tisdag 30 mars 2010

:::

timmarna av väntan
de blå rosa grå
till du skulle komma uppför backen
slängigt
det var något med rytmen när du gick i svart

måndag 29 mars 2010

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick? Att fjärdarna gnistra och jorden är varm och himlen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag och vad bär jag för namn? Du skrattande knyte med solblekt hår, hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står, var har jag varit förut? Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.

av Erik Lindorm 1920

Den här dikten har min mamma skrivit med sin typiska handstil i min bok när jag föddes och ofta citerar hon denna dikt för att beskriva den lycka hon kände. Det är en helt fantastisk dikt! Apropå kommentarer under Mer automatnostalgi.

Norah Dont Know Why

I helgen var det Sade. Jag flög över marken, blev besatt av rytmerna, kunde inte somna förrän klockan fyra i natt! Nu försöker jag lugna ner mig med Norah Jones. Vilken röst, vilken musik. Om jag har en dröm, är det att vara musiker, kunna sitta och sjunga ut min poesi. Kolla hur vacker hon är Norah, hur gudomligt hon sjunger. Vemodet jag älskar. Här

söndag 28 mars 2010

Mer automatnostalgi


Här är den första bilden på mig
och min mamma tillsammans.
Mamma och pappa hade inte någon kamera
då så bilden fick tas i en automat.
Min mamma är så lycklig så det finns inte ord
så det räcker. 37 år gammal föder hon mig,
sitt första barn, äntligen.


Här fyller jag tolv år och har
en röd nejlika i min nya jacka.

lördag 27 mars 2010

Smoth Operator Live

Skriver dikter och lyssnar på Sade. Ni måste bara lyssna på det här, bättre blir det inte. Helt fantastiskt!

Eller Paradise!

En timme utan el

Har nyss tillbringat en timme utan el. Earth Hour som skulle släcka ner globalt för klimatet. Det var en oväntat lång timme i stearinljusets sken. Vilken lycka man måste känt varje gryning när solen höjde sig över himlavalvet. Den kompakta natten och mörkret skingrades. Då var det inte tal om att helgonförklara sovmornar. Vem ville sova när det var ljust?

Ordning på pappren

Jag funderar på hur jag ska få bättre ordning på mitt skrivande. Jag läste en gång någonstans om ett program som man skrev i direkt på nätet. Texten hamnade på sidor som var designade som boksidor och översikten var lättöverskådlig. Det färdiga eller halvfärdiga manuset kan sedan skickas. Kanske någon av er som läser det här kan tipsa mig. (Hoppas programmet finns på svenska, jag blir lite förvirrad av engelska ord mitt i mitt skrivande på svenska).

fredag 26 mars 2010

H

Det var på båtresan något hände
var det spriten, var det dansbandet du hatade
mest svor du åt de som var svensson
vilka de nu var
de flesta var finnar

jag höll hårt i glas och ledstänger
dig vågade jag inte röra alls
log bara
genom fönstren såg jag inget
ett och annat fyrljus
sedan kolmörkt och speglingarna av dansparen på dansgolvet

jag baddade ansiktet länge på damtoan
så länge jag vågade stanna
rökte ett helt paket Marlboro
när jag borde ha dansat
det ville du inte

så vi satt i baren
rökte
du drack
hårt

Hej Fotoautomaten!



Vilken högtid det var när vi skramlade ihop till fotograferingar i fotoautomaten på Centralen när vi var tonåringar. Snurrade upp stolen i lagom läge (om vi inte skrattade för mycket eller trängde ihop oss allihop i automaten tillsammans). Nu tar vi bilderna själva, monterar i datorn och ut kommer remsan. Hej!

Jakob!

Jakob Hellman, "mannen, myten och vår stora favorit från Voullerim", läser jag i ett inlägg på Norrbottengruppen på Facebook. Jag har inte en aning om att var Voullerim ligger, låter som en avlägsen och magisk plats, jag vet heller inte att Jakob räknades som en myt, jag vet bara att jag älskar hans egna, galna, underbara sånger och spelade sönder LP-skivan jag köpte på 80-talet. Här är underbara "Vara vänner".

