onsdag 29 september 2010

Kamp för djuren

Kunskapskanalen är en guldgruva för en person som mig, som aldrig tröttnar på dokumentärer och program om natur, djur och samhälle. Verkligheten helt enkelt. I kväll har jag sett ett program om Gorillorna i Virunga. Morden på sex gorillor, skövlingen av skogen för att framställa träkol och många modiga parkvakter som är beredda att dö för att skydda den fantastiskt vackra nationalparken och gorillorna i Virunga.

Jag minns boken om Dianne Fosseys kamp för gorillorna som jag läste på 80- eller 90-talet. Hur jag levde mig in i hennes liv därute i skogarna med de stora, fredliga djuren. Enligt filmen var hennes 19 år långa studier och liv med gorillorna det som väckte omgivningens insikt om att de behövde skyddas. Hon mördades dock till slut.

Jag blir så berörd av människor som kämpar så envetet för det de tror på, trots enorma motgångar, faror och att det kan kosta dem livet.

Yes




Idag på morgonen blev jag så himla glad. Min novell Betty och Klassklyftan omnämndes i två recensioner av föreningen Arbetarskrivares antologi Skarpt läge som Victor är redaktör för. En riktigt bra antologi med många väldigt bra texter.

Så Betty och jag dansade några varv på köksgolvet med P3 Världens musik dånande i bakgrunden. Och skålade i mjölk och ringde mamma, så klart!

Recension Litteratur & Klass
Recension Alba

Föreningens Antologi har hittills fått åtta fina recensioner, du hittar länkar till dem alla på deras blogg:

Och i måndags var en reporter från P3 här och intervjuade mig för ett program om ritualer inför uppträdande, skapande. Som jag förstod ska det sändas nästnästa söndag. Sådant är också alltid roligt, att vara en del av en annan människas skapande, hon har en idé med sitt radioinslag och jag ger det jag kan.


Hundattacker



Läste att hundattackerna ökat med 75% trots att hundantalet ligger kvar runt 750 000 hundar. Verkligen anmärkningsvärt och samtidigt bevisar det vad många upplever idag. Hundar inköps utan att ägarna har en aning om hur hundar fungerar, att de inte är människor. Många hundägare inte verkar förstå att det är ett djur de har ansvar för, de förstår inte att hundar blir man inte kompisar med på det sätt man blir med människor. Hundar behöver en ledare om deras instinkter inte ska bli farliga.

Jag har tävlat bruks och jag har utbildat flera hundar, jag vet hur viktigt det är, speciellt om hundarnas psyke inte är helt supersunt. Två händelser de två senaste veckorna har fått mitt vana hundhjärta att gripas av plötslig skräck. Den ena gången var på en mörk parkväg där en stor rottweiler strövade runt en grupp ungdomar. Tjejen som höll i kopplet höll det över axeln, som en väska typ och ingen av ungdomarna tog kommandot eller reagerade på att jag kom. Självklart tog då hunden sitt ansvar som vaktare och spände hela kroppen och höjde huvudet. Jag såg det lösa kopplet, beräknade hur långt det var och såg hundens spetsade hållning, beredd att försvara den grupp han tillhörde. Jag stannade och ropade och först då vände sig bruden med kopplet om och samlade in kopplet.

Nästa händelse som verkligen var skrämmande var när jag vandrade runt i kolonoiområdet en solig eftermiddag. Jag var så upptagen med att fotografera en blomma att jag inte hade tid att höja huvudet för att se vilka hundar det var som skällde så hårt ett tag. När jag äntligen reste mig upp och gick ut ur blomhavet mötte jag en mamma med barnvagn samtidigt som jag såg en jättefin stor lurvig hund en bit bort. Hej, sa jag, som den älskar-hundar-person jag är, bort mot hunden snarare än mot mamman. Är det dina hundar? frågade mamman. Hundar, tänkte jag och såg plötsligt att det var tre exakt likadana och lösa hundar. De försvann bort en bit medan vi pratade. De är väldigt otäcka, sa hon. Nej, sa jag, de är väl bara glada, eller? De kom fram och morrade, sa hon och jag såg vad rädd hon var.

