torsdag 27 januari 2011

Genus i trafiken

En ny rapport visar att i olyckor där en gående avlidit är föraren en man i 15 av 16 fall! Är det förvånande? Knappast. De skräckfärder jag upplevt har alltid haft en manlig förare vid spaken. Är det förvånande? Inte det heller eftersom män redan från det de är små pojkar uppmuntras, krävs på att ta för sig, vara vilda, orädda, tuffa, tävla. Att kvinnor är mer ödmjuka och tillbakadragna i trafiken är heller det oväntat. Båda uppträder som förväntat, tar fram de egenskaper som de lärt sig hör samman med deras genus, vad som uppskattas. Hårddraget, det finns såklart många mycket skickliga, hänsynsfulla manliga bilister, och säkert även en hel del farliga kvinnor men faktum kvarstår: När en man ska imponera, är det nära till hands att han gör det genom att visa kraft och vad han uppfattar som mod, mod som kan gränsa till ren dumdristighet och vansinne. Om han då är för ung, för indoktrinerad, för pressad så kan det bli så att han blåser på i en isig kurva i full fart med en tung buss, i högre hastighet än jag skulle köra i sommarväglag.

Precis det här hände mig igår, med enda skillnaden av chauffören var i 50-årsåldern. Jag gick fram för att säga till, men ångrade mig när jag såg hans uttryck i ansiktet. Där fanns inte utrymme för något klagomål. Jag blev rädd. Lika rädd att klaga som man kan vara när en man ska visa vad han tror är sina manliga framfötter i andra sammanhang. Ett klagomål skulle inte röra bara själva handlingen, utan självbilden.

Jag minns en annan skräckfärd med en ung kille som gjorde allt för att imponera på mig. När jag steg ur levande efter tre mil hade den begynnande förälskelsen flytt sin kos, för min del.

Jag minns också mannen som körde så jag verkligen njöt av färden. Hans ambition var att köra nobelt och elegant, så mjukt att champagneglas kunde stå på instrumentbrädan. Jag minns också turnén. Hur de fem killarna och jag gav oss av. Först körde den före detta taxichauffören, i 140 km/ timmen blåste han fram, fastän vi inte alls hade bråttom. Som tur var blev vi stoppade av polisen efter tre mil och han blev av med körkortet. Därefter skulle en annan man köra, nu gick det inte för fort men däremot ett ständigt gasande, bromsande, livsfarliga omkörningar och plötsliga manövrar och illamåendet kom, spybehovet. Då tog jag över. I början duggade instruktioner från några av killarna som blivit väldigt nervösa plötsligt. Efter några mil blev det alldeles tyst. Flera av dem somnade. Jag körde som jag hade tävlingshästar i lasten.

Blixtresa

Apropå manliga chaufförer. Här kommer en Krönika jag skrev till tidningen Avsikter i höstas.

Jag reser i jobbet

Jag ska få göra en jobbresa idag. Till tandläkaren med Maya. Färdtjänst är beställd. Maya är på dåligt humör. Står och håller sig i ledstången i trappan när taxin svänger upp mot porten.


Färdtjänstchaffisen är stor som en brottare; Maya skulle han kunna bära på ena lillfingret. Men istället står han kvar, lutad mot framfronten på sin blanka bil och ser på när jag går snett böjd och stödjer henne. Jag känner kotorna i ryggen, de försöker anpassa sig, hålla ihop, byta läge.

Det är raka spåret till tandläkaren. Jättechaffisens tunga fot vilar som en blykloss på gaspedalen. Jag fasar, fartvinden från taxins brummande fläkt river i mitt hår.


Maya svettas i ansiktet. Jag ser hur droppar börjar hänga i hennes mustasch. Jag sitter bakom henne och tar henne lite lugnande om axeln. När chaffisen kör fel börjar Maya skrika som om vi just blivit kidnappade, hon och jag, och snart ska köras till en mörk skog, och vad som ska hända oss där, det vill vi inte veta.


Chaffisen visar tänderna. Jag försöker lugna Maya som nu börjat vifta med armarna också. Chaffisen är svart i ansiktet av ilska och står på gasen. De två andra tanterna som också sitter i bilen är vita i ansiktet, den enas käpp glider fram och tillbaka på golvet dit den rasat ner. Deras slappa kinder följer centrifugalkraften i kurvorna, de spretiga hårtussarna står som elektriska rakt ut.

Jag tänker att jag kommer att spy, kanske i denna kurva, kanske i nästa, men spy kommer jag. Kan jag spy i smyg eller kommer spyorna att färdas i centrifugalkraftens riktning? Taxichaffisens fot är en blykloss på gasen, på bromsen, han rycker i ratten. Vi kastas höger, vänster, fram och bak. Reser i alla väderstreck.


Glöd



Av alla de tidningar jag läser är det den enkla medlemstidningen för Kommunals Stockholmssektioner, i dagligt tal kallad MT som ger mig mest kämpaglöd och glädje, trots alla missförhållanden reportrarna rapporterar om. Jag blir ofta uppeldad och min motivation stärks; vi ska inte ge upp mot oseriösa arbetsgivare, vi ska inte lämna utsatta anställda, arbetslösa, sjukskrivna i sticket, vi ska ta reda på vart skattepengarna går.

Det underbara med tidningens tre reportrar och dess chefredaktör är att de alla kommer från jobb inom Kommunals branscher, bland annat flera från hemtjänsten (jobbet med att göra tidningen är ett fackligt uppdrag som sker vid sidan av det ordinarie arbetet). De vet därför in på bara skinnet hur det är där ute. Något som bland annat en chefredaktör efterlyser i ett debattinlägg i veckans journalisten, bristen på social journalistik som inte skrivs av medelklassen. Här finns den! I denna lilla tunna tidning på billigt papper! Vill du läsa senaste numret hittar du den som pdf här

onsdag 26 januari 2011

Tusen


Eva skriver om vad följarna betyder för hennes bloggande. Jag vill också skriva ett tack till alla er som följer min blogg, både ni som bara läser och ni som både läser och kommenterar. Drygt två år nu har jag bloggat och snart har jag skrivit tusen inlägg, hur har det gått till? Bloggandet är som ett eget liv, blogglivet, och i det ingår många bloggar jag också dagligen besöker, de har blivit ett måste i mitt bloggliv.

tisdag 25 januari 2011

Betty: Bostäderna som inte finns

Betty var här hela kvällen igår och i morse följde hon med mig ut på en runda förorten-stan. Vi läste Metro medan vi väntade på bussen vid Slussen.
- Men, har någon frågat oss skattebetalare om vi tycker det här stadbyggnadsborgarrådet ska ha 89 000 kr i månadslön? Betty begraver huvudet djupt i artikeln där hon står under taket som håller på att rasa ihop.
- Inte mig.
- Vem har bestämt att de ska ha så mycket?
- Bussen kommer nu.
- Men igen, jag tror en smal lön motiverar till att jobba hårt för ett bättre samhälle för alla.
- Mmm, kan du snabba på upp nu så vi får nån plats.
- Men de är inte intresserade av alla såklart. Och hon, borgarrådet här, bor i bostadsrätt såklart! Innerstaden såklart! Och hon säger här att vi bygger visst hyresrätter. För att kompensera att det idag bara finns 30 % hyresrätter kvar i innerstan.
- Vad bra.
- Nej du fattar inte, det är inte bra. Så fort folk hör hyresrätt idag tror de att hyresrätt automatisk betyder möjlig för alla att klara hyran på. Men hyresrätt idag är-skinnad-in-på-bara kroppen.

Folk knuffas och några ser surt på Betty, hon pratar högt och engagerat.
- Man behöver ju inte bo så stort.
- Men du snälla, ta ut headseatet så du kan höra vad jag säger. Betty viftar med den arm hon inte håller sig krampaktig i ledstången i kurvorna med.
- Det jag menar är att de har sett till att tusentals och åter tusentals av de billiga hyresrätterna har ombildats till vinstmaximeringsmaskiner och investeringsobjekt. De nya hyresrätterna som byggs är omöjliga för väldigt många normalinkomsttagare att hyra, fattar du? Betty vänder sig mot mig..
- Nehe?
- Ja men hur många klarar av en hyra på det dubbla mot de gamla hyresrätterna?

Vi är tysta ett tag, det är så trångt, vi står som packade sillar över Danvikstullsbron.
- Vet du, jag tycker det där borgarrådet ska sänka sin lön med 65 000 i månaden. Då ligger hon ändå högre än de flesta vaktmästare, vårdare och bussförare, säger Betty och tittar ut genom fönstret.

Vi passerar det nya Hammarbyhamnen, gamla Lugnet där vi cyklat så många gånger förbi de gamla verkstäderna och lagren. Huskropp, på huskropp i de nya likriktade 2000-talets miljonprogramsområdena inhägnas av en stor bullervall. Några är tydligen så desperata att de betalar dyrt för lägenheter med stora balkonger som vetter mot en supertrafikerad dygnetruntpressad rondell och trafikplatskarusell med motorväg.

Så åker vi förbi stundentbarackerna i backen. Där ett ynka, dåligt, kallt rum kostar 3500 kr.

-Måste det vara så trångt här, jag kan inte andas. Betty knäpper upp jackan och försöker få av sig halsduken.
Jag ser ut på himlen. Den är stålblå.
- Andas kan vi knappt, snart inte äta heller. Vi får göra som hon som flyttade ut i en gammal husvagn på en camping, säger Betty och blundar sedan. Det dröjer ett tag till hon säger något mer.

- Om du blundar slipper du se skiten, mumlar hon.

