fredag 28 november 2008

4: Lova Betty



Jag ringde Betty igår. Jag undrade hur det hade gått på mötet. Men jag hörde knappt vad hon sa när hon svarade, musiken var på högsta volym; Melinda Vrede. Jag vet hon brukar spela henne när hon känner sig könstryckt. Alltså nertryckt på grund av kön. Man mot kvinna.

- Va ere? skrek hon slutligen och så stängdes musiken av.
- Gick det inget bra? frågade jag.
- Du, jag är ingen prydnadssak, nån i förkläde som sopar mattan medan männen arbetar med "viktiga" saker.
- Nej, försökte jag inflika, men Betty fortsatte.
-Alltid är det samma sak; sätter man ner foten, vare sig det är för att man inte vill släpa mat uppför backar till en man för att han är upptagen med viktigare saker, eller tycker man borde informeras inför möten på jobbet. Alltid är det samma reaktion: På något underligt vis har man alltid begärt så fruktansvärt mycket och alltid omöjligt.

Det blev tyst ett tag. Jag sa inget, väntade bara på att Betty skulle fortsätta. Jag hörde hur hon viftade med en reflexremsa, smällde den mot bordet trött.
- Än mitt jobb, det viktiga jag vill göra då? Hur kan det komma sig att det alltid blir jag som får anpassa mig? fortsatte hon.
- Men du förstår vad jag menar va? frågade Betty.
Jag fick inte fram ett ord, som svar. Det susade plötsligt i huvudet på mig. Jag hörde hur Betty la ifrån sig luren och så hörde jag tunga smällar och dunsar; Bettys boxarsäck. Den hon låtit sätta upp i taket . Hennes röda boxarhandskar och de blanka nylonshorsten hon visat mig tidigare. Efter ett tag hörde jag henne skratta och stegen av henne när hon var på väg mot luren igen. Hon andades häftigt när hon tog luren.
- Lova att aldrig bli en lämplig liten förkrympt krukväxt, sa hon.
- Jag lovar, sa jag.
Sedan la vi på.

3: Bettys Revanch



Hur länge satt jag inte uppe i förrgår kväll och väntade och hoppades att Betty skulle komma förbi? Hon hade verkat så sorgsen senast och jag hade inte hunnit prata med henne tillräckligt. Eller så var det bara bilden av henne gående iväg från mig, hennes ensamma rygg som gjorde ont. Jag ville hon skulle komma tillbaka snart, jag ville se henne skratta och se så där glad ut som bara hon kan. Likaväl som att ingen kan se så ledsen ut som Betty.
Och så kom hon igår morse. Precis när jag höll på och lastade in kameror och stativ i min bil för modellfotograferingen av de nya träningskläderna, som vi hade tänkt göra ute på Ekerö, den här gången. Det var en tjockt dimmig morgon, jag fick en känsla av sydvästra Englands hedar och dimman som så ofta svepte in över kullarna. Så kom hon Betty, upp bakom mig och slog armarna runt mig och kramade mig hårt och sedan hoppade hon fram och började skratta, gestikulera och hoppa på stället, så där som är typiskt henne när hon är upphetsad.

Hon berättade om gudinnor i källarvåningar som höll våldsamma seanser där man bankade skiten ur dem man tyckte skadat en mest här i livet.
- Jag tog livet av dem, jag bankade skiten ur de som tagit min barnatro ifrån mig. Bankade äcklet ur dem, där på golvet i en kulvert under Strandvägen. Fattar du? Ljusen brann häftigt i vilda kandelabrar medan jag bankade ner dem under golvet med ett baseballträ.
Jag bara stod där med öppen mun och ett stativ i handen medan Betty fortsatte. Jag såg glöden i hennes ögon och hur hon slängde med huvudet som en häst så manen svepte. De hade sedan dansat krigsdans ovanpå skådeplatsen och efter det badat nakna i en underjordisk älv.
- Var då nånstans? frågade jag, jag blev nästan lite rädd.
Hon såg det och började därför skratta, hela hennes ansikte lyste upp och hon gav mig en snabb kram, tog tag om mitt ansikte och tryckte en blöt puss på min kind. Sedan började hon dansa där ute på parkeringen utanför min studio. Helt galet och vilt som en slags krigsdans medan hon skrattade för fullt.
- Sån jävla revanch, sa Betty och slog ena handen i den andra innan hon fortsatte att skratta och hoppa runt och tog tag i mig så vi virvlade runt några varv innan vi upptäckte att grannen stannat med sin dvärgsnauzer. Han såg mycket irriterad ut.
- Vad är det som är så roligt, muttrade han, innan han lommade iväg, och då började Betty och jag skratta ännu mera.

Till slut var vi helt slut och satt utpumpade direkt på gatan. Dimman började lätta och vi satt så alldeles tysta ett tag.
- Fattar du hur underbart det var? frågade Betty.
- Jag fattar, sa jag och sedan sa vi hej då. Betty hade fått bråttom hon hade fått en sådan idé, sa hon och galopperade iväg. Och jag stod kvar helt omtumlad.
- När kommer du tillbaka? ropade jag efter henne.
- Snart, ropade hon utan att vända sig om, hon sträckte bara upp en arm i luften, som ett tecken.

2: Betty Allt eller Inget



Jag älskar verkligen Betty och sent i går kom hon. Jag hade egentligen stängt studion, men hon såg att det lyste och knackade på rutan och stod där och skrattade. Jag sprang runt och öppnade åt henne. In med henne kom den skarpa nyvinterluften, kall och skön.

Betty gav mig en lapp, där det stod: Kyssen är Allt.
- Vad menar du, frågade jag?
- Att många tycker att en kyss är en lagom början.
- Ja, sa jag, är det inte det?
- Aldrig, sa Betty.

Hon satte sig sedan ner på en kartong med de nya träningskläderna från Kanada jag inte hunnit packa upp. Hon satt där med hängande huvud en lång stund.
- Jag sörjer sa hon.
- Din katt, frågade jag och tänkte på den lockiga.
- Änkor går klädda i svart efter sista kyssen, svarade hon.
- Änkor? frågade jag.
- Mmm, mumlade Betty och hennes huvud sjönk ännu mer.
Jaha, har det gått ett år redan, tänkte jag och såg bort mot almenackan på väggen.
Betty reste sig bara och gick ut ur min studio. Jag såg efter henne när hon gick över gräsmattan. Vid utfarten vände hon sig om och vinkade lite åt mig.

1: Betty är Här!



Har fått påhälsning i studion idag av.....
Betty för Helvete, som hon kallar sig. En helt underbar tjej som är så rolig.
Idag kom hon för att berätta om en kontaktannons hon hade skrivit i sömnen.

Hon hade vaknat till strålkastarljus som lyste upp hennes allmännyttiga hyresetta på Urvädersgränd. Satt sig upp i sängen och känt att nu är det dags. På Bettys önskelista: M...man med klass, gärna en arbetare.
- Så kort annons, frågade jag.
- Det räcker, svarade Betty.

Ja, det var allt från Betty, men hon kommer tillbaka och berättar om andra drömmar hon haft.