måndag 9 januari 2012

Kroki



För 22 år sedan gick jag ett år på Grundskolan för konstnärlig utbildning, Grundis som det brukar kallas. Under det året träffade jag mannen som blev far till mina barn och mitt liv tog en ny bana. Konststudierna avbröts efter det där året. Men jag fortsatte illustrera sporadiskt till olika artiklar och böcker, nu senast till boken Ta parti för barnen.

Men jag har senast tiden känt ett allt större behov av något jag inte kunnat formulera. Vad har jag velat, vad har jag saknat? Ikväll upptäckte jag det. Jag följde med min dotter på kroki och känslan där i ateljén i Gamla stan där vi stod vid våra stafflier under koncentrerad tystnad. Ljudet av några häftiga penndrag hördes ibland, annars ett stilla nästan tranceartat tillstånd i absolut NU.

Jag var ringrostig, helt klart, handen med kolbiten darrade vid första dragen, men snart var jag inne i det, känslan att bli ett med linjerna, rita både från ögat och magen. När de två timmarna var över hade vi gjort otaliga skisser av modellens poser och jag hade även ritat av några av konstnärerna:)

6 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Åh! Vilka fina teckningar. Det är en lycka när handen gör det hjärnan vill. Tanken och krampen. Och sen känslan av att vara helt utmattad för att man har använt den andra hjärnhalvan. Det är något helt speciellt.

Jane Morén sa...

Tack Eva! Det är verklig lycka i den stunden! Och hur slut var vi inte i slutet, helt utpumpad men så glad! Pånyttfödd:)Jag tror det här är en ursprunglig känsla som människan tidigt har känt, när hon ritade i sanden, på bergväggarna, i snön.

Karin sa...

Kul att du återvänder till tecknandet! Och fina teckningar! Jag har alltid varit ritberoende - fick till och med dispens i gymnasiet att sitta och rita på lektionerna. Annars hade jag nog hoppat ut genom fönstret. Det är en sådan härlig hjärnmassage att rita, särskilt snabba skisser, då ögat och handen verkar ha en direktkommunikation.

Anonym sa...

Vad roligt att du fann en sådan positiv känsla. Då är det väl bara att fortsätta med koltecknandet!:-)

Jane Morén sa...

Karin visst är tecknande, när den där känslan infinner sig av direktkontakt en magisk upplevelse!

Jane Morén sa...

Jag ska fortsätta gå på kroki, det är sånt lugn att samlas många personer i ett rum under stilla tystnad och koncentration också.