Det är tyst ett tag. Plötsligt spritter hon till, trycker på röda knappen.
- Men vi ska väl inte av ännu?
- Jo vi måste av nu, vi måste undersöka en sak, säger Betty och drar med mig av bussen i Sickla.

Gratis arbetskraft i tio år



Igår läste jag flera bra reportage i Pockettidningen R, nr 4/ 2010. Ett handlade om Lena 54 som reportern träffade på café Blå vägen i Stockholm där hon arbetade full tid som praktikant. Som praktikant (eller rättare sagt gratis arbetskraft) hade hon arbetat i tio år nu. Ständigt nya arbetsgivare och arbetsplatser där hon gett allt för att visa framfötterna och kanske, kanske få en anställning med lön. En förhoppning som grusades gång efter gång, i tio år! För som Lena menade, "varför skulle arbetsgivare anställa när de har sådana som mig som jobbar för fullt men inte kostar dem ett öre?". Ja varför?

Reportaget är skrivet av Madeleine Danemo och det är även det reportage där läsaren får följa med ut i verkligheten och se vad "Den nya svenska modellen" i socialförsäkringen innebär, för enskilda individer och för de som arbetar med välgörenhet, försörjningsbidrag med mera. Mest skrämmande är de två socialsekreterarna som inte vågar säga mycket om sin ohållbara situation i rädsla för repressalier.

söndag 23 januari 2011

Vinna eller försvinna



"Amy Chua har kinesiska föräldrar och har själv fått en auktoritär uppfostran. Även om den gjort henne till någon som "är oförmögen att njuta av livet" anser hon att den enda farbara vägen är att kräva total lydnad av sina barn"

Det här raderna finns att läsa i en artikel av PO Tidholm i DN idag. Där diskuterar han fenomenet curlande föräldrar i storstan mot landsbygdens barn som han menar fortfarande får lära sig att vi är beroende av varandra, att vi ingår i gemenskap där det fortfarande har betydelse att vara snäll. Inte bara bäst, bättre än andra, som barnen som lever på marknaden där det bara finns en sak, vara bäst.

Han menar att han tror att orsaken att fenomenet spridit sig även här- att göra allt hota, tvinga (hemska scener återges från Amys uppfostran av sina egna barn, som hon själv berättar om i boken "The battle cry of the tiger mother"), muta, uppmuntra sina barn att bli absolut bäst, vad de än är bäst på, bara de är bäst- troligen beror på en otrygghet att samhället inte längre har något att erbjuda barnen, samhället är inte längre det trygga, var och en får klara sig själv.

Väldigt intressant att läsa hans koppling. Den djupa oron jag kan känna, att framtiden är en djungel där starkast, hårdast, överlever och hur ska det går då? Att uppfostra barn som skjuter med vassa armbågar, knuffar undan andra, det är helt omöjligt, det strider mot allt jag tror på. Så, vad betyder det, att uppfostra sina barn med omtanke om andra, förståelse, ödmjukhet, värme och känslighet. Att de är förlorare i en framtida iskall värld? Vilka vill ha den världen och varför skulle vi behöva skapa en sådan värld?

Människans framgång beror ju sedan urminnes tider på att hon har kunnat samarbeta i grupper, brytt sig om andra och blivit stark i gemenskap. Men de som styr i vårt samhälle idag och majoriteten av alla de som röstat, vill ha det så här, bygga ett sådant här samhälle. Varför? Jag begriper det inte.

Auktoritär uppfostran är för övrigt ett drömscenario för alla diktaturer, en befolkning som tidigt lärt sig blint lyda order och aldrig göra uppror.

fredag 21 januari 2011

En bostadpolitik?



Det har varit ett enormt skrivande de senaste dagarna på Rädda Hyresrättens mejlinglista. Bland annat citeras finansmarknadsministerns svar i Rapport på hur bostadskrisen i Stockholm ska lösas.

"Reportern: Hur ska man göra för att hitta någonstans att bo?
Ministern: Man kan bo inneboende. Man kan tillsammans med andra kamrater hyra ett större hus osv.
Reportern: Är det lösningen på bostadskrisen?
Ministern: "Bostadskrisen ska ju varje enskild individ hitta en lösning på.

Vad var det Kent Werne skrev; "det fanns en gång en bostadspolitik..."

torsdag 20 januari 2011

Slira på ord


När folk slirar på språket. När ord som möjligheter, erbjudande, aldrig ge upp används i syften där orden ursprungliga mening slirar rejält åt sidan. Vad händer? Jag har upplevt det flera gånger, att jag börjar läsa en text, utan att läsa avsändaren, inte medvetet utan bara för att rubrik och ingress drar mig in i texten direkt. Efter några stycken, det börjar sprida sig en fadd smak. Jag vet inte om det är rent fysiskt, men plötsligt börjar jag bli mer okoncentrerad, ett lätt illamående sveper förbi. Mitt i texten ungefär inser jag att den här personen, som skriver det här inte alls är ute i det ärende som hon/han vill utge sig för. Den här personen använder förrädiska ord som omtanke, inte ge upp, möjligheter för en viss grupp människor, när det egentligen är helt andra människor som kommer att vinna på projektet, målet, ambitionen. Det händer mig idag när jag läser på DN debatt om att skärpa insatserna mot oseriösa arbetsgivare.