Men jag var fortfarande inte övertygad. Jag fortsatte min promenad som ledde bort mot hundarna. Jag tog till och med upp kameran för att fotografera dem när de lyfte sina huvuden samtidigt och störtade emot mig. Det läskiga var den där höjda huvudhållningen, spändheten och avsaknaden av en matte eller husse som ropade dem tillbaka. Hundskallen som blandades med morranden.

Tre hundar i flock. Flockbeteendet tar över, instinkterna är det enda som styr dem. Jag förstod snabbt att jag måste vika av, direkt Jag hörde dem komma efter mig och vände mig kraftigt om och uttalade som jag hoppas en order på brukshundsspråk med tung respekt. Det fungerade något, men de stod kvar med vilda blickar. Med bultande hjärta tog jag mig snabbt därifrån.

Jag hade mött djur utan sin människa till förare. Det är något helt annat och första gången jag gjort. Det var väldigt läskigt.

torsdag 23 september 2010

Viktigt inlägg

Jag hinner inte skriva något eget inlägg idag. Men läs ett inlägg och kommentarerna hos en av mina bloggvänner Eva. Det Eva och Eva skriver är precis det jag menar. Jag håller med till 100%. Läs här

tisdag 21 september 2010

i Norge svängde man vänster



I dessa lite dystra höstdagar lyser det till ibland. Bland annat när jag läste en artikel i LO-tidningen om hur Norges arbetarparti efter katastrofvalet 2001 valde att göra en kraftig vänstersväng och fick tillbaka sina väljare.

Läs artikeln här

Att vara människa


Igår hamnade jag i en diskussion om varför det är en politisk fråga om vi vill ha ett samhälle organiserat på ett humanistiskt sätt eller inte. Ett sådant samhälle är organiserat så att medborgarnas trygghet inte är beroende av eventuella frivilliga välgörenhetsinsatser. (Regeringar är bland annat utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skyldiga att ge sina medborgare hjälp om de behöver det).

Just frivilliga välgörenhetsinsatser tyckte en annan var lösningen. "Ni som tycker det är viktigt att hjälpa andra kan väl ta av överskottet ni får i plånboken med Reinfeldts skattesänkningar och ge själva".

Vi som tycker det är viktigt att hjälpa andra? Jag slår upp ordet Human: Mänsklig, hygglig, skälig.

Vad är det att vara människa om vi inte är mänskliga? Varför ska vi organisera ett samhälle byggt utan mänsklighet och medkänsla? Det blir väl inget samhälle som är bra för människor?

På en liten väg mellan trädgårdar






Mitt i allt det vackra och tysta går jag och tänker.

måndag 20 september 2010

Sjuk = arbetsför



För några dagar skrev jag om Emelie som skrev på en blogg om sin mammas öde. Efter 30 års arbetsliv, då hon tagit hand om sjuka människor i vården blir hon själv mycket sjuk och bedöms av flera läkare inte kunna arbeta överhuvudtaget. Bloggen väckte mycket uppmärksamhet, även i USA och det såg ut som om beslutet skulle omprövas. Men nej, dagen efter valet så får hon meddelandet att det står fast. Hon ska arbeta.

Jag kan bara inte förstå det här. Är det inte för sådana som Emelies mamma som sjukförsäkringen är till? Vad är en sjukförsäkring om inte trygghet om man blir sjuk? Det är ju något som alla betalar till just för att inte hamna i sådana här hemska situationer om man inte kan arbeta.
Läs mer här

I senaste Flamman läser jag om en läkare som larmar om dessa förhållanden. " Man skickar döende personer till arbetsförmedlingen", menar han och känner vanmakt och ilska över att läkare inte har något att säga till om längre.

Om vi ser till valresultatet, så tycker majoriteten att det här är helt ok. Vilket är fullständigt obegripligt! Det jag nu också undrar är, hur känns det att gå och lägga sig efter en arbetsdag som handläggare på Försäkringskassan?

