tisdag 27 januari 2009

7: Betty i Venedig



Efter en olidlig tystnad kom idag ett vykort med posten. Venedig. Det är där hon är Betty. Där hon varit de senaste sex veckorna.

Hon skriver: "Tillbaka i min moders hjärta går jag återigen barfota i de svartblå gränderna på nätterna. Känner Venedigs pulsslag under mina fotsulor igen. Återseendet var helt omstörtande. Vi föll i famnen på varandra."

Jag såg på bilden hon skickat och läste det hon skrivit med slängig handstil.
" Jag bor i kvarteren där de bofasta gömmer sig för turisterna. Jag kan se mot ut mot Lido om jag står på min lilla balkong och lutar mig lite fram".

Jag tyckte mig höra hennes kluckande skratt och visste att hon var lycklig igen.

"Jag är hemma här. Men ännu har jag inte åkt gondol. Kommer jag någonsin att göra det?"

Jag satt ett tag och funderade. Nej, Betty kommer säkert inte åka gondol, hon kommer själv att låna en gondol och styra ut i kanalerna själv. Kanske med en gondoljär sittande i fören, utifall att: hon faller i eller tappar åran.

"Minns du jag var nära trilla i förra gången jag var här? Det hände nästan igen. Jag var så fascinerad av en bild jag såg att jag återigen bara backade. I sista stund tog en gammal venetiansk tant tag i mig och hon pratade länge och upprört till mig på italienska. Och vet du: jag förstod en hel del, jag har börjat vänja mig vid språket nu. Jag älskar det. Och jag älskar att sitta här och skriva med öppet fönster. Här i norr blåser det ofta".

Ciao skrev hon i slutet och hon hade tryckt en puss med läppstift i nedre hörnet.
" Jag vet inte hur länge jag stannar" stod det längst ner.
Jag tryckte kortet emot mitt bröst och stod länge och bara kände efter.