tisdag 30 november 2010

Onödigt lidande



I alla fall så fick Annica Holmqist så äntligen sin sjukersättning. Kvinnan som drabbats av en mycket ovanlig sjukdom efter 30 års anställning i vården.
"- Hon skulle inte behövt gå igenom detta. Det var väldigt, väldigt onödigt, säger hennes juridiska ombud Pia Engström Lindgren" (DN idag).

Men det kunde vi ju alla se, att det inte var rimligt, eller? Jag undrar hur politiker, handläggare och chefer har kunnat tillåta att en sjuk människa behandlas så här.

Arbete ska inte leda till sjukdom



I ett modernt samhälle som det vi lever i, med stor tillgång på kunskap om hur man bäst undviker arbetsrelaterade skador, är det verkligen anmärkningsvärt att så många arbetsplatser skapar sjukdom. Och då menar jag inte damm och farliga kemikalier i första hand utan stress- och ledningsrelaterade arbetsmiljöproblem. I en nyligen genomförd undersökning bryter till exempel 8 av 10 privatföretag mot arbetstidslagen. Brotten mot lagen består till exempel av att det regelbundet krävs övertid för att klara arbetet och att många anställda inte heller tar ut hela sina semestrar.

Jag har många gånger önskat att innan en arbetsgivare tillåts anställa ska han eller hon genomgå en utbildning i arbetsmiljö kopplat till prestation, kreativitet och hälsa, både i ett kort och långt perspektiv. Det kan inte vara rimligt att vi ska fortsätta låta privata (eller för den delen offentliga) aktörer utnyttja människor för att sedan slänga dem på samhällets sop- eller sjuktipp. Jag har själv arbetat i företag där jag täckt upp för utbrända som ständigt produceras av vissa företag. Dessa företag nyttjar till exempel Arbetsförmedlingens tjänster att ständigt fylla på sina lager av nya medarbetare.

Bidragande till denna horribla situation tycker jag är politiken där arbetslösa ska ut i jobb till vilket pris som helst. Priset blir den egna hälsan eftersom många vinstdrivande aktörer inte är sena att utnyttja olika vägar för att få arbetskraft de inte behöver ta ett långsiktigt ansvar för och även kan få för inga pengar alls. Jag är övertygad om att det inte går att låta vinstintressen styra.

I DN idag finns en debattartikel om arbetstidslagen och om vikten av att skapa goda arbetsvillkor.

(Illuastration: Jane Morén)

fredag 26 november 2010

Vinterns vedermödor :-)



I morse läste jag Annikas text om att "älska" vintern. Som jag skrattade. Läs

Själv älskar jag ju vintern. Min kvällspromenad i går kväll var en lycka. Vit knarrande snö, mörk himmel och så alla lampor som gnistrar överallt i kvällen. Lukten av snö, de relativt öde gatorna. Det fick mig att tänka att kanske gillar jag vintern så mycket för att jag har behov av känslan av öken, vita vidder, stillheten i det vita landskapet. Men också för att jag redan sedan jag var mycket liten fascinerats av allt som blänker, gnistrar och lyser i mörker. Alltså är vintern ännu vackrare för mig när det är mörkt, då syns allt som är ljust bättre, kontrasterna.

torsdag 25 november 2010

Mitt första jobb

Jag flaxar vilt mellan sidorna på nätet, fingrarna trummar på tangentbordet. Jag är nervös. Oron sticker. Det är ont om jobb. Jag bläddrar igenom alla möjligheterna. Julen närmar sig. Jag kan skotta snö, packa böcker, korrekturläsa, vad som helst. Bara inte denna tystnad. Denna overksamhet, denna vildhet som breder ut sig i bröstet på mig. Jag skissar planlöst på uppslag.

