som medierna gärna skriver om. Läs artikeln, den är viktig, för det är viktigt att vi blir allt mer kritiska till de bilder om fenomen och samhälle som sprids och vem som sprider dem. Bland annat skriver Björn om sanningen om bilden av de sjukskrivna som fuskare och om attentatet mot fackföreningsrörelsen. Här

fredag 11 februari 2011

Jämförelsefällan



Jag kollar aldrig bostadsannonser, dessa tjocka alltmer liknande bilagor, som fyller tidningen. Men i två dagar har jag nu gjort det. Redan nu känner jag av det. Vadå? Jämförelsedjävulen. På helsidor vräker mäklarna ut bilder av palats, vindsvåningar, sjöutsikter, spa, takterasser tills den obehagliga tanken smyger sig in och tar struptag på en. Finns det alltså så många i den här staden som har så mycket pengar att de kan bo så här lyxigt? Vad är det för sorts människor? Vad har de gjort för att få tag i alla dessa pengar? Är jag misslyckad, jag som bara bor i en enkel lägenhet utan minsta trend eller krusidull, utan takterass, utan sjöutsikt eller köksö?

Det är antagligen så här det är att bo i villaområde, ett evigt jämförande, en evigt konkurrens. Vad skonad jag har varit, bott enkelt i lägenheter hela mitt liv i en stad som känts normal. Nu är hela staden en flytande gör-om-mig-metropol- visa-upp-dig-arena, där det är precis som Lasse Granestrand, DN skrev häromdagen: Du är var du bor.

Jag hatar det. Jag hatar den här nya ordningen. Jag har aldrig brytt mig och sålunda varit nöjd med det jag har. Jag vill fortsätta vara nöjd och ägna livet åt att skapa och leva istället för att ängsligt oroa mig för att jag bedöms efter vad jag lyckas skaffa (roffa) åt mig. Till slut kommer jag inte att trivas här. Hur skulle jag kunna? Det blir som att bo i gårdshuset förr i tiden. I det skuggiga huset som blev över och där diversearbetare och tjänstepersonal fick en mörk lägenhet utan utsikt. I Gathuset bodde de med hög status, de lyckade.

Det är en den här statusstressen som gör alla i ett samhälle sjukare när klyftorna ökar, vilket är precis vad som sker framför våra ögon, just nu. Rik som fattig och alla däremellan känner av det.

Alla ni som inte läst Jämlikhetsanden, gör det! Förra årets viktigaste bok!

torsdag 10 februari 2011

Snökick



Så blev det vitt och plötsligt ville jag inget hellre än ut i stormen och drivorna som blåste ihop. Knarret under skosulorna. Det där knarret, jag älskar det där ljudet, älskar känslan av att gå på mjukt istället för de grå, hårda, tråkiga gatorna. Plötsligt var jag bara superglad igen. Det vita, rena, vackra som bäddade in min stad, gjorde den tystare, mindre stressad, mer naturlik.

tisdag 8 februari 2011

Nerver

Ju fler kockar ju sämre soppa. Kanske gäller detsamma design av bokomslag; ju fler som tillfrågas av designern ju rörigare blir det. Någon älskar den bilden, en annan den andra. Någon älskar titeln, någon förstår den inte. Någon tycker det ska vara en rand där, en annan inte. Själv börjar jag känna mig helt omtöcknad av alla åsikter. Någon föreslog designer skulle gå ut på gatan utanför och testa omslaget!

Det är sällan jag klagar på något i mitt liv, men nu: jag ger mig, please. Jag klarar inte av för många valmöjligheter, det snurrar som en karusell, jag trillar av.

Och ikväll andra dagen av fyra med inspelningar. Jag har fått sådan svårartad rampfeber det här året, som jag inte klarar av pressen längre.

Trots allt. Så roligt som det kan vara efter en lyckad tagning, teamets samspel, allt har fungerat, vi slår våra händer emot varandra: Yes, äntligen satt det. Vi märker plötsligt vi är hungriga, strupen torr som efter en ökenvandring.

På sängen med kaffet i vrångstrupen möter vi herr Kostym



"Finansinspektionen är tagen på sängen" är de första orden jag läser i uppslaget om ökade klyftor och bostadssegregation i Stockholm. "myndigheten har inte ens tänkt tanken att ombildningarna bygger upp hushållens skuldbörda".
Va? Jag fattar ingenting! Har folket på finansinspektionen inte haft en tanke, människor jag förutsätter har en ekonomisk utbildning, inte haft en susning. Ja, då kan man verkligen misströsta om intelligensen och kompetensen. För jag menar, det kunde ju vanliga knegare räknat ut med stortån.