Odla mat



När valresultatet i morse hade sjunkit in i mig började jag tänka på hur jag skulle kunna odla mat. Jag gick en morgonpromenad mellan kolonilotterna och kände mig utsatt. Så utsatt som man kan känna sig som människa när några man inte litar på alls ska bestämma vad som ska ske med landet jag bor i. Jag såg på de trädgårdar där det fanns mat, trälådor med odlingar, fruktträd som dignade av frukt. Jag tänkte överlevnadstankar helt enkelt.

Det konstiga var att när jag kom hem låg det ett mejl från ETC och Stefan Sundström i datorn och väntande. Där skrev Stefan just om detta. Boken heter "Stefans lilla gröna- en handbok i utanförskap" utgiven av ETC. I boken får man lära sig hur man odlar potatis, syrar mört och odlar sitt eget snus, allt för att överleva i utanförskapet, typ Reinfeldt, enligt Stefan. P.S 800 kvm mark behövs för att försörja en människa. D.S

Inledningen på Stefans brev: " Jaha, dom vann svenska folkets förtroende för 4 år till. Nu är det nog bäst att lära sej överleva i utanförskapet. Nu är det nog bäst att lära sej odla potatis. Eller förresten skippa potatisen och odla jordärtskockor, det ger större skördar.".

Sverige?



Nedstämd gick jag ut i den fuktiga morgonen för att leta efter det land jag kände igen.

De kallar det frihet



Sällan har mitt huvud hängt som idag. Vid frukostbordet ser vi på fetrubrikerna i gårdagens val. Som smör på moset täcks ekonomins framsida på dagstidningen av en bild på soldater: "Arbetslösa: Marsch!" är rubriken och målar upp framtidens scenario för arbetslösa: Kanonfoder åt yrkesarmén! Jag får bara lust att resa från allt.

Vart är det här landet på väg?
Tydligt är i alla fall att majoriteten inte tycker solidaritet är viktigt.
Tydligt är att majoriteten tycker det är ok att sparka på dem som redan ligger. Tydligt är att majoriteten tycker det är ok att våra skattepengar för vård, skola, omsorg gärna kan stoppas i feta fickor i bolag utomlands, att gemensamma tillgångar stoppas i privata fickor.

Det är en hemsk känsla att se den sanningen i vitögat. Hur är det möjligt är min stora fråga? Hur är det möjligt att de som redan har det så bra, inte är nöjda utan måste få det ännu bättre? Och på bekostnad av de som har det sämre? Hur är det möjligt att hjärtana är så kalla där ute? Hur får man ett blått hjärta?

Jag tänker på profeten Kahlil Gibran: döm inte en människa förrän du gått en mil i hans skor.
Jag tänker på samariten i Bibeln, om att inte lämna den sjuka vid vägkanten utan stanna för att hjälpa.

Men majoriteten vill ha hårdare tag. De kallar det frihet. Det är så det ser ut just nu. Det är bara att bita i sig. Hoppas jag reser mig snart och orkar höja kampfanan.

fredag 17 september 2010

Som sopor!



En ung tjejs förtvivlan över hur hennes väldigt sjuka mamma behandlats och nu utförsäkrats av Försäkringskassan har fått mycket uppmärksamhet, bland annat i TV4. Om du inte sett det här eller av någon outgrundlig anledning fortfarande tror att sjuka kvinnor inte behandlas som sopor måste bara läsa hennes berättelse om hur hennes mamma slagits sönder av samhällets så kallade tjänstemän och regeringens politik.

Här kan du läsa Emelies berättelse om sin femtioåriga mamma som arbetat 30 år med att ta hand om sjuka och när hon själv blir sjuk slår man undan benen på henne och tvingar henne ifrån hennes hem. Är det ett sådant samhälle vi vill leva i! Jag säger som många före mig: Det här valet är ett ödesval, ett vägskäl.

tisdag 14 september 2010

Ett land




Sverige håller på att slitas sönder

" I en omfattning som saknar motstycke håller den gemensamma välfärden på att urholkas, säljas ut eller förvandlats till ett simpelt vinstmaskineri för privata ägare."


Viktig debattartikel: Läs!

Hårda nävar

Det står också en mycket läsvärd insändare i dagens DN. Där beskriver en kvinna som lever i den så kallade arbetslinjen hur det egentligen är. "Skammen tiger när man krymps till intet är rubriken".

