söndag 28 februari 2010

Bilar på rygg

Jag går förbi löpsedlar med hus som slitits mitt itu, som av en jättes yxhugg. I tidningarna finns bilder hur det ser ut efter jordbävningen. En motorväg har rest sig med krum rygg, kastat bilar på rygg som skalbaggar. Alla ligger med hjulen i luften. På gatan: människor hopkrupna invirade i filtar, några på bårar. De flesta har lyckats ta sig ut snabbt. - Vi tränar ofta på vi ska ta oss ut lugnt vid en jordbävning, berättar en svensk-chilenare i Santiago.

Egna snöröjare och egna maskiner?

Morgonens bloggläsning: Jag läser ett långt inlägg på Granne med Potatisodlaren om snöröjningen och alla vändor innan snön praktiskt röjts bort på trottoarerna. Vägen går genom olika avdelningar och bolag som kommunen bildar för att köpa in snöröjning av något bolag, som sysslar med inköp av snöröjning, av någon som hyr ut personal och maskiner.

Jag bara undrar: Vad är det för fel med att våra insamlade skattemedel går till egna snöröjare och egna maskiner, som används på sommaren och andra årstider till parkarbete och renhållning av olika slag?

Egna snöröjare, egna maskiner, hör ni hur underbart det klingar trygghet och frihet. Vill vi ha det? Trygghet och frihet? Eller vill vi klänga i armarna på andra? Vad är det som saknas?

lördag 27 februari 2010

Noice


Nostalgi med Hasse Carlsson och Noice. Min syrras idol,
jag jagade autografer åt henne och vi lyssnade sönder
deras skivor medan vi drömde om glamorösa och vilda liv.

Hemlös arbetarlitteratur

"Det sociala berättandet har utan tvekan vaknat till liv igen. Men denna litteratur är ännu egendomligt ensam i världen, den är liksom föräldralös, och den har ingenstans att gå. Den kan inte gå till politiken, för de politiska rörelserna bryr sig inte om litteratur. Den kan inte gå till kultursidorna, för där ser man inte riktigt vad som står i böckerna. Så vart ska all denna berättande litteratur gå? Svar: Den ska gå till läsarna. Det räcker, tillsvidare."

Så skriver Göran Greider om arbetarlitteratur på Aftonbladet kultur igår, läs artikeln här

Han skriver bland annat om sina möten med Ivar-Lo, hur han skickade en diktsamling till honom, med en dikt tillägnad Ivar-Lo, den handlade om hemtjänsten på Södermalm. Jag hajar till. Den vill jag läsa. Min bok Kaneltimmen utspelar sig ju precis i Ivar-Los kvarter och i hemtjänsten. Många gånger sprang jag i porten där Ivar-Lo bodde, men då fanns inte författaren längre.

fredag 26 februari 2010

Is, dis, rus och limos



När det töar i februari så är ändå våren långt borta. För erfarenheten säger mig att det är minst sex veckor kvar innan våren kan komma på allvar. Det betyder gråslask. Idag såg jag det, gråslasket. Det blev också mörkare. Men ett vackert dis svepte in över staden på kvällen.

Gatorna blev plötsligt blöta, såphala puckelpister med kraterhål här och där. Taken hotade med istappar och blöta snöskred. Det pågår visst någon istappstävling på Namn & Nytt, och häromdagen var en tio meter lång istapp fotograferad. En annan dag skrev en ung tjej i ropet om hur hon låg i sängen hela dagarna och räknade sina 200 par skor. När hon tyckte hon hade det för bra, satte hon på en dokumentär om andra världskriget. Så kan man också använda tidningsutrymme och sitt liv.

Men nu tänkte jag inte fördjupa mig i det utan lägga upp några bilder tagna med min mobil från ställen jag sett idag. Bland annat ruset i korsningen Folkkungagatan/Götgatan vid femtiden. Och en vit långlimousin, (den var verkligen lång!) som väntade på stjärnor utanför en bar. Fast den såg jag faktiskt igår, det ser ni för snön är vit på trottoaren. Den insnöade cykeln är också från igår.






Vem betalar de rikas städning?


Läste idag en väldigt bra artikel av Martin Lindblom, politisk redaktör i LO-tidningen. Så här börjar den: "Skillnaden mellan mig och Carl B Hamilton är synen på varför vi tar ut skatter. Min uppfattning att vi tar ut skatter av alla för att använda dem till ändamål som alla har nytta av. Det är därför vi använder skatterna till sådant som skola, sjukvård, äldreomsorg, pensioner, bibliotek och forskning. Det är sådant som vi alla som medborgare har nytta av.


Hamilton har en annan uppfattning.". Läs hela artikeln här

torsdag 25 februari 2010

Så bygger man en blå stad



Fick igår höra att även kollektivhuset en bit härifrån röstat för att ombilda till bostadsrätt. Tänk att till och med kollektivhuset nu drabbats av kapitalistgirighet. Jag kan bara beklaga, inte enskilda personer överlag i nutid, utan hela samhället. En och annan kommer säkert också att få stora problem med att klara alla avgifterna, några kommer att förlora sin bostad, några kommer gå i personlig konkurs. Trots att de får köpa billigt vid ombildning är det en stor kostnadsökning för många av de vanliga människor som bor här; en arbetslöshet eller sjukskrivning kan få hemska konsekvenser.

För de som inte ens får lån till att köpa, väntar en osäker tid som hyresgäst i en bostadsrättsförening som vill tjäna pengar. (Många är de små butiker och verksamheter som fått flytta ut i förorten sedan hyreshus ombildats och bostadsrättsföreningar chockhöjt hyror, både för lägenheter och lokaler).

Jag beklagar också min egen stadsdel Södermalm med sin förr blandade, enkla befolkning. Jag beklagar att tidigare hyresrätter nu säljs för miljonbelopp till den som kan betala mest. Allra mest beklagar jag den här plundringen; att ännu fler allmänna tillgångar nu går över i privat ägo.

Jag beklagar alla ungdomar med föräldrar utan kapital och vanliga löntagare som effektivt stängs ute. Vanliga löntagare är sådana som behövs för att samhället ska fungera, som dagisfröknar, poliser, restaurangbiträden, busschaufförer, städare i din trapp, butikskassörskor i din butik och brevbärare. Ska de alla bo i förorten i framtiden och pendla in för att serva de välbeställda här?Aktuell forskning visar nämligen att några år efter en ombildning har en stor del av de tidigare boende bytts ut mot boende med högre inkomster*.

Så bygger man en blå stad. En stad vars innevånare intresserar sig mera för det egna kapitalets värdestegring än solidaritet och samhällsengagemang och som så klart röstar på det parti som tar tillvara dessa intressen.

*Utdrag ur forskning om gentrifiering (social statushöjning av ett område) vid ombildning av hyresrätt till bostadsrätt: " Under ombildningen och åren därefter har omflyttningen varit socioekonomiskt och etniskt selektiv. Mer inkomstsvaga hushåll bor inte kvar i samma utsträckning och nytillkommande hushåll är utbildnings- och inkomstmässigt mer resursstarka. "
Läs hela forskningsrapporten i PDF här

onsdag 24 februari 2010

Puder

Dilemman


I flera dagar har det gått att läsa om hundens betydelse på Insidan i DN. Att hunden gör en lycklig. Det stämmer, så fort jag ser en hund och får hälsa på den blir jag faktiskt omedelbart fylld av lyckokänlor. Men en del hundägare vill inte att man ska hälsa på deras hund, det får man respektera.

Ibland när jag är ute och fotar omgivningen så kan någon hund även fånga mitt fotografiska intresse. Häromdagen när jag höjde kameran för att fånga en schäfer som störtade förbi hördes ett ilsket rop. "Du fotar inte mig" ropade ägaren bakom hunden. Jag sänkte kameran och såg på henne. Jag fotar inte dig, svarade jag, jag fotar hunden. Då får du fråga först, sa hon. Ok tänkte jag och frågade om jag fick fota hunden. Nej, sa hon och vände ryggen åt mig och gick iväg med högt huvud.

Och där stod jag. Kände mig löjlig, avsnoppad, illa behandlad. När jag hämtat mig lite och inte längre var den där skolflickan som blivit uppkallad till rektor, så kom jag på att eftersom hon vistas på offentlig plats finns inget generellt fotoförbud. Jag får fota hunden och även henne om det inte är en bild som skadar henne, alltså visar henne i en utsatt situation. Tänker jag använda bilden på henne i en annons som gör reklam för något måste jag dock ha hennes skriftliga tillstånd. Och fota henne eller hunden i hennes eller någon annans trädgård får jag inte utan att fråga först.

Inte för att jag tänkt framhärda och kanske få hunden bussad på mig, men i alla fall. Dessutom en sak som kanske bara fotografer som gillar att fånga ögonblick förstår, typ en framrusande schäfer mot just den bakgrunden, i just det språnget. Hur ska den scenen kunna uppstå igen, efter jag frågat? Ska hunden springa tillbaka och göra samma språng? Att fråga först går bra om det är porträtt eller stilleben man sysslar med.

Samtidigt förstår jag hundägaren som kanske inte vill att hunden ska fotas, det kanske är en hund som drar blickarna till sig och lockar fotografer jämnt och ständigt. Var och varannan har ju kamera idag. Nätet är översvämmat av bilder, man har liksom ingen kontroll var bilder publiceras, kanalerna är oändliga. Ja, vad tycker ni?

tisdag 23 februari 2010

Februari III


Snö, sol, södervägg

Kul för vovven!



Reklam jag hittade på en lyktstolpe

Sovrum för båt

Sirlig



Crescendo!



Det sägs att vi inte haft en sån vinter här sedan 1987. Bussar, tunnelbanor och tåg står och människor går. Termobyxorna kommer fram ur garderoberna. Det är minus -23 säger min vän på telefonen, inte kan du gå ut nu. Är det minus 23? ropar jag lycklig och måste absolut ut. Öppnar porten mot det vackra, klara, hårda, vita. Jag tänker: Det här är sista akten av vintern, nu kulminerar det mot en vårsprickning som aldrig kan bli vackrare än så här, ledd hit av vackraste, kallaste, hårdaste vitt. Ett creschendo i naturens storslagna styrka.

