torsdag 4 december 2008

6: Betty Barbie No!



-Vet du hur många fruar, flickvänner och sambos som halkar runt och frågar sina män om allt och inget? Betty tog den stora chokladmuggen och satte den mot munnen och drack sedan ur den på stående fot där vi stod i slasket på Långholmen.

Vi hade planerat att ta en promenad. Som vanligt ville Betty ha picnic. Den här gången hade hon med sig stora röda julkoppar från Indiska hon hällde den varma chokladen i. Hon hade med sig två ståltermosar.
-Vill du ha mer? sa hon sedan, chokladen droppade om hennes haka, hon log stort. Det finns en hel termos till, sa hon.
Sedan sträckte hon ut armarna som för att omfamna naturen.
-Wow, kolla vad vackert det är, så fantastiskt, utropade hon.

Jag skrattade, det kändes varmt i magen, trots jag bara druckit några klunkar.
-Ta mer vetja, fortsatte hon och fyllde på min mugg som jag inte ens hade druckit ur till hälften.
-Vet du, fortsatte hon, de senaste dagarna har jag sett klippdockor i många hem.
- Klippdockor? Jag såg frågande på Betty
- Du vet inte hur det ser ut där ute längre. Du anar inte hur många fruar och flickvänner och sambos som rusar runt i nätterna och halkar omkring i Barbietofflor för att fråga män vad 2+2 är.
- Nej, sa jag.
- Jo, de vet att det är enda chansen att få lugnt.
- Va?
- Anar han den minsta konkurrens om kompetensen, sista potatisen är satt om de slutar vara bimbovåp, även om de är svarthåriga.
- Va?
-Jo, de rusar fram i bostadsrätter, småhus och campingvagnar med negligéerna flaxande på vingliga Barbietofflor.
Jag började skratta åt Bettys utläggning. Såg de där Barbietoffelkvinnorna halka runt i husvagnar över hela Sverige.

- Fan de borde kasta tofflorna på snubbarna, ropade Betty plötsligt.
Jag började skratta högt, koppen med choklad skakade och det skvätte lite choklad på min halsduk. Jag fick plötsligt hosta.
- De borde hiva ut dem genom fönstren, fortfarande med cigarrerna i mungipan och korvsmörgåsarna i händerna. Bara ut med de bara.
Nu började även Betty skratta.
- Ut över fönsterkarmen, ett smidigt kast bara. Hon svingade armen högt över huvudet. Jag hostade och frustade och det kändes som jag skulle kvävas av choklad och skratt.
- Sedan spotta på golvet och bränna negligén över öppen eld.
- Spritköket, kläckte jag ur mig och sedan skrattade vi så vi skrek.
- Ut bara. Jävla patron adjöss, sa Betty med hela kroppen och svängde med armarna som hon hivade ut något tungt.
Och så slängde hon iväg den indiska julkoppen. Den landade mjukt i fjolårsgräset. Vi stod en stund och såg på den.

- Fan det är sorgligt också sa hon plötsligt. Om jag rökte skulle jag tända en cigarett nu och trösta mig, men jag får ta en banan istället sa hon och öppnade ryggsäcken.
Vi satte oss där på berget på Bettys friluftsunderlag för att inte få blåskatarr och såg på deprimerade måsar som kurade på den stängda herrgårdens tak.
- Jag är så glad att jag har dig, sa Betty.
- Tack, var det enda jag fick ur mig.

Sedan ringde mobilen och en taxi körde upp på gruset för att hämta oss, vi hade bråttom.

måndag 1 december 2008

5: SMS från Betty



Nyss när jag kom hem från ett biobesök och satte på mobilen kom det ett sms från Betty. Jag läste det precis när jag stängt av motorn på bilen utanför min studio. Jag behövde hämta några saker, och hade egentligen bråttom vidare, men var tvungen att sitta ner en stund. Gjorde till och med en espressso till mig och satt en lång stund och bara funderade på det hon skrev:
Vilken märklig känsla det är när man står bredvid människor man liksom träffat i en annan tid och det känns som man växt ifrån dem till och med blivit längre; jag som är så kort. Ändå var det bara fyra år sedan, skrev Betty.
Strax därefter kom ett sms till.

