tisdag 30 september 2014

Jord - resan till Småland -del 15

Jag har nu kommit igång ordentligt med mitt skrivande här i Elin Wägners författarbostad. Jag har vant mig vid vildsvin och nätter med stjärnor. Jag börjar känna in livet här i byn. De boende runt om, bönder och konstnärer, pensionärer, tyskar och entreprenörer och studerande, alla tillhör min vardag. Jag ser de cykla eller gå förbi. Jag möter bönder när jag är ute och går med hunden; de sitter på traktorn, eller kör en maskin på en släpkärra för att göra något jobb.
Några av byborna ses hos konstnären för målarkurs på hennes loft, några andra är med aktionsgruppen som vill öppna den mögelskadade kyrkan, se till att den renoveras och kan användas igen. För det är ju så synd här inte kan vara några bröllop, dop och andra högtider längre. Jag handlar vår mat i den lokala lanthandeln i Tolg.

Bryggeriarbeterskan, den fackliga och politiska pionjären som också kämpade för kvinnans rösträtt och för lika lön: Anna Johansson Visborgs visioner tecknar jag upp omgiven av Elins rika hembygd. Jag skriver om grosshandlare och bryggeriarbeterskor, skärgård, ångbåtar och folkbildning. Jag citerar naturromantiker från 1700-talet och oroliga grannar på 1920-talet och ilskna hyresgäster på 2010-talet. Jag beskriver arkitektur på hus och sorterar och väljer ut bland de tusentals bilder jag tagit med tanke på boken jag arbetar med.

Jag fotograferar även mycket här. Den fina hösten i naturen. Varm och solig med sin fina färgskala.
Jag börjar bli lantbo.


fortsättning följer.......


Jag är i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här i Elins författarbostad. Stipendiet delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.

4 kommentarer:

Lycka - Nu Kristina B sa...

Låter härligt! En mycket trevlig liten by tyckte även jag på mitt besök.
Jag förstår att du trivs där och i denna fina höst dessutom!

Ann-Gerd Simu sa...

Jane, har nu läst allt du skrivit hittills om din vistelse på Lilla Björkö. Gratulerar förresten till stipendiet. Du skriver så fint om tystnaden, mörkret, stjärnhimlen, väggklockans tickande. Din blogg med dina fina bilder som illustration till texten, kunde lika gärna vara en bok. Jag förstår att du får skrivro i en sådan miljö men tycker samtidigt att du är tuff som i en hel månad bor ensam så isolerat. Fastän jag glömmer, du är ju inte ensam, du har din fyrbenta vän med dig. Jag var nyligen några dagar uppe i Övertorneå, min barndomsbygd. Eftersom mina föräldrar är döda och huset sålt, bodde jag i gamla prästgården som nu är omgjort till pensionat. Jag hade utsikt mot en gren av Torneälven och vaknade tidigt i gryningen, klädde på mig och gick ner till vattnet. Bara för att få se morgondimman och solen som steg upp bakom berget Aavasaksa på finska sidan. Och jag tänkte: skulle jag kunna sitta här och skriva? Men det som händer med mig när jag kommer tillbaka till Tornedalen är att jag drabbas av en så stor sorg. Och samtidigt frustration. Över att se ängar och åkrar växa igen, se en för några decennier sedan levande landsbygd sakta dö. Övertorneå är en av de orter som beräknas vara borta om 50 år. Jag tänker på de 11 bud för ett gott liv, som Elin Vägner skrev i Väckarklocka. Tänk om hon hade fått styra, då hade inte Sveriges landsbygd sett ut som den gör idag. Rent vatten, mjölk från närbelägna gårdar, närodlat bröd, rätt till tystnad och ren luft. Allt det vi önskar oss idag efter att industrijordbruket spridit sig över hela västvärlden. Vilken framsynt kvinna hon var. Önskar dig fina, produktiva dagar resten av månaden. Kram Ann-Gerd

Jane Morén sa...

Kristina, det var så kul när du var här och vi tog så fina fotografier. Nästa år åker vi till Capri och sedan kommer vår bok, eller hur, äntligen! Kram!

Jane Morén sa...

Ann-Gerd. Underbart skrivet! Så glad jag blir för din kommentar också om en bok av dagboken. Ja, gärna!! Det är så mycket jag vill och tror på att göra nu!

Jo det har varit lite tufft att vara ensam i mörkret, men jag har övat upp mig. Och utan hunden hade det varit svårt.

Att skriva på en plats som väcker så mycket känslor som du beskriver Övertorneå: då får man skriva om just det, det skulle gå. Fint att du tar upp "Väckarklocka" också, det är en sån fantastiskt bra bok som alla som inte läst borde läsa.

En annan sak:
Jag har också förstått hur lång tid det faktiskt tar att varva ner från allt som bryter upp min skrivkoncentration hemma. Det är så fantastiskt att jag fått tillbringa tiden här, jag tror det kommer ge verkningar långt fram i mitt skrivande, kanske den finaste puff framåt i mitt skrivande jag hittills fått. Något har hänt här med mig omgiven av Elins tankar. Kram!