Fågel i februari



I går såg jag en liten starhona som satt på marken utanför mataffären, rörde sig inte fast jag kom nära. Jag såg en kråka hitta en stor frusen brödbit ute på Årstavikens is. Jag såg sparvar sitta djupt inne i buskar och träd och vänta på våren.
Till och med talgbollar, maten till fåglarna, försvinner i buskar som täcks av snö.


måndag 22 februari 2010

Konst i Tensta I

Konst i Tensta II

Konst i Tensta III



Fiona Tan
News From The Near Future (2003) Video RT: 9.30 min. I utställningen Rethink Kakotopia, Tensta konsthall, pågår nu.

Konstig känsla att se vattnet på filmduken liksom kasta sig mot golvet i videorummet. Jag drogs in i vattnets rytm. Såg valar som simmade precis vid en båt, kändes som jag var där.

Konst i Tensta IIII



Barnen som kallas Ceausescus barn
Fotografi: Kent Klich Text: Herta Müller
Tensta Konsthall utställning pågår nu

Konst i Tensta V


Väggen vid Parkeringsgaraget Tensta centrum

söndag 21 februari 2010

Alltid i rätt ögonblick!

Paul Hansen, pressfotograf på DN har vunnit det amerikanska Pictures of the Year för bästa pressbilder utland. Se hans fantastiska bilder, alltid tagna i exakt rätt ögonblick. Bildspel med 31 bilder hittar du här

fredag 19 februari 2010

Free

Det är så mycket jag vill skriva om hela tiden, saker som berör mig, men plikterna och människorna. De går först! Maten på bordet, sopa huset, tacka solen när den går upp varje morgon, se på himlavalvet, fåglarna ibland, på marken där jag går.

På kvällarna: Mare Kandres värld i Aliide, ett halvt kapitel sedan sover jag djupt.

Nu: Det är fredag! Snart har jag tid att läsa tidningen, fördjupa mig i bloggar och skriva lite eget! Sjunka ner i tankarna med allt som berört mig så djupt denna vecka. Sitta och bara stirra ut i ett ingeting, hinna tänka. Nu lyssnar vi lite på Stevie!

torsdag 18 februari 2010

Ättestupan



- Ni borde verkligen ha mer betalt, det är ju inte klokt egentligen. Rose drar ett bloss på en lång filterlös Pall Mall.
Hennes nästan blinda ögon är riktade mot mig, jag ser omväxlande på henne och på den blå röken som slingrar sig uppåt.

- Billigast vore ju om jag dog. Hon fimpar cigarretten allvarligt. Hennes förr korpsvarta hår är slarvigt uppsatt i en metallgrå knut. Kaskader av silverhår strilar nerför hennes axlar och nacke. Utanför fönstret klättrar en plåtslagare på ett ishalt tak. Hans äldre kompanjon, en gråhårig bas i blåbyxor, står på taknocken vid skorstenen och håller i repet som är fäst runt hans kompanjons mage. Basens händer är grova, och repet. Huset är fem våningar gammaldags högt. Taket ruggigt stupbrant.

- Vi kan ju öppna en ättestupa här bredvid på nyanlagda Monteliusvägen, det fallet skulle jag väl inte klara? Rose väntar inte på mitt svar. Hon smuttar på téet jag ställt fram och tänder en ny Pall Mall.
Jag ser på hennes sirliga grekiska namnlösa växter som slingrar i fönstret. Hur menar hon att hon fick hit dem? Tog hon växterna i väskan när hon åkte hem från sin senaste resa? Jag tänker på en film jag nyss sett reprisen av, som handlade om en man som gör allt för att smuggla in en vinranka från USA. Smugglade Rose de här antika växterna? Är de här växterna verkligen växter som växte när Platon och Aristoteles levde, som Rose säger?

- Ni borde verkligen ha mer betalt, Rose tänder en brun Pall Mall till. Röken stiger blå mot taket.

(Ur Kaneltimmen 2007)

Kaninerna hos oss



För snart fem år sedan föddes plötsligt fyra kaninungar i vårt hem. Vi hade några månader innan fått två flickor från en kull, men det visade sig vara en pojke och en flicka som nu plötsligt hade en familj på fyra ungar. I ett svagt ögonblick lovade jag barnen att inte sälja eller ge bort någon och så hade vi då plötsligt sex kaniner i vår lägenhet. Stora säckar av hö och spån i tvättrummet, det luktade gott, som stall, och vi trivdes.

Men kaninungarna blev större, hanarna kastrerades och till slut trivdes bara föräldrarna att bo tillsammans; ett år senare hade vi fem stora burar i lägenheten och många som satt och knaprade hö och morötter. För två år sedan blev en av ungarna sjuk i lunginflammation och dog snabbt. Det blev en chock, vi grät hela påsken, barnen och jag och kunde inte glädja oss åt något på flera dagar.

söndag 14 februari 2010

Puls



Idag: tittade på vår hyrstuga, pulsade i hög snö, kollade in genom fönster. Pulsade ner till sjön, ramlade, skrattade, fotade. Väntade på en buss, åt rostade nötter, allt var härligt. I sista minuten kom vi på att bussen kanske inte stannar här längst nere på vintern. Vi sprang i lång uppförsbacke, som att springa i lera, skrattade, benen var bly, blodsmak i munnen, skrattade.


lördag 13 februari 2010

Plötsligt: Snabb snöröjning, vallarna är borta


Snövallarna är borta! Wow. Underbart att se resultat av lite arbete. Så här såg det alltså ut i dag vid lunchtid. Jämför med det här.

