torsdag 29 oktober 2009

Pippi

Såg en bit på Debatt och kände så mycket frustration. Anblicken av de munnar som opererats. Nej, säger jag bara: vill de verkligen se ut så där? Vilka vill att de ska se ut så? Varför? Nej jag begriper inte.

Idag såg jag även några minuter på något program på fyran där mammor ska vara med sina söner och välja ut lämplig flickvän. Jag kom in i programmet när en lite spänd och osäker tjej står framför tre killar och försöker se trevlig ut. " Det var jättetrevligt i går på daten" försöker hon med huvudet lite på sned, som tjejer alltid ska ha för behaga. Men han nobbar henne, alla tre trycker bort henne med deleteknappen, typ. Och hon står bara där, i sin korta klänning och sin smala kropp. Men vad gör hon där? Kärlek ska väl växa fram på ett helt annat sätt på en helt annan plats än den här.

Jag skulle vilja ställa en allvarlig fråga till de här tjejerna: Vad gör du här, stann upp nu och tänk verkligen efter, är du inte värd mer än att bjudas ut på det här sättet? På en boskapsauktion? Vill du ens ha de här godsägarna längre, är det inte bara ett nej du vill undvika. Och mammorna då, de ska alltså vara med och besiktiga boskapen innan ett eventuellt köp. Att de inte skäms! Varför reser sig inte hela svenska folket upp i protest mot ett sådant här skitprogram, skit, skit, skitprogram!

P.S Nej, jag har lust att dra igång en motrörelse typ Släng idéen om att vara en trevlig, söt, tillmötesgående och behaglig kvinnovarelse. Bli Pippi nu! Klä dig fult och kul, säg vad du vill och vägra lägg huvudet på sned och le behagligt. Skrik istället, kasta obekväma skor och små skittrosor och eckliga rynkkrämer och ge fingret åt den som försöker få in dig i den trista barbiespiltan. MU!

onsdag 28 oktober 2009

oktober V

Kära höst



De flesta bävar när hösten och mörkret väller in, fukten, de döda löven och kylan som snart står som moln ur våra munnar. (Gud så vackert!).

Mina absoluta toppmånader brukar vara november och december. Jag vet inte vad det är men det finns en sådan kraft nu och det är nu jag brukar gå mot en kreativ klimax med mycket skapande. Hoppas på det även i år.

Så kära höst, tack för att du återigen kastar löv i håret på mig och ryter med din storm och hänger lampor i träden så jag kan se dig i mörkret. Tack för du skapar öde gator där jag kan lyssna efter något som bara berättas nu.

tisdag 27 oktober 2009

80-tal



Idag när jag letade efter en bild från en lekplats från 90-talet, hittade jag istället denna inscannade bild från 1986. Det är jag som står på hästens rygg, hästen heter Napoleon, är en korsning mellan Connemaraponny och svenskt halvblod (Bonaparte 566 - Curragh Colm, för den som kan häststammar).

Jag köpte honom som tvååring på avbetalning och red in och tränade upp honom själv. Han var ibland som en hund, kunde stanna och gå på endast min röst, utan tyglar eller något annat. Vi tävlade i hoppning upp till L:A. En dag skadades han i hagen och sedan blev det aldrig riktigt bra med hans hov igen. Det är många år sedan han dog och jag saknar honom fortfarande.

söndag 25 oktober 2009

Sol eller barn?



Skåneparken alldeles bakom Skrapan. Där låg förr en stor lekpark i fyra delar. Närmast det som då var det blåsiga Åsötorget, låg den mest spännande delen med en jättestor och rolig lekställning, där jag många gånger klättrat, sprungit och ålat med mina barn. (Letar just nu efter bilder i mitt analoga arkiv). Idag färdigställs tjusiga våningar för anseliga miljoner, med utsikt och balkonger ut mot det som tidigare var denna lekoas.

En dag så omgärdades oasen av stängsel, ombyggnad trodde vi alla och såg framför oss en nyrenoverad lekställning och en nylackad flugsvamp som barnen och ungdomarna kunde svinga sig runt i.

