lördag 13 september 2014

Grus- resan till Småland - del 2

Gruset ligger fint på gången mot Elin Wägners efterlämnade hus Lilla Björka, belägen i en öppen och ljus fårahage, i Berg utanför Lammhult i Kronoberg.

Jag sitter här och ser ut på den vackra grinden, gruset och gången med rabatterna. Bort över ekhagen med sitt ljusgula torra gräs som glöder i solnedgången.

Jag sitter bakom spetsgardiner, klockan tickar, jag ser på bilder av Elin, jag tänker på henne. Jag tänker på alla de som gått före oss. På alla de som tvingat stenarna ur jorden så jorden kan bära frukt och mätta människorna. Jag tänker på alla dem som gått före och mejslat orden ur tankarna så de kan spridas till många fler och växa och mätta människornas hunger efter kunskap och berättelser.

 Grinden på Elin Wägners Lilla Björka. Foto: Jane Morén

Det finns många böcker här på Lilla Björka, i författaren Elin Wägners efterlämnade hem. Trots att hemmet faktiskt skingrades efter hennes död, såldes och ägodelar spreds, så har eldsjälar lyckats köpa tillbaka och återskapa hennes hem. Fantastiskt och underbart!



Jag läser ett stycke i Fred med jorden av Elin Wägner och Elisabeth Tamm 1940. Det handlar om en grupp kvinnor på ett företag i början av 20-talet som förstod att det inte räckte med att flytta om sakfrågornas prioritering för att lösa problem.
”De delade i viss mån upp arbetet sinsemellan efter olika intressen och yrkesområden, men slutade med att inse att man icke kan arbeta på en separat lösning av vare sig fredsfrågan, jordfrågan, hälsofrågan, befolkningsfrågan eller uppfostringsfrågan. Den ena som den andra måste gå med i en omvärdering av människans förhållande till jorden, till livet, till verkligheten, vilket betyder ett systembyte med allt vad därtill hör till samhällsomvandling.”

Foto: Jane Morén




Jag sitter här, på en vanlig stol, vid ett vackert fönster och funderar på vad det egentligen är som jag vill berätta om i mina böcker och vad jag ska berätta om nu. Jag har vit skjorta och stickad väst och P2 på radion. Hunden sover. Någon bil passerar ibland på vägen utanför den gräsbevuxna stenmuren.  Jag tänker på korna jag körde förbi idag på väg från Lammhult. De var många, de var vackra, de såg ut som de perfekta leksakskor jag en gång hade till den bondgård jag en gång ägde. Den var av trä, den hade hagar och lador och boxar. Den hade kor vackert tecknade, den hade grisar, får, lamm och kalvar. Den hade också pigor som satt och mjölkade på pallar, drängar som stod med räfsor, spett eller spadar i händerna.
På något sätt återvänder jag alltid till den scenen, den rekvisitan, det arbetet.

Min mormor Bertas  far Johan Albert var från Blomstermåla. Han var rallare. Han var en av alla dessa smålänningar som slet med marken, i detta fall banade vägen för järnvägen, lade rälsen som tågen sedan tuffade fram på.


Jag ägnar timmar åt att bara läsa på bokryggarna i de olika bokhyllorna på båda våningarna. Några är gamla slitna, några med guldskimrande titlar, några nytryck av klassiker. Jag spontanläser. Och har tid att tänka efter. Sätter mig i trätrappan till övervåningen och ser ut genom det blyinfattade trappfönstret. Ser på Elins grind. Den står som ett monument över skärpan i hennes iakttagelser. Som en logotyp för hennes tro på balans och samspel med naturen. Jag kan se på grinden länge. Den är som meditation, stillhet, sans och förhoppning.


fortsättning följer

-------------------------------------------------
Jag är här i Småland för att jag tilldelats det första Elin Wägners Lilla Björkastipendium som innebär en månads fri vistelse här och delas ut av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka. Jag sitter på terrassen på soliga eftermiddagar och läser. På kvällarna, när hunden min ligger på fårfällen vid mina fötter, skriver jag. Jag kommer skriva min dagbok här under den här månaden.

Inga kommentarer: