torsdag 18 februari 2010

Ättestupan



- Ni borde verkligen ha mer betalt, det är ju inte klokt egentligen. Rose drar ett bloss på en lång filterlös Pall Mall.
Hennes nästan blinda ögon är riktade mot mig, jag ser omväxlande på henne och på den blå röken som slingrar sig uppåt.

- Billigast vore ju om jag dog. Hon fimpar cigarretten allvarligt. Hennes förr korpsvarta hår är slarvigt uppsatt i en metallgrå knut. Kaskader av silverhår strilar nerför hennes axlar och nacke. Utanför fönstret klättrar en plåtslagare på ett ishalt tak. Hans äldre kompanjon, en gråhårig bas i blåbyxor, står på taknocken vid skorstenen och håller i repet som är fäst runt hans kompanjons mage. Basens händer är grova, och repet. Huset är fem våningar gammaldags högt. Taket ruggigt stupbrant.

- Vi kan ju öppna en ättestupa här bredvid på nyanlagda Monteliusvägen, det fallet skulle jag väl inte klara? Rose väntar inte på mitt svar. Hon smuttar på téet jag ställt fram och tänder en ny Pall Mall.
Jag ser på hennes sirliga grekiska namnlösa växter som slingrar i fönstret. Hur menar hon att hon fick hit dem? Tog hon växterna i väskan när hon åkte hem från sin senaste resa? Jag tänker på en film jag nyss sett reprisen av, som handlade om en man som gör allt för att smuggla in en vinranka från USA. Smugglade Rose de här antika växterna? Är de här växterna verkligen växter som växte när Platon och Aristoteles levde, som Rose säger?

- Ni borde verkligen ha mer betalt, Rose tänder en brun Pall Mall till. Röken stiger blå mot taket.

(Ur Kaneltimmen 2007)

2 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Bilden är suggestiv och berättelsen så där lite halvabsurd som det kan bli när ögonen gör att det öreonen hör inte hamnar först i kön i hjärnan.

Jane Morén sa...

Hamnar först i kön till hjärnan, vilket roligt uttryck, länge sedan jag hörde det!