måndag 19 april 2010

Något hände

För ett tag sedan skrev jag om min mamma. Om bilden hon tagit i en fotoautomat. Den första på henne och mig. Hur lycklig hon var.

Så i veckan händer något helt oväntat och fruktansvärt: Min mamma får en stroke. Jag åker med henne i ambulans till sjukhuset, panik och akutvård. Där, på sjukhuset på höjden, på femte våningen, har min kropp och mina tankar befunnit sig sedan dess.

Jag kan inte skriva mer om det just nu och jag kommer inte skriva så mycket här på bloggen ett tag framöver. Men alla som vill kan nå mig på mejlen.

Varje dag är en ny dag.

torsdag 15 april 2010

Vinnarna?

I dagens DN viks förstasidans stora nyhet och ett uppslag åt två bilder av en trebarnsfamilj utanför och inuti en ordinär villa i Hallsberg. "Vinnarna" är rubriken. Vinnarna av alliansen politik som tjänat 35 000 kr på skattesänkningarna.

Jag blev sittande vid uppslagsbilden. Mamma, pappa och tre barn. Glada, fina barn. Enkelt klädda, hela och rena, men inte mer. I artikeln beskrevs de som typisk medelklass och det förundrade mig. Mamman arbetade inom vården skrev man och pappan inom industrin. På golvet eller högt upp uttalades aldrig, men det kan inte vara läkare eller industridirektörer, heller inga halvhöga tjänstemän om jag får säga vad jag tror. Jag tror det är rent fysisk arbetande markpersonal som vi ser på bilden, sådana som man brukar säga håller igång Sverige.

Bilden på uppslaget har fångat familjen i deras soffa i vardagsrummet. Det som får mig att se på bilden hela frukosten vid femtiden i morse, är att inredningen är så enkel, långt ifrån någon som helst trend. En enkel tavla med ett naturmotiv, en prydnadssak och enkla vävtapeter. Med mått mätt ur dagens inredningstidningar är deras inredning helt ute. Varför? Vad visar bilden?

Jag ser: Två hårt arbetande föräldrar som ser till att få mat på bordet, hålla den enda bilen igång, huset ok och se till att barnen är rena, mätta och glada. Här finns varken pengar eller tid att inreda huset eller styla sig själva, de har precis så de klarar sig.

I intervjun diskuteras den förvånande nyheten som reportern från DN kommer med: De har fått 35 000 kr mer i plånboken förra året. Vi har inte märkt något menar de och mamman går efter sin ekonomipärm. Priserna och utgifterna måste ha ökat, kanske är det den längre sträckan till träningen med ett av barnen, kanske bara att de blivit större och behöver mer mat, spekulerar de. Vi har kanske köpt dyrare mat ibland, säger mamman.

Sista stycket i intervjun biter sig fast. Pappan diskuterar huruvida man bara egoistiskt skulle se till sig själv och den vinning man kan få med en viss politik eller rösta så att samhället gör det bra för många. Han tycker inte om att de arbetslösa och sjuka fått det så svårt och kommer nog fortsätta rösta på socialdemokraterna.

Jag märker att jag knäpper händerna vid köksbordet i något slags ordlös tacksamhet. En värme sprider sig i bröstet. Jag älskar folkhemmet och blir sittande med bilden på familjen i famnen. Jag blir så otroligt glad när jag hör och ser människor som bryr sig om andra fastän de bara har precis så det räcker själva. Det är solidaritet.

söndag 11 april 2010

Nu

Våren.
Så obegripligt pang bara går luften ur mig. Jag är som paralyserad av trötthet och vemodiga tankar. All den skärpa och gnistrande klarhet jag äger under höst och vinter är nu bara ett par darriga händer, en önskan att vara tyst, blunda.

Våren.
Jag går runt Årstaviken på min lediga söndag. I skogarna i Årsta. På de undangömda stigarna längs bergssidorna som jag kan varenda en utan och innan. Jag levde mitt liv i naturen här som liten. Jag pratar med fåglar och träd.

Våren.
Jag ser på kolonistugorna och tänker: kanske skulle man ställa sig i kö? Jag vill ha en äng Kungsängsliljor att sitta och dikta i. Ett fält med Blåklockor, så mamma blir glad. Morötter till alla våra kaniner. Och potatis och lök, då känner jag mig trygg, kan koka soppa.

Jag minns att jag tyckte om dina pioner, de som du plockade åt mig fuktiga gryningar och mörka nätter i din koloniträdgård; när du gick där i dina svarta byxor, din hatt, barfota och barbröstad. De doftade så jag blev alldeles ännu mera yr, mer än av dig, då.

Våren.
Vid vattnet ser jag på den blågröna isen som fortfarande är kvar här nedanför bergssidorna. Som tårar tänker jag. Hela viken är full av frusna tårar!

I fönstren hos Skanstulls Marina lyser en kvarglömd adventsljusstake. Det är ok, det är till och med bra. Och Hammarby Rodd vill att jag ska komma och ro, komma och festa i deras fina lokal. Jag böjer mig fram och ser på de vita dukarna i festrummet. Tjockt med grönt utanför fönstren på bilderna i glasskåpet.

Fest. jag smakar på ordet. Fest.
Jag vet inte.
Det är vår.

fredag 9 april 2010

Upp i ljuset!



Att medvetet försöka få en annan människa i gungning, med metoder som för en ytlig betraktare inte alls ter sig som trakasserier, är en form av mobbning som sällan uppmärksammas. Och det ligger i sakens natur: det ska inte märkas vad som pågår! Det ligger i processens natur att angriparen manövrerar så skickligt att ingen, i synnerhet inte de närmast berörda ska märka att en målmedveten destruktiv process pågår.

Så inleds boken Vardagens osynliga våld som beskriver verbala och mentala trakasserier i familjer och på arbetsplatser.

Det här är något vi tiger ihjäl, vi berör det inte, på samma sätt som vi inte pratade om alkoholism eller fysisk misshandel tidigare när det var tabu. Det här gör att offren blir än mer utsatta och de dolda attackerna kan fortgå. Konsekvensen är många knäckta människor som måste sjukskrivas och vårdas. Ofta är det starka människor som attackeras, sådana som har något unikt att ge och många arbetsplatser har tappat stora förmågor och kreativ kraft genom man blundar för att någon kan fortsätta agera så här destruktivt i det fördolda.

Vardagens osynliga våld har betytt oerhört mycket för mig, den gav min ovärderlig kunskap som jag är så tacksam att jag fått. Det finns några till böcker som verkligen påverkat mig, några jag idag tycker borde vara obligatorisk läsning. Det är boken Jämlikhetsanden som beskriver vad ojämlikhet och stora inkomstklyftor gör med ett helt samhälle, när det gäller våld och hälsa och livslängd för alla, och att vi människor just utvecklat vår hjärna för samarbete i första hand, inte hierarki.

Insikter har jag också fått av de två böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Efter att ha läst böckerna förstår man vilka värderingar och förväntningar i samhället som bidrar till våldtäkt, bygger upp bilden av hur en våldtäktsman och en våldtagen ser ut och som gör att omgivningen i många fall straffar offret istället för förövaren.

(Vardagens Osynliga våld av Marie-France Hirigoyen, Natur & Kultur, Jämlikhetsanden av Wilkinsson och Picket, Karneval förlag, Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam, Bonniers.)

fredag 2 april 2010

Glad Påsk



Kära bloggvänner. Jag önskar er alla en riktigt fin påsk och hoppas att ni alla får lite ledigt. Kramar!

Årets första utefika


En apelsin-morotsjuice på Swedenborgsgatan. Sol i ansiktet och trevligt och fint sällskap. Lugnt och skönt i staden Stockholm, som helgdagar ägs av oss, några få som är kvar i stan.

Slit och släng: bananer och människor

Det är skärtorsdag, eller förresten klockan har slagit över till långfredag och jag känner mig sorgsen. Upprinnelsen är den djupa påverkan och insikten boken Jämlikhetsanden gett mig. All kamp för att hålla underlägsenheten stången, för att värna sitt värde och vad det gör med människor som får en låg rang och hela samhällen.

Allt illustrerades så tydligt när jag var och handlade idag. Jag handlar oftast i en ICA-affär nära mig och rätt ofta på Konsum. Konsum för dess ekologiska sortiment och ICA för att det är så exemplarisk välskött och sådan fin personal. Men det var en sak jag tänkte köpa på Lidl, så jag travade in där. Det första jag ser är en ung kille som kastar upp bananknippen på en allt större hög. Varje bananknippe behandlas som post, sopor eller annat värdelöst material. Det påverkar mig så starkt; både för att jag flera gånger när jag tror jag handlat billigt på sådana lågpriskedjor sedan blivit så ledsen när bananerna är fulla av svarta märken någon dag efter köp, och för att jag tycker det är så hemskt att se någon behandla fin och ömtålig mat på det sättet.

Jag kan inte släppa det hela utan går faktiskt fram till killen och berättar för honom vad som händer med bananerna, att de måste behandlas varsamt, kanske har ingen lärt honom om livsmedelshantering. Men han är helt oförstående och fortsätter slänga bananerna i vida bågar upp på bananberget. (Kanske är han tillsagd att göra det fort; "skit i bananerna se bara till att få upp dem och det snabbt"). Runt berget skockas människor; bananerna är extremt billiga (men om mycket av bananerna måste slängas om nån dag är det inte längre billigt).

Och jag känner en obegripligt stor sorg i hjärtat. Någon har odlat bananerna, sett till att vatten och sol och jord är bra, och denna någon behandlas som skit, får knappt betalt för sina bananer. Någon lastar dessa bananer och får lika dåligt betalt och någon i en lågprisbutik får arbeta under dåliga villkor.

Vi bara kastar omkring saker som är så fantastiska men som vi förlorat respekten för eftersom de är så billiga: mat och människor. Det här påverkar mig så starkt att jag tror jag måste försöka skriva en dikt om det här. Jag står helt enkelt inte ut längre med den här orespekten och ovördnaden för livets mirakel och nåd: mat, människor, luft, vatten och växtlighet.