lördag 29 augusti 2009

Fågel

Jag började denna blogg för att skriva mer koncentrerat; Har jag en publik skärper jag mig. Ibland lägger jag ut ett litet utkast till något, ibland bara testar jag poesi. Här en av de senaste utkasten.

Fågel

När det är helg åker vi till kyrkogårdarna
rader av bilar passerar på vägen vi går på
de andra är på väg ut mot sommarstugor och släktingar

våra släktingar
är utspridda längs kyrkogårdens snirkliga grusvägar

bänkarna är spruckna ibland fuktiga
vi lägger tidningar, äter och pratar med de döda
är det sol kvittrar fåglarna

sedan går vi hem igen
mamma passar på att tvätta
jag skriver lite dikter i min blå skrivbok
och ritar något djur bredvid
en fågel

Bra kan bli bättre

En tanke jag fått medan jag funderat, denna lediga lördag är att vi borde värdera sjukvården, skolmedicinen ännu högre och ge den mycket mer resurser. Hälsa är grundläggande för en bra livskvalité. Vi borde också ta in allt som kan ge människor bättre hälsa, lindring, omtanke och inte stänga dörrarna så mot alla alternativ, samarbeta mera, som man gör utomlands.

fredag 28 augusti 2009

Alternativ



Igår såg min tonåriga son på Debatt och jag vek tvätt i bakgrunden och lyssnade med ett halvt öra. Men det halva örat hörde en journalist som slogs mot alternativmedicinen. Hon berättade att hon gått till en läkare, alltså en skolmedicinare, och han hade friskförklarat henne. Därefter gick hon till flera alternativmedicinare som hittade både det ena och det andra. Nu var hon arg för hon var säker på de bluffat, hon var säker på att hon var frisk.

Hon har säkerligen aldrig varit säker på det motsatta: att något är fel trots att läkaren säger att det inte syns något, med blotta ögat eller i provsvaret. Haltat ut från besöksrummet och undrat: Men om jag är frisk varför haltar jag då, varför värker ryggen?

Uppenbarligen finns ett stort glapp där människor lider när skolmedicinen inte kan hjälpa dem. Och uppenbarligen har alternativvården bot och lindring att erbjuda.

Läs gärna lite lyckade alternativa behandlingar. Intervjuer jag gjort med patienter som blivit behandlade av kinesiologen Sabine Rosén, som också är aktuell med en Massagesaga i samarbete med illustratören Jeanette Milde.

Till alternativmedicinens fördel: De ser, de lyssnar, kan de inte direkt bota gör de ändå allt för att trösta, och bry sig om även sådana problem som inte är uppenbara för blotta ögat eller syns i provresultatet. Från vårdcentralen kan man bli gående lika ensam och värkande som innan, för det "finns ju inget fel de kan se".

Idag hade jag mycket att skriva om. På bloggen trettiotusendagar skriver jag om en otroligt bra kolumn som jag läste i går i Kommunalarbetaren. Läs den du med.

torsdag 27 augusti 2009

Min lott

Kom att tänka på en dikt jag skrev för länge sedan. Ett plötsligt nedslag på 80-talet då jag några år arbetade extra på Systembolaget i Tensta. Chefen jag hade var en mycket ovanlig chef: omtänksam, galet rolig och reko. Allt i en och samma person.

Min lott


den där vilsamma fredagseftermiddagen på Systemet
butikschefen spelade fiol som Näcken bland tombackarna
tills hans näsa glänste röd som Marinellan

Vi sprang som välklädda bicepsmaskiner mellan hyllraderna
på jakt efter spansk och grekisk tröstvälling
utanför knäcktes persiska och ryska lårbenshalsar i den nordiskt
gnistklara lervällingen

is och dis
rus och snus

och 14-åringars lögnhalsar ännu ej avskurna av lekkamraterna på
ungdomsdagiset
timmarna i fredagsloppet...

Vid stängningsdags hade chefens fiol tappats bort bland den nyinkomna
whiskyn
Inte alla kassor stämde
En liten gubbe var kvarglömd av hemtjänsten vid tomglasmaskinen
Vid min kassa låg en kvarglömd lösögonfrans

Betty 27

Betty ringde mig från bussen på väg hem en stund senare.
- Det åskar, jag måste lägga på skrek hon och så sa det klick.
Jag såg ut. Det var helt vindstilla och höst här.

Jag såg på dikten som satt på kylskåpet som Betty skrivit med magneterna jag fick när jag fyllde jämnt:
"Ta dig i Dalen! "
Jag började skratta. Sedan gick jag där och sopade golvet med min gamla sneda sopskyffel. Varför är aldrig skyffeln rak förresten? Alltid detta mellanrum som gör att det man sopat ihop blir kvar på golvet. Är det aldrig någon som klagar? Går de precis som jag bara här hemma och svär?
"Nice, handsome, asshole", som Betty brukar säga.
Jag fattar aldrig riktigt vad hon menar, men hon säger det på sådant sätt att jag blir upprymd.