Hans blod bygger våra hus

De senaste dagarna har tre byggjobbare omkommit på sina arbetsplatser. Två av dem hamnade under tunga betongväggar, den ena i Kallhäll utanför Stockholm den 22 mars under ett lägenhetsbygge, den andra vid ombyggnaden av häktet i Helsingborg den 23 mars. Den tredje hamnade under ett rasat tak under ett rivningsarbete i Södertälje i går den 25 mars.

ur 112

//och varje höst återvänder en mamma till platsen
där hennes son föll ner från ett bygge och dog
där är en galleria nu
hon sitter i kafét och rör inte kaffet på bordet
stirrar bara ut i ett ingenting
känner på stenen i handen
från gropen där han låg under balken
hans blod//

(Jane Morén 2009)

onsdag 24 mars 2010

^

jag står och stryker en skjorta
du tyckte om att stryka
brukade ha radion på
en hög med nytvättade
stela skjortor på armstödet av rökfåtöljen

där du sedan kopplade av efteråt med en cigarr
ett glas whiskey
lite blues på låg volym
det var så lyhört

jag stryker aldrig utan att tänka på dig
jag stryker sällan men alltid med dig i mina tankar
nu har jag också en likadan skjorta som du hade
din favorit
hur kom den hit?

jag har radion på lagom volym
i mitt nattduksbord ligger fortfarande dina läsglasögon med guldbågar
så är det
och på nattradion spelar de blues
på låg volym
för alla sömnlösa som stryker
till gryningen kommer smygande över hustaken

jag stryker sällan
stryker jag tänker jag på dig

Sälj!

Betty, Betty, Betty, skriver jag på ett papper medan jag sitter i telefonkö till körkortsregistret. Betty, Betty, Betty. Hon har inte hörts av så ofta på sista tiden. Hon har haft mycket att stå i. "Sån jäkla stress", skrev hon ett sms för någon vecka sedan. "Jag hatar att behöva använda det uttjänta skitordet: stress" "Vilket jävla offerord va?" skrev hon. "Men det är verkligheten, den är fan så pressad att man blir desperat om någon ringer, för man har fan inte tid att prata om annat än uppdrag och pengar".

Därför blev jag så extra glad när hon stod utanför mitt fönster i går morse, skrattade så där som bara hon kan och viftade med armarna.
- Hur är det med dig gamle travare , sa hon när hon klev in genom altandörren i sina gummistövlar.
- Nu när du kommer är allt bra, svarade jag.
Hon gav mig en kram och en påse med nötter.
- Här ser ut som förr sa hon och pekade. Men du, trappen är ju helt trasig, du måste se till att få den lagad.
-Jag vet , svarade jag.

Jag hade bråttom, skulle iväg till Slottsbacken för ett jobb och jag sa åt henne att vi fick prata i bilen hon kunden hänga med om hon ville vi kunde ta lunch sen. Och så for vi iväg då. Det var sol och vår i luften, Betty strålade, sjöng i bilen och skrattade så henne gamla astma gjorde sig påmind. Men hon hade också viktiga saker att berätta.

- Jag har tänkt, sa hon, jag har noterat.
- Hmm, svarade jag och la i tvåans växel och svängde höger.
- I går när jag var i Ringen stod det flera försäljare runt caféet, de ropade, skrek och försökte få folk att byta telefonabonnemang, skaffa abonnemang och köpa ett set för naglarna för 600 kr.
- Hmmm, svarade jag och gasade förbi Munkbron.
- Men fatta, det var som en film, de kunde lika gärna varit glädjeflickor som stod och visade brösten, så desperata var de.
- Va? Jag tog blicken en stund från vägen och såg på Betty.
- Jo, fatta, försäljare är värsta hemska förnedringsjobbet idag. Det var ungdomar som stod där, en av dem hade fått ett falskt leende i ansiktet, som en stel mask. Jag kände mig som villebråd, som en stek han vill sätta tänderna i, binda mig till händer och fötter och suga pengarna ur mig.
- Men herregud, jag svarade samtidigt som jag tvärbromsade för en bil som plötsligt gjorde en usväng över heldraget.
- Jo, jag blev rädd, jag blev förbannad, jag ville skrika: håll käften, sluta sälja dig offentligt, gå hem och tänk ut något som gör världen bättre istället, han var ung, han hade hela livet framför sig.

Vi hade kommit fram till Slottbacken, jag parkerade bilen och började lasta ur lampor och kameror.
- Fatta ru, all vår tid går ut på att tjäna pengar för att göra av med dem på skit, sa Betty och hjälpte mig med en tung väska.
- Ok, vi får prata mer på lunchen, jag måste jobba nu sa jag.
- Jag går ner till vattnet ett tag och pratar med änderna så länge, jag väntar där på dig, svarade Betty.

Vårtecken



Till och med en trasig trappa är ett vårtecken. Armeringsjärnen sticker rostiga ur det vittrade betongskelettet. Smältvatten glänser i stenarna och gruset.

måndag 22 mars 2010

Vilka vill vi bli, vilket land vill vi ha?



Nu har återigen en relativt nybildad bostadsrättsförening (Fältöversten) vräkt en förskola, ja till och med två förskolor och en lokal för funktionshandikappade där även sjukgymnastiken som hjälper väldigt många gamla i området haft sina rum.

Varför kastas de ut? Jo, bostadsrättsföreningen har ju sina vinstintresserade bostadsrättsinnehavare att tänka på. De vill bygga lägenheter av lokalerna och sälja till högsta marknadspris. De som inte bara fått lägenheterna till vrakpris, utsålda allmänna egendomar uppbyggda med skattemedel, de vill tjäna ännu mer. Mer, mer, mer, girigheten tar aldrig slut.

Utförsäljningar, en stad med mer och mer vinstintresserade kapitalägare, en ständig kamp för att få införa marknadshyror. Det är Stockholm av idag.

Jag bävar verkligen. Bor i hyresrätt i en stad som känns allt mer isande snålblå. Om hyran ökar en tredjedel inom fem år, då har jag tvingats härifrån. När den är den dubbla, inom kanske tio år då bor det helt andra människor i de här kvarteren. Eller så bor man kanske precis som förr, nio personer i ett etta. Kanske hyr man dessutom ut utrymmet under diskbänken till någon extremfattig gästarbetare som gärna sover där hellre än ute. Till slut har vi det som när alla de som kämpade tappert för folkhemmet en gång började.

"Kan vi inte samlas och demonstrera mot propositionen om marknadshyror som läggs i morgon?" skriver en kvinna på en mejlinglista för hyresrättsaktivister. "Nej det är lönlöst, ingen bryr sig, tidningarna är bara intresserade av Tiger Woods idag", svarar någon.

Vilket fruktansvärt svar. Vilken vanmakt jag känner. Finns det verkligen inget att göra? Är det ingen politiker eller något parti som längre bryr sig, som är genuint engagerade? Om vi går dit med plakat och skriker, kommer vi kommer få trava där med våra plakat alldeles allena i snödrippet, kommer folk le lite överseende och tänka: "vilka idealister, vilka knäppgökar, tror de någon bryr sig?".

Ja, enligt skribenten på listan som nyligen bevittnat ett möte med alla partier om hyresrätten och marknadshyror bryr sig ingen. Enligt henne hade politikerna inte haft något annat konkret att komma med än att de hade bråttom hem, skulle med tåget, typ. "Och de delade de oroliga hyresgästerna oro", sa de. Ord, ord, ord, som är så urvattnat utnötta på mening att de inte betyder någonting! Men mest oroliga var de såklart över sitt tåg, för att inte hinna hem till potatisgratängen och favoritprogrammet.

Har vi det? Bråttom hem till oss? Har vi ens tid för andra, för vårt land, för vår stad, eller går all tid dag ut på att tjäna pengar och göra av med dem? Och läsa löpsedlar om kändisar eller försöka bli kändisar själva?

Vi drömmer drömmar

Drömmen om något annat
det smäller i en presenning till en ensam korvkiosk vid en station
klockorna går
människorna väntar, längtar hem och längtar bort
husfasaderna kisar
stela byggnader skuggar blåsiga torg
vi drömmer om kärlek
vi drömmer om blommor i asfalten
händer som håller i gamla och barn
vi drömmer drömmar
man säger inte lönar sig

(en del i en längre dikt)





Iskonst


Årstavikens ismönster sett från Liljeholmsbron

fredag 19 mars 2010

Chockhöjning



Den 23 mars lägger regeringen ett förslag om nytt hyressättningssystem. Det finns verkligen anledning till stor oro för alla med normala och låga inkomster och även för många ensamstående mammor, gamla, sjuka och arbetslösa som bor i hyresrätt att känna oro. Införs det system som är på förslag kan det innebära snabbt accelerande hyror av sällan skådat slag med enorma konsekvenser. Protestera!

Tankar om skapande



Senaste tiden har jag varit och lyssnat på en del Standup-comedy och en del Poetry slam. Det är stor konkurrens i alla de framträdandena. Inom komiken: vem lockar till flest skratt, inom Poetry slam: vilka får högst poäng, vilka får fortsätta läsa sina dikter för publik, andra packa och gå? På något sätt är det så att skratt tenderar högre poäng även inom poesin, hur det nu har kunnat bli så?