Vad är det som gör att det är så svårt att lyssna på när folk anser sig bli förnedrade om förnedringen uttrycks i samband med att någon form av så kallat bidrag/försäkring ska utbetalas, undrar jag? Ska en människa som hamnat utanför behöva förnedras igen och igen? Varför är det accepterat med hårda nävar mot människor som är sjuka eller mist jobbet? Varför tycker så många om dessa hårda nävar?

Myter

Den här bloggmorgonen börjar jag med att länka till en av mina vänner som bloggar om politik.
Läs Helenas tankar om Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva!

måndag 13 september 2010

Stressa sönder hjärnan

Igår hamnade jag en kort stund framför Kunskapskanalen och fick se experiment med grisar och stress. Eftersom människor har så mycket gemensamt med grisar har man börjat forska på grisar och i den här sekvensen visade man hur känsliga för stress grisar är. Man tog grisar från sin mamma alldeles för tidigt (mindre än 3 v) och satte ihop dem med andra grisar de inte träffat förr, och så tog man grisar som fått vara hos sin mamma så länge som det var avsett (12 v), och sedan utsatte man dem alla för tester. Båda testen visade att grisarna som skilts för tidigt och utsatts för hård stress inte kunde finna lösningar på problem på grund av bland annat panikkänslor. Inlärningsförmågan var också påtagligt störd. Vid stark stress översköljs hjärnan med ämnen som, om stressen är långvarig eller mycket stark, kan ge bestående men och förstöra hjärnan.

Jag tänkte på det här och jämförde det med det sätt jag tycker man behandlat de sjuka och arbetslösa den senaste tiden: man jagar dem, man skrämmer dem, man utsätter dem för stark stress. Föreställningen om att sjuka (och arbetslösa) är lata och mår bra av ytterligare press och stress hänger envist fast. Läste i senaste Tvärdrag om utförsäkrade som protesterat mot Fas 3, de hade satt judestjärnor på sina kläder, men bytt ut ordet jude mot sjuk.

För några år sedan kom en mycket tänkvärd bok: Stressad hjärna, stressad kropp, om hur stress leder till allvarliga sjukdomar och död. I boken talas det bland annat om det faktum att den som har få möjligheter att påverka sitt liv och känner stark press och stress får en sämre hälsa och är mer utsatt för sjukdom.

söndag 12 september 2010

Hej då sommar!


Höst. Städade ur stugan.
In med utemöblerna i förrådet, och diskbaljorna
och vattenkannan. Hej då kära stuga och tack för fin sommar!

Kackel och gråt



Jag har läst Mera Kackel.

Jag läste, jag kände igen mig, jag grät, jag rös, jag kände igen mig, jag blev sittande och bara kände in, jag mindes, jag saknade, jag grät igen, något slog till i mitt hjärta, jag slog igen boken och jag kände mig rikare. Jag hade fått höra alla dessa fantastiska, hemska, sorgliga, och ovanliga berättelser som ett liv kan innehålla. Så otroligt bra!

Det enda jag kan tycka är synd är att omslaget och titeln och formatet kan tas för en barnbok. Och att man ens ironiskt leker med skällsord som används för kvinnors prat. Jag tycker boken är något helt annat än vad som allmänt avses med kackel.

Kortsiktiga vinster?


Jag har inte sett på teve nästan alls under hela sommaren, utan bara lyssnat på P2 och världsmusik. Jag ser inte mycket i vanliga fall men det jag slogs av när jag en kväll förra veckan låg i tevesoffan var hela denna konsumtionsvärld. Ständigt denna reklam för allt vi skulle köpa. Och reklamen tar sig allt brutalare uttryck, säljarna måste få sålt för att själva kunna hålla konsumtionstakten. Som den hemska mobbningreklamen som tack och lov stoppades (jag har frågor där, massa frågor, till alla de som var med i produktionskedjan; ville de säga något men vågade inte eller brydde de sig inte?)

Takten ökar, kraven på profit ökar, girigheten skenar. Som den skenar över rälsarna i Sverige där tågen skakar sönder av dåligt underhåll. Människor skakar också sönder i detta samhälle, men lämnas åt sitt öde.

