söndag 12 juli 2015

Slå sönder något fint

Jag är som bedövad. Jag är bedrövad. Häromdagen fick jag veta att en av mina grannar på mitt fd lantställe, inte mycket äldre än mig, har gått bort. Jag vet hon var förtvivlad över den flytt därifrån hon tvingades till. Och då menar jag verkligen förtvivlad. Hon var dessutom sjuklig. Nu är hon död.

För bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg på Facebook om hur mycket jag saknade min stuga och mina grannar, hur jag kunde höra dem ha radion på när de satt ute i solen och åt lunch, hur vackert det var när hennes man spelade dragspel på kvällarna, vemodiga tangos och glada polkor.

Eftersom jag vet att hon förlorade sin stuga på fel grunder, hon om någon behövde verkligen den, så gör det ännu värre ont. Dessutom är det ett misslyckande. Kanske en helt meningslös kamp vi förde ett tag, mot den föga demokratiska makten som beslutade om detta.

Jag tänker: Samhället blir farligt när demokratin blir lika med vänpakter i maktkorridorer, grundas på fördomar och inte kunskap och när sociala projekt styrs av människor som inte har hjärta för människor. Och när enskild medborgare inte har någon annanstans att vända sig till än en journalist för att få hjälp. När myndigheter satta att utöva kontroll nonchalerar anmälningar, osv osv.

Varje dag kan vi läsa om sånt här. Arbetsplatsombudet som bussbolaget avskedat för att han arbetat fackligt. Jäviga som tar beslut om rivning. Rivning som sker på natten. Kommunala fastigheter som säljs billigt så snabbt att ingen hinner protestera och att det är möjligt för att de med makt går samman över lag och regler och moral. När läkare inte längre respekteras när det gäller att få rätt till den sjukförsäkring den sjuke betalt in till, kanske ett helt arbetsliv.

Häromdagen förlorade spanjorerna rätten att demonstrera och protestera, både på gator och torg och genom Internet. En annan lag ska göra det möjligt för företag att stämma stater om de hindras göra den vinst de vill,  försöker man nu införa (TTIP).

Jag har i flera år arbetat med en bok. Det började som tanken att göra en poetisk fotobok om ett ställe som skapats av omtanke om arbetarkvinnor. Sedan började det växa, det blev politiskt, det blev tragiskt. Jag började skriva om henne som startat allt i arbetarrörelsens största förändringsvåg. Nu sitter jag här, efter oändliga timmar med arbete, nederlag på nederlag och nu sorg och tänker: Vad var det för mening med alltihop? Kanske samma känsla mannen som förlorat sitt jobb, kvinnan som förlorat sin hälsa känner och tänker: Jag ville ju bara jobba för något bättre, eller jag gjorde ju bara mitt jobb, jobbade jättehårt och så råkade jag bli påkörd.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag vill skriva klart boken. För människorna som var där ute. Men samtidigt känns det helt lönlöst. Det pris som fått betalas. Det pris människor får betala idag är för högt.

Jag ser på bilder av min granne. Där hon står bland sina vildblommor som hon skötte som de vore barn, jag ser henne bland alla hennes småfinkar i träden som hon brydde sig om, jag ser henne nere på ängen där hon var en av dem som anordnade festerna, hon säljer lotter, delar ut priser.

Jag skrev ett mejl i morse jag inte skickade, till en av de utanför som försökte göra något, här de sista raderna:

"Jag var ute på området häromdagen. Inte varit där sedan mars 2013.Min trädgård ser ut som vildmark, som det aldrig varit en trädgård där. Ängen där det brukar vara barn var helt tom, där satt bara ett äldre par, tror det var ordförandens egna föräldrar som brukade hyra stuga där. Områdets absolut vackraste trädgård är död, för hon som skött den minutiöst i tjugo år fick flytta. Stugorna har gjorts anonyma, kvinnorna får inte göra dem till sina "egna" längre, får ta med sig en kudde typ, sedan ska den hem på hösten, så de inte ska känna det som de har en egen stuga, med ngt undantag. Och det är så sorgligt att tänka hur det blev, hur många kvinnor som mår dåligt över hur det blev. Och stadsplanen har gått igenom, de börjar med den i sommar. Själv vill jag helst glömma, förtränga allt, det är för hemskt helt enkelt.  Speciellt eftersom jag vet de gjort fel, som riktlinjerna de grundade allt detta på är skrivna, så gjorde de helt klart fel. Som stadgarna säger, gör de helt klart fel. Moraliskt och som fackliga personer också. Men det finns inget att göra. Inte minst för att en ny kamp, som ingen vill ta, skulle kunna få de få kvinnor som är kvar råka illa ut. Det är det här som plågar, att vi var så svaga, kanske korkade, att vi skulle blundat, inte gjort något, att allt bara blev mycket, mycket värre. Och jag undrar så? Är det samhället som det utvecklats i den nyliberala, odemokratiska andan som gör sådana här slut möjliga, där de med makt skriver sina egna lagar, styr efter eget huvud, kuppar igenom saker, slår sönder folk, fast utan synliga knogjärn? "

2 kommentarer:

Eva Swedenmark sa...

Jane, jag vill bara gråta när jag läser ditt inlägg. Skrivet med så mycket kärlek och vrede. Jag kan bara instämma i hur fruktansvärt de handlat, de som har makten. Vilket svek mot de ideal de säger sig företräda. Men de kan inte få vinna. Inte i längden. Skriv din bok, det är ditt bidrag. Men det de gjort är fruktansvärt. Det borde tidningar och media ta upp.

Jane Morén sa...

Tack så mycket Eva!! Kramar. Tack för ditt fina stöd och support!