Jag slås igen av vilken inbyggd begränsning detta ger. Så mycket frihet som finns i att bara vara en del av ett kollektivt skapande, en kollektiv kväll där alla bidrar till mångfalden. Som det blir på Öppna scener där alla får läsa lika länge, demokratiskt. Samtidigt ger tävling en annan skärpning. Härligast är när gränser sprängs, när något oväntat sker.

Har också lagt märke till en sak: de som bryr sig mer om andra än sig själva har svårt att hävda sig; de mår dåligt om de själva får mest skratt. Då känner de med dem som är besvikna och backar gärna en bit från strålkastarna nästa gång. Oftast är det tjejer som tar ansvar för hur andra mår. Det har de tidigt fått lära sig.

Bilden ovan är från SM i Poetry Slam i Sala 2006. Uppsalalaget i en teampiece. Fler bilder

torsdag 18 mars 2010

Tvekan

Jag försöker skriva, har försökt ganska länge, men jag har läst så otroligt mycket senaste tiden att jag inte vet om det är min egen röst eller om det är ekot av andras. Sånt är jobbigt. Jag vill verkligen skriva nåt, mest hindrar tidsbristen, men också den där känslan att det finns ju redan så många som skriver, dessutom så jäkla bra. Ska jag inte börja lösa korsord istället, lyssna på radio, bara vara, de korta stunder det är lite lugn och ro? Vad gör man med sitt tvivel?

Frank



Det finns inga barnbarn som springer i hallarna hos Frank
fönstren blundar och dunklet skymmer sorgen
det finns ingen förryckt resebyrå längre
heller ingen paralyserad Frank som står fastnaglad utanför kontorsingången
sista arbetsdagen
fastän han kan flytande franska och har flygplansförlångaben

Det finns inga simhopp hos Neptun
eller en mamma som lärt honom simma vid Norska gränsen
bara minnen av belgiska ohyggligt robusta landsortskvinnor
som får golvtiljorna att knaka i ett tyskt bryggeri
och en köksklocka som tickar
nu väntar han bara på den sista flighten,
medan helgpatrullens alltid okända utsända värmer fiskgratäng
och tömmer medicindosetten i hans mortel

Det finns inte ens en fru på en kyrkogård att färdtjänstresa till varannan söndag
ingen vanartig son eller olycklig dotter eller heller inte ens en ganska obegriplig brorsson
det finns inte ens ett närminne, han vaknar klockan tre varje morgon utan att veta varför, bara med ett svagt minne av att stallet flög av på hans gitarr som ett pistolskott en natt
och han blev fruktansvärt rädd.

Det finns ingen som håller om honom när han våndas utan att veta varför han vankar omkring, omtöcknad.
Hans ögon är bruna och sorgsna, han har långt lockigt hår, inte ens helt grått ännu.
Han är bara 67 år, hans morgonrock är slitet grå, han har nedgångna tofflor i brunt konstläder
och han var 195 lång
Nu har han krympt,
man gör visst det när man blir gammal

G

gammalt ben
trött öga
skakig hand i min
vi sitter bakom tunga gardiner
för din skull
det rinner is från takpannorna
där utanför, vår!
det rinner i ditt öga
jag torkar din kind

Kallsup

alla dessa ord
som väntar i luften
som inte blir av

tankar vi tänker långt medan vi inte gör nånting
hettan och kylan
svetten som rinner genom fina blusen
droppen på överläppen
ryckiga händer genom hår
ögonkasten
krusningar
svallvågor
kallsup

alla dessa ord
som vi storögt tiger om medan vi ser på varandra

onsdag 17 mars 2010

På praktikplatsen

På diskbänken

Chocka dem med el!

Jag läste i går i SVD ett reportage om en 57-årig kvinna som regelbundet, varje tisdag, får elchocker. Reportern beskriver hur en skena stoppas i hennes mun; så hon inte ska bita av sig tungan under de åtta minuter då hennes hjärna chockas med el så hon krampar.

Asså jag kan inte tro det här är sant och modern tid. Har vi inte kommit längre? Det är lika obegripligt varje gång. Bilderna förstärker den stackars kvinnans utsatthet. Hon ligger på rygg i sängen, den manliga doktorn står ovanför, biträdena sitter lojt i soffor. Det är sådan diskrepans mellan människorna i bilden, den där distansen, som vårdmänniskor ibland kan ha, och kvinnans beroende. Kanske tolkar jag helt galet. Men än har inget kunnat övertyga mig: skulle det verkligen inte finnas något annat sätt: sparka el i huvudet på dessa stackars redan skadade människor?

måndag 15 mars 2010

Läsupplevelser

På sista tiden har jag läst flera böcker som slagit an i mig. Jag ser ett samband, jag gillar avskalat språk, med hög täthet av något som gör mig andlös, ett språk som får mig att smaka på orden, flera gånger stanna upp, bara låta mig fyllas av bokens essens. Jag har precis läst ut Blåbärsmaskinen av Nils Claesson och jag tyckte verkligen mycket om hans sätt att skriva, ofta bara en mening och sedan ny rad. Kanske två meningar, ibland att stycke. Det blir inte pratigt, det blir laddat, fullt av bilder och då kan jag ta det till mig på ett annat sätt.

Nu har jag precis påbörjat Utrensning av Sofi Oksanen och jag kan bara säga: Jag var fast från första raden. Helt otrolig början! Jag tror jag kommer kunna instämma i kören av att det här är ett Mästerverk.

lördag 13 mars 2010

Yarden



Jag har för en stund sedan slagit ihop Yarden. En helt fantastisk berättelse av Kristian Lundberg. Att "höra" Kristians röst under läsningen av boken var som att träffa en syster eller bror, någon som vet hur det var, hur det kändes. Han beskriver det jag har djupt i mitt hjärta. Jag läser sakta, som paralyserad fångar jag in allt, som ett barn på nytt. Jag ser allt långsamt tona fram i det tempo Kristian skriver.

När jag läser den sista raden i berättelsen ryser jag genom hela kroppen, jag blir som en lyspunkt, upplyst i mörkret av det jag dolt under mitt liv, såsom barn gör och fortsätter göra, såsom fattiga gör, och fortsätter göra. Jag tycker det är en av de bästa böcker jag någonsin läst.

(Kristian Lundberg tilldelades Ivar-Lo -priset för boken).

onsdag 10 mars 2010

Valfrihetens evengelium

Vissa dagar bombar jag min blogg med inlägg, andra ligger den orörd. Hoppas ni mina kära läsare klarar av rycken.

Det stora problemet tycker jag är att få tid att skriva. Jag läste en kommentar nyligen på ett inlägg om 6-timmars arbetsdag som Gudrun Schyman gjort. Killen som bemödade sig om att plita ner några rader skrev att man bestämmer själv hur mycket man vill jobba vi behöver inte lagstifta. Jag blir lika rosenrasande varje gång jag läser sådana pantade inlägg.

Säg att denna "stropp" precis i denna stund halkar på köksgolvet när han sträcker sig efter en latte, slår pannan i köksbordet, spiller kaffet över laptopen och måste uppsöka vårdcentralen för vård och databutiken för en ny dator. Jag skulle vilja att han tänkte efter riktigt noga hur vårdbiträdet, läkaren, receptionisten, städaren och affärsbiträdet skulle kunna frilansa på samma fria sätt som han. Och den som tillverkar bandagen som måste till för att binda om hans huvud, den som gör kretskorten i hans dator och den lastbilschaffis som kör ut dem till butiken. Kan den personen bara stiga ut från fabriken, lastbilen, verkstaden och säga, nej jag väljer själv och idag vill jag inte. Varför lever så många i föreställningen att de som inte är fria inte vill vara fria?

För flera år sedan läste jag en urbota korkad artikel av Linda Skugge. Hon slog sig för bröstet att hon några timmar efter förlossningen redan var igång med jobbet och hon förstod inte varför kvinnor måste ha föräldraledigt. Tacka för det, hon lever bara i sin privilegierade garderob. Till henne skulle jag vilja ställa frågan: Busschaffismamman, hur ska hon göra? Ska hon ha den nyfödda bebisen i växelväskan och amma under de två sekunder hon har på sig vid slutstationen innan hon ska vända om för nästa runda? De allra flesta jobb kan inte utföras med en nyfödd bebis i famnen, det fattar väl de flesta. Frihet och privilegier går ofta i arv, så det där fria valet, nej, nu är det dags att riva upp den missuppfattningen och bygga ett samhälle som minskar klyftorna och ökar friheten, för alla.

The Better Way

Jag som är så diciplinerad har så svårt att koncentrera mig idag. Springer runt i lägenheten, rotar bland gamla kasettband för att få någon "ny" musik i bakgrunden och det första jag får fram ur lådan är ett gammalt band med inspelade favoriter från radion. Det var så jag skaffade min musik när jag var ung. Den första låten som ljuder ut i mitt kök är Houselåten The Better way med Todd Terry (House är en musikstil inte teveserien;-)). Den låten lyssnade jag på som en tok i min gamla silvergrå Sony Walkman precis under den tiden som mina barns far steg in i mitt liv. Han spelade trummor, gjorde en trumvirvel, fyrade av ett leende och sedan var jag helt borta. Året var 1989, platsen en festival där jag var med ett teater-cirkussällskap och han var blixtinkallad trummis som täckte upp för en sjuk trummis i bandet som skulle kompa oss. Så egentligen skulle vi aldrig mötts. Men nu gjorde vi det och tre barn kom till.

Bara Brudar



Jag har ont i halsen idag. Nej jag är inte sjuk; jag har skrattat för mycket! I går var jag på Bara Brudar på Intiman. 25 standup-komiker, bara tjejer i två akter och det var bara så himla roligt. Längst bak, där jag hade lyckats få tag i biljetter, satt vi fyra tjejer i min ålder som skrek av skratt. Jag skrattade mest åt mina favoriter: Maggan Hammar, Ann Westin (asså hon är bara för underbar, behöver bara trava in på scenen och ställa sig där tyst för att hela salongen ska skrika av skratt), Babben Larsson (är alltid så klockren och så himla kul när hon skrattar åt sina egna skämt). Nya favoriter denna kväll för mig var Yvonne Johnsson (som hade sådan stillsam skruv i sina skämt, bland annat faran för tjejer med att köpa en cykel:-)).

Andra som förgyllde kvällen var Zinat Pirzadeh, Zeid Andersson, Anna-Lena Brundin, Marika Carlsson( som kom in med burrigt afrohår och klagade på att hon inte hade så mycket volym idag), någon som hette Cilla för övrigt klädd i silverpaljettklänning ;-) (och som beskrev en situation i ett motionsspår där en galning plötsligt mitt i vintern står med neddragna byxor och det Cilla gör är utbrister på småländska: men herregud är det så bråttom, hinner vi inte ta lite kaffe först).

Vi skrattade, skrattade, skrattade. Mest skrattade vi fyra. Vi skrattade redan när vi satte oss en tio minuter innan det började. Det retade upp en man framför oss. Han stod och tog av sig rocken när han påpekade att vi skrattade redan innan showen började. Jag svarade skämtsamt något om att vi var så roliga själva; idag uppträder jag inte, jag bara skrattar, sa jag och och tappade min pälsmössa. Han blev svart i ansiktet. När hans stillsamma, välmanikyrerade fru kom, lade han en stadig muskelbyggararm runt henne och blängde. Men sedan blev alla glada, hela salongen kokade av skratt. Det var en helt underbar kväll. En helt underbar kväll tyckte artisterna att det hade varit också.

- Ni var fantastiska sa Yvonne, när vi mötte några av dem bakom scenen efter föreställningen.
- Var vi?
- Ja, ni var en sådan underbar publik, mest tjejer i min ålder, då går mina skämt hem, sa hon.

Yvonne tävlar i stand-up på Hotell Malmen vid Medborgarplatsen klockan 20 i kväll, för den som har möjlighet och vill se henne. Maggan Hammar deltar i Lobbyn på Kulturhuset klockan 19 också i kväll, med temat Finans- och Näringspolitik som för övrigt spelas in av Agenda.

måndag 8 mars 2010

Kvinnors utsatthet



Idag är det Internationella Kvinnodagen och jag läser ett fint brev av Katarina Wennstam i DN. Det handlar om löftet hon gav då hon låg med sin nyfödda son efter en 44 timmars svår förlossning. Hade hon fött i en hydda i Afrika, skriver hon, hade hon inte överlevt, de hade båda dött, sonen och hon. Att minnas detta var hennes löfte.

På annan plats läser jag också om att i Sverige dör en av 17 400 kvinnor i samband med abort, förlossning och graviditet. Dör någon alls, tänker jag förvånat, och visar att så långt bort är insikten om verkligheten för miljoner kvinnor över hela världen. Platser och länder där var sjunde eller åttonde kvinna dör. Jag tänker hela morgonen på det här. Läser också att våld mot kvinnor håller dem, hela samhällen och land kvar i fattigdom.

Idag 12.30 går den första barnvagnsmarschen (anordnad av RFSU för att uppmärksamma problemet) genom från Hamngatan/Kungsträdgårdsgatan till Mynttorget i Stockholm.

torsdag 4 mars 2010

I jungfrukammaren

Min mormor var hembiträde och alla hennes systrar. En av dem, Ester, dog bara 17 år gammal i lunginflammation. En sjukdom som hon fick när hon som sextonåring arbetade som hembiträde hos en välbeställd familj på Östermalm och bodde i en liten kall jungfrukammare. Det här tänker jag speciellt på nu, när RUT-avdraget diskuteras och det är samma klientel och bostadsområden som eftersöker Rutpigor som för 70 år sedan. Mer om det ska jag skriva en annan gång.

Hjälp de välbeställda!

Då jag inte hinner författa något eget inlägg lägger jag istället in en länk till Helena Durojs inlägg: "Hjälp kvinnorna i Danderyd". En text som jag skulle vela skrivit om jag haft tid idag. Läs den på hennes blogg Politik & Poesi.

måndag 1 mars 2010

Finsk Tango

Hela jag rörs upp inuti när jag färdas mot de Tusen sjöarnas land, tangon, det finska språket. Hamnade av en händelse framför filmen Kid Svensk och där blev jag sittande. Det är vemodet jag älskar, verkligen älskar.


Sova middag en hit



Nu har forskning visat att sova middag gör att inlärningsförmågan ökar med 40 % och att det optimala är att dela upp sömnen i två omgångar per dygn. Ta siesta helt enkelt. Det är ju helt suveränt. Tyvärr har kaffe inte en lika positiv effekt på minnet, tvärtom, kaffedrickande försämrar förmågan.

Att vi inte anammat siesta här i norr är lätt att förstå. Med den korta tid vi hade ljust här uppe gällde att ligga i för att hinna få undan jobbet innan det blev kolmörkt och vi fick treva oss fram eller lysa med en fackla eller lykta.

Högre levnadskostnader - högre lön



I söndags när jag läste DN:s ledare "Stockholm i mitt hjärta", som i korthet gick ut på att försvara en massa förmåner för de som redan har det bättre och ge S rådet att inte dra sig bort från mitten i sällskap med V, var det så mycket jag reagerade mot att jag började anteckna samtidigt som jag läste. På ett gammalt reklamblad har jag i kanten skrivit: Fastighetsskatt, Förmögenshetsskatt, Marginalskatt, Hushållsavdraget (alltså RUT). "Samarbetet med vänstern driver S bort från mitten, bort från den medelklass de förlorade i förra valet" "TaVänsterpartiets verklighetsfrånvända krav på att avskaffa betygen i grundskolan eller deras idéer om att förbjuda privata aktörer från att göra vinst inom vård, skola och omsorg.".

Jag tycker inte det är verklighetsfrånvänt att inte tycka att det är ok att driva vinstbolag på vård, omsorg och skola. Jag tycker det är självklart att blir det vinst på att bedriva vård, omsorg och skola så har någon fått betala? Vem? Den gamle, den gamles vårdbiträde, barnen i skolan som får sämre mat, mindre personal eller personal som är så stressad att de inte orkar ett helt arbetsliv? Går det ändå att göra vinst så tycker jag att den vinsten ska gå till dem som utför arbetet med gamla, sjuka och barn och till bättre vård av gamla, sjuka och barn, inte till aktieägarna.

Vidare skriver den politiske redaktören att företagare och tjänstmän i Stockholm arbetar hårt och tjänar hyggligt, något som behövs eftersom det är dyrare att leva i Stockholm. Betyder det att alla som arbetar och bor i Stockholm borde få höjda inkomster, även "RUT" som kommer och städar hos höginkomsttagaren eller företagaren hemma i villan?

8 meter höga vågor

Runt 50 människor har dött i Frankrike. Orkaner har skapat höga vågor på 8 meter som störtat in mot västkusten. En fransk man berättar att hans gamla mamma på över 80 vaknade på bottenvåningen av huset av att hennes madrass flöt iväg, och han och hans son fick som tur var upp mamman på övervåningen. Och tidigare i veckan förstördes Maltas huvudstad och sedan skapade orkanen förödelse i Portugal och Spanien. Nu är orkanen på väg, dock kraftigt förminskad, mot norr och Sverige.
Väderkatastrof efter väderkatastrof. Är det här konsekvensen av vårt sätt att missbruka jordens resurser?

