söndag 23 januari 2011

Vinna eller försvinna



"Amy Chua har kinesiska föräldrar och har själv fått en auktoritär uppfostran. Även om den gjort henne till någon som "är oförmögen att njuta av livet" anser hon att den enda farbara vägen är att kräva total lydnad av sina barn"

Det här raderna finns att läsa i en artikel av PO Tidholm i DN idag. Där diskuterar han fenomenet curlande föräldrar i storstan mot landsbygdens barn som han menar fortfarande får lära sig att vi är beroende av varandra, att vi ingår i gemenskap där det fortfarande har betydelse att vara snäll. Inte bara bäst, bättre än andra, som barnen som lever på marknaden där det bara finns en sak, vara bäst.

Han menar att han tror att orsaken att fenomenet spridit sig även här- att göra allt hota, tvinga (hemska scener återges från Amys uppfostran av sina egna barn, som hon själv berättar om i boken "The battle cry of the tiger mother"), muta, uppmuntra sina barn att bli absolut bäst, vad de än är bäst på, bara de är bäst- troligen beror på en otrygghet att samhället inte längre har något att erbjuda barnen, samhället är inte längre det trygga, var och en får klara sig själv.

Väldigt intressant att läsa hans koppling. Den djupa oron jag kan känna, att framtiden är en djungel där starkast, hårdast, överlever och hur ska det går då? Att uppfostra barn som skjuter med vassa armbågar, knuffar undan andra, det är helt omöjligt, det strider mot allt jag tror på. Så, vad betyder det, att uppfostra sina barn med omtanke om andra, förståelse, ödmjukhet, värme och känslighet. Att de är förlorare i en framtida iskall värld? Vilka vill ha den världen och varför skulle vi behöva skapa en sådan värld?

Människans framgång beror ju sedan urminnes tider på att hon har kunnat samarbeta i grupper, brytt sig om andra och blivit stark i gemenskap. Men de som styr i vårt samhälle idag och majoriteten av alla de som röstat, vill ha det så här, bygga ett sådant här samhälle. Varför? Jag begriper det inte.

Auktoritär uppfostran är för övrigt ett drömscenario för alla diktaturer, en befolkning som tidigt lärt sig blint lyda order och aldrig göra uppror.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Dessa gamla mönster som sitter kvar, jag ser det väldigt tydligt här också där individualismen har sitt högsäte eftersom samhället inte har något skyddsnät. BÄST på vilken/vilkas bekostnad som helst är vad som gäller, något annat tankesätt existerar inte.

Cecilia N sa...

Trist att den artikeln inte finns på nätet.

Jane Morén sa...

Här Cecilia kan du läsa artikeln:
http://www.pressdisplay.com/pressdisplay/viewer.aspx

Sofie B-C sa...

Klokt inlägg. Dina sista rader får mig att tänka på Alice Millers bok I Begynnelsen var Uppfostran -en av mina favoritböcker. Precis som du visar hon ju på kopplingen mellan auktoritär fostran och diktatur. Särskilt levande tycker jag hon skildrar hur lätt man hamnar i upprepningsfällan, och uppfostrar sina egna barn mot bakgrund av egna "sår". Tack för fin läsning.

Jane Morén sa...

Carina. Bäst, på vilkens bekostnad som helst, det är en hemsk innebörd i de orden, ett djup otrygghet att ständigt vara på sin vakt, beredd på att bli krossad, fråntagen. Och så behöver vi ju inte ha det, egentligen.

Jane Morén sa...

Sofie! Vad intressant att du tar upp Alice Miller. Läste alla hennes böcker slutet på 80-talet, början på 90-talet. Första gången jag började reflektera över hur vi formas. Jätteglad du tyckte det jag skrev var intressant.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag gnisslar tänder och tänker på de få år jag tillbringade i skolan på en ö utanför Stockholm. Där var det viktigt vem som var vem. Men ingen tvingade sina barn inte ens på 70-talet.

Jane Morén sa...

Det tvång som den kinesiska kvinnan använder är så totalt att det är frågan om barnen nånsin kommer att kunna göra uppror,bli sina egna. De är liksom bakbundna. Lika hemska är de där Nannyprogrammen, där barnen uppfostras med aktivering av deras skamkänslor, en plats som t.ex heter skamvrån. Ett sätt för föräldrar att stärka sin makt och skapa kontroll genom utpressning.

Jane Morén sa...

Nu märkte jag att jag svävade ut i ett sidospår, inte direkt vad di skrev kommentaren om Eva, men jag har också känt av det där med att det är viktigt vem man är. Men det tycker jag gäller för mig de senaste tio åren. Inte innan dess faktiskt, eller så levde jag bara i miljöer där man inte jämförde sig på det sättet.