Tänker tillbaka på mitt första jobb. Jag var tretton år och ville så gärna hyra en ponny. Han hette Joppe, var ett gotlandsruss med vad som på hästspråk kallas mjöldoppad mule (ljusare mule, jättefint). Han kostade 40 kr i veckan att hyra, då fick man rida, sköta om, ha som egen. Jag samlade tomglas och pantade, jag tog hela min veckopeng, jag tror den var tio kronor, men det räckte inte.

Då fick vi nys om ett extrajobb, betalt direkt efter avslutat pass. Vi sprang, min syster och jag och två kompisar till parkeringen där han skulle stå. Mannen med rosorna och tulpanerna. Massa buketter i hela bakluckan på sin gamla Merchedes. Han stod och rökte medan han väntade på oss, såg ut som en gammal bonde.

Vi fick två timmar på oss att sälja så många buketter vi kunde. Jag minns inte men kanske fick vi två kronor per såld bukett. Jag tog tio första gången, min syrra tog också tio och så sprang vi iväg för att börja vårt nya jobb. Efter en nån timme var jag gråtfärdig, jag hade ringt på otaliga dörrar, försökt se rar ut i dörren när jag sträckte fram blommorna. Men det blev nej efter nej och stängda dörrar. Min syster kom efter en timme springande och frågade om hon kunde få ta några av mina buketter, hennes hade redan gått åt.

Tänker på Venedig











En magisk stad (bilderna från 2006)

onsdag 24 november 2010

Ett körsbärspris



Jag har fått en Cherry on Top Award av Eva Svedenmark.

"Snacka glad jag blir asså". Så låter det när jag på ren ståckhålmska ger en första kommentar om priset till krukväxterna här i köket, denna tidiga morgon då bara jag är vaken (klockan var runt 6 när jag påbörjade det här inlägget)

Jag blir alltid lika förvånad när jag får ett pris eller en utmärkelse. Mig? Och barnsligt glad.

I priset ingår att skicka priset vidare till fem bloggare. Jag följer många bloggar som alla har betydelse för mig på olika sätt, det ska ni veta. Men några av er följer jag nog mer och efter överväganden över en kopp kaffe har jag bestämt mig för att skicka dessa dessa fem ett fint bloggkörsbär:
Granne med potatisodlaren
Jennys blaj blaj
PocoLocoCreativo
Evas värld (jo jag skickar tillbaka till dig, hoppas man får göra så), och
Lycka nu.

Ni får ett körsbär av mig allihop för att: ni skriver om era världar, ger generöst av era upplevelser , tankar och känslor och bjuder in mig att ta del av det ni ser och hör på ert eget personliga sätt. Ni inspirerar mig varje dag! Jag lär mig mycket av er. Ni tillhör min vardag och jag är så glad över att ni finns och fortsätter skriva!

Det ingår också att jag berättar om tre favoritförfattare och någon bok någon av dem skrivit.

Jag tycker om många författare och jag fick sitta ner en lång stund och fundera, röra runt lite i bokhyllan innan jag valde ut de tre jag tycker speciellt mycket om.

Sara Stridsberg för ett litterärt språk som gör att jag flyger
Johannes Anyuru för klockren och magisk poesi och
Marie-France Hirigoyen
för hennes engagemang för offren för psykisk terror och mobbing

Jag väljer här att skriva om psykiater Marie-France Hirigoyens bok Vardagens Osynliga våld. Hon är inte min favorit av litterära kvalitéer utan av tema. Det hon skriver om räddade mig en gång från en farlig relation. Jag är henne otroligt tacksam och jag har många gånger tänkt skriva ett tackbrev till henne, men då min franska sträcker sig till att kunna ropa på polis, beställa kaffe och tala om vad jag heter, typ, har jag inte gjort det, ännu.

Marie-France beskriver hur människor med psykiskt våld kan förstöra andra människor, både på arbetsplatser och i privata relationer. Hon skrev boken efter många år i sitt yrke, då hon sett konsekvenserna av psykiskt våld, ett våld som är både slugt och dolt och som alltid börjar med förförelse som förvirrar och sedan accelererar med mer och mer våld. Hennes mål med boken var att offren ska förstå den uträknade strategin med bland annat skuldbeläggande, motstridiga budskap och dolda hot och därmed kunna komma ur greppet och bli fria.

Merci Marie-France!

Ann-Charlottes mardröm

Jag får lite då och då tips av läsare på uppföljningar inom de områden de vet jag brukar engagera mig i. Nu har jag fått tips från Cecilia om hur det gått för Ann-Charlotte. Hon förlorar nu både sitt hem och sin pension. Efter tio års sjukskrivning, fyra läkarutlåtanden som säger samma sak: hon kan inte arbeta, driver ändå Försäkringskassan henne över ättestupan. Det finns säkert något jobb med mindre krav för henne därute på arbetsmarknaden är ungefär vad de säger. Läs hela artikeln här

Jag säger: Så länge de inte finns, de där jobben som man kan få vara sjuk och inte fullt arbetsför för att klara av och dessutom få, så anser jag att man inte kan säga att den som inte är fullt arbetsför på ett normal förekommande arbete, ska kallas arbetsför överhuvudtaget. Arbetsför innebär väl just det att man ska kunna utföra ett normalt arbete. Men om inga sådana arbeten idag finns på den öppna arbetsmarknaden så blir ju konsekvensen fullständigt vansinnig för den enskilde. För Försäkringskassan däremot blir det att lasta av packning man inte vill ha och frisera siffror i statistiken att nöjt visa upp för patron som styr och bestämmer.

tisdag 23 november 2010

Stad i förvandling



Det fina med staden för mig är inte alla dess möjligheter till shopping. Det är alla möten som kommer till när man bor många på samma ställen. Alla dessa underbara stunder då man möts och stannar till för en pratstund. Om jag flyttar en bit utanför stan till närförort, som jag tänker på ofta, är det det jag är rädd att förlora. Inte bristen på gallerior.

Nu ska det antagligen byggas en till på Medborgarplatsen. Göta Arkhuset ut mot Högbergsgatan och ner i parken vid det gamla järnvägshuset som soliga dagar har en fin bar och underbara stora vita träd som vissa år blommar som ett vitt hav. Många av träden måste ge vika för en byggnad i glas och elegans, för boutiquer och restauranger.

Jag har alltid älskat att gå just den bakvägen trapporna upp mot Högbergsgatan för att den är just ett stycke natur, bortglömd, sådant jag gillar. Det börjar bli allt tydligare att det jag tycker om tycker inte de som bestämmer om. Det blir också allt tydligare för vilka denna stad ska passa.

---

regnet slickar Skånegatan
rinner över Södermannagatan
tunga moln hänger i Sofia kyrkas tupp

sex tunga kvinnor runt ett bord
i en illa underhållen källarlokal

arbetstränardag för de nästan brutna

+40
och ett helt land ligger på deras värkande axlar

det är vackra människor som man rivit grenar av
som framrusande tåg har samhället kört över hela flockar av grånade kvinnor

det regnar på Renstiernas gata
trendcaféerna immar av värme
ett kvarter bort

November









Lycklig på landet

måndag 22 november 2010

Maten på jorden



Maten och vattnet kommer inte att räcka till alla. Om bara 40 år kan livet på jorden vara helt förändrat. Varför? Jo vi blir snabbt så många fler. Sedan 1800-talet då vi varit runt en miljard människor på jorden under ganska lång tid, är vi idag 7 miljarder. Vi måste snabbt komma igång med en matproduktion som är dubbelt så stor som idag om det ska räcka till alla. Om alla lever som indierna räcker jordens resurser idag till 14 miljarder människor. Om vi lever som amerikanerna till bara 1,5 miljarder.

Enligt forskare måste vi använda oss av tre olika tillvägagångssätt.
1. Barnbegränsning. 2. Mindre konsumtion. 3. Tekniska utvecklingar.

(Hämtat från vetenskapens värld SVT)

Jag funderar vidare och applicerar det lokalt på Arbetsförmedlingens åsikt om att framtiden ligger i säljjobben. De jobb som har ökad konsumtion som affärsidé.

(Foto: Jane Morén)

torsdag 18 november 2010

Läkarna har tröttnat på FK nu


Nu börjar läkarna protestera mot Försäkringskassans behandling av deras läkarintyg. Intyg som alltför ofta inte godkänns eller kräver komplettering. Läkarna känner frustration över att deras bedömningar inte godkänns och att de får ägna allt mer tid åt att skriva om intyg eller skaffa fram kompletteringar. Detta har blivit ett så stort arbetsmiljöproblem för läkarna i Örebro att de nu sökt hjälpt hos Läkarförbundet.

Inte en dag för tidigt och jag hoppas Läkarförbundet nu tar sina medlemmars problem på allvar och sätter Försäkringskassan på plats.

En ny rapport från Göteborgs universitet visar att stress i arbetslivet kan vara den utlösande faktorn och leda till sjukdomar som utbrändhet och smärtsymptom. Farligast är högre krav på effektivitet, omorganisationer och minskad personalstyrka. Som exempelvis de tandläkare på Folktandvården som trots stora satsningar på ergonomiska arbetsplatser fick smärtskador när arbetssituationen blev alltmer kravfylld och stressig. Det här läser jag i veckans Flamman.

(Ill: Jane Morén)

onsdag 17 november 2010

Mindre förlag och recensioner



Mindre förlags böcker har svårt att få sina böcker recenserade. Det är inte bara ett trist faktum, jag tycker det är ett hot. Jag har tänkt på det här hela morgonen som började med att jag läste ett inlägg om en nyutgiven bok om feministrörelsens historia " Tusen systrar ställde krav", berättat av dem som var med, som inte fått så mycket uppmärksamhet i media, hittills. Flera andra böcker i samma genre har fått stor uppmärksamhet. Skillnaden? Den nonchalerade boken är utgiven på ett litet, ännu okänt, relativt nystartat förlag?

Vad händer på tidningsredaktionerna när vaktmästaren kommer med sin postvagn rullande mellan skrivborden, och lastar upp bokpaket med recensionsexemplar? Faller recensentens öga först på förlagsnamnet? Lägger han/hon de stora bolagens böcker på skrivbordet och de små förlagens böcker under skrivbordet i en papplåda; "om det blir tid över kan jag väl kolla på de där-typ sekunda böckerna". Tid blir aldrig över. Och sedan kommer nya böcker från det stora förlaget/n, som också kanske äger tidningen där recensenten har sin arbetsplats.

Så här skriver journalist och förläggare Mariann Andersson i ett äldre inlägg på journalisten.se:

"Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle vara intressant att se vad som blev följden. Troligen en revolution som innebar att produktens kvalitet blev det avgörande, inte ägar- och maktförhållanden. Detta skulle gagna kulturdebatten i stort och allmänheten. Nu sker en enorm smygindoktrinering som lett till en kommersialisering av sällan skådat slag."/"Det blir nästan som om förlaget recenserar sina egna böcker. Sådant borde inte få förekomma!"


Läs hela hennes debattinlägg (hela ursprungsversionen har hon lagt in i kommentaren under inlägget för att det inte skulle kortas) här

tisdag 16 november 2010

Arbeta gratis

Något är så fel. Jag känner det med hela hjärtat. Som det här med jobb. "Jobben finns inom sälj idag", säger handläggaren på Arbetsförmedlingen.

Jag ser dem ofta på stan, de kringdrivande försäljarna, insamlingsombuden, ofta ungdomar, någons ungdomar som ägnar dagarna åt tiggeri eller övertalning. Det är stor omsättning i branschen, såklart, få passar för jobbet, men många måste försöka. Det finns liksom inget annat att välja på.