Medan jag står och dokumenterar resultatet kommer en gubbe fram. Förstasidan? frågar han. Ja, nu är det äntligen plogat här, svarar jag. Här har sett för jävligt ut länge, svarar han. Ja men det gäller att protestera, klaga, ligga i, säger jag. Han blir inte glad. Snöröjningen är aldrig bra nuförtiden, fortsätter han. Men herregud, vill jag säga. Känner du inte nån glädje? Snön är ju borta, här är en bred aveny för dig att trava fram på;, häromdagen var det höga vallar, en slingrig, moddig liten stig och gammal hårt packad is. Men nej. Han ser inte resultatet, eller vill inte se resultatet.

Ibland tror jag folk hellre har kvar saker att klaga på än åtgärdar dem. Jag tror därför inställningen måste förändras: gemene man måste bli mer ettrig på att protestera om inte ansvarslösa entreprenörer ska kunna slarva och det allmänna missnöjet och uppgivenheten breda ut sig.

Min dotter sa: Min kompis brukar ofta prata om den där gången du hämtade oss på Järvafältet och tyckte det var mörkt i viadukten. Du klagade inte bara utan ringde nästa dag upp ansvarig och såg till att alla lampor som varit trasiga länge verkligen blev bytta.

Källarpoesi

Det har varit mycket poesikvällar på sistone.
Här är några bilder.

Alexandra & jag på Snookerbar djupt i källaren
på Sankt Eriksgatan

Lou-Lou sjunger franska sånger i källaren
på Timmermansgatan

Helena skriver poesi

Helen lyssnar på poesi

Någon röstar på poesi

Något att fukta strupen med i källaren
på Hornsgatan

Alla blickar mot scenen

Kassan- ingen blir rik men kanske lycklig

D&J

elden brann i uteserveringen på berget när du steg in
tog dig genom folkhavet mot mig
Utsträckta händer som slet i oss bägge
våra händer, ögon, tungor, ben som slingrade runt som kaprifolen på din terrass
Sen tog du fram en kniv
Mitt skratt som krossade flaskor på en bakgård
Katter skrek varje dag, fastklämda under skosulor
Kvinnor sprang nakna i trappor
Rev sönder mitt hår, mina papper, gömde mina pennor

regnet störtade alltid in i halsen på dig när klockan slog sina slag
inget hjälpte, inte inte lögner, inte uppbundna handleder, inte sprit
Elden brann när du kom, elden brann när du gick
Tog dig genom folkhavet
Utsträckta händer som slet i oss bägge
Spriten i ditt badhus, kvinnorna som grät på bakgårdarna
Tillbad dig vid kokplattor, vid krogköer, vid butikskassor
Sen tog du fram din kniv
Ditt skratt som blod ur mina uppskurna handflator
Uppfläkt bröst, fosterställningar, överkörda hundar
Kvinnor satt frusna i trappor, hundar låg och dog
Du och jag

fredag 12 februari 2010

Sakta genom stan



Sakta går jag genom stan från Skanstull till Hötorget
övar mina dikter utantill
en stund av ro, ledighet, upptrappning av nerver, förväntan
vänner som möter upp
sen prestation
det är vackert nästan överallt
vita golv
gula lampor
orange hus
blå himmel
jag tänker på dig
det gör jag alltid när jag läser poesi

Sytanterna i bohagshuset



Hötorget, mitt barndomstorg,
resorna till stan med mamma eller lillasyster
25-kortets frihet
PUB
blåa huset
skyskraporna där vi kunde vandra på terrasserna
de är stängda idag
jag minns ett besök hos frisören på 7:e våningen
jag var 12
jag hade drömmar
glamour
blanka tidningssidor
i fina magasin
25-kortet
PUBs rulltrappor
den metallicgröna leksaksporschen jag aldrig glömmer
sytanterna i bohagshuset
allt är borta idag
jag går förbi idag
ser ut över torget
känner inte igen mig

Natt med Niels

Något lugnt att sova till. Jag älskar sådana här sånger, jag tycker om Niels röst. En gång var jag på en föreställning med honom i lilla Corneliusrummet på Mosebacke. Det var som att vara i vardagsrummet hos en människa man inte kände men kom nära då. Han är så mycket 80-tal för mig.

Risk för personskador- det tar vi på måndag



11 februari kl 18.03 kom jag upp ur tunnelbana och ut på Sankt Eriksgatan för att gå den norrut. Jag fick en chock. Nog för att det varit en snörik vinter, nog för att jag förstår att snöröjarna inte omedelbart kan ploga när de snöar häftigt en natt. Men nu var det ett tag sedan det snöade, och så här ser det ut på en gata där det ständigt passerar en mängd människor. Helt obegripligt. Jag undrar: 1. Har folk hört av sig och klagat, men ingen bryr sig? 2. Har ingen ens orkat höra av sig och klaga för att man märker ens röst inte hörs? 3. Har många hört av sig och klagat, myndigheten klagat på snöröjarna men snöröjarna inte brytt sig?

