torsdag 26 februari 2009

11: Betty och Gustav Vasa



Så kom äntligen vintern, snön hängde tung på grenarna och det blev djupa spår av mina stövlar när jag traskade ut till brevlådan vid vägskälet på morgonen. Jag väntade ett vykort från Betty. Vi hade skilts åt på Uppsala central i lördags; hon skulle med tåget till Tierp och en gammal moster som behövde hjälp och jag skulle hem igen till studion och lasta av. Hade jag sedan tid skulle jag komma efter. Men det blev aldrig någon tid över och jag hade inte hört något från Betty ännu.

Jag kom fram till brevlådan samtidigt som brevbäraren. Han lyfte en hand och hejade på mig medan han fyllde våra lådor med post. Jag stod kvar vid lådan och läste vykortet som äntligen kommit. Brevbäraren åkte iväg till nästa ställe och solen lyste varmt.

Så jävla roligt här! Jag åker på vanliga skidor, lånade Tyras. De har vanlig bindning med resår och är i trä.

Vet du att jag blev stannad kanske sju gånger den eftermiddagen jag var ute. Folk blev helt lyriska över att se någon med gamla skidor. Inte visste jag att det berörde folk så mycket. Jag blev ju alldeles lycklig när jag tog fram skidorna och stavarna ur Tyras förråd, men det är ju jag, du vet.

Jag åkte hela eftermiddagen. Jag fick ha mosters pjäxor. Fatta hur stora, de är storlek 42. Jag tar med mig skidorna tillbaka till stan. Nu ska jag åka varje gång det är snö, bara ta skidorna på bussen till Tyresö eller Nacka. Visst får man väl ta skidor på bussen? Du måste följa med, försök få tag på ett par gamla skidor för att åka rakt fram.


Åka rakt fram? Ja, det är typiskt Bettyspråk. Alla skidor åker väl rakt fram, men jag vet hon menar att de åker bara rakt fram, inte nerför alltså. Jag gick in på Blocket men ingenstans fanns det några gamla skidor med vanliga bindningar. Var är mina gamla blå barnskidor förresten?

Kram till dig gamla snögumma, skrev hon och så hade hon ritat en skidåkare längst ner.
Under hade hon skrivit ett P.S: Vet du hur långt Gustav Vasa åkte skidor och vilken väg han tog?

onsdag 25 februari 2009

10: Betty åker tåg



Vilken vecka vi har haft. När Betty så äntligen återvände hem efter sin tid i Venedig hade hon inget att göra. I ett svagt ögonblick erbjöd jag henne då att följa med mig som min assistent på ett veckojobb jag fått i Uppsala. Jag hade glömt att Betty aldrig finns där man förväntar sig att hon ska vara.

Men det gjorde inte så mycket, hennes lyriska utläggningar om vad hon varit med om, eller vad vi upplevde tillsammans gjorde allt mycket mer levande. Man har liksom aldrig någonsin tråkigt eller trist med Betty.

Som den där dagen hon kom springande precis när jag jobbade som hårdast, slet upp dörren och skrämde min modell och nästan välte ett blixtstativ och berättade att hon sett en gammal biograf med gamla bioaffishskåp och att de spelade Grodan Boll där. Skulle vi gå i eftermiddag, det var matiné, skulle hon köpa biljetter?

Samtidigt som hon andfått frågade försökte hon rätta till paraplyet som nu hängde på sniskan. Jag blev full i skratt för jag såg att hon inte visste alls hur det skulle sitta, och ändå har hon varit med mig så många gånger.

Men finast hade vi ändå när vi reste upp med tåget förra veckan. Det var förseningar så vi hoppade på tåget till Östersund och Åre som också stannar till i Uppsala. Det var inte mycket folk alls och konduktören var på strålande humör, sjöng på dalmål med ett stänk ångermanländska och Betty börjde gråta samtidigt som hon skrattade.

- Jag gråter för att det här är Sverige. Tåget är fanimej Sverige. Är man svensk blir man lycklig av ljudet av tågskenor. Och om någon sjunger på Ångermanländska då måste man gråta, så vackert och vemodigt är det, sa hon och såg på mig med stora ögon.
Jag nickade och vände mig sedan så att jag kunde se ut över landskapet som vi passerade.
- Odensala kanske är Sverige, sa Betty och pekade på en skylt jag såklart aldrig hann se innan vi var långt ifrån den.
- Nej förresten, Sverige ligger djupare, fortsatte Betty och sedan somnade hon mot min axel. Vaggad av tåget.

- Kanske svarade jag.

måndag 16 februari 2009

9: Betty No



Idag hämtade jag Betty på Arlanda. Det var iskallt ute. Betty grät. Snöt sig ideligen i en näsduk och sjönk ihop i bilstolen tills hon inte såg ut att vara mer än tio år gammal.

