söndag 18 oktober 2009

I kolonien

Betty och jag hjälptes idag åt med att kratta löv på en koloniträdgård som tillhör hennes styvfarsa. Han ligger på sjukhus nu och Betty har hand om hans hund också, den gamla Airdaleterriern. Hon var också med, Rita, som hon heter. Betty är otrolig på att arbeta, som en häst, jag har ju lite problem med axlarna så jag sitter mest och ser på. Men det kändes ju inte bra när hon arbetade så hårt, så flera gånger reste jag mig från den gröna trädgårdsstolen med fårskinssfällen där hon placerat mig.
- Sitt kvar, det är bättre du lyssnar ordentligt istället, sa Betty.

Jag sörplade lite på ingefärstéet Betty kokat åt mig inne i den lilla gröna stugan. Såg på pendeltåget där det larvade sig långsamt förbi på bron. Rita sprang hit och dit och nosade och grävde och jag njöt av solen. Betty krattade så det yrde löv, hon skrattade ibland till och såg på mig, lyckligt. "Tänk va, jag har en trädgård nu".
- Passar dig, sa jag och satte mig längre bak i stolen med koppen mellan mina händer för att värma dem.
- Gör det, tycker du det? frågade Betty och stannade upp ett tag. Lade ifrån sig krattan och gick in i boden och kom ut med en spade.
- Ska du gräva nu? frågade jag.
- Ja, man ska väl gräva lite i en trädgård också, ska man inte, svarade hon och försökte få ner den rostiga spaden i jorden.
- Är inte det på våren man gräver och planterar?
- Lökar! sa Betty och släppte spaden och sprang in i boden igen. Kom snart ut igen tomhänt.
Jag reste mig ur stolen och gick efter hunden som nu hade gått inpå grannens tomt. Sedan gick jag mot Betty och såg en stund på medan hon försökte gräva igen.
- Vänta jag hjälper dig, sa jag när jag såg hon var nära att börja gråta. Hon gav mig spaden och jag körde den djupt i jorden.
- Du är stark.
- Mmmm
- Läste du i tidningen om de där två som förlorat sina jobb? En av de protesterade mot att personalen snackade skit om invandrare och sa dåliga saker till sina patienter, den andra förlorade jobbet när hon protesterade mot att en vårdtagare skrek hemska rasistiska saker till de i personalen som var färgade.
- Jag läste.
- Såg du bilden på de där läskiga politikerna?
- Nej.
- Vänta jag hämtar. Betty sprang iväg till sin väska och kom med en skrynklig tidning som hon sträckte fram.
Jag såg på de tre politikerna och blev rädd och sträckte tillbaka tidningen.
- Jag vill inte se mer, sa jag.
- Men du kan inte blunda.
- Jag vill blunda, jag orkar inte mer, jag har nog att få ihop till hyran.
- Men det är just nu vi måste hålla oss vakna.

Jag gick bort mot stolen och sjönk ner.
- Men vad kan jag göra?
- Blunda inte, se, var vaken, du får inte somna, du måste vara vaken för allt, det är krig nu.
- Krig?
- Nu är det allvar, fortsatte Betty, nu smyger det sig in, det är som trämask, snart rasar hela Folkhemmet och det går inte att bygga upp för allt är nedmonterat i smyg, inne i väggarna.

Jag blundade och märkte att hunden kommit och nu tryckte sin kalla nos emot min handflata. Jag tog lite om nosen men då smet hon undan.
- Vi får bara inte blunda nu! sa Betty och högg spaden djupt i gräsmattan framför sig.
Även om vi är rädda och trötta och inte vet vad vi ska göra måste vi kämpa nu! Hon torkade bort lite näsblod runt näsan. Jag såg att hon grät. Sedan började hon gräva, fastän hon knappt fick ner spaden i jorden.

Inga kommentarer: