onsdag 30 september 2009

Agent

Så satte jag mig upp i gryningen, hörde tidningsbudets skrapande kärra utanför porten. En agent, tänkte jag. Jag borde ha en agent. Jag hade en mentor en gång. Nu är han borttappad på en buss nånstans.

Jag har så många frågor, jag kommer från en plats där tidningar bar nyheter om matpriser, brott och erbjudanden om stövlar. Det är så mycket jag inte vet. Det är så mycket jag skriver i mina anteckningsböcker, i travar ligger de i mina lådor.

söndag 27 september 2009

Klassklyftan är här!



Vi satt och drack cider i parken idag. Betty och jag. En jätteflaska tjeckisk cider Betty vunnit i ett vad. Solen sken, äppelträden i kolonilotterna dignade av tunga, röda Katja. Vi såg på pendeltåget när det kröp som en larv över bron. En hare satt en bit ifrån, ovetande om oss.
-Skål för fin vänskap, sa jag och så slog vi ihop våra plastmuggar mot varandra och höjde dem i luften. Vi log mot varandra, Betty hade den roliga gröna jackan på sig och halsduken hon stickade när hon slutade röka. Vi satt tysta en stund och såg ännu ett pendeltåg krypköra över bron.
- Redan för tio år sedan berättade min mamma att nu hade hon sett den, sa Betty.
- Vilken då?
- Klassklyftan, den hade kommit tillbaka. Betty nickade allvarligt.
- Vart då? Jag sänkte mitt glas och såg på Betty.
- Bara en dag så där. Det var på Östermalm, nära Birger Jarlsgatan, mamma hade gått på utsidan av Humlegården. Så hade klassklyftan liksom svept förbi i en grå ulster. Eller var det kamel? Mamma hade stannat tvärt, hennes kappa hade flaxat upp. Fattar ru, skärp och allt, men det hjälpte inte. En kall vind hade blåst rakt in under mammas polyesterblus, rakt in i behån. Fatta?
- Nej?!
- Jo. Och mamma hade blivit alldeles kall. Ja inte bara av vinden under blusen, utan hela grejen, mamma hade liksom känt det förr, det var gamla vindar hon lämnat bakom sig. Hon hade varit på Mallorca och hade det bra på 60-talet, behövde bara arbeta halvtid, trots att hon var ensam med oss tre barn. Det var goda tider, man försökte göra att alla skulle ha det trivsamt och trevligt. Det skulle liksom inte vara så stora skillnader, alla skulle bo bra och ha saker att se fram emot, ett gott liv.
-Mmm
- Idag kryper fattigdomen närmare, så säger hon, där hon sitter på änkehuset i en mörk korridor.
- Gör hon, jag ser på Betty men hon har vänt ryggen emot mig för att peka ut vägen åt några turister som står med en karta i handen på gångväg nedanför oss.
- The castle is left, skriker hon åt kineserna och viftar med armen. De skrattar och vinkar och tackar och skrattar. Jag tar flaskan och fyller på min mugg. Betty fortsätter, nu vänd mot mig igen.
-Folk under pappkartonger, ja det har vi ju redan vant oss vid. Nu kommer fattigdomen upp i knät på de skilda mödrarna, slår undan benen på de handikappade. Nu skjuter man raketer alldeles bredvid de skotträdda psyksvaga, ställer de vid stup så de ska hoppa självmant.
- Men för helvete. Jag reser mig upp och börjar gå omkring. Betty fyller på sitt glas och halsar.
- Nu splittrar man folks vänskap, sätter medelklassen på fina bostadsrättsterasser och skickar ut underklassen i förorten. Alla de ensamstående mödrarna, de sjuka farbröderna och sjukpensionerade torgrädda, de enkla vaktmästarna, slitna vårdbiträdena som inte fått lån till lägenheterna i ombildningarna. Nu har de fått en stämpel i pannan. Nekad de fina erbjudandet. Nu lastas de på kommunala färdmedel ut till områden där ingen vill bo.
- Betty, för helvete!
- Självklart.
- Vad fan kan vi göra åt saken, då menar du?
- Blunda kanske vore en bra idé? Hon lägger sig på rygg i gräset och ser upp i skyn och är tyst ett bra tag innan hon sätter sig upp och fortsätter.
- Vet du, jag tror jag har fått spynog av medelklassen och de välbeställda, tyvärr, jag har försökt länge nu att vara överseende och förstående, men det går bara inte längre. De står mig här. Hon pekar mot halsen. Ända upp, fattar du?
Jag säger ingenting. Det är tyst igen. En gammal farbror kommer med sin lilla hund, han haltar.
- Vet du vad det värsta är?
- Nej.
Betty är tyst. Jag vänder mig mot henne och ser på henne, väntar på vad hon ska säga. Hon reser sig upp. Samlar ihop våra muggar, även min som jag har lite cider kvar i som hon häller ut i gräset. Hon går iväg mot en papperskorg, men den tjocka flaskan får inte plats så hon ställer den nedanför. Sedan kommer hon fram till mig, ser rakt på mig och säger:
Ingen lyssnar. Vad bryr man sig om en gammal tant blir kall i behån, va?

