torsdag 23 december 2010

God Jul



Kära bloggläsare tack för ett fint år! Jag önskar er alla en jättefin och lugn jul och ett kreativt nytt år! Och här, en juldikt från 80-talet.

Ljus till annans far
strumpor till annans bror
och mamma och syster som vanligt

Julaftonsnatt tryggast av alla
med julklappsparaden breve
ligger på kudden den lånta och ser i dunklet min skatt
boken, pennorna, vantarna blåa
och en docka ifrån Tunis
.



måndag 20 december 2010

---

knarrsnön som jag älskar varje steg
pulsandet som får mig rosig och lycklig
och istapparna som jag är rädd för
på Brännkyrkagatan kommer brevbäraren i shorts och t-shirt,
skrattar glatt när han ser mig
musiken ur hans hörlurar
flingorna som fastnar i hans hår
i mitt

jag pulsar på
knarrsnön jag älskar varje steg
pulsandet som får mig rosigt lycklig
de svartklädda männen på taket
skottar den vita snön med svingande spadar
svindelkänslan och de har väl rep som binder fast dem i skorstenarna

och den gamle farbrorn som stiger ut på sin balkong på sjätte våningen
han har gubbpälsmössa, kraftig ytterock
håller sig i klädstången när han halkar ut bland snön med skoffeln
åh hej och hå, han kastar snön i vågor över räcket
ut i luften dalar den ner på granntantens frysta pelargoner

och en lastbil kör fast
och en kvinna i en liten personbil sladdar när hon försöker en U-sväng
och jag svänger in på Torkel Knutssons
och knarrsnön jag älskar varje steg
och pulsandet som gör mig rosigt lycklig
och istapparna jag är rädd för
och tutandet på Hornsgatan
vallarna
bilarna som inte kommer ut
och tanterna som rullar mot Apoteket
de har pälsmössor

och arbetarna som röker med händerna i fickorna
ciggarna som puffar i deras munnar
frost i mustascherna, skäggen
och pälsmössorna på gubbarna på väg från ICA och Mariahallen
som inte är Mariahallen längre bara svart Hemköp

och taxichaffisen på Rosenlundsgatan som sparkar ren sin nummerplåt från is
han har toppluva, grovhandskar
och knarrsnön
jag älskar varje steg
pulsandet i plogvallarna
småbergen jag tumlar över
jag skrattar
det är kallt

månen står full i svartgrenarna i Skånegläntan på kvällen, skuggorna ligger som girlanger över nyplogade parkvägen
jag ger stararna talg
träffar en hund som fått snöspatt och rusar galen av lycka i parken
han hoppar upp i min famn och sedan vidare
och knarrsnön jag älskar
snövallarna jag bestiger

månen står full i svartgrenarna
skuggorna är girlanger i snön

Musarm och skrivkramp

För några dagar sedan skrev jag om det unga biträdet och hans flickvän som hade problem med musarm, belastningsskador efter för monotont arbete vid datorn (här). I går kväll läste jag lite Stockholmshistoria från Stockholms Stadsmuseum och där stod om "skrivkramp", en belastningsskada som uppkom vid monotont handskrivningsarbete innan skrivmaskinen kom. En skada som senare klassades som arbetsskada. Jag läste där också om chefer som bevakade att kisspauserna inte var för långa.

Ja till bebyggelse på innergård trots protester


Ett av de märkligaste förslagen och sedermera besluten är att bebygga innergården på kvarteret Plankan. Hur kommer man på en sådan sak? Och hur kan politiker godkänna detta förslag? Gården är illa utnyttjad, menar de som vill bebygga. Men hur har de mätt det? Gården utnyttjas ju dagligen för ljusinsläpp i lägenheterna, som ligger nära den brusande Hornsgatan. På gården finns växtlighet och lekplatser och bänkar att sitta ner på. Lägenheternas balkonger vetter också in mot gården.

Så, vem/vilka fick korn på denna bit tomt att tjäna pengar på? Och vad spelar det faktum att kvarteret är ett miljonprogramsbygge, med enbart hyreslägenheter, för roll? Lägenheter som inte fick igenom en ombildning när chansen fanns (vilket tyder på att här bor många med begränsade resurser, att inte ens det reapris som alltid är aktuellt när staden säljer ut, ville eller kunde.) Vad hade hänt om någon hade kommit med ett förslag att bebygga en innergård med attraktiva, dyra bostadsrätter, där bostadsrätternas värde sjunkit då den öppna utsikten över en stor gård hade försvunnit och ersatts med nya husfasader och insyn?

Är det ok att exploatera alla som inte har röst eller resurser att sätta hårt emot? Gå gärna in på hitta.se och se själva. Är gården onödigt stor för de boende?
Adress (slå in tex Varvsgatan 25, Kristinehovsgatan 10, så ser du två av de fyra huskropparna runt gården).

(Bilden föreställer gångbron som leder till gården över Varvsgatan. Här och i fönstren hänger vita lakan med protester. Jag blir alltid glad när jag ser protesterna, glad för att folk sätter emot, protesterar, ledsen för att det ska behövas).