Har du varit med om att du står rakare i vissa rum? skrev hon. Jag hann inte svara innan det kom ännu ett: Jag åkte skoter till återträffen. Det var vackert och mörkt på landsvägen. Jag var mycket nervös. Jag tog en stor risk, skrev Betty.

Jag började skriva på ett svar men blev återigen avbryten av ett sms-bip från Betty som skrev: Framme vid bygdegården lyste det vackert i träden som var insvepta i ljusslingor. Det stod marshaller på svartblöta marken och det var mycket lägre i tak inomhus än jag mindes. Som om rummet var fullt av barn. Jag kände mig ensam, som vanligt, fast på ett nytt sätt. Jag stannade inte länge. Vackrast var skoterfärden tillbaka. Vinden i ansiktet, skrev Betty.

När jag druckit ur espresson försökte jag mig på ett svar. Men när jag flera gånger hade skrivit och raderat och skrivit och ändrat, kom ännu ett sms:

Jag är glad att jag har älskat så mycket att jag kunnat dö. Men jag är ännu gladare att jag kan åka skoter och vara lycklig igen, skrev Betty.

Jag svarade aldrig. Jag diskade min espressokopp, släckte studion, låste och satte mig i min Mazda. I fönstren mittemot lyste julstjärnor.

fredag 28 november 2008

4: Lova Betty



Jag ringde Betty igår. Jag undrade hur det hade gått på mötet. Men jag hörde knappt vad hon sa när hon svarade, musiken var på högsta volym; Melinda Vrede. Jag vet hon brukar spela henne när hon känner sig könstryckt. Alltså nertryckt på grund av kön. Man mot kvinna.

- Va ere? skrek hon slutligen och så stängdes musiken av.
- Gick det inget bra? frågade jag.
- Du, jag är ingen prydnadssak, nån i förkläde som sopar mattan medan männen arbetar med "viktiga" saker.
- Nej, försökte jag inflika, men Betty fortsatte.
-Alltid är det samma sak; sätter man ner foten, vare sig det är för att man inte vill släpa mat uppför backar till en man för att han är upptagen med viktigare saker, eller tycker man borde informeras inför möten på jobbet. Alltid är det samma reaktion: På något underligt vis har man alltid begärt så fruktansvärt mycket och alltid omöjligt.

Det blev tyst ett tag. Jag sa inget, väntade bara på att Betty skulle fortsätta. Jag hörde hur hon viftade med en reflexremsa, smällde den mot bordet trött.
- Än mitt jobb, det viktiga jag vill göra då? Hur kan det komma sig att det alltid blir jag som får anpassa mig? fortsatte hon.
- Men du förstår vad jag menar va? frågade Betty.
Jag fick inte fram ett ord, som svar. Det susade plötsligt i huvudet på mig. Jag hörde hur Betty la ifrån sig luren och så hörde jag tunga smällar och dunsar; Bettys boxarsäck. Den hon låtit sätta upp i taket . Hennes röda boxarhandskar och de blanka nylonshorsten hon visat mig tidigare. Efter ett tag hörde jag henne skratta och stegen av henne när hon var på väg mot luren igen. Hon andades häftigt när hon tog luren.
- Lova att aldrig bli en lämplig liten förkrympt krukväxt, sa hon.
- Jag lovar, sa jag.
Sedan la vi på.

3: Bettys Revanch



Hur länge satt jag inte uppe i förrgår kväll och väntade och hoppades att Betty skulle komma förbi? Hon hade verkat så sorgsen senast och jag hade inte hunnit prata med henne tillräckligt. Eller så var det bara bilden av henne gående iväg från mig, hennes ensamma rygg som gjorde ont. Jag ville hon skulle komma tillbaka snart, jag ville se henne skratta och se så där glad ut som bara hon kan. Likaväl som att ingen kan se så ledsen ut som Betty.
Och så kom hon igår morse. Precis när jag höll på och lastade in kameror och stativ i min bil för modellfotograferingen av de nya träningskläderna, som vi hade tänkt göra ute på Ekerö, den här gången. Det var en tjockt dimmig morgon, jag fick en känsla av sydvästra Englands hedar och dimman som så ofta svepte in över kullarna. Så kom hon Betty, upp bakom mig och slog armarna runt mig och kramade mig hårt och sedan hoppade hon fram och började skratta, gestikulera och hoppa på stället, så där som är typiskt henne när hon är upphetsad.

Hon berättade om gudinnor i källarvåningar som höll våldsamma seanser där man bankade skiten ur dem man tyckte skadat en mest här i livet.
- Jag tog livet av dem, jag bankade skiten ur de som tagit min barnatro ifrån mig. Bankade äcklet ur dem, där på golvet i en kulvert under Strandvägen. Fattar du? Ljusen brann häftigt i vilda kandelabrar medan jag bankade ner dem under golvet med ett baseballträ.
Jag bara stod där med öppen mun och ett stativ i handen medan Betty fortsatte. Jag såg glöden i hennes ögon och hur hon slängde med huvudet som en häst så manen svepte. De hade sedan dansat krigsdans ovanpå skådeplatsen och efter det badat nakna i en underjordisk älv.
- Var då nånstans? frågade jag, jag blev nästan lite rädd.
Hon såg det och började därför skratta, hela hennes ansikte lyste upp och hon gav mig en snabb kram, tog tag om mitt ansikte och tryckte en blöt puss på min kind. Sedan började hon dansa där ute på parkeringen utanför min studio. Helt galet och vilt som en slags krigsdans medan hon skrattade för fullt.
- Sån jävla revanch, sa Betty och slog ena handen i den andra innan hon fortsatte att skratta och hoppa runt och tog tag i mig så vi virvlade runt några varv innan vi upptäckte att grannen stannat med sin dvärgsnauzer. Han såg mycket irriterad ut.
- Vad är det som är så roligt, muttrade han, innan han lommade iväg, och då började Betty och jag skratta ännu mera.

Till slut var vi helt slut och satt utpumpade direkt på gatan. Dimman började lätta och vi satt så alldeles tysta ett tag.
- Fattar du hur underbart det var? frågade Betty.
- Jag fattar, sa jag och sedan sa vi hej då. Betty hade fått bråttom hon hade fått en sådan idé, sa hon och galopperade iväg. Och jag stod kvar helt omtumlad.
- När kommer du tillbaka? ropade jag efter henne.
- Snart, ropade hon utan att vända sig om, hon sträckte bara upp en arm i luften, som ett tecken.

2: Betty Allt eller Inget



Jag älskar verkligen Betty och sent i går kom hon. Jag hade egentligen stängt studion, men hon såg att det lyste och knackade på rutan och stod där och skrattade. Jag sprang runt och öppnade åt henne. In med henne kom den skarpa nyvinterluften, kall och skön.

Betty gav mig en lapp, där det stod: Kyssen är Allt.
- Vad menar du, frågade jag?
- Att många tycker att en kyss är en lagom början.
- Ja, sa jag, är det inte det?
- Aldrig, sa Betty.

Hon satte sig sedan ner på en kartong med de nya träningskläderna från Kanada jag inte hunnit packa upp. Hon satt där med hängande huvud en lång stund.
- Jag sörjer sa hon.
- Din katt, frågade jag och tänkte på den lockiga.
- Änkor går klädda i svart efter sista kyssen, svarade hon.
- Änkor? frågade jag.
- Mmm, mumlade Betty och hennes huvud sjönk ännu mer.
Jaha, har det gått ett år redan, tänkte jag och såg bort mot almenackan på väggen.
Betty reste sig bara och gick ut ur min studio. Jag såg efter henne när hon gick över gräsmattan. Vid utfarten vände hon sig om och vinkade lite åt mig.

