onsdag 24 februari 2010

Dilemman


I flera dagar har det gått att läsa om hundens betydelse på Insidan i DN. Att hunden gör en lycklig. Det stämmer, så fort jag ser en hund och får hälsa på den blir jag faktiskt omedelbart fylld av lyckokänlor. Men en del hundägare vill inte att man ska hälsa på deras hund, det får man respektera.

Ibland när jag är ute och fotar omgivningen så kan någon hund även fånga mitt fotografiska intresse. Häromdagen när jag höjde kameran för att fånga en schäfer som störtade förbi hördes ett ilsket rop. "Du fotar inte mig" ropade ägaren bakom hunden. Jag sänkte kameran och såg på henne. Jag fotar inte dig, svarade jag, jag fotar hunden. Då får du fråga först, sa hon. Ok tänkte jag och frågade om jag fick fota hunden. Nej, sa hon och vände ryggen åt mig och gick iväg med högt huvud.

Och där stod jag. Kände mig löjlig, avsnoppad, illa behandlad. När jag hämtat mig lite och inte längre var den där skolflickan som blivit uppkallad till rektor, så kom jag på att eftersom hon vistas på offentlig plats finns inget generellt fotoförbud. Jag får fota hunden och även henne om det inte är en bild som skadar henne, alltså visar henne i en utsatt situation. Tänker jag använda bilden på henne i en annons som gör reklam för något måste jag dock ha hennes skriftliga tillstånd. Och fota henne eller hunden i hennes eller någon annans trädgård får jag inte utan att fråga först.

Inte för att jag tänkt framhärda och kanske få hunden bussad på mig, men i alla fall. Dessutom en sak som kanske bara fotografer som gillar att fånga ögonblick förstår, typ en framrusande schäfer mot just den bakgrunden, i just det språnget. Hur ska den scenen kunna uppstå igen, efter jag frågat? Ska hunden springa tillbaka och göra samma språng? Att fråga först går bra om det är porträtt eller stilleben man sysslar med.

Samtidigt förstår jag hundägaren som kanske inte vill att hunden ska fotas, det kanske är en hund som drar blickarna till sig och lockar fotografer jämnt och ständigt. Var och varannan har ju kamera idag. Nätet är översvämmat av bilder, man har liksom ingen kontroll var bilder publiceras, kanalerna är oändliga. Ja, vad tycker ni?

6 kommentarer:

Annika sa...

Jag älskar hundar, är uppvuxen med hundar och önskar så att det var praktiskt möjligt att ha en. De flesta hundägare är trevliga människor. Den du stötte på var det inte och jag har faktiskt svårt att förstå hennes reaktion. Skulle någon fota mig olovandes skulle jag bli skogstokig, men min hund - nej.

Granne med potatisodlaren sa...

Många tror att de äger bilden av allt de äger. Men så är det ju inte. Min kompis på Öland har en sörgårdsidyll till hus. Den hamnade på paketen med Stinaskyckling för några år se'n. Hon fick goodwill ursäkt, och bilden försvann. Men reklamfirman hade rätt att använda en bild som de köpt av en fotograf som tagit den i ett helt annat syfte.
Men är jag ute och fotar frågar jag alltid om människor vill/kan vara med. Djur går ju inte att fråga, eller?

Jane Morén sa...

Jag vet vill gärna också fråga, det är ju självklart, men när det gäller ögonblicksbilder är det liksom meningslöst att fråga innan jag tar en spontanbild för den kommer inte igen. Typ två hundar som rusar emot varandra för de fått syn på varandra. Hallå, hallå får jag fota..och sedan nästa ägare..hallå, hallå får jag fota...följdfråga av ena ägaren...vad ska du ha bilderna till, etc etc...och när jag hunnit svara på alla dessa frågor har hundarna redan hunnit leka av sig och ligger och flämtar och ska snart gå hem.

Evas värld sa...

Hunden på din bild är i alla fall så fin!

Jane Morén sa...

Eva, så himla fin hund, så glad och vacker.

Anonym sa...

Jag tycker mest det är så trist att folk orkar vara så otrevliga och småaktiga. Att man går en promenad med hunden och samtidigt ids vara beredd att hugga.
Jaja.
Det är mystiskt och härligt med hundlyckokänslor... absolut.