onsdag 23 september 2009

Augustilunch i Rom



Förra veckan såg jag en film som gjorde mig lycklig. Den handlar om en man i Rom som inte kan resa på semester för att han måste ta hand om sin mamma. Han har problem med ekonomin också, och hans fodringsägare pressar honom. Till slut bor det flera gamla mammor hos mannen. Han lagar mat och tar hand om dem och de börjar alla leva upp.

Lyckan när de dansar, de gamla damerna och han i köket. Jag tänker på min tid i hemtjänsten, alla dessa speciella stunder av lycka när de gamla blev lyckliga. Om det var god mat en promenad, en dans eller pratstund som gjorde att deras ögon glimmade till.

Bortom motorvägen




Att bli gammal
lämnad på ett berg
i en lägenhet där ensamheten trycker sig mot andetagen
vilja dansa
vara trött
så oändligt trött
se på röda skor
på ett gammalt golv
höra ljudet av en dansorkester bortom motorvägen
bortom allt är allt bortom

Illustration: Jane Morén

tisdag 22 september 2009

Gyllene snittet

Med tanke på Skrapans historia, som några av oss kanske minns, kom jag att tänka på de här raderna ur min gamla dikt från 1997 som rör sig just vid byggnadens fot....några rader ur Gyllene Snittet.....


en ledig reklamman
tar gyllene snittet över Åsötorgets arkitektritade blåshål
höstdunklet ligger som en aftershavedimma runt hans hals
den jag vill bita i

en man blixtrar till på ett öde torg
1 sekund
för att sedan tona ut
och uppslukas av de desperata 60-talsfasaderna

sugas in i den fuktiga betongen
bli en stjärna
ytterst
på den skrovliga ytan

måndag 14 september 2009

Argentum



jag hörde ryktas att du hade åldrats
du gick med böjd rygg även på kvällen
man sa du hade flyttat ditt bord på terassen
vänt dig från havet upp mot berget istället
det var inte likt dig

nån hade sett dig gå fram och tillbaka
på vägen nedanför vårt gamla hus
det med ormboet
du hade haft den cognacsfärgade rocken,

att du mindes!
(var det för min skull?)

det ryktas du slutat äta fisk men det måste vara fel,
du älskar att gå ner till hamnen och handla fisken du får inslagen i papper
du bär den ömt i famnen som ett barn
men de säger du åldrats
ryggen böjd och polisongerna silvergrå

det är vackert, du är alltid vacker

ibland har jag gått ner till min hamn,
sett bort mot din
det lilla pärlbandet av ljus från husen
stänker silver

mörkt hav mellan oss

en gång var vi samma landtunga, samma berg, samma flod
som slets itu

svart hav
det går inga färjor mellan oss längre
en gång var vi sammanflätade
som kaprifolen på muren

jag vet du rör dig därute i mörkret
bland hundarna
jag hör ljudet i gruset

en gång var vi samma landkropp
het och vacker

de säger du åldrats
silver i ditt hår
det är vackert, du är vacker

en gång var vi gränslösa
samma ande, samma kropp, samma vatten
nervtrådar
sammanflätade som
kaprifolen på din terrass

landtungan som var vi
hetast och vackrast

nu mörkt hav mot stelnade stränder
de säger du går med böjd rygg
har fått silverpolisonger

(Jane Morén 2009)

fredag 11 september 2009

U

Läste lite bland mina gamla diktutkast. Här är en några år gammal.