1: Betty är Här!



Har fått påhälsning i studion idag av.....
Betty för Helvete, som hon kallar sig. En helt underbar tjej som är så rolig.
Idag kom hon för att berätta om en kontaktannons hon hade skrivit i sömnen.

Hon hade vaknat till strålkastarljus som lyste upp hennes allmännyttiga hyresetta på Urvädersgränd. Satt sig upp i sängen och känt att nu är det dags. På Bettys önskelista: M...man med klass, gärna en arbetare.
- Så kort annons, frågade jag.
- Det räcker, svarade Betty.

Ja, det var allt från Betty, men hon kommer tillbaka och berättar om andra drömmar hon haft.

fredag 31 oktober 2008

M2



När vi följde med mamma och röstade
Ta en av alla, ingen får bli ledsen, sa hon
och vi sträckte lydiga våra händer mot alla valblanketter

Själv grät hon väldigt ofta
alltid på tisdagar
när den ensamma ungkarlen ovanför oss gick ut i kvällen med sin potatissäck
hon visste inte om han någonsin tjänade något, själv vågade hon inte öppna när han ringde på, hon grät för mycket

ingen får bli ledsen, sa hon och grät vid köksfönstret när hon såg honom gå iväg med böjd rygg

hon grät vid teven, vid radion, över tidningen, i låneböckerna, över grodorna som förlorat ett ben på en väg någonstans där vi kom gående under våra skogspromenader på helgerna

Hon grät ibland över kycklingen som låg på våra fat på söndagarna när hon dukade så fint på fina bordet, med duk och servetter i tyg och ärvda kristallglas till oss tre, alltid bara vi tre

kom det någon gång någon annan till oss måste vi göra allt för att ingen skulle bli ledsen

Ingen fick bli ledsen
ibland hörde jag mamma gråta på nätterna
över mormor som låg på sjukhuset och skulle dö för att hon vägrade operera sig
och inte fick träffa oss, så var reglerna på sjukhusen då

Ingen fick bli ledsen
mamma grät ofta

(Jane Morén 2008)

onsdag 15 oktober 2008

Långt



Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du går från vägkors till vägkors
ut ur stan förbi hus där ingen vill bo
du ser en gammal man spegla sitt enda öga
i en övergiven bensinstation
medan vita villor
blinkar blått TV-ljus
över sovande samhällen

Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du går längs landsvägar
där vanliga människor
stiger ut ur sina bilar
för att de inte orkar längre

Du ser resignerade kvinnor kyssa hundar
istället för män
hur rasande fruar
försöker pressa in döda svärföräldrar
i svartvita sopsäckar
medan deras män kämpar emot
så att deras skjortor kravlar sig ur byxlinningen

Du ser en domkyrka
du biter på naglarna
du vet att du rest långt
du ska snart resa tillbaka

Du ser ännu ett ensamt skolbarn
ännu en morgon
på ännu en tom fotbollsplan

och en kraftig man
segla ner från Södertäljebron

insvept i självlysande ensamhet

(Jane Morén, publicerad i Post Scriptum 3/4 2005)

Någon måste alltid betala klippen

Vera satt där i mörkret, spikrakt upp i sin säng med täcket fortfarande runt benen. Hörde flåsandet i luren och den okända mansrösten.
- Har ni fått priset ännu, vad blir priset? Han andades andfått och Vera kom inte på något svar.
- Va, sa Vera bara tom i huvudet.
- Ja har kollat på hemsidan men kan inte se något pris?
- Inget är klart än, sa Vera.
- Jaha, sa rösten besviket.
- Är du bara intresserad av min lägenhet om den blir bostadsrätt, frågade Vera.
- Ja, svarade han.