Men en dag så står de bara där, de makabra solstolarna mitt i en stor asfaltsplan utan något annat att titta på än en lång sträcka grus och busskuren där parken tar slut. Idag var det än mer bissart, i mörkret och regnet, när en liten kotte kom gående där med sina föräldrar. Jag började prata med dem om parkens historia.
- Jättetrevligt med solstolarna, de är så välanvända, sa den unga pappan.
Jag såg bort mot de blöta och övergivna stolarna i gruset under de starka strålkastarna.
- Men förr var här en jätterolig lekställning, svamp och en linbana med däck, försökte jag.
- Man kan leka med det här också, fortsatte pappan och såg bort mot sin son där han stod tveksam vid en av stolarna och provade att lägga ifrån sig sin vante i stolen.
- Men allvarligt, om du ställde den lille tvååringen framför en rad med solstolar och framför en kul lekställning med nät, torn, rutchkanor, flygande däck och svishande svampar, vad tror du den lille valt?
- I andra länder är det mycket dåligare för barn, svarade han.

Min teori: Är det inte så att lägenheterna som byggts bakom Skrapan blir mer värdefulla om det inte är barn som tjoar utanför de fina balkongerna? Jag menar annars hade man ju kunnat kombinera; lyft bort de gamla, nötta parksofforna vi mammor och pappor satt och vilade på när vi var i parken med barnen, och satt dit några solstolar runt om lekställningen. Då hade vi haft både sol och barn! Toppen, tycker jag!

Art



Denna regniga söndag var vi några i min familj som ställde upp som porträttmodeller åt några konstnärer söder om stan. Här en mycket fin målning av min son Fernando som konstnären Laszlo Trifunovics gjorde på 30 minuter.

Vattenpärlor

lördag 24 oktober 2009

Det är inte ok

För någon vecka sedan skrev jag om ett program om hemlösa där tittarna bland annat fick följa en 16 årig flicka, se var hon sov i trappuppgångar och även hälsa på hemma hos hennes familj med småsyskon hemma i sitt hus. Idag skriver Kattis Ahlström om att vi inte har rätt att strunta i barnens rättigheter.

" I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket. "

Läs

fredag 23 oktober 2009

Pupill





det finns inga hårda golv längre
att trampa fel på
Inga lösa gatstenar som faller ut och in och blottar
en akilleshäls tunna skinn
Det finns inga trasiga resor längre
med för mycket bagage på den nyckfullt hala hatthyllan

Nej
nu sitter en man i läsglasögon och vilar i kärlek en söndagkväll
gråter i ett jubel som hörs över hustaken
som får folkmassorna att släppa sina fyrkantiga ramar
när de trötta kommer hem från rökfria förortsköpcentra

Och
plötsligt börjar bråkiga, olyckliga barn att med ömma händer
klappa sina inte längre deprimerade marsvin
plötsligt gråter inte längre utbrända värstingmödrar i sitt trötta nattkaffe

Nej
inga rasande skolmåltidsbiträden som valt fel yrke,
hämnas genom att jaga biodynamiska fanatmödrar
i arkitektgalna skolkorridorer
Inga uppgivna busschaufförer spottar längre i växelväskan
när någon nybliven mor fastnar med sin Emmaljunga i bakdörren

Vi föräldrars redaktion får packa ihop
Slitz, Playboy och Amelia ta livet av sig på öppen gata
för nu tror ingen längre på ryggsim
eller flyt bara flyt
Nu dyker alla djupt från 10:an
och jublar när syrebubblorna sprider sig
runt deras nakna, upprörda ansikten

Nu
Går de långtidssjukskrivna inte längre med på att tvingas ut i arbete
De dolda vindrinkarna gömmer inte längre sina ledsna ansikten
under billiga polyestertäcken och låtsas att allt är ok

Nej
nu häller alkoholisterna ut sitt billiga vin i Riddarfjärden i skymningen
- och bäddar sina sängar för att bättre sent än aldrig börja ett nytt liv
Värstingmödrar ställer sina usla klockradios med lite mer hoppfulla fingrar
inför morgondagen
Försäkringskassan skickar sina steloperade mormödrar på Greklandssemester
istället för att knuffa dem utför glatta språngbrädor
Inga gruvarbetare med bortsprängda huvuden behöver längre svara på frågan
om vad arbetet betyder för dem på en skala 1-5
nu frågar man dem hur mycket de vill älska, bli älskade istället

För nu
har tiden stannat mot ett stort löfte om allt
slussarna öppnats om förr tilldämda drömmar:
en större kärlek
en större tillvaro

Nu vallfärdar människorna i sitt inre,
bryter upp dörrar de inte visste fanns, ställer fönster på vid gavel
Psykläkare börjar krama sina ledsna patienter
Kiosker börjar servera vid borden