För att undersöka saken tog jag och kontaktade först Vägverket (0771-119 119), som hänvisade mig till Stockholms stad trafikkontor (08-508 27 200) som hänvisade mig till driftsavdelningen (08-651 00 00) som hänvisade mig till jouren (08-695 51 98) och där svarade äntligen en kvinna. Samtalet var ett skämt, typ så här:

- Snödrivorna når långt upp på benen, det är som att ta sig fram på landet, säger jag.
- Jag bor på landet och där är så fint plogat så, svarar hon.
- Ja, men vad fint då, men det är inte därför jag ringer, jag ringer för att det är stor risk för personskador, på ett central gata här i stan.
- Jag kan inget annat göra än ta emot även ditt samtal, det femtontusenförsta och skriva ett meddelande till entreprenören (Stockholm Entreprenad tar jag sedan reda på).
- Jaha, när får han det då, inte måndag hoppas jag.
- På måndag ska han ha det, svarar hon medan hon tuggar tuggummi eller lackar naglarna.
- Men hallå, det är katastrof, ingen gammal människa kan ta sig fram på den gatan, och jag vet att det finns väldigt många gamla på Kungsholmen.
- Jag gör vad jag kan, säger hon.
- Men vad tycker du själv då, om att det är höga snödrivor och bara små stigar eller höga iskanter att ta sig över, på en gata mitt i city, i Sveriges huvudstad där det passerar massa människor. Ska de gamla och handikappade och de med barnvagnar sitta i husarrest? insisterar jag.
- Ja, ansvarig får väl göra en utredning sedan och se hur snöröjningen har fungerat i år.
- Sedan! nästan skrek jag, det gäller nu och sköter de sig inte får de dra, sticka, packa ihop, ta ner skylten, slå igen, omedelbar indragning av arvode, stoppa deras bankkonton. NU.
Hon suckade. Jag hörde hur hon tänkte: jag orkar inte med det här, jag ska hinna träna innan och köpa fläskkotlett och kanske ett par nya kuddar och en foundation.
-Jag har inget intresse av det här, avslutar hon.
Klick. Vi lägger på.

-

Fritt fram att spillra människor

Om en arbetslös eller sjukskriven skriver minsta siffra fel, eller glömmer en rad, ett datum eller en blankett så dras ersättningen omedelbart in. Man rycker formligen fatet med mat ur händerna på dem innan man kollat om det eventuellt skett något fel i myndighetens rutiner. Man skriver hårda hotfulla ord redan i första brevet och skrämmer upp utsatta och oskyldiga människor.

En helt annan sak är det om någon entreprenör eller yrkesutövare gör fel. Vi såg det häromdagen i på Uppdrag Granskning, tandläkarna som förstörde människor för livet. För att tjäna så mycket pengar som möjligt, för att de inte brydde sig för att de inte kunde sitt yrke, för att de var sadister skulle jag vilja påstå.

Då var myndigheten som skulle utöva kontroll undflyende och överseende som en gammal mamma. Åren kunde gå och tandläkarna kunde glida fram i sin ekonomiska gräddfil där de lämnade fler spillror av människor efter sig för varje dag som gick.

Så kan det se ut och det är till och med ohälsosamt att bara höra talas om sådana här missdådare, min adrenalinhalt stiger och jag vill slåss. Kom an bara, så ska jag klå upp er med er egen tandläkarborr eller kasta tandläkarstolen efter er/på er.

Allså nu orkar jag inte se fler menlösa tjänstemän på kontoren, nu måste de avskedas! Förresten, vem anställer så fega och undflyende och lata tjänstemän utan någon egen vilja till förbättring för medborgarna de är satta att skydda!

tisdag 9 februari 2010

Looking great


Två hundar i studion. Så ja le nu! Fint bra, snart får ni Frolic!

Februarivår i fönstret



Vår i fönstret, men det är fortfarande långt till mars och april. Vintern blir lång i år säger mamma. Det brukar den bli de vintrar vintern kopplar sitt grepp, brukar hålla kvar kylan och snön länge, förklarar hon. Men i köksfönstret blommar vårblommorna för fullt och utan tanke på vad det är för månad.

Betty: Skål!

Betty ringde idag, jag var nere i tvättstugan men satte mig på en av pinnstolarna mellan alla maskinerna och lyssnade.
- Assåå du idag. Jag stiger på tunnelbanan vid S:t Eriksplan. Det finns en sittplats, jag tar den för jag är så trött. Jag hamnar bredvid en något väl tilltagen kvinna i päls, börjar Betty.
- Äkta?
- javisst vet du.Vi åker mot Hässelby, det står en stor grand danoishund och flämtar en bit ifrån mig, hans andedräkt är något unken och det kommer tjocka, heta pustar ifrån honom.
- Hmm
- Men asså pälstanten, hon snackade alltså med en mycket liten, mager gubbe i sportjacka och toppluva.
- Jaha
- Vet du vad hon snackade om hela vägen mellan Thorildsplan och Islandstorget?
- Nej.
- Jo, nån jäkla stamtavla, det var H.H. Arschellund som gift sig med Snorrfinafröken Beigeskrik och de hade bott på sådana fina adresser i Rom, Wien, Washington, Paris och London att hon var tvungen att öppna pälsen lite i halsen när hon räknade upp dem. Och gubben blev grön i ansiktet.
- Va?
- Ja, jag höll ju på spy jag också, och jag kände adrenalinet rusa i huvudet på mig. Ja sedan fortsatte hon då med alla fina adresser, alla fina namn, alla fina positioner och plötsligt tystnade hon bara och började rota i sin stora skinnväska.
- Efter sprit?
- Hur kunde du veta det?
- Vare?
- Visst, så hon tog sig en klunk och sa Skål till gubben. Men då vackla han upp och tumlade ut vid nästa station. Så fick hon ögona på mig. Var kommer du ifrån? sa hon och nickade åt mitt svarta hår. Åh då vet du.
Nu skrattar Betty så mycket att hon inte kan fortsätta på ett tag. Hon skriker av skratt och jag börjar skratta jag med. Jag har rest mig från pinnstolen, tvättmaskinerna snurrar på med sin tvätt i karusellen och torktumlarna sprider värme här nere i källaren.
- Vad sa ru ra?
- Jo, sen så sa jag i alla fall att här vill jag lova är det Adel och finheter för fulla muggar. Själv föddes jag i en koja, farsan var redan död, morsan svalt för det var arbetslöshet och tidigt fick jag försörja mig som cirkusapa. Sedan ingick jag något med en timanställd packare från Rågsved som hette Ingen Leråker och vi har bott i Tensta, Bro, Fittja, Rosengård och på Helsingforsfärjan i flera perioder. Mitt namn är Stina Arbetarsson. Nu ska vi skåla för det!
- Tyckte hon det var kul?
- Knappast, men jag hade hur kul som helst och grandehunden började skälla.

måndag 8 februari 2010

På jobbet 4: Flygvärdinnan, brevbäraren och reklamutdelaren

Så får min dotter plötsligt ont i magen, ringer från sin tidningsvagn."Jag står dubbelvikt här". Jag springer ut och finner henne vid sin vagn. Men det var inte så farligt, hon kan gå hem. Kan du dra vagnen hem? säger hon. Men är du klar? Nej. Ok, vilka portar är kvar? Hon sveper med handen: öst-sydöst-nord. Jag tar vagnen och ger mig av, plötsligt är jag reklamutdelare, igen. Det är faktiskt roligt. Men lite slitigt i portarna där det bor 60 hushåll, så många tidningar kan jag inte ha i famnen samtidigt, måste åka hissen ner till vagnen och hämta i omgångar.

Brevlådeinkasten smäller, det ekar i gångarna, rätt handgrepp, snabba kollar efter ilskna lappar: "Ingen reklam här för helvete!" Schysst asså. Trevligt arbetsklimat. Eller "Ingen reklam men gärna Ikeakatalogen". När kommer man på att skriva så? Jag tänker på Ikea-katalogen bara en gång om året, det är när den kommer. Men det finns alltså människor som tänker på och väntar på katalogen varje år. En hyresgäst har blivit desperat: En stor skylt med svart tusch "INGEN REKLAM" och på det ett brevinkast igentejpat med packtejp i flera lager.

I en av hissfärderna kliver en flygvärdinna på. Blond och vacker i sin lilla flygdräkt. Hon fastnar med en av sina små hjulförsedda resväskor i dörren, trillar nästan omkull på klackarna. Jag rycker in och hjälper till. En av mina barnsliga frågor: Är du flygvärdinna? Hon strålar upp: Ja, jag ska till Thailand nu. Där har jag aldrig varit måste vara varmt där nu, tänker jag. Utanför står min vagn i en snödriva, men solen skiner. Flygvärdinnan är brun som en pepparkaka. Tack, säger hon och trippar iväg mot andra sidan jordklotet. Jag ser på mina trycksvärtesvarta fingrar innan jag börjar lasta famnen full av lokaltidningen igen.

I nästa port möter jag min brevbärare, han som delat posten i 17 år. Är du här och härjar nu, säger han. Jag delar reklam, säger jag och han ser mycket förvånad ut. Brevlådeinkasten smäller, hissen pumpar sig uppåt och ekot av hans snabba och mina långsamma steg.

På jobbet 3: Förvaltaren

Så ringde då förvaltaren. En ung röst, samma tempo, frasering som en tonåring med resultatet att jag inte hör ett ord. Eller jag hör, men det är jämntjock bluddergröt. Jag: Men hallå jag hör inget av vad du säger. Han höjer rösten. Jag säger: Jag hör, men du måste uttala orden. Så här håller vi på ett tag och det börjar infinna sig en tjatighet; tankar far kring: Låtsas höra, säga ok ändå bara för att få slut på det hela. Men nej, en förvaltare måste väl ändå kunna kommunicera med hyresgästerna. Till slut får jag ett hum om att problemet med det lutande golvet under min diskbänk ska åtgärdas med något som han kallar Fool Proof.