Låter jättefint, men texten är en skrivbordsmagnats teoretiska plan för hur arbetslösheten ska minska. Detta ska då ske med hjälp av arbetsgivare som får betalt för att "sysselsätta" (ibland bara förvara). Alltså, behov av arbetskraft finns inte, därav hög arbetslöshet, men de arbetslösa ska inte gå overksamma. Var finns alla dessa arbetsgivare som gärna vill ta, de av olika anledningar, långtidsarbetslösa under sina vingars beskydd och verkligen vara deras ledsagare mot dessa möjligheter, jobb, som inte finns, som verkligen kommer att ge dem möjligheter som är något att ha? Har textförfattaren allvarligt ställt sig den frågan? Bryr hon sig ens. Hon vill nå ett mål, hon måste få med sig folk för att nå målet. Då är alla medel tillåtna. Slira på ord är inte speciellt allvarligt. Eller?

Hur skulle vinstdrivande företag, med krav från aktieägare och företagsägare överhuvudtaget kunna påta sig den uppgiften utan att de insett förtjänstmöjligheten? Självklart finns undantag, men själva idéen. Det är som när Försäkringskassans handläggare föga intelligent uttrycker sig som att något enkelt jobb ska det väl finnas därute, typ vända papper, öppna en dörr. Om det inte finns i verkligheten, finns då ens möjligheten? Och vems är möjligheten? Mirakel finns såklart, men är det det vi pratar om?

Åter till ordet erbjudande. Vad betyder erbjudande för dig? Något man kan ta om man tycker det verkar bra, och kan innebära något positivt, men avstå om man inte tycker. Erbjudandet till de långtidsarbetslösa är inget de kan avstå utan hemska konsekvenser. Det handlar om mat på bordet, tak över huvudet, ersättningen dras in. Vem kan göra det valet? Alltså, är det inget erbjudande, det är ett krav, en order. Så kan ords betydelse sliras sönder.

Det personliga är politiskt


För ett tag sedan gick Hanne Kjöller till angrepp mot författaren Maria Sveland (Bitterfittan). Maria skulle enligt Hanne inte skaffa ett barn till om hon tyckte att föräldrarollen som kvinna var orättvis. Att avstå barn tyckte Hanne var en smart och kompetent lösning på ett jämställdhetsproblem, där helt olika krav ställs på en förälder beroende på om han är en pappa eller hon är en mamma. Idag skriver Nina Björk i DN, att målet för kvinnorrörelsen är väl ändå att förändra politiken, och hon frågar Hanne varför hon anser en kvinna mer kompetent och rationell om hon väljer en personlig lösning (inte skaffa barn om man är kvinna om man inte godtar den orättvisa fördelningen av ansvar och arbete) på strukturella problem framför försök till politisk lösning.
Precis!

onsdag 19 januari 2011

Indignez-vous!

Jag läste det först på Eva grannes blogg. Om 93-åringen, den före detta franska diplomaten Stéphane Hessel som skrivit en pamflett på 30 sidor som uppmanar dagens unga att göra uppror mot det som han anser är nutidens lömska fiende, Marknadskrafterna. Boken har blivit en succé och jag blir så glad när jag läser det och så glad över uppmaningen till uppror. Läs du med här

Läsa högt

Häromdagen läste jag på tågkonduktören och författaren Åke Johanssons blogg att han var så glad att hans bok "Trainspottern" med berättelser från jobbet ombord på tågen, hade blivit inläst som Talbok*. Jag blev då inspirerad att skaffa fram inspelningen av Kaneltimmen som jag vet gjordes 2008. Jag har till och med träffat inläsaren några gånger för många år sedan.

Men det var inte så lätt att få tag på talboken. Först försökte min mamma låna den, men det gick inte. Ålder är inte ett skäl nog. Jag gick då själv till stadsbibliotekets talboksavdelning. Bibliotekarien blev eld och lågor när hon förstod att hon hade författaren själv framför sig, men arg på sin arbetsplats som inte beställt in den som talbok. Snabbt ordnade hon därför en nedladdning och idag kom den med posten.

Knappt jag vågade börja lyssna, rädd att jag skulle bli besviken. Jag vet sedan förut att inläsningar ska göras så neutrala som möjligt, ungefär som man läser upp vindhastigheter eller tabeller. För mig som alltid läst mina egna texter är det svårt att höra någon annan göra det, de betonar inte där jag betonar, de ökar inte intensitet på grund av känslor, använder inte rösten som det levande instrument det är. Tycker jag. Men kanske är det bäst för läsaren Kanske vill de själva lägga känslan på rösten i sitt inre, betona det som är viktigt för de själva, inte det jag som författare tycker är viktigt. Det var ändå behagligt och lugnande på något sätt, såsom det alltid är tycker jag, att lyssna på en röst som berättar något, det blev en annan dimension åt mina ord. Men jag får ändå lust att läsa in hela boken själv nu, ändå.

Minns tillbaka den där dagen i april, två dagar efter att min mamma drabbats av en stroke, och jag skulle läsa på Äldreriksdagen stora konferens för hundratals personer i 30 minuter. Jag var så stressad av det som hänt att jag trodde jag inte skulle klara det, men det var helt underbara 30 minuter på scen, en magisk halvtimme, som jag idag ångrar att jag inte lät spela in.

* Talbok är till för synskadade och läses in med statliga medel. Inte att förväxla med kommersiella ljudböcker.

Bettys kusin skriver dikt

så kom det äntligen ett livstecken från Betty
hon skrev: Honey Jane, hoppas du strålar, hinner inte skriva mer, måste bara skicka en dikt från Sonja, läs:

min arbetsförmedlare gillar skräck
varje gång berättar hon vad som kan komma att hända mig
om jag inte kommer på mötet, skriver signaturen rätt klockslag, räknar rätt

att jag har ett hjärta som skenar
som ger mig svettiga händer
att jag stammar
att allt det inte ger bättre utsikter
hon förstår inte mycket

ingen frågar henne hur många klienter hon stärkt idag
hur många som kommer och känner sig bra
går och känner sig som skit
funderar på rep, tabletter bara stiga ut i gatan i rusningstrafik

något jobb har hon aldrig förmedlat mig
bara pekat hårt på en bestämmelse på ett papper
på en skärm
på väggen

min arbetsförmedlare förmedlar inga jobb
men många bestämmelser
berättar gärna och länge
utförligt i detalj om alla straffen
piskan på min misslyckade rygg
den jag vänder henne när jag kravlar upp ur hennes besöksstol
ett långt förspel

min arbetsförmedlare gillar skräck

Service & Sinnerso

Jag är en mycket trogen människa som person. Det gäller vänner, platser, kärlekar och..... abonnemang. Jag har varit Telia trogen sedan antiken. Varför? Jo för det har så sällan inträffat något problem, och har det gjort det så har man alltid snabbt fått hjälp, nått rätt person. Jag har därför varit omöjlig att övertala att byta för tex några hundralappar, eller ibland bara tiors skillnad i pris. Pengar är nämligen inte allt. Sinnesro är betydligt viktigare. Jag har ett sydländskt temperament och kan bli kokhett arg mitt i smällkalla Sverigevintern! Ett tillstånd jag undviker om jag kan. Men nu.

E-post försvinner, viktig jobbpost från arbetsgivare jag haft i många år bara försvinner nånstans. Vad får jag för svar av den de satt att svara i telefonluren? Vi hoppas teknikerna kan se på det där i början av nästa vecka. Orimligt lång tid? Sådan är våra bestämmelser. Jag är ledsen att du missnöjd med min service men det är så här vi arbetar.

De kunde lika gärna ha satt in en dataröst, det hade inte märkts någon skillnad. Och det finns inget som spär på ilskan, som, bensin på en brasa, som kyliga, tonlösa röster, de gör mig galen!

Nej, nu känner jag för att ta jag ut skilsmässa. Femton år då jag motstått alla charmförsök från andra.

P. S Jag är övertygad om att konkurrensfaktorn i framtiden inte kommer vara priset, utan servicen. Sinnesron är viktigast, utan den kan man inte göra ett bra jobb.

söndag 16 januari 2011

Vad kvinnor borde

Jag fortsätter dricka kaffe och jag äter min havregrynsgröt. Jag sitter vid köksbordet, det tar lång tid att läsa söndagstidningen, jag kommer till söndagsdelen. Nya vanor 2011 är rubriken. En tvåbarnsmamma, hustru, vän och frilansande medieprofil med hundra bollar i luften ska ledas mot ett nytt och bättre liv. Hon är helt slut av alla krav och hinner inte träna och hålla sig i form och vara en riktigt bra mamma. Häng med henne, utropar reportern.

Planer för den nya kvinnan/småbarnsmamman som både kvinnan själv och hennes man och omgivning önskar sig är bland annat:

Mannen: Det vore bra om hon lärde sig laga mat.

Kvinnan själv: Jag är kass på att laga mat, jag har ingen riktigt bra mammaförebild, jag skulle aldrig missa en jobbdeadline men kan glömma att jag behöver laga mat till familjen när kvällen kommer.

Reportern i texten: hon kan inte laga mat.