- Förlåt att jag gråter hela tiden, att jag inte kan vara glad, snörvlade hon
- Det gör ingenting, det är bra, gråt, här får du mera papper, jag lutade mig bort mot handsfacket och lyckades få fram lite, samtidigt som jag höll mig kvar på motorvägen.

Satt så ett tag. Vägbelysningens ljusspel i bilen. Åkrar, åkrar en traktor, och sedan radhusområden, till slut höghus.

När vi nått fram till Ulriksdal började jag få det hela klart för mig, alltså varför Betty var så ledsen.
- Det värsta är när man inte får något svar, du vet tystnaden. När alla vet utom jag, när man känner att någon lagt ut fällor som man aningslöst trampar i. Det gör så jävla ont. Hon tryckte hårt knogarna mot bröstet.
Allt är så subtilt. Det det som är meningen. En attack är alltid mycket mer verkningsfull om offret inte direkt kan peka på angreppet och ta avstånd ifrån handlingen och illvilligheten. Jag tänkte på raderna jag läst om och om igen. De sa allt.

Betty satt vid sidan av mig och såg ut över landskapet vi passerade. Jag såg på henne i smyg. Det är som bara uppenbarelsen av hennes ansikte lockar till sig avundsjuka och illvilliga förgörare, tänkte jag. Hennes ögon, det naiva och den barnsliga förväntan som hon bär.

Varför är du inte mer cynisk och uppgiven, tråkig och trist? Fattar du inte att det retar gallfeber på alla som inte har något av det du har, tänkte jag, men sa såklart inte. Men jag tror Betty själv hade börjat förstå.

- Det känns som om jag bara behöver komma in någonstans och vara entusiastisk så brakar det samman. Allra värst är det om jag sedan vägrar vara till lags och lyda de som vill bestämma hur allt ska gå till. Jag vill göra på mitt sätt, precis som de, men de är män och jag kvinna. Ska det vara så här år 2009? sa Betty.

Jag kunde inte svara för jag var tvungen att koncentrera mig på att hålla rätt fil och fundera ut vilken väg som det skulle vara minst bilköer i. Jag slog på tutan när en bil med en man försökte tränga sig förbi . Sen tryckte jag så hårt på gasen att däcken tjöt och bilen hoppade fram.

onsdag 11 februari 2009

8: Betty i foajén



Vi pratade länge i telefonen idag. Betty satt i en foajé på ett mycket gammalt palatsliknande hotell och väntade på någon. Jag minns inte vem, men jag tror det var någon hon skulle intervjua. Eller så var det kanske bara någon hon hittade på. Jag hörde i alla fall ljuden runt henne, mest italienskan, rytmen i språket.

Jag satt också ute, faktiskt nästan på ett hotell, men det var ett vandrarhem. Vi skulle göra en tagning i skärgården. Solen sken och det var lite snö här och där. Jag hade hela utrustningen runt bena där jag precis lastat av allt innanför entrén så länge.

- Jag är så trött, sa Betty.
- Mmm, svarade jag, jag orkade liksom inte komma på något bättre. Jag lutade mig bakåt och lät huvudet få lite stöd. Jag lyssnade på italienskan i bakgrunden.
- Ett år, sa jag till mig själv, ett år ska jag bo här. Jag ska gå genom alla den här stadens årstider, fortsatte Betty.
- Nu? frågade jag.

Jag hörde hur Betty sa något på italienska och hur hon tackade.

- Jag tror jag saknar M för mycket här, sa hon.
- Men M var ju aldrig där.

Vi var tysta ett tag. Jag hörde hur Betty andades i luren.

- Är du ofta på torget?
- Varje dag, svarade Betty. Var är du förresten, jag hörde aldrig vad du sa.
- Jag sa inget, men jag är på Dalarö.

Jag såg på receptionisten på vandrarhemmet.

- Bara jag tänker på ordet service får jag ryckningar, hörde jag Betty, säga i luren.
- Jag vet. Service...vad betyder det egentligen?
- Ett ord som själ, det förstår man. Och kärlek. När något görs med hjärtat, när någon vill en väl och mår bra om man mår bra. Service känns så futtigt.
- Jag tror det är ordet. Folk har missbrukat ordet. Kärlek kan också bli ett missbrukat ord.
- Det är ett missbrukat ord bland de som missbrukar kärlek. Då betyder det ingenting, är bara något man säger, för att vinna något. Jag är så trött. Jag måste sluta nu. Jag ska lägga mig och sova nu och se ut genom mina blå palatsfönster, sa Betty.
- Har du palatsfönster?
- Jag ser ett palats utanför, ett gammalt. Vet du det är oftast mörkt där. Ingen är där.
- Det kanske spökar.
- Kanske, men jag tror den som bor där är trött. Jag är också trött.
- Gonatt då. Du. Fastän det bara är lunchtid just nu.
- Gonatt Du också, ikväll sen.