Jag: Ursäkta men nu måste jag dubbelkolla detta. Du pratar engelska? Jag får inget svar men fortsätter: Då tar vi ord för ord: Fool betyder idiot och Proof betyder skydd. Stämmer det alltså att ni ska åtgärda mitt golv under diskbänken med dårskydd? Fortfarande inget svar, men han är där. Vad är ett dårskydd? frågar jag. Asså det heter så, får han ur sig. Aha, svarar jag. Men vad är ett dårskydd? Fool Proof heter det. Det är inlägg, plast. Jaha svarar jag. Så det krokiga golvet ska täckas med plast, inte åtgärdas. Det är nytt, svarar han. Ok, säger jag och sedan är mina krafter slut. Vi lägger på.

lördag 6 februari 2010

Februari II



I köksfönstret tar våren tag. Ingen har en chans att stå emot.

Februari I



Lyckan av ett eget bak. Ron, stillheten, pysslet.

På jobbet 2: Byggsnickaren

Är ni ventilationstekniker? frågade jag när nästa arbetslag flyttade in med sina verktyg och tillbehör och började med att rensa ventiler. Vi är byggsnickare, svarade en kille jämnårig med mig. Han hade en yngre kille med sig som arbetade mycket långsamt, nästan som han befann sig i en annan värld. Svart damm flög runt killen som arbetade snabbt och vant. Jag höll för munnen och näsan och när dammet lagt sig frågade jag om det kunde vara nyttigt det där. Det är det säkert inte, svarade han. Men det finns väl föreskrifter hur arbetet ska utföras utan att ni skadas? frågade jag. Det finns det säkert, men men det är inget vi kan tänka på nu, det får ordna sig ändå, svarade han och skrattade till.

Lärlingen hade lyft huvudet från den del han länge vänt och vridit på, han verkade tänka på de vi pratat om. Men ingen ska väl behöva skadas av sitt arbete? framhärdade jag. Nej, det är klart, det är ju fel, svarade han. Han berättade hur det sett ut uppe på vinden där ventilationsteknikerna just nu installerade helt nya stora fläktsystem; det var tjockt av svart sörja, de kunde inte se genom rören. Va, var det? frågade jag. Där har nog ingen rensat på kanske tio år, svarade han. Tio år, jag tog mig instinktivt mot halsen. Och den luften har jag andats, som ålat genom svartsörjan, tänkte jag. Men det har ju varit sotare här och rensat då och då, sa jag. Jaså, svarade han och fortsatte jobba, borrmaskin och skruvmaskin; fläkten monterades ihop ute i trapphuset.

Plötsligt, precis i rätt tid, steg snickare nummer tre in i köket som från ingenstans. Nu skulle den stora fläkten upp på väggen, vattenpass och blyertspenna. Han var boss med längst erfarenhet, det var tydligt, finsk brytning, och han ville inte gärna prata. Är du också byggsnickare? frågade jag. Jag är snickare, sa han och jag förstod att det var en statusskillnad uppåt. Sen blev inget mer sagt.

Bossen var stressad, arbetade hetsigt men jag såg han kunde sina saker, var skicklig. Sista momentet stod han uppe på handtaget av stegen och balanserade, det såg farligt ut. Vad skulle hända om den vickade till, skulle han slå ut tänderna mot min spis, bloden stänka på kaklet?

Han arbetade så fort, kändes som en maskin, en komponent i en fabrik. Det var smasch, klatsch, bonk och hej då. Hej då, redan? Lika plötsligt som de kom var de ute i farstun igen och släpade grejer in i hissen. En annan hantverkare kom nerför trapporna. De började prata allihop, skrattade, brydde sig. Kan jag låna den här? frågade den nya killen bossen. Hur länge? frågade bossen. Två timmar. Det är ok, sa bossen och gav honom en tvinn.

Sen blev det tyst ute i farstun. Alla hantverkare försvann på lunch. De var inte bara sammansvetsade arbetslag, de var som en stor familj tänkte jag, och avundades deras gemenskap, deras teamkänsla, ville gå efter dem, äta lunch och också skratta och prata, höra mer på min dialekt, Stockholmska, om resor och yrkeshändelser.

Dagen efter ringde förvaltaren jag sökt. Om det obegripliga samtalet berättar jag i nästa inlägg.

På jobbet 1: Elektrikern

Den här veckan har inneburit en hel del kontakt med olika yrkesgrupper. Måndagen började med att två elektriker dundrade in här för att jorda hela köket inför det nya fläktsystemet som skulle installeras. Jag är alltid intresserad av folks arbetsförhållanden så jag frågade om allt; hur var arbetsförhållandena, säkerheten, stressen?

Efter en stund var samtalet i full gång och med chefselektrikern på en stege i köket fick jag höra, på genuin Stockholmska, både om hur otroligt mycket farligare el var än folk i allmänhet trodde. Jag sa: min mamma skrämde oss för el. Det gjorde hon rätt i, svarade han. Folk förstår inte hur lätt det är att bli förlamad och fastna i något föremål som leder ström, man steks inifrån, sa han. Han arbetade lugnt och metodiskt och instruerade sin lärling samtidigt.