Ett litet experiment för alla som vågar. Vi vänder på det hela, gör henne till en man. Häng med!

Mannen/Pappan: Jag är helt urkass på att laga mat, det ger mig skuldkänslor inför barnen, jag missar aldrig en deadline på jobbet men när kvällen kom mer kan jag glömma bort att jag behöver laga mat till familjen, jag har ingen bra pappaförebild när det gäller det här.

Kvinnan/Mamman: Han borde lära sig laga mat.

Reportern i texten: Han kan inte laga mat.

Oväntat möte

Alldeles nyss vid morgonkaffet läste jag en fin liten historia under vinjetten "Så träffades vi" i morgontidningen. Där berättar en kvinna i övre medelåldern hur hon en dag, på väg från sitt regelbundna besök hos en gammal släkting 102 år gammal, stannade till framför kvartersrestaurangen och tänkte kanske gå in, men bestämde sig för att gå vidare, inte idag, en annan dag tänkte hon. Efter 50 meter stannade hon dock upp och vände på klacken och gick tillbaka. En ingivelse. Denna stundens ingivelse resulterade i att hon därinne, vid ett bord med grannar hon kände även mötte blicken av en okänd man. Jag kunde höra hur det sa klick, berättar hon. Det var ett och ett halvt år sedan och sedan dess är de oskiljaktiga. Ingen av dem hade trott de skulle träffa någon mer i livet, deras tidigare äktenskap var över och det hade hunnit bli ganska gamla.

Hör dikten!

För den som gillar att höra dikt läsas upp. Jag läste i höstas min dikt "Pappa" i P3 Kultur.

Dikten skrev jag sju år efter att min pappa dog. De första orden jag kunde få ur mig då. Jag stod på Stampen i Gamla stan på en av kvällarna med öppen scen för musiker. Det var trångt, det var varmt och plötsligt så kom hela dikten till mig i ett enda svep, på engelska. Jag skrek till bartendern: ge mig papper fort! Han rullade ut remsor av kvittopapper ur kassapparaten och gav mig sin penna. Jag skrev som besatt hela dikten på bardisken samtidigt som jag blev knuffade hit och dit av publiken som gungade med i musiken. Efteråt kände jag som ett ljus i hela bröstet. Jag gick hem och översatte den till svenska. Sedan dess har den mött många lyssnare och jag får ofta mycket respons på den.

lördag 15 januari 2011

Endast för prenumeranter

Nättidningar som bara är öppna för prenumeranter. Vid är ju vana vid att det mesta på nätet är tillgängligt. Svårt när plötsligt dörren är stängd. Det blev så tydligt när kvinnan jag nyligen intervjuat för den nystartade nättidningen Feministiskt Perspektiv ville läsa artikeln i tidningen och kunna länka till den. En ny upplevelse. Känns onekligen osmidigt och hindrande.

Kvinnan, Mariann Andersson heter hon, skrev en bok som väckte stor uppståndelse för 40 år sedan, bland annat för sin provocerande titel.

Still going strong har redaktionen satt som rubrik. Passande, hennes böcker säljer fortfarande slut och hennes tankegångar är fortfarande aktuella, kanske än mer idag.


Samhällen med större frihet och inflytande för kvinnor
är fredligare och högre utvecklade, anser Mariann Andersson.

Foto: Jane Morén

Här hittar du Feministiskt Perspektiv

Den sociala illusionen

Bengt Ohlsson skriver i fredagens DN om sociala medier. Beskriver sitt eget Facebookande med " Jag Ska Bara Kolla Lite". Hur han som många andra blir kvar där i detta " Jag Ska Bara Kolla Lite". Om hur han när helgen kommer ändå inte har någon att ringa, trots så och så många FB-vänner. Om hur han, om Gud viskade till honom att snart kommer du att möta den och den FB-vännen här, omedelbart skulle svänga in på en annan väg, för att slippa, "fanskapet" som han uttrycker det.

Bengts krönika lämnar mig inte ifred. Det finns en stor tomhet.

Jag lyssnar på Janis Joplin när jag skriver det här. Jag har lyssnat på henne i tre dagar nu. Tre dagar då jag skrivit på en ny manusidé i fem timmar om dagen.

Och idag vaknar jag upp och känner bara. Vad vill jag berätta? För vem?
Jag vaknade ur en dröm där människor som stått mig mycket nära, figurerade. En förlorad tid. Längtan som klöser som en klo. Hur jag skulle vilja lyfta luren och bara lyssna efter andetag. Det regnar. Jag står utanför en biograf. På filmen figurerar alla de som lever liv som strålkastarna ständigt riktas mot. Som flugorna mot en lampa.

Vad vill jag skriva om? Jag vill skriva om skuggorna, skriva om bakgatorna, de som faller utanför. Vill jag?