Betty 26: Skittidning

- Jag har kommit på att jag har hangs-up. Betty ligger i min soffa och biter på naglarna.
- Jaha, svarar jag där jag halvligger i en fåtölj.
- Ja du vet min fixering vid klass, jag vet det är ett problem, Betty reser sig upp och råkar slå tån i soffbordet.
- Ojdå säger jag.
- Jag menar alltså att jag inte har någon hyfs alls att hålla käften om skillnaden. Ständigt denna jävla skillnad som ligger som en krater emellan oss.
- Krater?

Det blir tyst ett tag.
- Glöm vad jag sa. Det är soligt idag och plaskdammen är nyfylld, säger hon och lutar sig ner mot bordet.
- Va?
- Jag menar bara att medelklassen verkar lida av en satans leda boksida upp och ner. De vrider sina händer i leda.
- Nej nu fattar jag ingenting, säger jag.
- Men herregud se dig omkring. Här öppna lokaltidningen eller vad det nu är. Hon rycker åt sig en av de gratistidningar som dimper ner i brevlådan. Den här tidningen tipsar vecka ut och in medelklassen om vad den ska hitta på för kul för att inte bli utled på livet.
- Gör de? säger jag och rycker åt mig tidningen.
- De säger det inte rakt ut, pucko, säger Betty och rycker tillbaks tidningen.
- Nehe.
-Har du någonsin behövt tala om för en underklass vad de ska hitta på för kul, de är glada bara de får fika vid vid sitt köksbord lite längre för de är så jävla trötta. Det är vad pengarna räcker till.
- Köksbord?
- Men snälla försök inse skillnaden. För arbetsklassen är livet en kamp, medan medelklassen vandrar runt i sina salonger och väntar på något ska hända som de kan sysselsätta sig med.
- Vad ska de göra då?
- Sluta och diktera livet i tidningarna och därute som om vi alla ville veta vad vi ska göra. Jag vill inte läsa denna tidning längre, den handlar inte om mig. Det är som om jag var svart och det enda som fanns var en tidning gjord av och för vita. Nu är Betty nästan gråtfärdig och slänger tidningen ifrån sig.
- Men du vänta nu, försöker jag.
- Vadå vänta, det är så här det ser ut, men jag är så dum att jag snackar om det. Snackar om allt det där som bara är till för dem med tid och pengar.
- Jag förstår inte riktigt.
- Klart du förstår men du vill leva i ett illusion. Betty böjer sig ner och tar upp tidningen hon slängt nyss. OK, vi läser den här trevliga tidningen nu och låtsas att vi tycker det är intressant att få veta om ännu fler restauranger vi inte har råd att äta på, hur kul det är att höra testpatrullens rapningar över den utsökta födan.
- Men du behöver ju inte läsa.
- Jag vill läsa, men här finns inget att läsa, för helvete. Jag vill inte ha en sådan här skittidning i min brevlåda. Jag vill läsa om viktiga saker, om hur samhället ser ut och hur vi ska förbättra det, för alla. Fatta!

onsdag 26 augusti 2009

Reportage á 1981



Ni har inte hört mycket från mig här på ett tag. Orsaken: I flera veckor har jag varje ledig stund scannat in gamla fotografier jag tog på min oförglömliga vistelse i Cornwall 1981. 147 bilder. Jag hade en Konicakamera jag köpt begagnad för min första lön, som jag tog de mesta bilderna med. För fotografering från hästryggen hade jag även mammas Kodak Instamatic.

(Jag fattar inte hur jag kunde fånga så mycket av ögonblicken och tillvaron där. På den tiden hade jag inte en tanke på att göra ett reportage. Jag är uppväxt i en värld där man servar andra och inte har en tanke på andra yrken än de närmast till hands, där man är de osynliga händer som tvättar, viker, bär, stryker, skottar, lagar mat, skjutsar eller för anteckningar åt andra viktigare personer).

På sätt och vis utförde jag min service fast med kamera och ord (en 120 sidor lång resedagbok dessutom) för mina tänkta läsare, som bara fanns i min fantasi. Jag hade gått nio år i skolan och älskade lukten av nytryckta böcker och raspet som uppstod när jag förde min vässade gula blyertspenna i snirklar eller häftiga ryck över pappret, men var mer fascinerad av ljusspel i fönster och bilder i böcker än teoretisk kunskap.

En stor del av min skoltid gick dessutom åt till att undvika att få stryk av så kallade "kompisar" och att rita teckningar i alla marginaler medan jag drömde mig bort till ett annat liv.

