torsdag 4 december 2008

6: Betty Barbie No!



-Vet du hur många fruar, flickvänner och sambos som halkar runt och frågar sina män om allt och inget? Betty tog den stora chokladmuggen och satte den mot munnen och drack sedan ur den på stående fot där vi stod i slasket på Långholmen.

Vi hade planerat att ta en promenad. Som vanligt ville Betty ha picnic. Den här gången hade hon med sig stora röda julkoppar från Indiska hon hällde den varma chokladen i. Hon hade med sig två ståltermosar.
-Vill du ha mer? sa hon sedan, chokladen droppade om hennes haka, hon log stort. Det finns en hel termos till, sa hon.
Sedan sträckte hon ut armarna som för att omfamna naturen.
-Wow, kolla vad vackert det är, så fantastiskt, utropade hon.

Jag skrattade, det kändes varmt i magen, trots jag bara druckit några klunkar.
-Ta mer vetja, fortsatte hon och fyllde på min mugg som jag inte ens hade druckit ur till hälften.
-Vet du, fortsatte hon, de senaste dagarna har jag sett klippdockor i många hem.
- Klippdockor? Jag såg frågande på Betty
- Du vet inte hur det ser ut där ute längre. Du anar inte hur många fruar och flickvänner och sambos som rusar runt i nätterna och halkar omkring i Barbietofflor för att fråga män vad 2+2 är.
- Nej, sa jag.
- Jo, de vet att det är enda chansen att få lugnt.
- Va?
- Anar han den minsta konkurrens om kompetensen, sista potatisen är satt om de slutar vara bimbovåp, även om de är svarthåriga.
- Va?
-Jo, de rusar fram i bostadsrätter, småhus och campingvagnar med negligéerna flaxande på vingliga Barbietofflor.
Jag började skratta åt Bettys utläggning. Såg de där Barbietoffelkvinnorna halka runt i husvagnar över hela Sverige.

- Fan de borde kasta tofflorna på snubbarna, ropade Betty plötsligt.
Jag började skratta högt, koppen med choklad skakade och det skvätte lite choklad på min halsduk. Jag fick plötsligt hosta.
- De borde hiva ut dem genom fönstren, fortfarande med cigarrerna i mungipan och korvsmörgåsarna i händerna. Bara ut med de bara.
Nu började även Betty skratta.
- Ut över fönsterkarmen, ett smidigt kast bara. Hon svingade armen högt över huvudet. Jag hostade och frustade och det kändes som jag skulle kvävas av choklad och skratt.
- Sedan spotta på golvet och bränna negligén över öppen eld.
- Spritköket, kläckte jag ur mig och sedan skrattade vi så vi skrek.
- Ut bara. Jävla patron adjöss, sa Betty med hela kroppen och svängde med armarna som hon hivade ut något tungt.
Och så slängde hon iväg den indiska julkoppen. Den landade mjukt i fjolårsgräset. Vi stod en stund och såg på den.

- Fan det är sorgligt också sa hon plötsligt. Om jag rökte skulle jag tända en cigarett nu och trösta mig, men jag får ta en banan istället sa hon och öppnade ryggsäcken.
Vi satte oss där på berget på Bettys friluftsunderlag för att inte få blåskatarr och såg på deprimerade måsar som kurade på den stängda herrgårdens tak.
- Jag är så glad att jag har dig, sa Betty.
- Tack, var det enda jag fick ur mig.

Sedan ringde mobilen och en taxi körde upp på gruset för att hämta oss, vi hade bråttom.

måndag 1 december 2008

5: SMS från Betty



Nyss när jag kom hem från ett biobesök och satte på mobilen kom det ett sms från Betty. Jag läste det precis när jag stängt av motorn på bilen utanför min studio. Jag behövde hämta några saker, och hade egentligen bråttom vidare, men var tvungen att sitta ner en stund. Gjorde till och med en espressso till mig och satt en lång stund och bara funderade på det hon skrev:
Vilken märklig känsla det är när man står bredvid människor man liksom träffat i en annan tid och det känns som man växt ifrån dem till och med blivit längre; jag som är så kort. Ändå var det bara fyra år sedan, skrev Betty.
Strax därefter kom ett sms till.

Har du varit med om att du står rakare i vissa rum? skrev hon. Jag hann inte svara innan det kom ännu ett: Jag åkte skoter till återträffen. Det var vackert och mörkt på landsvägen. Jag var mycket nervös. Jag tog en stor risk, skrev Betty.

Jag började skriva på ett svar men blev återigen avbryten av ett sms-bip från Betty som skrev: Framme vid bygdegården lyste det vackert i träden som var insvepta i ljusslingor. Det stod marshaller på svartblöta marken och det var mycket lägre i tak inomhus än jag mindes. Som om rummet var fullt av barn. Jag kände mig ensam, som vanligt, fast på ett nytt sätt. Jag stannade inte länge. Vackrast var skoterfärden tillbaka. Vinden i ansiktet, skrev Betty.

När jag druckit ur espresson försökte jag mig på ett svar. Men när jag flera gånger hade skrivit och raderat och skrivit och ändrat, kom ännu ett sms:

Jag är glad att jag har älskat så mycket att jag kunnat dö. Men jag är ännu gladare att jag kan åka skoter och vara lycklig igen, skrev Betty.

Jag svarade aldrig. Jag diskade min espressokopp, släckte studion, låste och satte mig i min Mazda. I fönstren mittemot lyste julstjärnor.