P.S. Än är inte sista ordet sagt, beslutet ska överklagas. D.S

Tomteväder i stan

Det är verkligen julstämning och så himla fint och härligt med snön. Tjocka lager av pudersnö att pulsa fram igenom. I köpcentrumet sjunger en kör när jag passerar. Det låter som en änglakör. Och utanför krogen har någon parkerat sin pulka, där ligger den bredvid marschallerna som brinner så fint i snöyran. Bredvid står några bilar och sover under sina vintertäcken.




onsdag 15 december 2010

s_s

jag skulle vilja skicka dig en ros
en röd
en gul
ett skrik

min andedräkt i ett kuvert

Löpande bandet skenar

Och så min lokalrapport. Denna gång från det närbelägna köpcentrumet (nog Sveriges idag trendigaste, vilket jag inte bryr mig om, bara noterar, Skrapan). Den unga expediten, kille några år äldre än min son. Jag frågar honom om en speciell sorts mus, som ska avlasta axelrörelser, jag är lite ansträngd, tänkte motverka att det skulle bli problem. Han visar sig besitta djupgående kunskaper om belastningsskador. Sina och flickvännens allvarliga problem med värk och domningar.
- "Jag kan inte knyta handen riktigt längre, säger han och visar upp sin lite stela hand. Den fick jag när jag satt och jobbade med layout på datorer hela dagarna (och även nätterna) i flera år. Min flickvän har värk för hon sitter hela dagarna och skickar in annonser från datorn".

Samma rörelse om och om igen, timme ut och timme in. Till kontorsvisslan ljuder.

Jag går ut därifrån mållös. Folk säger att det inte finns arbetare. Här är de. Mitt framför näsan på oss. Medieindustrins löpandebandetfolk. Värkande kroppar redan innan 25. Alltså vad ska vi ta oss till? Vi måste ju stoppa det här? 6 timmars arbetsdag? Bara tre timmar om dagen med samma monotona jobb, sedan byte?

För att inte tala om alla sönderstressade. Man märker det i slutstadiet. de där kassörskorna som svischar förbi en så fort att man blir alldeles illamående, hela deras värld skenar. Service finns inte. Vi sitter på ett löpande band, far fram som varor allihop.

tisdag 14 december 2010

Mot alla odds med många krokben från samhället

Jag ser ett program om en kille som muckat från en av sina fängelsevistelser. En ung kille med sin mamma i förorten. Dåliga odds, säger experten. Tror massor och ger värme och nödvändigt stöd gör ideella stödgruppen. Kämpar hårt gör killen, med ett jobb han inte tycker om, reparerar t-banevagnar, står på knä och borrar nya säten dagarna i ända. Det sägs inte rakt ut, men av kritiken när det gäller socialens snålhet med att till exempel inte ge honom en bussremsa, eller några hundralappar extra till mat när han behöver, förstår jag att han inte ens får lön för sitt tråkiga jobb. Jobbet ingår i villkoren för att få socialbidrag. Han är bunden till händer och fötter. Om den killen klarar sig är han en riktig hjälte.

Och en annan sak: Nu är jag trött på alla dessa gratisarbeten. Överallt finns gratisarbetarna som företagen tjänar på, de som arbetar inom ramen för någon aktivitetsgaranti men aldrig ser skymten av någon lön.

Hurra denna vinterkväll ger jag till alla de som vågar sätta sig upp mot chefer och ägare och protestera mot dåliga arbetsförhållanden, och alla de som kämpar för ett öppet samhälle.

Ett buh får vinsthunger i vård och omsorg.

fredag 10 december 2010

Betty och kökssoffan

- Varför står hon så där?
- Vem?
- Bruden här. Betty håller fram morgontidningen, kulturdelen.
- Hur då står?
- Men herregud varför sätter hon hakan i vädret?
- Hon kanske tror hon blir snyggare.
- Kanske har något sagt åt henne att så där ska hon hålla hakan, då blir hon omtyckt.
- Oschysst typ.
- Mmm

Betty och jag äter frukost ihop. Snart ska vi ge oss av till Spånga och hjälpa Bettys mamma hämta en kökssoffa hon sett på Blocket. Det är en vacker vinterdag. Jag har varit nere och satt igång motorvärmaren. Betty har också varit uppe tidigt, suttit länge och läst gamla och nya tidningar.

-Men snälla du, kolla nu ordentligt, lägg ifrån dig trasan, här är väl i jössenamn redan snyggt, säger Betty.
Jag ställer mig bredvid henne.
-Men du sätt dig ner.
- Jag har ont i ryggen
- Ok. Hon håller upp tidningen igen med den där tjejen. Vet du vad hon skriver om?
- Nej.
- Det är det obegripliga. Hur länge som helst nu har hon fått stort utrymme i tidningen att skriva om fan ingenting. Hur fick hon jobbet? Lämnade hon fram fina arbetsprover med intelligenta texter, men bland arbetsproverna råkade några blad från hennes gamla dagbok från lågstadiet ha hamnat?
-Råkat?
- Tidningsledningen sket fullständigt i de bra texterna och kastade de direkt i papperskorgen. Men precis då, när arbetsproverna seglade ner i chefens papperskorg, flög ett litet papper ur högen. Chefen böjde sig ner och plockade upp det och där. Där var de. Texterna de sökt. Barbiefunderingarna till en av landets största morgontidningar och chefen jublade.

"Wow, fan, grabbar nu har vi henne här. En brudjävel som skriver om absolut ingenting. Småsaker sånt där som tjejer är upptagna av. Det passar vår image att ha en blåst brud här, vi gillar ju bimbos, eller hur, speciellt på fredagar, de får inte vara smarta om vi ska ge dem utrymme. Hö, hö, hö".

