fredag 31 oktober 2008

M2



När vi följde med mamma och röstade
Ta en av alla, ingen får bli ledsen, sa hon
och vi sträckte lydiga våra händer mot alla valblanketter

Själv grät hon väldigt ofta
alltid på tisdagar
när den ensamma ungkarlen ovanför oss gick ut i kvällen med sin potatissäck
hon visste inte om han någonsin tjänade något, själv vågade hon inte öppna när han ringde på, hon grät för mycket

ingen får bli ledsen, sa hon och grät vid köksfönstret när hon såg honom gå iväg med böjd rygg

hon grät vid teven, vid radion, över tidningen, i låneböckerna, över grodorna som förlorat ett ben på en väg någonstans där vi kom gående under våra skogspromenader på helgerna

Hon grät ibland över kycklingen som låg på våra fat på söndagarna när hon dukade så fint på fina bordet, med duk och servetter i tyg och ärvda kristallglas till oss tre, alltid bara vi tre

kom det någon gång någon annan till oss måste vi göra allt för att ingen skulle bli ledsen

Ingen fick bli ledsen
ibland hörde jag mamma gråta på nätterna
över mormor som låg på sjukhuset och skulle dö för att hon vägrade operera sig
och inte fick träffa oss, så var reglerna på sjukhusen då

Ingen fick bli ledsen
mamma grät ofta

(Jane Morén 2008)

onsdag 15 oktober 2008

Långt



Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du går från vägkors till vägkors
ut ur stan förbi hus där ingen vill bo
du ser en gammal man spegla sitt enda öga
i en övergiven bensinstation
medan vita villor
blinkar blått TV-ljus
över sovande samhällen

Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du går längs landsvägar
där vanliga människor
stiger ut ur sina bilar
för att de inte orkar längre

Du ser resignerade kvinnor kyssa hundar
istället för män
hur rasande fruar
försöker pressa in döda svärföräldrar
i svartvita sopsäckar
medan deras män kämpar emot
så att deras skjortor kravlar sig ur byxlinningen

Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du ser ännu ett ensamt skolbarn
ännu en morgon
på ännu en tom fotbollsplan

och en kraftig man
segla ner från Södertäljebron

insvept i självlysande ensamhet

(Jane Morén, publicerad i Post Scriptum 3/4 2005)

Någon måste alltid betala klippen

Vera satt där i mörkret, spikrakt upp i sin säng med täcket fortfarande runt benen. Hörde flåsandet i luren och den okända mansrösten.
- Har ni fått priset ännu, vad blir priset? Han andades andfått och Vera kom inte på något svar.
- Va, sa Vera bara tom i huvudet.
- Ja har kollat på hemsidan men kan inte se något pris?
- Inget är klart än, sa Vera.
- Jaha, sa rösten besviket.
- Är du bara intresserad av min lägenhet om den blir bostadsrätt, frågade Vera.
- Ja, svarade han.

Balkongdörren svängde upp, ett åskmoln drog upp över himlen och det blev mörkt i lägenheten. Plötsligt drog åren med hennes 60-talstrea förbi. Hennes älskade lägenhet som ingen brytt sig om förut. Den rymliga, ljusa där hon sett barnen ta sina första steg och växa upp i. Ska här klampa runt en människa och sträcka ut giriga fingrar och peta på detaljer? Någon som inte behöver ett hem utan bara pengar ska spekulera på vårt hem.

-Hyresgäst i en bostadsrättsförening! Plötsligt har jag en privatvärd och det till på köpet någon som aktivt schackat ett drag mot segregering och klasskillnad och som inte vill solidaritet. Mina grannar kommer rösta alltmer blått för att vakta sitt lilla kapitals värdestegring och skära och skära och skära i solidariteten.

Vera kände hur hon fick yrsel. Det svartnade till när hon tänkte på att hon och hennes barn skulle drivas på flykt. Bilderna från Jennys reportageresa till Paradisen blixtrade förbi med smärtsam tydlighet. Också där drevs de mindre bemedlade bofasta på flykten, för där fanns pengar att tjäna. Vera kände det sura stöta upp i svalget, hjärtat slog hårt.

- Jag ser det som min pensionsförsäkring och säljer sedan, säger en bekant som köpte för många år sedan.
- Jaha, men någon måste betala dyrt för sin önskan att bo där, vilket aldrig vi hade kunnat en gång det vet du.
-De har pengar de som köper, säger väninnan.
- Javisst det är ju det jag säger, vi stänger stan för våra barn och barnbarn, hur ska de någonsin kunna ta sig in här igen?
- Ska du ha guldstjärna i himmelen eller?
Vera svarar inte.
Det blir tyst. Vera hör grannen gå ut med soporna, han är ett original, en poet. Hör hans katt jama. Tänker på deras gårdsfester, tänker på alla inte framgångsrika, men ändå själsligt rika människor här. Hon tänker på orden Köpa billigt och sälja dyrt.

- Det är alltid någon som får betala klippen, säger Vera.

(Utdrag Novellen "Flytta på dig", av Jane Morén 2008)
X

Medan vi sov steg staden ur sina pumps och smög iväg
vi gungade i chiffongen i hennes nattlinne när hon gled in i den inre dimensionen
vinklade persiennerna

plötsligt låg vi utsträckta i återvändsgränden
på nylagda plattor utanför det nästan färdigbyggda skrytbrackbygget
det skulle porla en fontän här till sommaren
nu föll det bara mjuka snöflingor, årets första
vi såg på dem och det bleckblå himlavalvet

amerikanska snöflingor, drömde vi där vi låg och höll varandra i hand som syskon
vi sa inget då låg bara med huvudena ihop på min jobbportfölj
det var jag som tjänade pengarna

jag tänkte på din hund
du tänkte på bussen till Istanbul, brevet du skrev till mig flera gånger på resan in till staden på fredagarna när bussen strök bergsidorna och du strök brevet jag sedan strök mot mina läppar när jag fick det
alla fredagar jag inte kom fastän du väntade på det gassande caféet vid den sandiga vägen

du strök ditt finger längs min underläpp
sedan somnade jag på din arm snön föll som en mjuk matta över oss

Medan vi sov steg staden ur sina pumps och smög iväg vi gungade i chiffongen i hennes nattlinne när hon gled in i den inre dimensionen vinklade persiennerna

det skulle porla en fontän här till sommaren
nu föll det bara mjuka snöflingor, årets första
och du sa du älskade mig
jag sa jag skulle komma nästa månad till dig i Turkiet
vi skulle somna under turkiska stjärnor hand i hand som syskon

men nu faller snöflingor, mjuka amerikanska på min basker
jag ligger på din arm

(Jane Morén 2008)