onsdag 19 januari 2011

Läsa högt

Häromdagen läste jag på tågkonduktören och författaren Åke Johanssons blogg att han var så glad att hans bok "Trainspottern" med berättelser från jobbet ombord på tågen, hade blivit inläst som Talbok*. Jag blev då inspirerad att skaffa fram inspelningen av Kaneltimmen som jag vet gjordes 2008. Jag har till och med träffat inläsaren några gånger för många år sedan.

Men det var inte så lätt att få tag på talboken. Först försökte min mamma låna den, men det gick inte. Ålder är inte ett skäl nog. Jag gick då själv till stadsbibliotekets talboksavdelning. Bibliotekarien blev eld och lågor när hon förstod att hon hade författaren själv framför sig, men arg på sin arbetsplats som inte beställt in den som talbok. Snabbt ordnade hon därför en nedladdning och idag kom den med posten.

Knappt jag vågade börja lyssna, rädd att jag skulle bli besviken. Jag vet sedan förut att inläsningar ska göras så neutrala som möjligt, ungefär som man läser upp vindhastigheter eller tabeller. För mig som alltid läst mina egna texter är det svårt att höra någon annan göra det, de betonar inte där jag betonar, de ökar inte intensitet på grund av känslor, använder inte rösten som det levande instrument det är. Tycker jag. Men kanske är det bäst för läsaren Kanske vill de själva lägga känslan på rösten i sitt inre, betona det som är viktigt för de själva, inte det jag som författare tycker är viktigt. Det var ändå behagligt och lugnande på något sätt, såsom det alltid är tycker jag, att lyssna på en röst som berättar något, det blev en annan dimension åt mina ord. Men jag får ändå lust att läsa in hela boken själv nu, ändå.

Minns tillbaka den där dagen i april, två dagar efter att min mamma drabbats av en stroke, och jag skulle läsa på Äldreriksdagen stora konferens för hundratals personer i 30 minuter. Jag var så stressad av det som hänt att jag trodde jag inte skulle klara det, men det var helt underbara 30 minuter på scen, en magisk halvtimme, som jag idag ångrar att jag inte lät spela in.

* Talbok är till för synskadade och läses in med statliga medel. Inte att förväxla med kommersiella ljudböcker.

2 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Jag har läst in två av mina böcker som ljudböcker och det var något av det roligaste jag har gjort. Fort gick det också, eftersom jag kunde min text och visste var jag skulle betona meningarna. Har ännu aldrig hört någon av talböckerna, förstår att det måste kännas konstigt att höra en så neutral inläsning av sin bok. Har beställt din bok! Ser fram emot att läsa den!
Kram Kim

Jane Morén sa...

Vad roligt att du fått läsa in dina egna böcker Kim. Och jag håller med, det är verkligen bland det roligaste jag också gjort, att läsa i studio. I början av 2000 -talet spelade jag in en cd med poesi tillsammans med tre andra poeter och två musiker, det var så himla roligt. Jätteroligt att du beställt Kaneltimmen!