Betty börjar spela upp en scen där hon gubbskrattar så hon får en astmaattack. Jag sträcker henne inhalatorn. När hon dragit två drag är hon sig själv igen. Skrattar stort.
- Jag måste bara hämta en sak, säger jag och springer uppför trappan och upp i garderoben för att hitta spännremmarna till takräcket. Jag hör Betty fortsätta prata över tidningen nere i köket medan jag står på huvudet bland alla kartongerna.
- Bortskämd. Hasar ner för trappan i medelklassvillan och stannar halvvägs i trappan och säger. "Gud var jag är uttråkad".
Jag kommer springande nerför trappan med remmarna.
- Det brinner faktiskt lite i brallorna nu, säger jag.
- Brinner det i brallorna, Betty skrattar högt och gurglande. Hon viftar med den där tidningen som vore hon berusad.

Jag sätter på mig skorna och börjar leta efter nycklarna. Klockan rusar. Bettys skratt har börjat sakta ner.
- Vi måste gå nu, säger jag.
- Ok.
- Vi måste hinna lyfta ut baksätet i bilen om vi ska få in den där soffan till din mamma.
- Hon kommer bli så glad.
- Jättebra men nu måste vi snabba oss på, vi har inte tid att att hänga över den där killtidningen.
- Killtidning, det är ju morgontidningen.
- Ja, ja, men vi kanske kan titta i den när vi är framme hos din mamma.
- Sitta med henne i kökssoffan och läsa?
- Mmm.
- Äta muffins?
- Muffins blir bra.
- Mamma älskar muffins.

Vi åker tysta ett tag.
- Vet du, jag tror det måste vara så att hon spelar den där blåsta bruden.
- Tror du?
- Mmm, enda chansen få den där egna sidan, är att vara så som de vill att hon ska vara.
- Läsarna?
- Nej, männen som bestämmer.

Det är tyst ett tag till. Mycket bilar ute på vägarna. Vi står länge stilla i en bilkö som plötsligt stoppat upp i rondellerna i Råsunda.

- Men tänk om hon kanske gör det medvetet?
- Vadå?
- Spelar överdrivet dum för att vi ska bli provocerade?
- Men vad är det för nytta med det?
- Jag har inte kommit på det ännu, säger Betty och ser stint ut genom vindrutan, tänkande.

Jag rättar till bakspegeln och kollar klockan. Ser på rosa ljus som strimmar på vinterhimlen. Jag ser på de gråa avgasmolnen som strömmar ut i vinterkylan.

- Jag vägrar tro att hon inte har läget under kontroll, Jag vägrar tro att hon gör det för att bli omtyckt av männen. Jag vägrar tro hon gör det för hon inte skulle ha en chans annars. Betty vänder sig mot mig.
Jag ser stint rakt fram på vägen.
- Hör du mig? Betty höjer rösten.
- Jag hör.

Så löser bilkön upp sig och vi glider iväg mot kökssoffan, Spånga och Bettys mamma.

onsdag 8 december 2010



Febrigt grön är natten övergiven

-

till och med datorns fläkt blir tyst
gryningstimman som är kolsvart
vita snön är tung av natt

tisdag 7 december 2010

Duvdrottningen




Jag hittade en annan fin bok förra veckan på second hand. "Duvdrottningen - och andra berättelser om kvinnor" av Per Wästberg (W&W 1997). Jag har bara hunnit läsa den första berättelsen som handlar om Ester Abrahamsson som bodde i ett dragigt rivningshus i Klara tillsammans med 25 duvor på 50-talet. Hon var utbildad sjukgymnast som hade arbetat många år utomlands, men sedan åtta år tillbaka (1949) hade hon inte stigit ur sina kläder. Hon sov i samma kammare som duvorna i en trasig soffa och dag och natt ägnade hon åt att de skulle må bra, bland annat gick hon ut och vallade dem i stan många timmar punktenligt varje dag, hon spjälade deras skadade ben och gav duvungarna potatismos och smör.

Vilken guldgruva den här boken är för mig!

Ord

Det här med att vara bokslukare. Jag har alltid älskat böcker men är ingen bokslukare. Jag läser inte fort och jag tycker inte om att läsa många böcker efter varandra. Jag vill ha paus mellan varje bok, så att jag kan smälta det jag läst. Att jag gärna läser långsamt beror nog på att jag väljer böcker efter deras språk, det är språket som gör att jag tycker om en bok, i de allra flesta fallen.

För några månader sedan såg jag en fantastiskt film: Fjärilen i Glaskupan. Den berättar den sanna historien om Jean-Dominique Bauby, som mitt uppe i karriären som chefredaktör för franska Elle, 1995 får en stroke och blir helt förlamad, förutom att han kan röra ena ögonlocket och vrida på huvudet. Med hjälp av en assistent som tålmodigt, bokstav för bokstav skriver ner hans berättelse inifrån det fysiska fängelset han kallar Glaskupan, får vi veta hur han har det och allt han tänker på och allt han minns. (Boken kom ut 1997 så jag antar att många av er både läst boken och sett filmen, men jag vill ändå berätta, för jag har helt missat både denna bok och film).

Förra veckan hittade jag boken på sekondhandbutiken så där bara av en händelse, när jag gick därinne och hängde medan jag väntade in en mötestid. Jag köpte boken och sedan började jag läsa. Språket är underbart och den smala lilla boken har tagit mig många dagar att läsa för jag vill läsa riktigt långsamt när det är så här bra skrivet.