Nåväl, jag är väldigt, väldigt glad att jag dokumenterade min tid på Bodmin Moor. Vill du se bilderna? Följ länken:

lördag 22 augusti 2009

Blå läppar



..nu är vädret ingen här begriper
ifred kan vi njuta vattnet rinnande längs våra ansikten
vi skrattar och hoppar i våra färgglada stövlar i de stora vattenpussarna

i kysshaven utanför allas köksfönster
kompisarna trycker näsorna mot fönstren och längtar ut
men bara jag och min syrra får hoppa som vildar
till slut är stövlarna sina egna hav
vi skrattar med blå läppar

fredag 14 augusti 2009

Treworra


För någon månad sedan lyckades mina vänner övertala mig att gå med i Facebook. Jag var mycket tveksam först men det har visat sig vara som att öppna en dörr till gamla minnen.

För 28 år sedan sparade jag ihop pengar i 8 månader genom att arbeta heltid på bland annat ett lager (där jag bara stod ut i 1 månad innan jag gick till chefen och sa att tyvärr, jag kan inte gå i de här lagergångarna och leta efter artikelnummer till arbetsskjortor och arbetsbyxor. Jag minns han blev mycket besviken på mig. "Här har jag satsat på dig" tror jag han sa där bakom skrivbordet. Jag kände mig usel såklart. Men jag kunde bara inte, jag höll på att förgås, bli galen, bli ett djur i bur som bara såg himlen svagt genom ett par smala fönster i den djupa källaren där jag arbetade).

Nåväl, jag hade ett mål med mina jobb. Jag skulle resa till England, till hedarna, till dimman och hästarna.

I natt så hittade jag dagboken från den tiden. Hela natten läste och läste jag. Det var helt otroligt. En resa med upplevelser jag aldrig glömmer. Ett utsnitt på engelska " It was a magic evening. When we cantered up on a hill the mist and dark closed on the wild ponies. Theri silhuettes stood out on the sky. It was a strange feeling. We cantered and cantered mile after mile and the feeling was quite strange, the moore and mist, together. We rode in a line. We couldn´t see any oft the way we rode, just only sat on your horse and fell his movement and trust him to find the right way and put his feets right. It was like the time had stopped, you where a part of everything".

Genom Facebook hittade jag så en grupp för alla dem som någon gång på 60-70 och 80-talet varit just där. På Treworra. Det är nästan overkligt att återigen få uppleva en av de tider som gett starkast intryck på mitt liv.

Bilden ovan föreställer mig simmande med min häst Candy på Bodmin Moore september 1981. Mer bilder (147 st) Här:

Gulnat



Det finns en speciell känsla med att öppna en lite torr och gulnad bok. Den behöver inte vara speciellt gammal, de två jag hittade nere i vår tvättstuga i somras var tryckta i slutet på 70- och 80-talet och utgivna av "En bok för alla". (Vi har en bokhylla där sedan länge där folk ställer ner gamla böcker de inte vill ha).

Den första jag började på var Teresa och männen av Harry Ahlberg. Jag läste den långsamt, den var välskriven och det var så roligt att följa den 8-åriga grabben Bob i hans liv med sin ensamstående mamma på Söder i Stockholm på 1920-talet. Sommaren tillbringade de hos släktingar på Gotland bland många original där det alltid hände något, ofta dramatiskt och oväntat.

Nu har jag precis påbörjat den andra, Arbetet och döden av Lars-Åke Augustsson och den är också så otroligt välskriven, med ett språk som verkligen ger bild och substans åt berättelsen. Vilken tur jag hade att någon hade tröttnat på sina gamla gulnade pocketböcker, så att jag fick möta dessa bra författare som jag tidigare inte kände till.

tisdag 11 augusti 2009

Elvis!

Försök sitta stilla till det här. Hade jag varit där, hade jag antagligen sprattlande burits ut av biffiga vakter.

söndag 9 augusti 2009

En enda liten människa

Tidigt i gryningen. Dagens DN.

Dawit Isaak till slutstation. Till ett fängelse ingen lämnat levande. Plötsligt är jag klarvaken. Jag fryser, jag blir förbannad, jag blir ledsen. I samma tidning en debattartikel om psykvården. En broder är död. Den kvarvarande brodern beskriver vårdapparaten utifrån en anhörigs och en patients synvinkel. Fängelse. Tvång. Ingen nåd. Ingen kärlek, Ingen värme. Sterila rum och kalla händer och ögon. Han kom inte därifrån med livet i behåll.

Dawit igen:"Varför bryr ni svenska medier om en enda liten människa" säger en intervjuad regeringsvänlig som talade på den omtalade festen som Stockholm stad bidragit med pengar till.