En pupill har identifierats
En man har stigit in i ett vitt rum och jublat över hustaken
En kvinna fångats i ett dunkelblått skyddsnät av stannad tid

Allt har anlänt
Något försenad, men nu

Jane Morén
Lyssna på Pupill

Betty på IKEA

- Hej det är jag, ropade Betty i mitt öra när jag svarade i telefonen nere i mörkrummet.
- Ja, svarade jag samtidigt som jag rörde med tången i framkallningsvätskan. En bild av min mammas gamla hund trädde sakta fram på pappret.
- Jag är på IKEA.
- Jaha, sa jag och lyfte upp bilden och lät den glida ner i vattenbadet.
- Paketinslagningen du vet, det med bruna pappret och saxen i en kedja och jävla tejp som aldrig går att riva av.
- Snörena i lådor, svarade jag och vispade runt bilden på hunden i vattenbadet, lyfte upp den lät den droppa av lite innan jag lät den glida ner i stoppbadet.
- Snörena är slut.
- Kolla på andra sidan.
- Men de har skaffat så himla bra brunt papper, istället för pansarpappret , det här är som chiffong, fast papper, fattar ru?
- Ja, sa jag och rörde runt hundbilden i stoppbadet.

Det var tyst i luren ett tag, jag hörde Betty prassla med papper. Antagligen låg mobilen på nu medan hon packade. Jag passade på att ta upp bilden och lägga den i sista sköljen.

- Betty ropade jag efter ett tag, men inget svar. Kanske hade hon glömt bort mig. Men det bara prasslade vidare så jag lade på. Jag tog upp bilden ur vattenbadet och hängde upp den på torklinorna i taket och tände lampan. Kisade mot det starka ljuset.

Så ringde telefonen igen.
- Det är så ensamt här på något vis. Har varit det i flera år. Förr var det här man avslutade, alla stod här och emballerade sina grejer. Nu verkar folk bara gå mot parkeringen direkt från kassorna, sa Betty och jag hörde att hon hade börjat gå.
- Vad köpte du, frågade jag.
- En vitlökspress.
- Behövde du verkligen slå in den?
- Men den var fin, i rostfritt stål helt igenom.
- Jaha.
- Varför går alla direkt, varför är det så bråttom hela tiden, jämnt och ständigt denna brådska.
- Hmm, sa jag och började tänka på annat.
- Vänta, sa Betty. Efter ett tag kom hon tillbaka. Jag får gå hem, sa hon.
- Gå?
- Bussen är borta.
- Nej.
- Jo, allvarligt, en snubbe här står och säger att bussen kommit bort.
- Nej.
Jag hörde Betty börja skratta.
- Jag ville bara testa en manusidé på dig. Jag tänkte på det där med att skapa dramatik, något oväntat.
- Men det måste vara trovärdigt också.
- Märktes det, sa Betty.
- Lite.
- Hör du att jag går på en väg.
- Nej
- Nu ra?
- En cykel?
- Lyssna ra!
- Jag måste lägga på nu, det ringer på andra telefonen.
- Är du i studion?
- Ja, tar du bussen nu ra.
- Nej jag går här i tunneln alldeles ensam.
- Har du sprayen?
- Jag tar bussen, den kommer nu.
- Kom förbi sen.
- Vet du att det kommer en hummer till Stockholm i morgon?
- Jaha.
- Han ska uppträda.
- Vi få snacka sen, nu kommer de här ute också. Jag la på och sprang uppför källartrappen mot baksidan av huset mot bilen som just parkerat utanför.


Fastän jag arbetar helt digitalt, kan jag inte låta bli att ladda mina gamla kameror med film och gå ut och fota när jag är ledig. Helt manuellt, stå och ställa in tider, avstånd och allt och sedan otåligt vänta på att filmen framkallas. Det är så himla roligt. Jag vet aldrig exakt hur det blir.

I hjärtat på en hummer


Läser om ett konstprojekt som förbjudits i flera länder: en hummer som dödas och tillagas på scen. Ungefär som vilket matprogram som helst, eller? Nej, för i matprogrammen är alla djuren redan döda, de ligger i rader i frysdiskar och kylskåp och tas fram till stekpannan eller ungsformen när det är dags att kalasa.

Men den här performancehummern, han var livs levande (eller om det var en hon) och hade försetts med en liten mikrofon fasttejpad på bröstet. Ut i salongen dunkade hummerns hjärta på väg mot grytan. Det var olidligt för publiken, kallades tortyr och förbjöds.

Jag minns när jag för 27 år sedan slutade äta kött. Jag hade sett ett program om kor som kastats i containrar efter att ha dött under transporter till slakterier, benen som stack upp. Jag hade hört grisars skrik och läst om hönorna som hängdes upp och ner på band som sakta och ryckvis förde de närmare sin egen halshuggning. (Jag minns skräcken när man passerade slakthusområdet som liten).

Måste vi äta så mycket kött att vi måste ha dessa hemska fabriker och levnadsförhållanden? Kan inte kött, om det alls ska ätas, tas fram på ett småskaligt och mycket humant sätt?

Att gå tillbaka till en livsstil där man odlar och tar fram mycket av sin mat själv, lockar mig, trots att jag inte är intresserad av trädgårdsarbete (antagligen för att jag tycker det är meningslöst att slita med en plätt gräs eller ett stenparti prydnadskål (!) som inte ska ätas).

Läste nyligen om en rörelse som startats i England och en tjej som köpt en kolonilott med ambitionen att vara självförsörjande under delar av året. (Har inte hittat tidningen här hemma eller på nätet, tipsa mig gärna den som minns artikeln ganska nyligen i DN).

P.S Mannen med hummern kommer till Perfect Performance i helgen, men jag vet inte om han har en hummer med sig.

torsdag 22 oktober 2009

Besatt i Bryan

I dagarna tre har jag nu lyssnat på denna låt om och om igen, kanske 40 gånger om dagen. (Jag vet, jag har någon unik förmåga när det gäller att komma i trance av en och samma låt;-)). Både Bryan himself, och hans musik och dansteatern i bakgrunden ger mig rysningar av lycka! Så underbart estetiskt, och så den där cigaretten i handen, som accessoar. Klart bättre än en liten hårlös hund i en bag, tyvärr inte nyttig för hälsan. Men i alla fall. Njut! Åtminstone en gång. Please... (Av videon alltså, börja inte röka!)

tisdag 20 oktober 2009

måndag 19 oktober 2009

Status 2



För ett tag sedan skrev jag om min reaktion på en artikel om status som lokaltidningen skrivit, bland annat hade reportern rusat ut i stadsdelen här och intervjuat folk om vilka gator det var mest status att bo på! Idag har DN en recensionen av boken "Status" av Marie Söderqvist Tralau. I samma text recenseras även boken "Den eviga matchen om lyckan" av Johan Norberg.

Några ord ur recensionen: "det avgrundsdjupa föraktet för svaghet", "så förljugen", "strävan efter jämlikhet leder till folkmord menar Marie", "lyckan hos Norberg råkar alltid sammanfalla med kapitalism".

Läs själv recensionen med rubriken "Högerns lyckorecept" på DN.se

söndag 18 oktober 2009

I kolonien

Betty och jag hjälptes idag åt med att kratta löv på en koloniträdgård som tillhör hennes styvfarsa. Han ligger på sjukhus nu och Betty har hand om hans hund också, den gamla Airdaleterriern. Hon var också med, Rita, som hon heter. Betty är otrolig på att arbeta, som en häst, jag har ju lite problem med axlarna så jag sitter mest och ser på. Men det kändes ju inte bra när hon arbetade så hårt, så flera gånger reste jag mig från den gröna trädgårdsstolen med fårskinssfällen där hon placerat mig.
- Sitt kvar, det är bättre du lyssnar ordentligt istället, sa Betty.