"Praktik", föreslår handläggaren den snart 50-åriga kvinnan och visar upp skärmen med intern information om de företag som hört av sig till arbetsförmedlingen och vill ta emot gratis arbetskraft. "Kan möjligen leda till anställning" står de på alla dem som hon visar upp. Posten vill till exempel ta emot praktikanter för sortering av post. Nu till jul. Det passar ju bra.

Jag tänker: hur lång tid behöver man praktisera för att lära sig att sortera post. Ett par dagar på sin höjd.

Jag bara undrar, hur kan någon av de styrande någonsin ha trott att detta system med praktikplatser och subventionerade jobb ska skapa några nya osubventionerade jobb. Det leder istället till dränering av marknaden på fullbetalda jobb.

Skillnaden för en människa är stor mellan ett riktigt fullbetalt jobb och att vara en som jobbar åt en arbetsgivare som får en helt gratis. Varje dag i gratis arbete åt företaget tar en dag från den arbetslöses egen A-kassa. När praktiken är slut står den arbetslöse ofta där lika arbetslös dessutom med mindre A-kassedagar.

Något är så helt fel!

lördag 13 november 2010

Fler skitjobb?



Idag har jag gjort min regelbundet återkommande hushållsplikt som jag verkligen inte tycker om: Städa badrummet. Hur kul är det att stå på huvudet och åla runt i badrum som inte är ritade för att städas regelbundet? På en skala 1-10 är det 0 för mig. Men jag gör det, som man måste ta hand om smutsen på sin egen trapp.

När jag så satt där på huk och putsade kaklet bakom badkaret tänkte jag på de kvinnor som gör det här varje dag. De som städar andras badrum och toaletter. Att vi måste ha sådana tjänster för offentliga lokaler är en sak: Där måste ju någon annan städa. Men att vi ska subventionera tjänsten för folk privat det tycker jag är helt fel.

De får en chans till jobb heter det. Men varför just det jobbet? Det värsta jobbet. Ska vi verkligen skapa fler skitjobb?

(Ill: Jane Morén)

Att ha ett jobb

Jag har bestämt mig för att skriva en serie här på bloggen om arbete och arbetslöshet. Jag kommer att berätta om mitt eget liv, från den jag var 16 år och flyttade hemifrån för att börja jobba på heltid med ett mycket fysiskt krävande arbete, genom arbetslöshet, genom utbildningar och vad jag ser idag. Jag började tänka på det för några månader sedan när jag satt på Centralstationen på caféet i stora hallen. 25 år tidigare hade jag varit den tjejen som idag, precis som då, plockade disk ute bland borden.

Jag ska berätta om hemska jobb jag haft och om bra och om hur kränkande det kan vara att vara arbetslös. Men jag börjar med en intervju jag gjorde för ett år sedan med arbetarförfattaren Mary Andersson. En intervju som varit publicerad bland annat i FIB. Mary började arbeta när hon var 13 år som flasksköljare på en senapsfabrik och blev inte författare förrän hon var drygt 40 år. Mary jämför då och nu. Läs intervjun här

torsdag 11 november 2010

Inspirerad

I Kommunalarbetaren läser jag en ledare av Liv Beckström som jag verkligen gillar. Sex förslag till nya arbetsmarknadsministern Hillevi Engström om hur arbetslösheten verkligen ska åtgärdas, på ett helt annat sätt än nu.

För det första tycker Liv att arbetsförmedlingen ska hjälpa arbetslösa, inte göda privata företag. Precis, hon kunde inte ha sagt det bättre! Läs alla tipsen här

Den inspirerar mig så att jag skriver en lång dikt.

Kan inte sova

Så. Efter möte på förlaget. Ett Ja. Ja vi vill absolut ge ut den här. Den är mycket berörande och många kommer att känna igen sig. 150 sidor prosadikt. Vi letar redan omslagsbild.

Det är snöglopp, eller egentligen bara blöta gator när jag går därifrån. Lite overklig. Samma känsla som förra gången. Ett Ja. Någon vill ge ut, någon vill satsa, någon tror på det jag skriver och tror på att det finns läsare där ute. Nu startar korrekturen. Den som startade hemma i mitt kök för fyra veckor sedan, när jag började sammanställa 350 sidor skiss jag skrivit på sedan april till 150 sidor. Är det jag som gjort det här? Hur går det till? Samma känsla som med Kaneltimmen. Något tar form. Steg för steg.

Och igår fick jag ett långt brev från en läsare av Kaneltimmen. Hur ska jag kunna beskriva någonsin hur det känns, varje gång, när läsare tar sig besväret att skriva till mig om sin tankar och upplevelser av att ha läst det jag skrivit, ibland flera gånger? Tacksamhet. Och nu. En ny bok håller på att ta form. Jag får senare på kvällen en första skiss på omslaget. Läser baksidestexten om och om igen. Helt omöjligt att sova. Jag har provat allt. Men hela jag är magiskt lysande av något nytt.

tisdag 9 november 2010

Skarp



Åh så kommer vintern och jag blir som pånyttfödd. Vintern är den absolut mest gnistrande perioden för mig. Vinterns vilda obönhörlighet passar mitt temperament. Kampen och skärpan i varje andetag, inte tillstymmelse till lojhet, vilket jag är usel på. Nu är jag i mitt rätta element. Välkommen vinter! ( Må du inte fega ur och bli slask, please!)

37 fulla badkar om dagen!



Så mycket vatten gör varje svenska av med om dagen!

En helt obegriplig siffra.

En annan obegriplig siffra. För att framställa en vanlig t-tröja går det åt 4100 liter vatten. För att tillverka en kopp kaffe går det åt 140 liter. Ofta tillverkas t-tröjan och kaffet i länder med redan brist på vatten. Vår konsumtion dränerar alltså fattig aländer på deras vatten.

Alltså det här låter helt galet! Visste ni det här?

(Läste jag i DN).
(Illustration: Jane Morén)

Emma!



Ikväll har underbara Emma spelning på Boulehallen.

Döma någon innan dom

Det upprör mig mycket att folk publicerar namn, personliga uppgifter och foto på personer som häktats men inte dömts. Internet är suveränt på många sätt, men det finns en grym och sjuk baksida.

Alla dessa människor som när sitt ego, blåser upp sin betydelse och står över alla lagar och moraliska betänkligheter. Redan tidigare har jag upprörts över hemska kommentarer på bloggar och artiklar, fulla av hat, hån och fördömanden. Och det är hemskt nog, men det går att stoppa det med kommentargranskning som tur är.

Men det här, där det blivit vanligt att upprätta hemsidor där de kan skriva vad fan som helst om folk. Sidor som ser ut som nyhetssajter men där det inte finns några uppgifter om vilka som är avsändare eller hur man får kontakt, annat än med en anonym mejladress. Det är verkligen ett hot mot rättssäkerheten. Hur ska det stoppas? Genom inskränkningar i yttrandefriheten?

måndag 8 november 2010

()

Som jag gått och tittat på bloggen. De uppmanande ryckningarna att sätta mig ner och skriva här. Men det går inte. Jag har så mycket skriv som pågår inuti mig och som tar form. Måste lämna bloggen öde, kastar bara ut några ord här, singlande faller de ner i bloggrutan.

Det flaxar i en presenning på åkern som ligger långt härifrån. Det rasslar i ett höstträds sista löv innan de singlar ner på marken. Det spritsas frost i gräsmattan i morgonens motljus. Chaufförerna kör väldigt illa på gatorna häromkring. Käppar glider ur trötta människors händer. På det lilla hotellet spelar den ditresta pianisten hela sin själ för städerskorna.