L.O.V.E


Har haft filmkväll och sett Cold Mountain, en film som verkligen har en storslagen historia att berätta i ett storslaget landskap, och med storslaget skådespeleri av en av mina absoluta favoritskådespelare, Nicole Kidman.

Jag blir inte lätt kär, men jag har varit kär några gånger i mitt liv. Älskat stort har jag gjort två gånger, omvälvande kärlek, som ett storslaget jubel. Jag har aldrig någonsin undrat om jag älskar eller inte, om det är rätt eller så, det känns, det finns aldrig någon tvekan, då är det allt, 100% Ja, Ja, Ja. Och det går fort, inom några veckor är mitt liv så sammantvinnat med den jag har kär att jag inte kan tänka mig hur jag tidigare kunnat leva utan personen.

Konstigt nog är det samma sak när jag lever som singel, jag har svårt att se mig själv i en relation, har inget behov av en relation, har så mycket annat som jag vill göra. Men jag har svårt att glömma en människa som stått mig nära, det är en plågsam process att skiljas, som att slita ut kärleken ur bröstet med bara händerna. De personer som stått mig nära, har alltid en plats i mitt hjärta, just för att jag har älskat dem, för att de varit en mycket stor del av mitt liv.

Här är en dikt jag skrev för många år sedan, en av mina allra kortaste dikter som jag tycker speglar precis min känsla av hur man känner sig när det står klart att man inte längre ska leva med den man har kär, hur totalt omöjligt det känns.

Jag hör
Jag hör att folk skiljer sig utan att deras hjärtan slits ur kroppen
inga nervtrådar under domstolsklubban
Jag hör att folk skiljer sig

och börjar bra nya liv

utan varandras andedräkt

Här är en annan, skriven i första jublet:

Profil
I ett linjerat bostadsområde
ovanför outforskade katakomber
jagar en kvinna med elektriska hårtestar
en funkslinga
Sony freestyle och Philips Long Life

inget hjälper
någon vandrar varje sekund på hennes hud
någon har kastat in en galen fisk i hennes bröst
den reagerar på sin ägare

slår upp svallvågor nära hennes kosmos

Ett ögonblick i sänder
och varje dag blir en ökenfärd
en promenad i cirklar med brännande fotsulor
helst vill hon bara ringa upp
skrika i luren: stanna inne i mig precis under mitt andetag
ät min andedräkt
Det är det enda jag vill
precis under Galaxens lysande ögon
se dig i profil

En annan som beskriver en man som jag betraktade och längtade till. Den här dikten har jag läst på många scener:

Mannen utan kvinnan
Mannen utan kvinnan
vindlar i stadens erotiska hav
Diset ligger tungt i hans ögon
glasen klirrar trött

Mannen utan kvinnan
snön knarrar under hans
förföriska lädersulor
han längtar efter henne
han ej vet om

Hon vindlar upprört
på fel gata
letar glansluggen (glanskungens)
kärlekssken

Mannen utan kvinnan
stiger in i barklirret
ännu en natt i rökens hav

Mannen utan kvinnan
Bartendern
svingar upp vodka lime och Tuborg
med sina längtansbortfingrar
Mannen på väg

Alla kvinnosuckar
årsvis ligger de
drivvis
över hans glansiga
blick

Kvinnohoparna
slängkysser, sängkysser
långkysser
hans väntande andedräkt

Daggkåta
morgonylerskor
tauerar hans kropp
med framtidsplaner.

Länge stannar han i den
stängda baren
i gryningen

Doften av månglerskorna
ligger tung i hans eftertraktade hår.

Avslutar denna diktodyssé med en dikt skriven i raseri över ett oväntat slut när jag var helt ung:

Goodbye
Var snäll och raka din kliniska kärleksförklaring
Hämta ut ditt välhållna kolli
Knäpp upp ditt rutiga, randlösa grin

Nu kan du klappa min skräniga mås adjö!

Flytta ditt ordförråd

Jag ska befria mig från alla aktieuppfödda morsgrisar utan hjärtsubstans
Alla steltänkande kofösare ska jag egenhändigt strimla rena i mitt nypolerade fritidshus
Ta fan av deras hjortronprydda
moderatstuk
Svänga min frasiga kjol framför TV-rutan

Utan ånger eller blygsel ska jag sluta slicka deras blå frimärksanoraks

Utan minsta glädje ska jag se till att få med mig mina förtvivlade tapeter

Jag tänker trycka min frihetsstämpel
rakt på deras otränade liktornar
Ta fan vad jag ska steka deras TV-soffa med min helelektriska stekspade
Goodbye!