Ja, varför bryr vi oss om en enda liten människa. Kanske för att alla är just en enda liten människa.

fredag 7 augusti 2009

Mycket

Så mycket har hänt senaste tiden att jag liksom inte vet var man ska börja. På min skrivare ligger en nyss levererad gammal gulnad tidning. Det är liksom sinnebilden för att de senaste veckorna varit som en historisk resa tillbaka till flera olika tider. Minnena har varit så obegripligt klara och starka.

Jag kommer snart med en rapport i flera delar.

tisdag 4 augusti 2009

I kamp med Besten

Vad ska man ta sig till med alla utkast man skrivit? Nej, ibland känns det som ens papperslappar snart behöver ett sånt där hus Farbror Anka har för sina pengar. Är jag dålig på att organisera? Jag vet inte. Idéer har jag aldrig lidit brist på, jag har så mycket idéer att jag ibland känner mig överväldigad.

En gång gick jag i bildterapi under ett år. Jag målade så det stänkte och tyckte det var obegripligt och lite trist att en del satt och fnulade länge och inte använde mer än ett papper varje gång. Jag fattade inte hur de klarade av att göra så lite. Själv vispade jag runt både papper och färg så det stod som en sky om mig. Färdiga målningar föll ner mot golvet i en lång rad. Min terapeut var i början lyrisk: vilken kreativitet! Efter ett halvår hade hon däremot genomskådat något: jag var antagligen rädd för att arbeta och genom att kasta mig över "besten arbete" hanterade jag min rädsla.

Så hon bestämde sig för att prova en ny metod på mig. Jag fick en chock när hon sa: "Idag kära Jane får du bara använda ett papper".
"Ett papper, är du galen vad ska jag göra när jag målat det fullt?" tänkte jag. Jag brukade göra av med upp till 10 stora ark varje gång. Men jag gjorde som hon sa, tog det enda arket och satte mig i ett hörn.
"Skapa långsamt", sa hon.
Jag rös av ordet långsamt och började genast må illa, handen började skaka okontrollerat. Jag fick yrsel och kände mig spyfärdig och tyckte hela rummet gungade. Mina medkamrater satt och ritade små krumelurer i ultrarapid och bara åsynen av det och mitt eget nedtvingade tempo fick mig att tappa balansen; jag kände det som jag skulle falla under bordet. Det var en helvetisk timme när jag jag genomströmmades av så mycket känslor att jag var helt slut efteråt. Vad det blev för målning minns jag inte, men jag minns min terapeuts rosiga ansikte. Hon hade gjort en alldeles ny upptäckt med mig.

Betty 25: del 2

Resume: Följande har hänt: I en uteservering under kulörta lyktor i en park. Luften är mild, det är augusti och Betty står i en bar under bar himmel med bara ben. En man kommer upp och ställer sig bredvid henne. Ser på henne uppifrån och ner.
- Borde det inte vara rakat, säger han och pekar på Bettys smalben.
- Borde man förvänta sig rakat, svarar hon.
- Om du är kvinna så, säger mannen.
- Borde man förvänta sig att jag är kvinna, svarar Betty och går samtidigt iväg bort mot andra sidan av baren. Mannen följer efter men tappar bort henne när hon girar in mellan buskarna. Strax därpå: Han faller handlöst över en nästan dold trappa i gruset.
- Borde man inte förvänta sig käpp, hörs Betty mumla inifrån bersån.
- Borde jag ha käpp, fräser mannen i gruset.
- Om du är full, svarar Betty.
- Är jag full? ryter mannen.

måndag 3 augusti 2009

Betty: 25: ?

Följande rapporterades från en uteservering under kulörta lyktor i en park. Luften är mild, det är augusti, sammet och Betty står i en bar under bar himmel och ser på en artist hon tycker mycket om. Står där och sjunger med och gungar lite över trädäcket. En man kommer upp och ställer sig bredvid henne. Ser på henne uppifrån och ner.
- Borde det inte vara rakat, säger han och pekar på Bettys smalben.
- Borde man förvänta sig rakat, svarar hon.
- Om du är kvinna så, säger mannen.
- Borde man förvänta sig att jag är kvinna, svarar Betty.

Älska!



Det finns många saker jag inte begriper mig på. Många saker som får mig att utbrista: men varför, så meningslöst, obegripligt etc. Men det finns en sak som får mig att känna så nästan mer än något annat: Det är hatbrott mot homosexuella. Hur kan man bli förbannad (läs skiträdd) på någon som bara vill få älska eller åtrå och leva/eller vara tillsammans med någon som också vill detsamma. Något så meningslöst och sorgligt. Som nu i helgen när tre unga sköts till döds.

Sluta vill jag skrika, sluta nu för helvete! Gå hem och skaffa er ett intresse, eller kanske främst av allt: börja älska någon. Av valfritt kön såklart. Älska någon eller något! Det är det enda som betyder något!

Illustration: Jane Morén