Jag sörplade lite på ingefärstéet Betty kokat åt mig inne i den lilla gröna stugan. Såg på pendeltåget där det larvade sig långsamt förbi på bron. Rita sprang hit och dit och nosade och grävde och jag njöt av solen. Betty krattade så det yrde löv, hon skrattade ibland till och såg på mig, lyckligt. "Tänk va, jag har en trädgård nu".
- Passar dig, sa jag och satte mig längre bak i stolen med koppen mellan mina händer för att värma dem.
- Gör det, tycker du det? frågade Betty och stannade upp ett tag. Lade ifrån sig krattan och gick in i boden och kom ut med en spade.
- Ska du gräva nu? frågade jag.
- Ja, man ska väl gräva lite i en trädgård också, ska man inte, svarade hon och försökte få ner den rostiga spaden i jorden.
- Är inte det på våren man gräver och planterar?
- Lökar! sa Betty och släppte spaden och sprang in i boden igen. Kom snart ut igen tomhänt.
Jag reste mig ur stolen och gick efter hunden som nu hade gått inpå grannens tomt. Sedan gick jag mot Betty och såg en stund på medan hon försökte gräva igen.
- Vänta jag hjälper dig, sa jag när jag såg hon var nära att börja gråta. Hon gav mig spaden och jag körde den djupt i jorden.
- Du är stark.
- Mmmm
- Läste du i tidningen om de där två som förlorat sina jobb? En av de protesterade mot att personalen snackade skit om invandrare och sa dåliga saker till sina patienter, den andra förlorade jobbet när hon protesterade mot att en vårdtagare skrek hemska rasistiska saker till de i personalen som var färgade.
- Jag läste.
- Såg du bilden på de där läskiga politikerna?
- Nej.
- Vänta jag hämtar. Betty sprang iväg till sin väska och kom med en skrynklig tidning som hon sträckte fram.
Jag såg på de tre politikerna och blev rädd och sträckte tillbaka tidningen.
- Jag vill inte se mer, sa jag.
- Men du kan inte blunda.
- Jag vill blunda, jag orkar inte mer, jag har nog att få ihop till hyran.
- Men det är just nu vi måste hålla oss vakna.

Jag gick bort mot stolen och sjönk ner.
- Men vad kan jag göra?
- Blunda inte, se, var vaken, du får inte somna, du måste vara vaken för allt, det är krig nu.
- Krig?
- Nu är det allvar, fortsatte Betty, nu smyger det sig in, det är som trämask, snart rasar hela Folkhemmet och det går inte att bygga upp för allt är nedmonterat i smyg, inne i väggarna.

Jag blundade och märkte att hunden kommit och nu tryckte sin kalla nos emot min handflata. Jag tog lite om nosen men då smet hon undan.
- Vi får bara inte blunda nu! sa Betty och högg spaden djupt i gräsmattan framför sig.
Även om vi är rädda och trötta och inte vet vad vi ska göra måste vi kämpa nu! Hon torkade bort lite näsblod runt näsan. Jag såg att hon grät. Sedan började hon gräva, fastän hon knappt fick ner spaden i jorden.

oktober III

oktober II

oktober I

fredag 16 oktober 2009

Tensta


Gammal manuell kamera såg det här med sitt trasiga inre....


47



Jag tycker så mycket om
att du kommer upp bakom mig
ljudlös

skuggor av våra svettrinnande kroppar på de nerrasade väggarna
tapetflagor som seglar över oss
rosenknopp, fresia och mimosa

Nätterna är vidöppna ögon över nedskjutna landskap
hjärtan i utsträckta händer
bröstspeglar
hårbröst som rinner längs tak

sprängningarna bryter loss oss bit för bit
gråt, tvekan och kött

silhuetter
skuggor
kyssmärken på trösklarna
galla
ljudet av vinglas som faller ut över bordskanter
golv som ger efter
dörrar som slår och lyfter
som måsar

jag ber dig ofta gå naken
fram och tillbaka längs min sängkant

(Jane Morén 2009)

2

1

torsdag 15 oktober 2009

Underhållning av misär?

När jag nu ändå är igång så vill jag bara skriva några rader om ett program jag såg igår om Hemlösa. Jag tycker det var helt smaklöst och ytligt. Speciellt när reportern och en hemlös, mycket sliten kvinna låg i en hotellsäng och åt jordgubbar och drack champagne. Och när de sedan var ute på stan och provade "sängar" som var plåtrampar. Genomvidrigt! Jag ville gråta. Men det allra värst var det att se den 16-åriga hemslösa tjejen, vars familj där hemma i villan lagade mat tillsammans och hade det fullständigt normalt medan hon sov i trappuppgångar. Kanske är det just den här reaktionen som tv-teamet eftersträvar, men jag tycker det var ungefär som att vi var på zoo och skulle se ovanliga, utsatta, utstötta djur i samhällets utkant. Dessutom. Hur kan man som socialsekreterare sova gott om nätterna om man vet att det är en liten 16-årig tjej ute på gatorna. Gör nåt!