Han berättade också utförligt och med tindrande ögon om en resa till djungeln han gjorde för 8 år sedan, hur han bland annat åkt rutschkana utför naturliga raviner. Vattnet var iskallt och det var högt, sa han. Han berättade också att de hade stått och sett ut över landskapet som var i öppningsscenen av Jurassic Park och hur otroligt bra bilder han fått med den engångskamera för 79 kr han köpt på flygplatsen. Så han klarade sig med 24 bilder på en resa i paradiset? tänkte jag. Hur klarar folk sådant? Jag som ibland fruktat både för ekonomi och förstånd när jag kommit till vissa platser, får ett rus av att jaga bilder.

När de var tvungna att gå vidare stod redan nästa arbetsgäng och väntade ute i farstun, släpade upp material från källaren där de parkerat sina bilar. Det var byggsnickarna. Om de berättar jag i nästa inlägg.

fredag 5 februari 2010

Österut



På en bro västerut. Utsikten åt öster, långt i fjärran där framme syns toppen på stadshuset.

Västerut




Idag när jag gick över en av stadens broar, bara för att det var så vackert, istället för att ta tvärbanan, fast jag inte hade så gott om tid, såg jag flera som stannade och fotade sig själva istället för utsikten med sina mobiler. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att härma dem och lägger nu ut något så ovanligt som en på-platsen-bild på mig själv tagen med mobilkameran. (Jag kommer ihåg vad kul det var ett tag när Victor la ut bilder på sig själv när han besökte olika platser). Så här vackert lyste solen vid ett-tiden idag på en av broarna västerut.

Litet drama i matbutiken

I mina fickor samlas nu lappar med anteckningar, alla de saker, företeelser och händelser jag velat skriva om denna vecka men inte haft en enda stund över för att hinna göra. Snart , snart så kommer jag händelsebomba min blogg. Men innan dess, jag måste bara berätta vad som skedde för typ en timme sedan.

Alltså, jag hasar fram längs gatorna, nej jag menar jag flyger fram i snön och har gjort ett viktigt ärende när jag tänker att jag kan ju lika gärna handla den där mjölken och det där diskmedlet här, på den här mataffären jag just passerar istället för att gå till min stambutik, det blir ju närmare idag. Jag går in, plockar åt mig mina saker och bär dem i famnen; det är en ovana jag har, att jag inte tar en korg eller vagn utan lastar maten i famnen. Kanske ett smart sätt att handla mindre?

Jag är trött, trött, trött. Passar på och halvsover i kön och betalar så med en hundring och tar emot växeln. Mina varor har gungat på bandet närmast mig ner i sin fålla. Och där tar mina minnen slut.

Plötsligt är jag ute på gatan och på väg hem. Vad trött jag måste vara, tänker jag, för kassen tynger. Kan en liter mjölk, en limpa och diskmedel verkligen vara så här tungt? Men det är först när jag är hemma i hallen som jag tittar ner i påsen. Va? Jag rotar runt, vad är det här? Tacobröd, tacosås, massa potatis, kaffe, mellanmjölk? Aha, min dotters kille har kanske handlat till sin mamma och kommit förbi här på vägen, tänker jag och släpper kassen och börjar se mig om efter en till. Men det finns bara denna påse.

Jag ringer affären, en schysst ung tjej säger att kom med påsen så ordnar vi det där, även om den andra kunden inte hör av sig. När jag kommer fram till affären och låser min cykel störtar en tjej i min ålder fram till mig och rycker tag i påsen jag inte ens hunnit ta av från styret.

"Det där måste vara min säger hon". "Jaha", svarar jag och ser på henne, hon har ingen påse med sig. "Var är då min?" frågar jag. "Jag ställde den på golvet där inne". "På golvet, det var ju inte så schysst", säger jag och ser framför mig havet av brun snösörja som täcker matbutikernas golv allt som oftast dessa dagar. Hon är sur och kastar åt mig: "Jag ska ju ha femtioårsfest". "Jaha, då var det väl bra jag kom i alla fall", svarar jag. Hon muttrar något.

Tackar mig inte. Jag kunde ju ha bestämt mig för att festa upp hennes tacos och druckit en jäkla massa kaffe och ätit massa potatis och inte brytt mig om att ta mig tillbaka hela vägen med kassen. Synd att hon inte tyckte det var lite spännande, hur skulle det gå? Vem hade burit iväg min mat, skulle den personen återvända till butiken? Nej hon verkar tycka allt var mitt fel, hur det nu kunde vara bara mitt fel?

Och vad hände egentligen? Kanske hade hon många kassar och ställde en av dem färdigpackad i min fålla, och jag bara tog kassen och gick utan att reflektera över att den redan var packad? Men förresten, så kan det inte ha gått till, jag måste ha packat min, för hon kan ju inte burit hem fel påse om den inte redan var packad. Packade jag min påse? Varför släppte jag taget om den och ryckte tag i en annan påse? En gåta är det.

onsdag 3 februari 2010

En helt makalöst drama!

På bloggen jag följer om att skriva filmmanus (Fredrik LIndqvist) ser jag idag en video från You tube, en otrolig sekvens på 8 minuter om en kamp på liv eller död med en buffelunge, en buffelhjord, en lejongrupp och två krokodiler. Hur det slutar? Helt ovänta. Se den, det är gastkramande och rörande! Klippet är visat 50 miljoner gånger!)