Liten vinterhjälp för frusna



Nu tänkte jag berätta lite om hur man klär sig för att inte plågas av kylan därute. Det är små detaljer som betydligt höjer värmen, och varm och skön kan man sedan njuta av det vackra vita.

1. Vad har du på fötterna? Vinterstövlar säger du och visar dina fina bruna stövlar med fårskinn på kragen högst upp på vaden. Men sulan är elegant tunn, tån smal, kanske är det klack.

Om en stövel eller känga ska värma måste sulan vara riktigt tjock och grov och fodringen ska finnas på insidan av foten, inte uppe i skaftet. Vidare ska stövelfoten helst vara bred, då får tårna bra med plats och du får plats med ullsocka när det är riktigt kallt. Värmer bäst gör också en sko tillverkad i äkta material, som mocka, läder eller de nya materialen som andas. Har du en stövel i konstskinn är risken stor att du svettas när du är inomhus (typ åker buss till skogspromenaden) och blir fuktig och det kyler jättemycket när du sedan kommer ut. Därför ska du också se till att dina strumpor är av naturmaterial som bomull eller ull. Akryl ser mysigt ut men är inte lika bra.

2. Underkläder ska vara av naturmaterial. Mikro, polyester och andra läckrare underkläder kyler dig. Bäst är rejäla bomullstrosor och linnen som kan stoppas ner i byxorna så det inte blir någon glipa. Ovanpå det har du en bomullströja med lång ärm och med rund hals. Ovanpå det en tunn ulltröja och sedan din jacka som helst ska vara vindtät. Lång kappa värmer mer än kort jacka. Dun är super, ull är också fint, och många andra vindtäta material i typ sportjackor.

Men tänk på att en aldrig så snygg ullkappa inte värmer ordentligt om den inte är tillverkad av tjock ull. Porösare ull släpper igen de hårda vintervindarna och då fryser du garanterat och börjar svära över vintern.

3. På huvudet. Jag vet, det är inte kul att förstöra frisyren, men faktum är att mössa är jätteviktigt. Försök hitta en lite fluffigare sort så brukar håret klara sig eller skaffa en jacka med huva du kan fälla upp.

Alltså: rena naturmaterial, bort med allt slinky och läckert. Stoppa ner tröjorna i byxorna så det inte blir glipor. Tjocka sulor på stövlarna och något på huvudet. Halsduk. Vantar. Ut och njut!

lördag 4 december 2010

Värme i kylan?

Den nya staden växer fram


Förtätning alldeles tätt inpå. Här vill alla bo, hoppas banker, mäklare och byggherrar.

Solstolar dygnet runt, året om. Här var tidigare barnens och ungdomarnas populära lekplats. Nu är här tyst och stillsamt, det passar de nya bostadsrätterna...


Högst upp, i egen villa ovanpå de andra, bor den som har mest pengar?

Och så fick hyresrättsaktivisten ett långt brev från politikern. " Vi har visst ambitionen med en blandad stad, med både hyresrätter och bostadsrätter. Den oro du uttrycker över ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter, den är obefogad, vi satsar mycket på att många av de nyproducerade bostäderna upplåts som hyresrätter. "

Schysst. Ett underbart val: Antingen svindyra lån till bostadsrätt eller en svindyr hyra. Visst det finns både hyresrätter och bostadsrätter här. Men det vi menar är att staden ska vara till för fattig som rik. Snart är den bara för rik. Vare sig rik väljer att bo i hyresrätt eller rik väljer att bo i bostadsrätt.

torsdag 2 december 2010

Älskade snö!



Efter två underbara timmar i frosten frossar jag nu i bilder av det sagolika landskapet. Trots att kylan var bitande blev jag så besatt att jag fotograferade så häftigt jag blev alldeles svettig; höll på falla rakt in i en trädgård baklänges, fick snö i kängan då jag trampade i en grop med snö, träffade en kanin, och fotograferade en fågel. För er som kan fotografera kan jag meddela att allt skedde med ett fast 35 mm objektiv så jag fick springa en hel del, ingen zoom alltså. Dessutom drog batterierna så mycket i -10 så jag i slutet fick köra allt manuellt för att spara batteriet och det är inte lätt med skärpan när man inte ser klart i sökaren, speciellt fågeln som hoppade runt bland grenarna var en utmaning;-). Men gud vad kul jag hade! Vintern och snön är totalt underskattade! Och med tanke på det stora arkiv med vinterbilder jag har börjar jag fundera på en vinterbok, en fotobok.













Under sorgen ligger glädjen och väntar



För fem år sedan arbetade jag extra som värdinna på några föreläsningar. Det var under tiden jag var redaktör för tidningen Makalösa föräldrar och varje termin hade föreningen en del föreläsningar för medlemmarna, som vi som jobbade där delade på. Jag fick en gång föreläsningen om Sorg *.

Föreläsningen var en ögonöppnare för mig när det gäller sorg och gråt. Att man kan gråta år efter år utan att det bearbetar sorgen, det blir bara en tillfällig lättnad. Likaså att överdrivet hårt arbete och träning är flyktbeteenden vi kan ta till för att försöka hålla sorgen borta. Vi får också ofta råd från omgivningen om hur vi borde hantera sorg. Råd som nästan alla talar till intellektet. Men sorg handlar om hjärtat och på hjärtats smärta biter inga logiska resonemang, tyvärr.