I går morse storgrät jag när jag läste en dödsruna över en tjej som dog alldeles för ung. Jag vill skriva att jag inte står ut med att livet slutar med döden. Alltid. Jag vill skriva att jag är för känslig för att bära alla dessa insikter. Jag vill skriva att jag inte längre står ut med ett enda matprogram i teve mera. Inte ett enda gör-om-mitt-hus mera. Att jag inte kan se programmen samtidigt som jag vet så många inte har något att äta, inte har något hus alls överhuvudtaget. Jag vill skriva om ensamma barn ensamma på skolgårdarna, år efter år. Helst vill jag glömma.

fredag 14 januari 2011

Könsroller II



Roligt att det blev lite diskussioner om könsroller efter mitt förra inlägg. Ett av mina svar på en kommentar blev väldigt långt. Jag lägger det därför även här, i ett eget inlägg och hoppas att det ska inspirera fler att bli intresserade.

Problemet finns överallt, i mer eller mindre skala. Det är först när man studerar ämnet som man blir uppmärksam och verkligen börjar reflektera. För mig började det med att jag skulle skriva en uppsats och valde att jämföra en typisk killtidning med en tjejtidning. Jag jämförde först hur redaktören tilltalade sina läsare och även ämnesvalen och tilltalet på artiklarna i tidningen. Det blev en riktigt ögonöppnare.

I nästa uppsats (c-uppsats) undersökte jag hur en arg insändare bemöttes av ett 60-tal läsare av båda könen. Hälften av dem fick läsa insändaren undertecknad med ett kvinnonamn och hälften fick läsa den undertecknad med ett mansnamn. Jag ville ta reda på om det fanns skillnader i tilltro och om det fanns skillnader i hur man fick uttrycka sig, hur det som uttrycktes tolkades, beroende på kön.

Senare när jag arbetade som redaktör för en föräldratidning blev jag intresserad av genus på ett tidigt stadium och läste om dagiset som bestämt sig för att uppfostra genusneutralt och som filmade sig själva för att kunna identifiera omedvetet bemötande beroende på kön. Det var mycket fascinerande att tjejerna fick ett helt annat förhållningssätt som i början väckte irritation när de kom till skolan. De var nämligen inte alls de behändiga flickor, som gärna hjälpte fröken plocka undan efter killarna när de i stället ville plugga klart matten eller ställde upp på att stå tillbaka i övrigt. Killarna i sin tur hade en helt annan förmåga att uttrycka sig verbalt i konflikter istället för att ta till knytnävarna. Det är de saker jag minns så här direkt.

Sedan har det bara fortsatt, som nyligen i en intressant intervju jag gjort med en feminist och författare, där hon kopplar jämställdhet till fred. Och i det arbete för Vårdnadsfred som Makalösa föräldrar driver på; om vi lägger ner resurser på att skapa jämställda föräldraskap blir det både mindre skilsmässor och även mindre uppslitande vårdnadstvister.

Foto: Jane Morén

onsdag 12 januari 2011

Könsroller



Det är verkligen skrämmande hur mycket vi fortfarande begränsar människan i olika könsroller. Ofta skräms och förvånas jag över hur föräldrar delar in sina barn i roller beroende på kön. Killarna ska gå och bada; Tjejerna ska gå och bada, istället för rätt och slätt Barnen ska gå och bada, som de människobarn de är.

Killarna åtföljs ofta av egenskaper som "busiga", en riktig buspojke. Och i ordet busig, ligger också de stora mått oansvar som killar ges, och kravet att vara just det, vilda, gå-på- iga. Av flickorna begär vi redan tidigt otroligt mycket mer ansvar och att de står tillbaka.

En annan sida av samma sak: Oerhört skrämmande är den artikel på Insidan i DN idag om hur tillvaron är för de få tjejer som vill spela onlinespel på nätet. Oftast väljer de att mörka att de är tjejer för att inte behandlas nedlåtande, få bilder med äckliga kön skickade till sig etc, etc. För att tjejerna ska få ha en fredad zon anordnas särskilda tjejträffar, där bara tjejer spelar tillsammans!

Gott att äta i trevligt sällskap

Igår fick jag möjlighet att gå på lunch med fyra bloggvänner, Eva, Jenny, Victor och Eva, varav jag inte tidigare träffat tre av dem. Det var som att gå på date. Jag var nervös innan, vad skulle jag ha på mig, jag ville ju göra ett gott intryck. Och sen så blev vi sittande i tre och en halv timme! Så trevligt vi hade det! Vi pratade om det vi pratar om här när vi skriver på våra bloggar: Livet, skrivande och böcker. Tänk vad bloggandet har gett mycket!

Hem från träffen gick jag också med bland annat en kokbok Kärlek och käk som Eva Swedenmark skrivit. Vilken liten pärla till bok det är! Jag läste den i går kväll när jag trött äntligen kom hem och kunde lägga mig. Såg på de vackra bilderna av maten och det underbara norrländska landskapet.