Upproparnas

Vad får jag
om jag blir en bra människa
slutar gråta innan Aktuellt börjar
sover tyst och anspråkslöst genomskinlig
ber om ingenting

Vad får jag
om jag välter den här löjliga papperskorgen
om jag spottar på sammeten i en guldsmedsaffär
där en tysk demonstratis ler med jacketkronor och tuppkamsfyllda läppar
och säger: Men du kan tappa ringen om den inte sitter jättehårt
tänk en kall vinterdag
när du hänger i ett stålräcke, då blir fingrarna smalare och ringen faller av

(Men herregud hur ofta kommer jag att hänga i ett stålräcke en kall vinterdag tillräckligt länge för att bli fingernaken och nakenmakeslös)

Vad får jag
om jag stoppar hundbajspåsen i socialkontorets brevlåda och hälsar från alla nertrampade amalgampatienter som sitter och neurodarrar i snickarbodar och friggebodar i övergivna landskapshåligheter
ser med kikare på TV:n i grannes garage i oelektrisk overall och skriver för hand till hjälpmedelscentralen om att hit ut är det för långt att vända tillbaka och går det månntro att beställa en upprättelse på vanligt papper

Vad får jag
om jag går på händerna rakt genom personalmatsalen iklädd ditt senaste sarkastiska ord
samtidigt som jag drar roliga historier för att hålla stämningen uppe
låtsas som om jag har det bra som jag har det i mitt ensamma Hemtexpåslakan
som ännu inte rentvättats från Argentinskt avlövningsmedel

Vad får jag?

Cox?



Gryningen faller på äpplet i fruktkorgen. Jag hämtar kameran, undrar om äpplet har ett vackert namn. Googlar äppelsorter och får veta att det finns 7500 äppelsorter registrerade(!).

Så, kära, vackra äpple, är ditt namn kanske Ingrid Marie, Jazz, Priscilla, Rambo, Queen, Fagerö, Cox Pomona eller helt enkelt bara Brunnsäpple.

torsdag 10 september 2009

Men hallå asså 2

- Asså va? Nu tvättar man underkläderna i simhallen!
- WC i bassängen också; typ?
- Så där, ba?
- Så hare allti vari, typ!
- Näe! Nu går smuts i badtofflor!

Något saknas liksom

crusade 1

här
lägg två fingrar på mitt bröst
ett korstecken
nåd
vi tänder ljus
och låter dem brinna i våra munnar
plockar sju förgätmigej vid ett stup
jag har dig, när du ler i havet som ett pärlband runt min hals
du finns alltid här
barfota på mitt bröst
utan namn
dina trasiga skor står vid korsets fot
pölar av bergsregn i sprickorna
lukten av blöt hund
ditt hår droppar över våra näsor

(Jane Morén 2009)

söndag 6 september 2009

Sonja



Alla som känner mig väl vet att min cykel heter Sonja. De vet också hur mycket hon betyder för oss, på ett magiskt vis. I min familj frågar man alltid efter Sonja om man undrar var jag har min cykel. Med gamla Sonja, en Crescent från 40-talet, som jag köpte begagnad på annons för 200 kr ute i Upplands Väsby 1986 (och cyklade hem därifrån, 4 mil), har jag många minnen. Hon är som vår arbetshäst.

Min dotter har också många minnen, speciellt av hur jag hämtat henne med Sonja vid ridskolan i Enskede, där hon några år när hon var 9-12 red varje vecka. Speciellt de gånger det var tjockt med snö, mörka vinterkvällar när hon fick sätta sig på fårskinnet på pakethållaren för att skjutsas hem av mig, medan de andra barnen satte sig i sina föräldrars bilar. Hur hon fick kasta sig på i farten ibland för annars skulle vi tappa balansen. Vad vi skrattade många gånger. Vi hade så roligt, när vi vinglade hem på Sonja. Det var kallt, det var vackert, det var något bara vi hade. Jag fick slita hårt och ofta fick hon hoppa av i uppförsbackarna.

Men känslan när vi sedan susade utför Skanstullsbron, bara hon och jag, och såg alla vackra ljus som speglades i vattnet under oss. Det var underbart.

(P.S Sonja är döpt efter poeten Sonja Åkesson. D.S).