Hur drar vi i bromsen? Det verkar som några kämpar hårt med det men att kupéerna är fulla av festglada nissar utan tanke på morgondagen eller på andra människor.

Vi ska vara ständigt upptagna av att konsumera och öka tillväxten, men inte av att vårda det vi har, människor, natur, kunskap. Vi måste tänka mer långsiktigt. Som den Klassmorfar jag intervjuade för boken Ta Parti för barnen. Han berättar om indianhövdingarna som alltid tänkte sju generationer framåt i allt de planerade.

Morgon med kaffet i halsen

Asså jag hatar sådana här förstasidor (DN)! En välmående familj på trappan av sitt hus funderar över hur de ska bli ännu mer välmående, få ännu mer i plånboken, typ kunna köpa mer, resa mera, unna sig mera (unna sig!?)

Jag tänker på de första klimatflyktingarna i dokumentärer i veckan, som nu flyttat sina enkla hus två gånger för att de inte ska falla ner i havet. Isen har smält och deras ö äts sakta upp.

Rubriken är " Så påverkar valet din plånbok". Tänk om det i stället hade stått " Så påverkar valet barnens framtid", det hade varit en riktigt viktig fråga.

Nu menar jag generellt förflyttat fokus från omgivningen, världen, kommunen, samhället, till den egna byxfickan: vilket slags samhälle vill vi ha?

(För dem som sedan läser artikeln framgår det att familjen blivit förvånad att det bara skiljer 50 kr mellan blocken).

fredag 10 september 2010

Glömd



Tänk att det kan hända: En gammal människa som ska ha hjälp med att ta sin insulinspruta och äta frukost varje dag glöms bort i fyra dagar. Hon öppnade inte dörren och då gick personalen bara därifrån.

Hur är det möjligt? I åtta år arbetade jag som timvikarie i hemtjänsten men aldrig att jag bara skulle gått om den jag skulle besöka inte öppnat. Jag skulle ringt, jag skulle larmat, jag skulle tagit reda på varför. Speciellt om den gamle behövde viktig medicin, men även annars. Den gamle kanske hade trillat och låg och blev kall.

Nu var det en städerska som larmade sedan hon sett post på golvet när hon tittade in genom brevlådan. Fyra dagar tog det. När de kom in till den gamla tanten var hon medvetslös och dog på sjukhuset.

Bidrag

Ibland hör man högerröster säga att de är emot bidragssamhället. Men RUT och ROT gillar de.

Att till exempel ge bostadsbidrag till barnfamiljer och ensamstående som kan ha svårt att få det att gå ihop, är väl betydligt bättre använda skattepengar än att ge dem till de som redan klarar sig utmärkt bra och har kapital?

Kapital i form av egna, ofta stora och dyra bostäder, och så mycket jobb (välbetalt) att de inte hinner städa själva och samtidigt inte tycker de har råd att betala vad det kostar själva, vilket inte är sant!

söndag 5 september 2010

Höstskörd



Granne med potatisodlaren skriver om sina ryska äpplen. Och jag tänker på att det finns så många äpplen som aldrig skördas på sin gyllene frukt.

Morgon



Gryning och morgon. Smala solstrålar som letar sig igenom rullgardinens glipa. Att stiga ut i den solbelysta daggen och se hela världen ny och vacker. Fågelfötter på taket, trip, trip, trip. Trots en kall natt (jag hatar att frysa på natten) är det underbart att vakna i stugan!

lördag 4 september 2010

Kära höst!



Trots att det är kallt och blåser och kvällarna blivit mörkare. Det finns så ögonfröjd i naturen nu. Sådana vackra färgskalor.

Några frågor

Jag undrar så några saker just nu? Var det verkligen någon som var helt ovetande om att kvinnorna som städar hos de "bortskämda" kanske och troligen, har barn de tvingas överge?
Jag tycker programmet var otroligt bra och det är så viktigt att det här granskas, men en chock är det väl inte att det går till så här?

Sedan undrar jag: är det verkligen någon som får förtroende för valaffischerna på stan? Vilket slöseri med miljöresurser och förtroende.