Efter den långa underbara lunchen med nya och gamla vänner gick jag till mamma och lagade mycket mat, vegetariska soyakorv- och rotfruktsgrytor och bakade många dinkelbröd med torkade tomater till henne. Vi pratade om mat, om att hemtjänsten säger att målet, även för den kommunala hemtjänsten mamma har, är att alla gamla ska ha matlådor, ingen i hemtjänsten ska längre laga mat. Vilken hemsk framtid, vilken hemsk ålderdom som väntar de som inga anhöriga har som kan laga riktig mat åt dem.

Och vad kommer det inte att kosta i längden, både fysiskt och psykiskt, att äta den där fabrikstillverkade maten, med upp till 30 kemiska tillsatser, som vi faktiskt inte all vet hur de tillsammans under tid påverkar kroppen? Och allt saltet som tillsätts, trots att salt idag är ett hälsoproblem. Och det tråkiga, både för personalen och de gamla i att aldrig på känna lukten av nylagad mat!

I sådana här stunder önskar jag verkligen att jag var bra på att räkna, på statistik och ekonomi, jag skulle vilja kunna visa siffror på vad det kommer att kosta i mer sjukvård, att snålt spara in på matlagning. Och i vilka aktieägarfickor våra skattepengar hamnar istället för att läggas på att de gamla kan få en stund med god mat tillsammans med personalen, kanske den enda stunden på dagen de har sällskap.

Ska de gamlas liv bara bestå av att någon på 30 sekunder langar in en svart plastlåda med mat tillverkad någonstans långt bort, transporterad långa vägar? Värmer den i mikron, som säkert då kommer att vara standard, och sen springer därifrån? På helger kan man förstå att maten måste vara enkel, men alla dagar året runt?

Dessutom kostar det de gamla väldigt mycket pengar att köpa de där svarta matlådorna. Jag lagade massa mat, som kan frysas in för mamma att ha för en spottstyver av vad det skulle kostat henne att ha fabrikstillverkade matlådor.

Mat betyder mycket för att må bra. Det gör sällskap också!

måndag 10 januari 2011

B & W II



:)

Recension av boken Ta Parti för barnen. Här ett utdrag: Syftet är att synliggöra barns och ungas utsatta situation i samhället och i en rad välskrivna och snabblästa artiklar lyfts bl.a. frågor kring skola och barnomsorg, ungas inflytande, barn och unga med funktionsnedsättning, föräldraskap och barn i behov av särskilt stöd.

Innehållet är tankeväckande, debattskapande och ändå, trots allt, positivt eftersom man också skildrar lyckade insatser och beskriver effektiva framgångsfaktorer. Även om boken riktar sig till politiker och beslutsfattare, är den också av stort intresse för den "läsande allmänheten", dvs. alla vi som oroas för de ökade klyftorna inom skola och barnomsorg.

(Lektör Elisabeth Eliasson Roos)
BTJ 11104175

Kaneltimmen på finska

Armen värker fortfarande. Jag hasar runt med armen i värmande bandage. Börsen är tom men ändå. Det finns så mycket som gör mig glad. Som det här till exempel. Att intresse finns för att översätta Kaneltimmen till finska!

Ute är det glashalt. På trottoarerna ligger tunga isklumpar som störtat ner från tak. Bruna snöhögar i det fortfarande vita. Solen smiter försiktigt in mellan persienner och adventsstjärnor.

B & W I





onsdag 5 januari 2011

Vitt och vackert från tågfönstret


I går upplevde jag den otroligt vackra naturen från tågfönstret på väg mot Uppsala. Morgonsolen speglade sig i det vita landskapet och allt var så fint att jag återigen kände: Jag vill bo mitt i landskapet, på en plats där det ofta är vit vinter. Kan det bli vackrare än så här? Morgon, gnistrande vitt och på väg.

söndag 2 januari 2011

Människa vs maskin

Det har blivit ett ofrivilligt blogguppehåll för mig. Jag har nämligen fått envisa musarmsproblem, som jag inte lyckas komma till rätta med. Jobbigt. Speciellt när man har massa roliga bild- och skrivprojekt man vill göra. Har därför sett mycket på teve. Idag såg jag ett program om att intelligenta datorer kan komma att ta över, överlista oss, så att vi inte kommer att kunna dra ur sladden om vi vill, maskinerna kommer se till att vi inte kan. Jo, jag skämtar inte. "Det är oerhört viktigt att dessa intelligenta datorer görs vänliga", sa forskaren som intervjuades. Verkligen. Sådana här program sätter verkligen ens föreställningsförmåga på prov. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen verkar vara gränslös.

P.S Uppehållet kommer tyvärr att fortsätta, jag måste vila armen. D.S
P.P.S Hoppas ert nya år rivstartat åt rätt håll. D.D.S