När föreläsningen var slut ville jag inget hellre än sätta igång. Så när jag röjt upp lokalen och låst gick jag hem och började läsa. Jag sträckläste hela boken och började sedan göra en sorgbearbetning på egen hand (jag kunde inte vänta till nästa kurs). När jag skrivit tre sorgebrev ringde jag Anders och fick komma ner till honom och läsa upp dem. Sedan träffade jag Hasse på en kurs och han och jag ägnade hela sommaren åt att bearbeta relation efter relation i våra liv. Vi träffades en gång i veckan och berättade hela våra liv vi för varandra genom breven. Det var en rik sommar men också krävande, till hösten var vi helt slut men lättade.

Vill du också höra föreläsningen som fick mig att förstå hur vi bättre bearbetar sorg? Nu har du chansen att se den på Kunskapskanalen. Idag den 2/12 kl. 16-18.15 och repris den 5 /12 kl. 10.35-12.50

Vill du läsa en av de artiklar jag skrivit om sorgbearbetning så gör du det här

*
(Anders Magnusson från Svenska Institutet för Sorgbearbetning)

onsdag 1 december 2010

När mångfald förloras



Jag fortsätter läsa den här långa kvällen då jag har svårt att sova på grund av för mycket kaffe och roliga saker att tänka på. Nu läser jag ur en liten bok jag köpte för 20 kr på Socialistiskt forum i helgen. Boken heter "Staden är vår" och är utgiven av Allt åt alla

Jag fastnar speciellt för en artikel om gentrifiering *. Artikeln handlar om områden som varumärken, evenemangsstäder och hur arbetsklassen byggs bort. Mest intressant är ett stycke hämtad ur Jane Jakobs publikation " Den amerikanska storstadens liv och förfall" från 1961. Där observerar hon hur äldre stadsdelar med mycket gamla hus, med billiga hyresrätter och lokaler tenderar att skapa en kreativ mångfald som i sin förlängning riskerar att bli självdestruktiv. Varför?

Jo, i stora drag händer följande: Fritt citerat ur artikeln: En kreativ blandning av funktioner någonstans i staden, en blomstrande och magnetisk mångfald, blir otroligt populär och framgångsrik. Det skapar snart en hård konkurrens om utrymmet, en konkurrens som bara växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till en modefluga. Tyvärr kommer de som vinner kampen om utrymmet (bostäderna och lokalerna) inte att representera den stora mångfalden som tillsammans skapade framgångarna.

Jag citerar här direkt ur texten: " Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna. När så många vill komma in kommer ekonomin att bli ett sorteringsinstrument".

Många gånger läste jag det här stycket. Det stämmer så bra med verkligheten och vad jag redan har hunnit uppleva de senaste tio åren i min stadsdel. Den kreativa, blomstrande mångfalden förloras.

* Gentrifiering betyder social statushöjning av ett bostadsområde och kan ske både naturligt och med specifika politiska insatser, som till exempel i Stockholm, genom att hyresrätter ombildas till bostadsrätter.

Ill: Jane Morén

Slott på höjden

Klyftorna ökar överallt. En del människor bor ingenstans, väldigt många bor enkelt, en del lite bättre, några bor helt annorlunda än de flesta andra. Igår läste jag ett reportage i Konst & design (en tidning jag inte visste fanns, förrän igår när min designintresserade dotter kom hem med den från biblioteket).

För andra gången denna vecka läser jag där om privata höghus. Familjer som köper en tomt i stan och där bygger sig ett högt hus. I det här fallet var det designerparet med sju barn, som kallar sig Sixx Design, som byggt och byggt om många så kallade townhouse. Just nu bor de i ett eget femvåningshus i betong, glas och stål med stor innergård, takterass och utsikt över Manhattan, Hudsonfloden och New Jersey. Strålande utsikt från alla rum som har fönster längs hela väggarna.

Den andra höghusfamiljen jag läser om (denna gång i DN) är Indiens rikaste man som byggt sig en 27 våningar hög skyskrapa i Bombay med en sammanlagd boendeyta på 37 000 kvm. Där bor han med fru och barn med strålande utsikt mot Arabiska havet. För att sköta sitt hus har han 600 anställda! Se en teckning av huset och läs lite mer om det här

tisdag 30 november 2010

Onödigt lidande



I alla fall så fick Annica Holmqist så äntligen sin sjukersättning. Kvinnan som drabbats av en mycket ovanlig sjukdom efter 30 års anställning i vården.
"- Hon skulle inte behövt gå igenom detta. Det var väldigt, väldigt onödigt, säger hennes juridiska ombud Pia Engström Lindgren" (DN idag).

Men det kunde vi ju alla se, att det inte var rimligt, eller? Jag undrar hur politiker, handläggare och chefer har kunnat tillåta att en sjuk människa behandlas så här.

Arbete ska inte leda till sjukdom



I ett modernt samhälle som det vi lever i, med stor tillgång på kunskap om hur man bäst undviker arbetsrelaterade skador, är det verkligen anmärkningsvärt att så många arbetsplatser skapar sjukdom. Och då menar jag inte damm och farliga kemikalier i första hand utan stress- och ledningsrelaterade arbetsmiljöproblem. I en nyligen genomförd undersökning bryter till exempel 8 av 10 privatföretag mot arbetstidslagen. Brotten mot lagen består till exempel av att det regelbundet krävs övertid för att klara arbetet och att många anställda inte heller tar ut hela sina semestrar.

Jag har många gånger önskat att innan en arbetsgivare tillåts anställa ska han eller hon genomgå en utbildning i arbetsmiljö kopplat till prestation, kreativitet och hälsa, både i ett kort och långt perspektiv. Det kan inte vara rimligt att vi ska fortsätta låta privata (eller för den delen offentliga) aktörer utnyttja människor för att sedan slänga dem på samhällets sop- eller sjuktipp. Jag har själv arbetat i företag där jag täckt upp för utbrända som ständigt produceras av vissa företag. Dessa företag nyttjar till exempel Arbetsförmedlingens tjänster att ständigt fylla på sina lager av nya medarbetare.

Bidragande till denna horribla situation tycker jag är politiken där arbetslösa ska ut i jobb till vilket pris som helst. Priset blir den egna hälsan eftersom många vinstdrivande aktörer inte är sena att utnyttja olika vägar för att få arbetskraft de inte behöver ta ett långsiktigt ansvar för och även kan få för inga pengar alls. Jag är övertygad om att det inte går att låta vinstintressen styra.

I DN idag finns en debattartikel om arbetstidslagen och om vikten av att skapa goda arbetsvillkor.

(Illuastration: Jane Morén)

fredag 26 november 2010

Vinterns vedermödor :-)



I morse läste jag Annikas text om att "älska" vintern. Som jag skrattade. Läs

Själv älskar jag ju vintern. Min kvällspromenad i går kväll var en lycka. Vit knarrande snö, mörk himmel och så alla lampor som gnistrar överallt i kvällen. Lukten av snö, de relativt öde gatorna. Det fick mig att tänka att kanske gillar jag vintern så mycket för att jag har behov av känslan av öken, vita vidder, stillheten i det vita landskapet. Men också för att jag redan sedan jag var mycket liten fascinerats av allt som blänker, gnistrar och lyser i mörker. Alltså är vintern ännu vackrare för mig när det är mörkt, då syns allt som är ljust bättre, kontrasterna.

torsdag 25 november 2010

Mitt första jobb

Jag flaxar vilt mellan sidorna på nätet, fingrarna trummar på tangentbordet. Jag är nervös. Oron sticker. Det är ont om jobb. Jag bläddrar igenom alla möjligheterna. Julen närmar sig. Jag kan skotta snö, packa böcker, korrekturläsa, vad som helst. Bara inte denna tystnad. Denna overksamhet, denna vildhet som breder ut sig i bröstet på mig. Jag skissar planlöst på uppslag.

Tänker tillbaka på mitt första jobb. Jag var tretton år och ville så gärna hyra en ponny. Han hette Joppe, var ett gotlandsruss med vad som på hästspråk kallas mjöldoppad mule (ljusare mule, jättefint). Han kostade 40 kr i veckan att hyra, då fick man rida, sköta om, ha som egen. Jag samlade tomglas och pantade, jag tog hela min veckopeng, jag tror den var tio kronor, men det räckte inte.

Då fick vi nys om ett extrajobb, betalt direkt efter avslutat pass. Vi sprang, min syster och jag och två kompisar till parkeringen där han skulle stå. Mannen med rosorna och tulpanerna. Massa buketter i hela bakluckan på sin gamla Merchedes. Han stod och rökte medan han väntade på oss, såg ut som en gammal bonde.

Vi fick två timmar på oss att sälja så många buketter vi kunde. Jag minns inte men kanske fick vi två kronor per såld bukett. Jag tog tio första gången, min syrra tog också tio och så sprang vi iväg för att börja vårt nya jobb. Efter en nån timme var jag gråtfärdig, jag hade ringt på otaliga dörrar, försökt se rar ut i dörren när jag sträckte fram blommorna. Men det blev nej efter nej och stängda dörrar. Min syster kom efter en timme springande och frågade om hon kunde få ta några av mina buketter, hennes hade redan gått åt.

Tänker på Venedig











En magisk stad (bilderna från 2006)

onsdag 24 november 2010

Ett körsbärspris



Jag har fått en Cherry on Top Award av Eva Svedenmark.

"Snacka glad jag blir asså". Så låter det när jag på ren ståckhålmska ger en första kommentar om priset till krukväxterna här i köket, denna tidiga morgon då bara jag är vaken (klockan var runt 6 när jag påbörjade det här inlägget)

Jag blir alltid lika förvånad när jag får ett pris eller en utmärkelse. Mig? Och barnsligt glad.

I priset ingår att skicka priset vidare till fem bloggare. Jag följer många bloggar som alla har betydelse för mig på olika sätt, det ska ni veta. Men några av er följer jag nog mer och efter överväganden över en kopp kaffe har jag bestämt mig för att skicka dessa dessa fem ett fint bloggkörsbär:
Granne med potatisodlaren
Jennys blaj blaj
PocoLocoCreativo
Evas värld (jo jag skickar tillbaka till dig, hoppas man får göra så), och
Lycka nu.

Ni får ett körsbär av mig allihop för att: ni skriver om era världar, ger generöst av era upplevelser , tankar och känslor och bjuder in mig att ta del av det ni ser och hör på ert eget personliga sätt. Ni inspirerar mig varje dag! Jag lär mig mycket av er. Ni tillhör min vardag och jag är så glad över att ni finns och fortsätter skriva!

Det ingår också att jag berättar om tre favoritförfattare och någon bok någon av dem skrivit.

Jag tycker om många författare och jag fick sitta ner en lång stund och fundera, röra runt lite i bokhyllan innan jag valde ut de tre jag tycker speciellt mycket om.