Enkelt liv

Senaste tiden har det skrivits en del om att återvända till ett enkelt liv. Jättebra och intressant men ändå så tydligt skrivet från ett perspektiv som glömmer att det finns många människor som inte ens har något hus, någon bil eller kapitalvaror att göra sig av med för att leva enklare. Att det finns otroligt många som inte kan arbeta mindre för att deras lön inte ens räcker idag, många som har flera arbeten för att få det att gå ihop.

För många räcker lönen bara precis till att betala hyran, enkel mat och lite kläder. Att få ihop fikapengar till tonåringar, nya gymnastikskor eller en mobil kan vara en stor utmaning.
Väldigt många människor lever redan oerhört snålt och miljövänligt, äger ingen bil, flyger aldrig och använder sina prylar tills de faller i bitar.

måndag 12 oktober 2009

11

nu är arbetaren återigen fatet
på vilket de välbeställda dukar upp sina läckerheter
ensamma bönerop från stäpplandskap mitt ibland oss
skaror av ensamstående mödrar
som hämtar barn på förskolor i skymningar
deras silhuetter mot kvällshimlarna
tunna, svullna, krokiga
utförsäkrade som föses ihop på Jobbtorgen
nu väntar de bara på auktionsutropen
extra billiga kroppar till förfogande annonserar socialtjänsten

i kyrkorna tänder man ljus för alla olyckliga
och fyller hela sakristian med billiga matkassar med bröd och tonfisk
på fredagarna kommer barnfamiljerna och ungdomar
sträcker sig efter kassarna utanför kyrkporten
en barmhärtig helg
Jesus delar sitt bröd 2009

det är så länge sedan
vanliga människor satt i pösiga soffor på 80-talet
och fick nåd

nu sitter gamla bartjejer i slitna paljettlinnen och äter smörgåsar med syltlök
lägger upp sina värkande fötter på gamla slitna kuddar,
deras döda mammors gamla kuddar

nätterna är så sorgliga
en mamma skjuter ensam en rullstol med sin gråhåriga son genom snömodden

varje tisdag tänder ett litet sällskap ljus för alla dem som Försäkringskassan mördat
och varje höst återvänder en mamma till platsen där hennes son föll ner från ett bygge och dog
där är en galleria nu
hon sitter i kafét och rör inte kaffet på bordet
stirrar bara ut i ett ingenting
känner på stenen i handen
från gropen där han låg under balken
hans blod

(Jane Morén 2009)

söndag 11 oktober 2009

Borta från jobbet för att gå ut med hunden

En riksdagsledamot tjänar 55 000 kr i månaden och har påsklov, sportlov, jullov och tre månaders semester. De har dessutom fri dator och telefon och blir de sjuka får de ersättning för alla dagar i en vecka.

Men frånvaron i Riksdagen vid voteringar är stor, ofta runt en femtedel. Så här säger en ledamot om varför när TV4 Kalla fakta frågar honom.

" En hund, du vet – vovvov – den måste få gå ut, därför la jag in en lite lösaktig ansökan om att få vara utkvittad för att jag skulle få vara hemma.

Så du var hemma på grund av hunden?
- Nej, jag fick den inte beviljad. Jag var på plats men blev utkvittad ändå för att så många sossar var borta".

Andra skäl till frånvaro var försening eller att de satt fast i trafiken, några hade personliga eller privata skäl som de inte ville specificera, andra var sjuka utan att ha begärt sjukledigt. några var på möten eller studiebesök som de enligt kvittningsreglerna borde ha flyttat till en annan tidpunkt och en hade glömt att det var votering och låg hemma i sängen.

Läs mer om Kalla faktas undersökning


Dödligt arbete

Två mekaniker har dödats vid explosionsolyckor i Jordbro och Karlstad när de arbetat med bildäck som tidigare sprutats med punkteringsspray. Spray man snabblagar ett däck med, ofta ute på en väg. Att sprayen finns i däcket är omöjligt att se och är en livsfara om däcket antänds av en gnista vid tex svetsarbete.

Två explosioner, två döda arbetare och protester från två förbund. Ändå kan vem som helst köpa sprayen på vilken mack som helst i Sverige. USA har återkallat miljontals flaskor.

lördag 10 oktober 2009

Sitt!

