torsdag 24 maj 2018

Mamma VII

Kanske är döden som födseln
det tar tid att komma till världen
det tar tid att lämna den

du ville leva
hade inte en tanke på slutet
varje dag innehöll ett antal hållplatser av förväntan
morgonkaffet med grädde
knäckebröd och ost
som du åt medan du satt och såg ut på fjärden och de morgontidiga båtarna
belöningen efter att du själv klarat av hela morgonproceduren med att bli ren och få på kläderna

dessa små men oändligt stora livspunkter runt vilket tiden, känslan, smakerna virvlade
du kanske satte på en tvätt, du tvättade själv, men hänga var svårare
bara en hand fungerade felfritt efter första stroken
du samlade ihop räkningarna och satte fast de med en gummisnodd tillsammans med bankgiroblanketterna
kontrollerade med den stora almanackan om något barn eller barnbarn fyllde år snart
i så fall började skriva födelsedagskort och göra konstfärdiga inslagningar
att få sköta dig själv var lyckan
du kände dig inte ensam

lunchen
en tallrik fil med dinkelmusli
skulle vara precis densamma varje dag

efter det en middagsvila, som blev allt längre och djupare ju äldre du blev
kroppen var tröttare
men inte du, ditt sinne
du steg gärna upp varje morgon för att uppleva ännu en ny dag
och en till

på eftermiddagen kom kanske någon av oss förbi
drack kaffe, tog en promenad, lämnade något du bett oss köpa, lagade något
bytte batteri i din hörapparat, fjärrkontroll eller bytte en lampa som gått sönder
städade

middagen som jag lagat tog du fram och värmde senare
alltid lika gott, sa du
teven påslagen, fjärdens liv och ljusspelet när solen färdades från öst till väst mot solnedgången

och så förflöt dagarna
det går ingen nöd på mig sa du
jag har allt jag behöver
och det här
du pekade ut mot den vackra sjöutsikten, fjärden och båtarna
du slutade aldrig prata om hur lycklig du var över att få bo så vackert

Du hade inte tanke på att vilja vara någon annanstans
du ville vara precis här
där jag nu sitter dag efter dag och ser den utsikt du älskade
jag ser båtarna du såg

du ville inte lämna oss
du ville hänga kvar så länge det bara var möjligt

du hade lagt fram de nya stödstrumporna jag köpt
de hängde på sängkanten
där jag fann dig kära mamma
det var en hemsk stund
du kämpade för livet, ditt hjärta kämpade för att hålla dig kvar
du ville så gärna leva

kanske kan man säga att
du lyftes upp mitt i ett språng
mitt i att du levde ditt liv
precis som du ville leva det
klara dig själv
i en rad av små dagliga ögonblick
det som är livet



Inga kommentarer: