måndag 29 juni 2009

Vackert väder



På väggen mitt emot platsen där jag dricker mitt kaffe i mina pauser i mitt skrivande hänger denna bild jag tog i Venedig för några år sedan. Varje dag ser jag på kvinnan som går under paraplyet vid de norra delarna av staden och jag minns regnet och hur vi sprang där min vän och jag, helt besatta av alla bilder vi såg och hoppades kunna fånga med våra analoga kameror. Hur jag knappt fattade att det var sant att kvinnan kom gående där med sitt paraply, precis i rätt ögonblick, med rätt fond och ingen som störde bilden.

Min vän och jag, lika galna i kamerans möjligheter att stanna ögonblick, vandrade runt 8 timmar, minst, varje dag i nästan en vecka. Inte förrän vi nästan föll ihop satte vi oss på någon servering, beställde in pizza eller pasta eller fisk och vitt vin. Sedan gav vi oss av igen. Vi vandrade i magiska nätter, dimmiga mornar och regniga eftermiddagar. En gång var jag ett steg bakåt från att hamna i en av de mest trafikerade kanalerna. Jag skulle fotografera en gränd och backade och backade och......för att få bästa utsnittet. Ett rop av min vän som tagit ögat från sökaren för att rulla tillbaka filmen och plötsligt såg mig, räddade mig den gången.

Varje dag tänker jag på den här resan som är ett av mina absolut finaste minnen. Hade jag gjort resan med någon som inte var besatt av fotograferande hade jag aldrig kunnat släppa lös galenskapen som kreativt arbete kräver, utan bett om ursäkt typ: jag är snart klar. Det hade heller inte varit möjligt att dela den febriga besattheten, som nu när vi inte ens behövde prata, vi bara kastade en blick på varandra så förstod vi: Stämningen i den här gränden bara måste förevigas, eller det där fönstret fångas på något sätt, på våra filmer.

Vackert väder för oss var definitivt inte stekande sol. Vackert var något helt annat och djupare, det tänker jag på idag, speciellt, efter att ha tillbringat några stekande timmar utomhus vid en sjö i går. Vackert väder är många väder för mig. Duggregn till exempel.

Foto: Jane Morén

onsdag 17 juni 2009

Stig gråter



Det var först när han steg innanför dörren, lotsad av färdtjänstchauffören från sjukhuset som han kände det kalla utefter ryggraden. Det var lukten, den tomma lukten. Avsaknaden av levande människa.
Han vet inte hur många dagar han gick runt i de tre rummen och letade efter Viola, innan han förstod att hon var borta. Först trodde han att hon var ute, men så mindes han att hon aldrig gick ut för hon hade ont i benet. Sedan trodde han hon blivit sjuk och ringde runt till alla sjukhus och frågade efter henne. Han försökte också få tag i hennes släkt men de la på luren varje gång han kom fram.
Smygande bet sig sanningen in i hans hud som en blodigel. Viola hade gått ifrån honom, flyttat, övergett honom.
– Inte ens en lapp skrev hon till mig, ingenting. Stig gråter. I trettioåtta år var vi gifta och så är hon bara borta när jag kommer hem.
– Hade hon träffat en annan? frågar jag plötsligt utan att tänka mig för. Mina ord ger Stig en fruktansvärt smärta, hans ansikte förvrids i plågor, och jag byter genast samtalsämne.
– Vad har du fått för medicin Stig? jag lyfter några medicinburkar och låtsas läsa på etiketterna.
– Du kommer väl på eftermiddagen också, säger Stig plötsligt. Och dricker kaffe och äter kanelbullar med mig klockan tre?
Jag nickar.
- Vi ska sitta där inne då, säger Stig och pekar mot vardagsrummet och reser sig. Jag följer efter och ser ett stort glasbord omgärdat av mjuka, breda soffor. Vackra bordslampor, blommor, både äkta och oäkta i arrangemang. Mattan är mjuk att gå på.
– Du glömmer väl inte att köpa kanelbullar, säger han när jag tar av mig skoskydden i hallen för att gå.

Ur Kaneltimmen av Jane Morén, Migra förlag

måndag 15 juni 2009

Betty 20: Hör du mig?



- Det är av tvivlarna man kan få veta sanningen. Det är bara tvivlarna som är vidöppet öppna för att saker kan vara på ett annat sätt.

Betty sitter och skriver på min pappas gamla skrivmaskin nere i min studio. Jag går på ovanvåningen och vattnar blommorna. Hon ropar ut varje ny mening samtidigt som hon skriver in den. Hon arbetar febrilt, tangenterna liksom stampas ner mot valsen och pappret med vattentryck, det lite gulnade som vi hittade i pappas gamla portfölj.