Vi möttes i sjukhusets cafeteria Betty och jag idag. Varför just där har jag faktiskt ingen aning om, det finns ju många trevligare ställen. Jag kunde inte låta bli att skratta till när jag såg Betty. Hon hade en galet stor hatt och solglasögon. När hon lyfte på huvudet försökte jag dölja skrattet genom att hosta till.
- Det var ett litet sparvkrax, sa Betty och sköt ner solglasögonen en bit och inspekterade mig. Bra du tog med fiolen, sa hon och nickade mot den gamla lådan jag bar på.
- Jag undrade vad du skulle ha den till, är det teatern, sa jag och sträckte över instrumentet.
Hon öppnade lådan och såg ner på den blanka, välvda fiolen.
- Här är stråken,men den är ganska sliten, se, sa jag och höll den så de vita tagelhår som lossnat sloknade ner mot bordet.
Betty stoppade tillbaka stråken och stängde lådan, Ska vi gå ra, sa hon och reste sig upp och gick ut ur cafeterian.

Jag följde efter henne ut genom glasdörrarna, det var verkligen en vacker dag, magiskt ljus med metallglans gled över trädstammarna när vi gick genom kyrkogården mot blåbetongshusen och hennes kompis Tant Gredelin.
När vi stod i hissen och gled 12 våningar upp stirrade vi på våra ansikten i den smutsiga spegeln.
- Den är från 1800-talet, sa Betty och drog med fingret över brättet på hatten.

När Betty ringer på öppnas dörren direkt av en gammal farbror som sitter på en pall i hallen. Det är fullt med folk i lägenheten.
- Ere fest eller ropar Betty?
Det hörs skratt och en kille kommer mot oss. Han sträcker händerna mot fiolen.
- Så jäkla schysst, är det din, säger han och försvinner in i vardagsrummet igen.
Vi följer efter. Han och några till ställer sig längst bort i rummet.
- Välkomna, säger han och sveper med armarna över rummet. Nu har vi hektisk tid framför oss. Vi ska erövra makten med poesin, säger han och tar upp fiolen mot axeln och börjar spela, sakta och skärande. En man i rullstol rullar fram mot honom och börjar läsa en dikt.
- Vet du, viskar plötsligt Betty i mitt öra.
- Nej, väser jag tillbaka.
- Vet du att de dragit in på sittringar för de kvinnor som spruckit under förlossningen.
- Va?
- Det är för dyrt, de där uppblåsbara plastringarna, så nu får de stå hela dagarna, eller ligga på magen om inte de mjölkstinna brösten är i vägen.
- Va? Jag vänder mig och ser på Betty, hon har tagit av solglasögonen nu.
Vi måste protestera.
- Vi möts i morgon klockan tio, utanför entrén, viskar Betty.
Sedan går hon fram mot poeterna och de lämnar plats åt henne. Hon börjar läsa."Ta dig i dalen!". Fiolen skriker och vi med!

onsdag 7 oktober 2009

12

sjuktransporterna vid huvudingången
som hamnens myller
röster och skrammel när fiskarna kommer in med morgonens fångst
här rullar man ut bårar med stötskadade gamla
vitnade knogar runt gula landstingsfiltar eller stål, stål, stål
blankt och fuktigt
och kalla händer, kroknade
klockan är 8 klockan är 9 klockan är 10 snart är den 12

blodutgjutelser
skabbigt huvud
en man i turban lastar en gammal tant ur färdtjänstbussen
hon ser sig omkring
röda höstlöv, vita knähundar och en
tandlös missbrukare som pratar med någon ingen ser

klockan är 8 klockan är 9 klockan är 10 snart är den 12

Sirius-Humanus
en tom bår
två trötta i färdtjänstens jackor
det blir inte italiensk deli till lunch
bara rotmos
en frysbulle

solen lyser mellanösternvitt över glasdörrarna
huvudentrén
bländande här på höjden
klockan är 8 klockan är 9 klockan är 10 snart är den 12

Jane Morén

tisdag 6 oktober 2009

Alkoholisten i lådan

Ja, så slår vi upp tidning nummer två. Det ligger en ung man i snygga, rena kläder och sneakers med kritvit rand i en sandlåda utanför socialen. Ren och snygg. Vad gör han där? Han sover där, berättar han.

Samhället är hårt, berättar han, men i gruset kan han kura ihop sig. Hela uppslaget berättar om denna trasiga 29-åring som älskar trädgårdsarbete. Va? Kanske du utbrister nu och skvätter lite kaffe eller vin över tangentbordet. Vad gör han i lådan?

Ja, den här välklädda 29-åringen som sedan han vräkts, för fem år sedan, levt på gator och sandlådor, berättar att han drabbas av delirium på nätterna, drömmer hemska mardrömmar. Men det verkar reportern snabba sig förbi.