Ingemansland



Sakta, sakta gick vi vägen genom stora kyrkogården i går. Min gamla mamma och jag. Vi hade köpt några vackra höstastrar i cyklamen och purpur och hade lyktan med oss. Vi skulle tända ett ljus för att fira en födelsedag som inträffade för 19 år sedan. Bredvid gravstenen har enen vuxit upp och blivit nära två meter hög. När jag planterade den för nästan 19 år sedan, var den 30 cm hög.

Mamma gick långsamt, så långsamt. Det var stilla härute, tidiga som vi var, ensamma mellan träden, bara hon och jag. Vi stannade ganska länge. Gjorde fint, satt och tänkte, var tysta tillsammans. Drack kaffe och åt smörgås på en bänk i morgonsolen. När bilarna började svänga in och lite jäktade par hoppa ut för att snabbt kolla sina gravar, då började vi gå den långa vägen tillbaka till bussen.


Ingemansland

Sakta vandrar jag genom detta ingemansland
passerar stenar, resta monument av liv som var
vad finns här inte av livsöden
varje namn ett levt liv

Vilka vårdar dessa historier
vilka minns ännu dem bakom namnen
var är alla dessa döda nu?
Finns de någon annanstans
än i kransbärarnas och ljuständarnas hjärta?

Jag vandrar stilla
jag är en av dessa ljuständare
med endast minnen kvar av det som var
jag har fått tillträde till en annan värld
en egen tyst plats av det som var
det som blev

aldrig förr har jag haft en egen bit av moder jord
en egen kvadratmeter
där jag tänder ett ljus och lägger blommor
en egen bit gräs att sköta om

under resliga björkar står jag
och ser på det som blev

I en dunge av förhoppningar
I en dunge av det som blev

(Jane Morén 1991)

fredag 4 september 2009

M



Igår ringde Marcus Birro till mig. Han ringde fel och jag blev så paff att jag blev alldeles stum. Jag hade velat ropa: Marcus! Ja sen vet jag inte vad jag hade sagt. Men vi kanske kunde varit tysta ett tag, tillsammans i luren bara. Eller gått till en bar och druckit oss fnittrigt fulla, ja för länge sedan alltså, när det var en annan tid.

Idag kunde vi ha gått till kyrkogården tillsammans. Då kunde jag ha bjudit dig på ostsmörgås och varm choklad när vi satt därute på en fuktig bänk och tänkte på våra döda barn. Ja, sen kunde vi gått hem och skrivit böcker; jag har skrivit en med stor möda, ibland känns det kristallklart att det är det jag är ämnad till att vara: författare, men ofta känner jag att jag ligger efter, missat starten, omstarten också, att jag fått fel spår, tokig häst, vinglig sulky och fel väder.

Kan vi bli fulla tillsammans du och jag? Eller ännu hellre: Ta två ostsmörgåsar, ta allt jag har. Vi behöver inte säga nåt härute på kyrkogården. Det räcker att vi är här, tillsammans och tänker på de döda barnen.

Det regnar. Det är väldigt vackert. I morgon är en annan dag.

tisdag 1 september 2009

V



En tidig morgon i Venedig.

L

Precis slagit ihop Landet utanför av Marcus Birro och strykit längs omslaget samtidigt som berättelsen tonat ut. Senast jag läste en sådan bok var Lo Kauppis Bergsprängarens dotter. De där böckerna där jag går efteråt och undrar: när ska han eller hon höra av sig igen. Alltså när ska jag få höra hur det gick sen. När jag saknar personerna i boken.

K

Betty 28

Betty har legat sjuk i flera dagar och när Betty är sjuk ringer hon då och då, inte för något särskilt, bara för att hon känner sig sjuk. Hon låter så ynklig på rösten och på kvällarna har jag pratat lite längre med henne för att kompensera att jag nästan ryter åt henne på dagarna för att hon stör mig. Det roligaste är när hon börjar bli frisk, det kommer alltid som en överraskning.
- Du måste höra här, så brukar alltid avslutningen på hennes tre sjukdagar börja.
- Jaaaa, svarar jag och rättar till kudden bakom ryggen för att bereda mig på en stunds lyssnande.
- Jag ringer upp, jag kom på något, säger hon och slänger på luren. Då vet man att hon är igång igen.