- Jag har tänkt på en sak: är vi inte onödigt upptagna med att hela tiden referara andras åsikter?Tuggar om, paketerar om, byter outfit på, och skriver om vad vi anser om den företeelsen. Bläääääää!

Jag hör hur Betty sparkar med foten mot papperskorgen under skrivbordet.

- Hör du mig, skriker Betty.
- Mmmm, svarar jag.

- Varför är det så lätt att känna att man inte fattar någonting när något fenomen ska analyseras? Är det Medvetet för att hålla det inom en liten utvald klick? Det kanske är omedvetet, lika omedvetet som jag inte tror att caféer är för mig, dyra skor för mig och riktiga, viktiga jobb heller för mig? Bakgårdarna är min arena. Det överblivna och oattraktiva. Faaaaan!

Det tystnar nerifrån studion, Bettys ihärdiga knattrande på maskinen. Jag vattnar, utan att märka det utanför, det rinner på golvet.

- Hör du mig, ropar Betty.
- Jag hör!

Betty fortsätter.

-Kan det bero på att jag aldrig såg till en dagstidning när jag var liten? Mamma prenumererade, det klagade hennes nya snubbe på, högarna med tidningar som hon sa hon inte kunde slänga förrän hon hade hunnit läsa dem. Hon hann aldrig läsa dem!!! Fatta! Så mycket annat hade hon att göra! Jag såg dem aldrig, var var de? I finskåpet?

-Hör du mig?
- Ja!

-Är det därför jag inte fattar vad som är så intressant? Vad är intressant? Vad fan är intressant? Vem har bestämt vad som är mera intressant och vad man borde intressera sig för? Va?! Va?!

-Hör du mig?
-Jag hör.

-Jag tycker om att se på fåglar, och snö och natthimmel. Jag är intresserad av livet och döden, när de finns tillsammans. Jag är inte intresserad av analys, jag vill höra berättelserna. Bara berättelserna, runt lägerelden. Jag vill bara lyssna. Berätta nåt!

Det blir alldeles tyst.

- Hör du mig?

söndag 14 juni 2009

Ett land




gården där jag bor är totalt övergiven på natten
i gryningen kommer de hemlösa och letar i soptunnorna
det lyser i de olyckligas fönster

skräcken finns i kuverten
beskeden
avslagna överklagorna

kistor bärs på knastriga grusgångar
stenarna är röda

beskeden i breven
pulsarna spränger kärlen
självmorden
olyckshändelserna när de jagade
trampar snett
bryter nacken
hamnar under en buss

immunförsvaren faller i bitar
till slut faller de som djur för kulor
släpas iväg
rullas bort på vagnar
lastas i skåp
körs över grusgångar
eldas upp
som fallna löv

beskeden i breven
svenska medborgare tappar sina tänder
beskeden i breven
spränger i bitar

ett land

Jane Morén 2009

lördag 13 juni 2009

1972



Äntligen har hon återigen Medelhavet runt midjan. Dyker i vågorna och vi följer efter, ner i havet, upp mot solglitterytan. Som delfiner.

Morgonbussen mot oändligheten vid Faliraki. Skratt, rop och eviga stopp medan lokalbefolkningen lever sitt liv i och utanför bussen. Brisen sveper genom fönstren. Vi springer sista biten. Sanden är djup, vi snubblar, havet ropar, mammas blommiga klänning flaxar och slår som ett litet segel.

Sand, sand, benvit och hav, hav, turkos och solen bränner sanden glödgande under våra fotsulor.

Undersidan av ett vitt parasoll. Ryggen på solstolsuthyraren. Tidiga morgnar går han före mamma mot havet med solstolar under armen. Rufsar oss i håret när han ställt upp dem och ler mot mamma. Vi står kvar som hundar och väntar på mer. Kärlek.

Vi ligger i smala solstolar, sololjan är tjock och kladdig.
Himlen blå. Mammas badmössa är en självlysande Dahlia.

Mamma Nivea och sand. Dånet av moderjorden som kommer nära när vi dyker under vattenytan.

Äntligen Medelhavet runt midjan. Mamma dyker i vågorna. Badmössan över de dyrköpta permanentlockarna, dess kronblad rör sig som vattenväxter böljar när hon simmar under vattnet.

Vi följer efter, ner i havet, upp mot solen. Ner i havet och upp mot solglitterytan. Som delfiner. Efter henne ut i friheten.


Uppe hos solen igen, bländande vitt och ett hett ensamt bord på en nästan öde strand. En flaxande vit duk. Servitören som dallrande närmar sig i hettan genom brännsanden med en bricka i händerna. Han skymmer solen.

Mamma skrattar, saltvattnet torkar som kristaller i våra mörka hår.
Vi äter omeletter som rinner ut över tallrikarna och skivor av tomater stora som meloner. Det rinner om våra munnar.

Blanka som fiskdjur skakar vi havet ur våra hårmanar när kvällen kommer. Badmössor sköljs i flaskvatten Våra baddräkter är av tung, tjock polyester, med kantband.

Bussen till staden skakar i skymningen.

Lerröd kyckling. Skuggiga dukar där kvällshavet väser. Cikadorna sjunger serenader. Upponervända julgransträd och marmorvita grekiska katter. Svarta silhuetter där de sitter runt oss som publik på en grekisk amfida och väntar på sin vickning.

Vi går genom gamla stan under blomsirledraperade balkonger. Oräkneliga långbenta katter sitter blickstilla som porslinsfigurer längs de ensamma gatorna mamma alltid lyckas finna. Gröna ögon ser på henne: Mona-Lisa med sina döttrar. Hon som stigit ut ur en tid och in i en annan med samma leende som då. Gåtfullt.

Jane Morén

torsdag 11 juni 2009

Någon av oss



det regnade hela natten
i gryningen stapplade du upp
hostan
den låg mellan oss på nätterna och rosslade
svett
jag brukade hålla din hand
ibland låg jag med munnen mot din fuktiga rygg

jag kunde höra hur det sprack
det vi drömt om
det bara låg där en dag
som någon trampat sönder det med flit
någon av oss grät
det regnade hela natten

is på lyktstolparna i gryningen
den dagen du var borta
avtrycket av din kropp i sängen

den natten började det snöa
det var vackert
mina händer knöt sig hårt runt ingenting
ögonen sprack
näsblod
det snöade hela natten

Jane Morén 2009

onsdag 10 juni 2009

Moll

min cykelreparatör är sorgsen av sig
på morgnarna syns det mest
när han böjer sig över kedjorna
när det regnar

han har nog med balansen
klumpen i halsen som trycker på
ögon som inte flackar bara vilar
som en hunds tunga

varje morgon öppnar han sin garagedörr
aldrig någon radio på
bara han och ljudet av verktygen
cyklar i långa rader som väntar
arbete i moll

när klockan slår sex försöker han stänga
men oftast blir han kvar
sent
böjer sig över kedjorna

Jane Morén 2009

tisdag 9 juni 2009

Röd



jag blir en röd svala
i din vita Amazon

jag sitter på taket
jag sitter på din axel
jag sitter i ditt hår
mina ögon är grå

rosa är solnedgången över Söder
asfalten är vit

du har en ring med en grå ametist
och långa ben i mörka Lee

rutorna spricker
det blåser i våra hår
det är en gul natt
himlen är så blå

jag blir en röd svala i din vita amazon

Jane Morén 2009

måndag 8 juni 2009

Dejá vu



Återigen uppslängd på en strand
ett Dejá vu
ett handslag
en uppriven handflata

jag ser på ett bord
mitt bord
det står här
folk kan dö

bordet har en duk
nån har kommit till mig på nätterna
i 18 månader
någon har gett örfilar
på mage i en tältsäng

drivor av tidningar i snygga rader
blanka magasin om vackra hem
ombonade gillestugor
slå tån i ett nyanlagt stenparti
armkrok, köra skottkärror

vad ska man med en trädgårdsgång till?
jag känner inte igen insidan av mig

handfat utomhus
kaprifoler och en kompost
emaljskål för tvålen
tjockgrått
dämpad fågelsång
ett handslag till
örfil
uppriven handflata
klibblod
en byrå

varifrån kommer alla möblerna?
en spark mellan skulderbladen
ett knivvass ord glider in mellan bröstbenet når sitt mål
jag känner inte igen mig
köttet delar sig

Jane Morén 2009

onsdag 3 juni 2009

Skuggorna



Det är så ensamt i förorten
gamla uttjänta bussar går här

Skuggorna är som piskrapp
man väntar och väntar

ljudet av fotsteg, en hiss, portslag
bara bussar, en och annan sopbil
ett pistolskott, ett skrik, en TV-serie

persiennerna

solen går ner på ett annat sätt här
vackrare
som en ökens skönhet

avlägsna brus från en motorväg
vidder

Det är så ensamt här
skuggorna i förorten är som piskrapp
röda, som solen som går ner bakom bensinmacken