Jag bor överallt och älskar alla, berättar han och hoppas han kan träffa en ödmjuk och självständig tjej att bo ihop med i en liten stuga.

En fin tjej, en liten söt stuga; misären kommer att klättra längs kaprifolen och sätta sig i den ödmjuka kvinnans knä och få henne totalt förtvivlad till slut. Snart är den unge mannen återigen ihopkurad i en sandlåda, skakande i missbruk. Där ligger han som ett barn och väntar på att någon ska se honom, låta honom vara det barn han aldrig fick vara, slippa ta ansvar och dricka sin hjärna och sitt liv i bitar.

Allt blir bara krångligare, säger han och menar att samhället blir allt svårare att leva i för en sådan som han. Vad han menar med han, såsom artikeln är skriven, kan man som läsare tro mer handlar om att han är en ovanlig figur.

Vad beror det på? Jag tror det beror på att skribenten charmats av honom och lurats att tro att alkoholproblemen inte är orsaken till misären. Alla som levt nära alkoholister känner igen resonemanget; de måste supa för att stå ut med sitt erbarmeliga liv, vare sig det erbarmeliga livet befinner sig i en kolonistuga med en liten söt, ödmjuk tjej eller i en kall sandlåda.

Det mest obegripliga med artikeln är att fotografen har sett till att han ligger snyggt och färgerna är snygga, kompositionen snygg, ljuset bra. Lite skrapmärken i pannan, men det ser ut som om de satts dit av en modestylist. (Varifrån kommer de rena kläderna och skorna?).

Reportern berättar om hur duktig han var i skolan, vagabonden som han kallar sig. Ingenting om varför trädgårdsmästaren från Järna plötsligt bor i en sandlåda, att alkoholmissbruk leder till misär. Ingenting om hur vidrigt delirium är, hur det visar sig, vilket sent stadium i gravt och långvarigt missbruk det tyder på. Inget om den oro jag läste att hjälparbetare bland hemlösa känner när det kommer unga till deras verksamhet; att de vill få bort de fort därifrån, att de märkt en tendens att de unga hittat en identitet i utanförskapet på gatorna, som hemlösa, i brist på annan tillhörighet.

Vagabond. Herregud! Det finns inget romantiskt med att en ung man förstör sitt liv, och är maktlös inför sitt alkoholmissbruk.

Se upp för nu kan vad som helst hända!

I lördagsförmiddags damp en av våra två lokaltidningarna ner i min brevlåda. Den som jag tycker allt mer blir någon form av nöjes-, njutnings- och shoppingbilaga för ett visst klientel som allt mer breder ut sig i stadsdelen här. Denna tidning har den senaste tiden väckt allt mer brutala känslor i mig. Vad använder de sitt utrymme till, brukar jag fundera över. Men nu senast fick jag verkligen en CHOCK! (Ja, jag måste använda stora bokstäver här!).

På första sidan har de en bild till puffen om en artikel om Status. (Tydligen är redaktionen mycket intresserad vad folk anser om status, var det är mest status att bo i stadsdelen, hur ett hem med hög status ser ut och så vidare, eftersom de springer ut på stan och frågar de boende i områdena som sedan presenteras med bild och åsikter inne i tidningen).

Ja, du hörde rätt, men det är inte slut här. Bildtexten under fotografiet på framsidan föreställande en mamma med barnvagn, berättar att den unga kvinnan är hemmafru vid Nytorget. HEMMAFRU???!!!

Jag fattar absolut ingenting! Vad är det som händer?

Jag säger bara, se upp, för nu kan vad som helst hända!

torsdag 1 oktober 2009

Barmhärtig tystnad?

Mycket intressant att läsa i DN i dag. Frukosten blev därför lite längre. Den här kolumnen av Lena Andersson om författares tystnad tyckte jag var intressant. Kolumnen

Utdrag:
" När författare möts på bokmässemiddagar talas det bara om banala saker. Vilket hotell man bor på, vilka framträdanden man gjort under dagen, att det är trångt i baren, det är som något ständigt undviks. Det tycks vara en kodex att aldrig diskutera en bok man läst av den man talar med. Eller är det så att ingen läst något av just en själv? Alternativt läst och funnit det undermåligt. Ja, så måste det vara. Det är förstås inte alls kodex, utan barmhärtighet".

Kommentarer någon?