lördag 15 januari 2011

Den sociala illusionen

Bengt Ohlsson skriver i fredagens DN om sociala medier. Beskriver sitt eget Facebookande med " Jag Ska Bara Kolla Lite". Hur han som många andra blir kvar där i detta " Jag Ska Bara Kolla Lite". Om hur han när helgen kommer ändå inte har någon att ringa, trots så och så många FB-vänner. Om hur han, om Gud viskade till honom att snart kommer du att möta den och den FB-vännen här, omedelbart skulle svänga in på en annan väg, för att slippa, "fanskapet" som han uttrycker det.

Bengts krönika lämnar mig inte ifred. Det finns en stor tomhet.

Jag lyssnar på Janis Joplin när jag skriver det här. Jag har lyssnat på henne i tre dagar nu. Tre dagar då jag skrivit på en ny manusidé i fem timmar om dagen.

Och idag vaknar jag upp och känner bara. Vad vill jag berätta? För vem?
Jag vaknade ur en dröm där människor som stått mig mycket nära, figurerade. En förlorad tid. Längtan som klöser som en klo. Hur jag skulle vilja lyfta luren och bara lyssna efter andetag. Det regnar. Jag står utanför en biograf. På filmen figurerar alla de som lever liv som strålkastarna ständigt riktas mot. Som flugorna mot en lampa.

Vad vill jag skriva om? Jag vill skriva om skuggorna, skriva om bakgatorna, de som faller utanför. Vill jag?

I går morse storgrät jag när jag läste en dödsruna över en tjej som dog alldeles för ung. Jag vill skriva att jag inte står ut med att livet slutar med döden. Alltid. Jag vill skriva att jag är för känslig för att bära alla dessa insikter. Jag vill skriva att jag inte längre står ut med ett enda matprogram i teve mera. Inte ett enda gör-om-mitt-hus mera. Att jag inte kan se programmen samtidigt som jag vet så många inte har något att äta, inte har något hus alls överhuvudtaget. Jag vill skriva om ensamma barn ensamma på skolgårdarna, år efter år. Helst vill jag glömma.

3 kommentarer:

Lycka nu sa...

Fortsätt att skriva om allt detta du skriver om!!!!

Granne med potatisodlaren sa...

Jag längtar efter att få läsa dina berättelser. Just nu är det jag som har tappat orden. Av trötthet tror jag.

Jane Morén sa...

Tack för din uppmuntran och pepp Kristna! Eva, känner igen den där tröttheten och bristen på orden, just nu är jag istället i en ordtsunami om man nu kan uttrycka sig så, att jag svepts med i en känslovåg, som sveper med sig massor och jag måste försöka sortera upp i kaos. Tack för dina ord som peppar mig att skriva vidare!