söndag 31 maj 2009

Betty 18: Bleckholmen



Klockan 9 i morse stod vi på kajen i Nynäshamn med varsin sjömanssäck. Betty, jag och hennes kusin Inge. Vi skulle mönstra på en 100-årig tvåriggare på sista dagsetappen mot Bleckholmen. Klockan 9 var det redan 20 grader varmt men vinden var obefintlig så vi fick gå för motor första biten. Eftersom vi tillhörde besättningen på 12 man var det en del som måste göras, segel skulle firas, halas, spännas och slackas och däcksgolvet översköljas av vatten varannan timme. Vi lät hinkar dyka huvudstupa i det skummande vattnet vid båtens skrov och firade sedan upp dem med rep.
- Vilken tråd, ska jag dra i, envisades Betty med att fråga, var gång hon stod bakåtlutad och försökte lista ut vilket rep som hörde till vilket segel högt däruppe, i den mast vårat arbetslag ansvarade för.
Varje gång skrattade en av sjömännen så hela hans kraftiga överkropp skakade.
- Tråden, hahaha, det heter tampen, gurglade han fram.

Framemot lunch steg sånger upp nerifrån kajutan. Det var den gotländske kocken som lagade vegetarisk sjömansbiff, som vi sedan åt ute på däck akterut, i skuggan bakom storseglet. Kaptenen var från Göteborg. Den ordinarie kaptenen var stockholmare och satt i rullstol på kajen och vinkade när vi svängde upp mot Bleckholmen vid femtiden. Han hade halkat på däck, slagit en vurpa och nu satt han där och skrattade med åtta spikar som stack ut ur gipset över smalbenet.
- Vi förtöjer väl i rullstolen? ropade besättningen när de styrde upp den stora båten mot kajen och kaptenen i rullstolen skrattade så han nästan körde över kajkanten.

Det hettade i ansiktet efter solgasset och havsglittret när vi sedan strosade den gamla grusvägen mot Djurgårdsstaden. Då kommer Snoken och hunden Tubbe i sin gamla Volvo med tjutande däck i kurvan mot träbron. Han hade väl bråttom ut på jobb. Vi vinkade och han kastade ut en röd ros. Oturligt nog föll den ner mellan plankorna i bron och drev i väg mot dockstationen, oåtkomlig. Samtidigt skrek de som föll i Fritt fall på Gröna Lund, vi såg deras ben sprattla när de rusade neråt.

fredag 29 maj 2009

Betty 17: Överdos


- Nej, kolla här! Kolla blicken!
Betty stod och gapade framför en av bilderna nere i källaren.
Jag satt helt utmattad framför "Weruscha".
- Nej nu orkar jag inte mer bra bilder, jag har fått en överdos, svarade jag.

När vi kom ut i det gassande solskenet med varsin Cappuchinokopp för att sätta oss en stund i gräset kändes det underbart.
-Ah, en ledig dag, utbrast vi med en mun.

- Vet du, började Betty.
- Nej, svarade jag som vanligt.
- Jo, precis när jag skulle gå och möta dig, vid Slussen, du vet.
- Mmm
- Då skulle jag hämta ut pengar.
- Aha
- Då frågade snubben vad jag skulle ha pengarna till, typ 400 kr asså. Och jag sa att jag skulle ha en ledig dag, det var länge sedan, sa jag , bara, liksom, och kände mig glad.
- Mmmm
- Vet du vad han svarade då?
- Nej.
- Det finns de som skulle vara glada om de inte hade en ledig dag.

Vi var tysta ett tag, drack kaffet och tittade på en trut som hackade på ett äppelskrutt någon slängt. Sedan gick vi och tränade boxning.

måndag 25 maj 2009

Stup

Hela Medborgarplatsen var ett dansgolv
nunnor, svarta flor och kistor
och en kyrkoport som slitit sig lös
och seglade mot Långholmen
de yttre
mer nakna delarna
klippskrevorna

polisbilen stod beredd i Tanto
de över 25 var så få att de nickade mot varann
flera såg när en tant försökte rädda sina stuprännor mot kolonivandalerna
men innan poliserna kom dundrande i trätrapporna
hade de kastat alla hennes blomkrukor mot bergväggarna
skärvorna regnade i majnatten
schäfern skällde
tanten grät

vid Odenplan
lyste kaklet gult
jag gick långsamt mot Döbelnsgatan
vidare upp mot Johannes

Jane Morén 2009

Betty 16: Yes

Betty ringde i morse och sa att hon blivit kvar i Helsingborg, det hade tagit mycket längre tid än hon trott. Kunde jag möta henne på stationen i kväll?
- Du vet, jag vet inte vad det är, men det är så speciellt när du står där och väntar när jag glider in med tåget. Det känns som du är min pappa.
-Din pappa?!
-Jag vet det låter sjukt.
- Något, svarade jag.
- Men du kommer då?
- Ok, svarade jag innan jag hann tänka efter.

Varför, varför,varför tittar jag inte i almanackan innan jag svarar ja, tänkte jag direkt jag hörde klicket i luren.

På vägen dit skymtade jag min fd, håret var tunnare, annars var han väl sig lik. Dessa långa ben, tänkte jag och såg att han hade satt sporrar på cowboystövlarna. Det bådade inte gott, men jag gjorde automatiskt korstecknet och sedan sprang jag vidare.

När jag stod på spår 17 och väntade kom ett sms från Betty.
Har du läst Mare Kandre?
Jag svarade inte, ibland blir jag bara stum.
Jag tog istället upp en penna ur min väska, skrev med röd tusch på min handrygg: Yes.
Samtidigt rullade tåget mörklagt in på stationen.

tisdag 5 maj 2009

Blod



asfalten var blå
gatlyktorna facklor i våra händer

hur många gånger
med min mun
med din mun
med min penna
med din penna

varje gång var en rysning av lycka
sssk
ssssk
dig dig dig

ska vi dö
det går bra nu

till slut haltade vi båda
när vi tog i varandra kom det blod
kyssarna var bett

vi slog ner varandra i asfalten
såg inte namnen bredvid varandra längre

gatlyktorna
våra ansikten var utanför dess ljuskägla
dimman
vi kom ifrån varandra
stumma gick vi åt fel håll

när vi tänkte på varandra kom det blod

(Jane Morén 2009)