Sara Stridsberg för ett litterärt språk som gör att jag flyger
Johannes Anyuru för klockren och magisk poesi och
Marie-France Hirigoyen
för hennes engagemang för offren för psykisk terror och mobbing

Jag väljer här att skriva om psykiater Marie-France Hirigoyens bok Vardagens Osynliga våld. Hon är inte min favorit av litterära kvalitéer utan av tema. Det hon skriver om räddade mig en gång från en farlig relation. Jag är henne otroligt tacksam och jag har många gånger tänkt skriva ett tackbrev till henne, men då min franska sträcker sig till att kunna ropa på polis, beställa kaffe och tala om vad jag heter, typ, har jag inte gjort det, ännu.

Marie-France beskriver hur människor med psykiskt våld kan förstöra andra människor, både på arbetsplatser och i privata relationer. Hon skrev boken efter många år i sitt yrke, då hon sett konsekvenserna av psykiskt våld, ett våld som är både slugt och dolt och som alltid börjar med förförelse som förvirrar och sedan accelererar med mer och mer våld. Hennes mål med boken var att offren ska förstå den uträknade strategin med bland annat skuldbeläggande, motstridiga budskap och dolda hot och därmed kunna komma ur greppet och bli fria.

Merci Marie-France!

Ann-Charlottes mardröm

Jag får lite då och då tips av läsare på uppföljningar inom de områden de vet jag brukar engagera mig i. Nu har jag fått tips från Cecilia om hur det gått för Ann-Charlotte. Hon förlorar nu både sitt hem och sin pension. Efter tio års sjukskrivning, fyra läkarutlåtanden som säger samma sak: hon kan inte arbeta, driver ändå Försäkringskassan henne över ättestupan. Det finns säkert något jobb med mindre krav för henne därute på arbetsmarknaden är ungefär vad de säger. Läs hela artikeln här

Jag säger: Så länge de inte finns, de där jobben som man kan få vara sjuk och inte fullt arbetsför för att klara av och dessutom få, så anser jag att man inte kan säga att den som inte är fullt arbetsför på ett normal förekommande arbete, ska kallas arbetsför överhuvudtaget. Arbetsför innebär väl just det att man ska kunna utföra ett normalt arbete. Men om inga sådana arbeten idag finns på den öppna arbetsmarknaden så blir ju konsekvensen fullständigt vansinnig för den enskilde. För Försäkringskassan däremot blir det att lasta av packning man inte vill ha och frisera siffror i statistiken att nöjt visa upp för patron som styr och bestämmer.

tisdag 23 november 2010

Stad i förvandling



Det fina med staden för mig är inte alla dess möjligheter till shopping. Det är alla möten som kommer till när man bor många på samma ställen. Alla dessa underbara stunder då man möts och stannar till för en pratstund. Om jag flyttar en bit utanför stan till närförort, som jag tänker på ofta, är det det jag är rädd att förlora. Inte bristen på gallerior.

Nu ska det antagligen byggas en till på Medborgarplatsen. Göta Arkhuset ut mot Högbergsgatan och ner i parken vid det gamla järnvägshuset som soliga dagar har en fin bar och underbara stora vita träd som vissa år blommar som ett vitt hav. Många av träden måste ge vika för en byggnad i glas och elegans, för boutiquer och restauranger.

Jag har alltid älskat att gå just den bakvägen trapporna upp mot Högbergsgatan för att den är just ett stycke natur, bortglömd, sådant jag gillar. Det börjar bli allt tydligare att det jag tycker om tycker inte de som bestämmer om. Det blir också allt tydligare för vilka denna stad ska passa.

---

regnet slickar Skånegatan
rinner över Södermannagatan
tunga moln hänger i Sofia kyrkas tupp

sex tunga kvinnor runt ett bord
i en illa underhållen källarlokal

arbetstränardag för de nästan brutna

+40
och ett helt land ligger på deras värkande axlar

det är vackra människor som man rivit grenar av
som framrusande tåg har samhället kört över hela flockar av grånade kvinnor

det regnar på Renstiernas gata
trendcaféerna immar av värme
ett kvarter bort

November









Lycklig på landet

måndag 22 november 2010

Maten på jorden



Maten och vattnet kommer inte att räcka till alla. Om bara 40 år kan livet på jorden vara helt förändrat. Varför? Jo vi blir snabbt så många fler. Sedan 1800-talet då vi varit runt en miljard människor på jorden under ganska lång tid, är vi idag 7 miljarder. Vi måste snabbt komma igång med en matproduktion som är dubbelt så stor som idag om det ska räcka till alla. Om alla lever som indierna räcker jordens resurser idag till 14 miljarder människor. Om vi lever som amerikanerna till bara 1,5 miljarder.

Enligt forskare måste vi använda oss av tre olika tillvägagångssätt.
1. Barnbegränsning. 2. Mindre konsumtion. 3. Tekniska utvecklingar.

(Hämtat från vetenskapens värld SVT)

Jag funderar vidare och applicerar det lokalt på Arbetsförmedlingens åsikt om att framtiden ligger i säljjobben. De jobb som har ökad konsumtion som affärsidé.