Jag drömmer om dig
om en nyckel
jag får ständigt hämta en ny
den gamla är fel
säger du i drömmen
ryggen bortvänd

och jag springer fram och tillbaka
Slussen och Färjeterminalen
du sitter i en liten hamnstuga
du vet hur du ska hålla mig

solen sjunker
marken höjer sina skuggor

jag springer fram och tillbaka mellan Slussen och Danvikstull
du har en stuga också där

jag letar nycklar när nätterna suktar efter oss

du lyssnar på radio hela natten
äter smörgåsar med stekta ägg
pratar om åldern som den också var min

jag springer i nätter som försvinner ur våra liv
nätter som suktar efter oss

springer mellan Slussen och Skanstull
du har en brovaktarstuga också där
lampan lyser hela natten

du vet hur du ska hålla mig

torsdag 4 november 2010

Kontrollera den lille men inte den store

Att det råder stor arbetslöshet, om det råder ingen tvekan. Vad betyder det? Jo det betyder att det finns fler sökanden än det finns jobb. Vad ska man då göra åt dessa varelser som hamnat utanför? Jo först ska man tala om för dem att de ska passa sig. Bland annat passa tiden. (Jo det är sant jag har själv upplevt det på ett informationsmöte på AF för några år sedan). Om man sedan är 50 och redan passat tiden sedan man var sju år och började skolan, spelar ingen roll. Mallen är mallen och i den pressas alla ner. Ut kommer? Mos.

Människor som vet ända in i märgen att de tär, att de är till besvär. Många av dem bär tappert skulden man lagt i deras knä som en stor plaffig padda, några få protesterar.

Men vad sker då i kulisserna och i korridorerna runt de arbetslösa? MT, medlemstidningen för Kommunals sektion i Stockholm har vid flera tillfällen tagit sig ut till de arbetslösa i fas tre för att se efter. Vad händer? Ingenting. Man skulle kunna säga att oseriösa företag och organisationer kan lagerhålla arbetslösa under arbetstid mot en kostnad av 225 kronor per arbetslös skalle. Kontrollerar AF vilka de ger alla dessa miljoner i bidrag åt? Knappast, det verkar i MT:s undersökning helt ointresserade. Den arbetslöse kontrolleras däremot och i undersökningen framkommer bland annat att en ensamstående kvinna med småbarn riskerar bli av med all ersättning, även socialbidraget, för att hon inte kan ordna så att hon kan stå till förfogande helger och kvällar.

Läs själv i tidningen på sid 8-9 här

onsdag 3 november 2010

Poetry slam är poetens död



är rubriken på en mycket intressant artikel i UNT idag.

Läs här

foto: Jane Morén

Höst

Staten mot människan

Läste en så bra debattartikel som Granne-Eva tipsade om på sin blogg. Den är visserligen fem år gammal, men den visar med all tydlighet hur kränkt och förnedrad en människa, i detta fall en strokeskadad journalist, kan känna sig vid mötet med Försäkringskassans handläggare. Nästa gång tar jag med mig en jurist och min läkare, skriver han.

Journalisten är idag död. Jag letade reda på hans blogg där det finns mycket tänkvärt att läsa. Bland annat att av alla de tusentals artiklar han skrivit genom hela sitt journalistliv så var det nämnda debattartikel som gav honom mest respons. Många skrev till honom och vittnade om hemska upplevelser som liten människa mot stora staten. Han kunde aldrig drömma om att det såg ut så, att han skulle bemötas så efter ett helt liv som skattebetalande. Och det är väl därför detta kan fortsätta, folk tror inte att det kan vara så hemskt, att de hemska berättelserna är undantag.

Läs gärna debattartikeln här

och Kurts blogg här
nämnda blogginlägg med responsen efter debattartikeln hittar du i arkivet för oktober 2005 (1 okt).