Balkongdörren svängde upp, ett åskmoln drog upp över himlen och det blev mörkt i lägenheten. Plötsligt drog åren med hennes 60-talstrea förbi. Hennes älskade lägenhet som ingen brytt sig om förut. Den rymliga, ljusa där hon sett barnen ta sina första steg och växa upp i. Ska här klampa runt en människa och sträcka ut giriga fingrar och peta på detaljer? Någon som inte behöver ett hem utan bara pengar ska spekulera på vårt hem.

-Hyresgäst i en bostadsrättsförening! Plötsligt har jag en privatvärd och det till på köpet någon som aktivt schackat ett drag mot segregering och klasskillnad och som inte vill solidaritet. Mina grannar kommer rösta alltmer blått för att vakta sitt lilla kapitals värdestegring och skära och skära och skära i solidariteten.

Vera kände hur hon fick yrsel. Det svartnade till när hon tänkte på att hon och hennes barn skulle drivas på flykt. Bilderna från Jennys reportageresa till Paradisen blixtrade förbi med smärtsam tydlighet. Också där drevs de mindre bemedlade bofasta på flykten, för där fanns pengar att tjäna. Vera kände det sura stöta upp i svalget, hjärtat slog hårt.

- Jag ser det som min pensionsförsäkring och säljer sedan, säger en bekant som köpte för många år sedan.
- Jaha, men någon måste betala dyrt för sin önskan att bo där, vilket aldrig vi hade kunnat en gång det vet du.
-De har pengar de som köper, säger väninnan.
- Javisst det är ju det jag säger, vi stänger stan för våra barn och barnbarn, hur ska de någonsin kunna ta sig in här igen?
- Ska du ha guldstjärna i himmelen eller?
Vera svarar inte.
Det blir tyst. Vera hör grannen gå ut med soporna, han är ett original, en poet. Hör hans katt jama. Tänker på deras gårdsfester, tänker på alla inte framgångsrika, men ändå själsligt rika människor här. Hon tänker på orden Köpa billigt och sälja dyrt.

- Det är alltid någon som får betala klippen, säger Vera.

(Utdrag Novellen "Flytta på dig", av Jane Morén 2008)
X

Medan vi sov steg staden ur sina pumps och smög iväg
vi gungade i chiffongen i hennes nattlinne när hon gled in i den inre dimensionen
vinklade persiennerna

plötsligt låg vi utsträckta i återvändsgränden
på nylagda plattor utanför det nästan färdigbyggda skrytbrackbygget
det skulle porla en fontän här till sommaren
nu föll det bara mjuka snöflingor, årets första
vi såg på dem och det bleckblå himlavalvet

amerikanska snöflingor, drömde vi där vi låg och höll varandra i hand som syskon
vi sa inget då låg bara med huvudena ihop på min jobbportfölj
det var jag som tjänade pengarna

jag tänkte på din hund
du tänkte på bussen till Istanbul, brevet du skrev till mig flera gånger på resan in till staden på fredagarna när bussen strök bergsidorna och du strök brevet jag sedan strök mot mina läppar när jag fick det
alla fredagar jag inte kom fastän du väntade på det gassande caféet vid den sandiga vägen

du strök ditt finger längs min underläpp
sedan somnade jag på din arm snön föll som en mjuk matta över oss

Medan vi sov steg staden ur sina pumps och smög iväg vi gungade i chiffongen i hennes nattlinne när hon gled in i den inre dimensionen vinklade persiennerna

det skulle porla en fontän här till sommaren
nu föll det bara mjuka snöflingor, årets första
och du sa du älskade mig
jag sa jag skulle komma nästa månad till dig i Turkiet
vi skulle somna under turkiska stjärnor hand i hand som syskon

men nu faller snöflingor, mjuka amerikanska på min basker
jag ligger på din arm

(Jane Morén 2008)