(Foto: Jane Morén)

torsdag 18 november 2010

Läkarna har tröttnat på FK nu


Nu börjar läkarna protestera mot Försäkringskassans behandling av deras läkarintyg. Intyg som alltför ofta inte godkänns eller kräver komplettering. Läkarna känner frustration över att deras bedömningar inte godkänns och att de får ägna allt mer tid åt att skriva om intyg eller skaffa fram kompletteringar. Detta har blivit ett så stort arbetsmiljöproblem för läkarna i Örebro att de nu sökt hjälpt hos Läkarförbundet.

Inte en dag för tidigt och jag hoppas Läkarförbundet nu tar sina medlemmars problem på allvar och sätter Försäkringskassan på plats.

En ny rapport från Göteborgs universitet visar att stress i arbetslivet kan vara den utlösande faktorn och leda till sjukdomar som utbrändhet och smärtsymptom. Farligast är högre krav på effektivitet, omorganisationer och minskad personalstyrka. Som exempelvis de tandläkare på Folktandvården som trots stora satsningar på ergonomiska arbetsplatser fick smärtskador när arbetssituationen blev alltmer kravfylld och stressig. Det här läser jag i veckans Flamman.

(Ill: Jane Morén)

onsdag 17 november 2010

Mindre förlag och recensioner



Mindre förlags böcker har svårt att få sina böcker recenserade. Det är inte bara ett trist faktum, jag tycker det är ett hot. Jag har tänkt på det här hela morgonen som började med att jag läste ett inlägg om en nyutgiven bok om feministrörelsens historia " Tusen systrar ställde krav", berättat av dem som var med, som inte fått så mycket uppmärksamhet i media, hittills. Flera andra böcker i samma genre har fått stor uppmärksamhet. Skillnaden? Den nonchalerade boken är utgiven på ett litet, ännu okänt, relativt nystartat förlag?

Vad händer på tidningsredaktionerna när vaktmästaren kommer med sin postvagn rullande mellan skrivborden, och lastar upp bokpaket med recensionsexemplar? Faller recensentens öga först på förlagsnamnet? Lägger han/hon de stora bolagens böcker på skrivbordet och de små förlagens böcker under skrivbordet i en papplåda; "om det blir tid över kan jag väl kolla på de där-typ sekunda böckerna". Tid blir aldrig över. Och sedan kommer nya böcker från det stora förlaget/n, som också kanske äger tidningen där recensenten har sin arbetsplats.

Så här skriver journalist och förläggare Mariann Andersson i ett äldre inlägg på journalisten.se:

"Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle vara intressant att se vad som blev följden. Troligen en revolution som innebar att produktens kvalitet blev det avgörande, inte ägar- och maktförhållanden. Detta skulle gagna kulturdebatten i stort och allmänheten. Nu sker en enorm smygindoktrinering som lett till en kommersialisering av sällan skådat slag."/"Det blir nästan som om förlaget recenserar sina egna böcker. Sådant borde inte få förekomma!"


Läs hela hennes debattinlägg (hela ursprungsversionen har hon lagt in i kommentaren under inlägget för att det inte skulle kortas) här

tisdag 16 november 2010

Arbeta gratis

Något är så fel. Jag känner det med hela hjärtat. Som det här med jobb. "Jobben finns inom sälj idag", säger handläggaren på Arbetsförmedlingen.

Jag ser dem ofta på stan, de kringdrivande försäljarna, insamlingsombuden, ofta ungdomar, någons ungdomar som ägnar dagarna åt tiggeri eller övertalning. Det är stor omsättning i branschen, såklart, få passar för jobbet, men många måste försöka. Det finns liksom inget annat att välja på.

"Praktik", föreslår handläggaren den snart 50-åriga kvinnan och visar upp skärmen med intern information om de företag som hört av sig till arbetsförmedlingen och vill ta emot gratis arbetskraft. "Kan möjligen leda till anställning" står de på alla dem som hon visar upp. Posten vill till exempel ta emot praktikanter för sortering av post. Nu till jul. Det passar ju bra.

Jag tänker: hur lång tid behöver man praktisera för att lära sig att sortera post. Ett par dagar på sin höjd.

Jag bara undrar, hur kan någon av de styrande någonsin ha trott att detta system med praktikplatser och subventionerade jobb ska skapa några nya osubventionerade jobb. Det leder istället till dränering av marknaden på fullbetalda jobb.

Skillnaden för en människa är stor mellan ett riktigt fullbetalt jobb och att vara en som jobbar åt en arbetsgivare som får en helt gratis. Varje dag i gratis arbete åt företaget tar en dag från den arbetslöses egen A-kassa. När praktiken är slut står den arbetslöse ofta där lika arbetslös dessutom med mindre A-kassedagar.

Något är så helt fel!

lördag 13 november 2010

Fler skitjobb?



Idag har jag gjort min regelbundet återkommande hushållsplikt som jag verkligen inte tycker om: Städa badrummet. Hur kul är det att stå på huvudet och åla runt i badrum som inte är ritade för att städas regelbundet? På en skala 1-10 är det 0 för mig. Men jag gör det, som man måste ta hand om smutsen på sin egen trapp.

När jag så satt där på huk och putsade kaklet bakom badkaret tänkte jag på de kvinnor som gör det här varje dag. De som städar andras badrum och toaletter. Att vi måste ha sådana tjänster för offentliga lokaler är en sak: Där måste ju någon annan städa. Men att vi ska subventionera tjänsten för folk privat det tycker jag är helt fel.

De får en chans till jobb heter det. Men varför just det jobbet? Det värsta jobbet. Ska vi verkligen skapa fler skitjobb?

(Ill: Jane Morén)