1. Invånare har inga lån, bor i hyresrätt. 2. Invånare tar lån för att kunna köpa rätten till sin lägenhet. 3. Nu har invånaren mer skulder. Många invånare, många hushåll tar lån för att köpa sin hyresrätt i många, många ombildningar. 4. Hushållens skulder ökar. 5. Det beror på ombildningarna.

Stockholm glider isär är den stora rubriken på första sidan. Politiker erkänner misslyckande.

Misslyckande?! Det kunde ju inte gått på något annat sätt, den här bostadspolitiken, det är ju därför så många aktivister protesterat och forskare lagt fram bevis på segregation i ombildningarna spår.

Bilden på den manlige politikern som uttalar sig med det föga intelligenta: Oj då det här var inte bra, vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad. Men hur herr Kostym ska det gå till om allt handlar om Money, Money, Money?

Läs om inkomstklyftorna som ökar här
Större skuldberg här

måndag 7 februari 2011

6 % kommunala hyresrätter i innerstan


De kommunala bostadsbolagens andel av hyresrätterna i Stockholm har sjunkit kraftigt de senaste åren. I innerstaden har antalet halverats och kommunen äger nu bara drygt sex procent av lägenheterna innanför tullarna, visar nya siffror.​ Läs mer i Hem & Hyra

lördag 5 februari 2011

Känd eller känd

Tänker vidare på Victors inlägg om kändisskap. Känd är liksom bara den som alla känner till. Men det finns många andra som är vad jag kallar halvkända. Vilket jag faktiskt tror är bättre än att vara råkänd, som halvkänd har man en stor del av sin frihet kvar, att leva som en normal människa därute.

Jag tänker på min fina vän sedan många år, Maggan Hammar, ståuppkomiker, skådespelare och poet. Hon försörjer sig på sin konst, men är inte allmänt känd, många tar sig högre upp i rampljuset än henne. Vad beror sådant på? Jag tycker hon är genial, men många jag känner som är geniala, äger också ett tvivel, en känslighet, som gör att de kanske står tillbaka när de borde gå framåt, de betraktar när de borde agera, rent marknadsmässigt. Lyssna på geniala och underbara Maggan här. Läs sedan en kort intervju jag har på min stora estradsajt här:

fredag 4 februari 2011

Sluta stressa människa!

Dag efter dag får vi läsa om hälsoråd på individplan. Stressa mindre, ät bättre och så några hemska exempel på vad som annars händer oss. Ganska ofta också vad det kostar samhället med dessa sjuka, men inte på samma plats. Det här går att läsa i vanliga tidningar. Tidningar man tycker politiker borde läsa. Kanske gör de det. Men inte de sidorna. Eller så läser de just de artiklarna också, men kopplar inte att de kanske kan åstadkomma något i grunden för att dessa sjukdomar ska minska. Och då inte på individnivå utan på ett större plan.

Vad skulle vi till exempel spara på att dra ner tempot på de utsatta arbetsplatserna? De arbetsplatserna vi i samma tidningar kan läsa platsannonser till. Annonser som bågnar under hälsofarliga ingredienser: stresstålig, flexibel, högt tempo, delade turer, skift etc etc etc till spyfärdighetens eller hjärtinfarktens eller kanske den smygande diabetesens gräns.

Varför kan dagens politiker sällan påverka denna hälsofarliga livsstil och varför bågnar tidningarna under recept för att klara livhanken trots stressen? För att dagens makthavare heter Marknaden. Jag längtar till den franske diplomaten, den 93-årige Stephan Hessels stridskrift som manar till uppror mot Marknaden kommer ut på svenska. Tills dess: så dricker jag mer kaffe på måndag för det är bra mot diabetes, mindre kaffe på torsdag, för då är det farligare för hjärtinfarkt, på lördag börjar jag med stenåldersdiet, på söndag fastar jag för att på natten mot måndagen gå över till fettboosting. Samtidigt med allt detta intalar jag mig att jag måste känna mindre oro och mindre stress trots att det råder panik runt mig 7-16.

Allvarligt: Samhället skulle spara in så otroligt mycket på att människor inte betraktades som maskiner i en fabrik, på att satsa mer på att bygga upp sunda arbetsplatser. Människor skulle hinna återhämta sig så de inte blev sjuka, de skulle trivas, de skulle kunna vara mera kreativa, de skulle orka vara mer engagerade människor som kunde bry sig om viktiga saker både på och utanför arbetet, som barn, gamla, politik, miljö. Bara positivt alltså. Hur har vi råd att avstå? För att marknaden inte skulle tjäna storvinster i det korta perspektivet.

torsdag 3 februari 2011

Faces








Faces: Mitt arbete med mina porträtt på poeter, författare och artister jag tagit genom åren. Se några av dem här

Se hundratals bilder på poeter här på min stora reportagesajt här i Arkiv