I Havanna odlar man mat mitt i stan

Häromdagen satte jag mig att vila framför teven och som vanlig Kunskapskanalen. Jag hamnade mitt i en fascinerande resa genom fantastiska trädgårdar i Mexico och Kuba. Det var surrealistiska trädgårdar mitt i regnskogen, det var trädgårdar i öknen och det var ett stopp i Kuba och Havanna. Reportern sa att staden var lika vacker som ansiktet på en åldrad 70-årig kvinna, det tyckte jag var väldigt poetiskt sagt och det var lätt att hålla med honom när man såg de vackra husen som var ganska förfallna. Men det mest fantastiska var att när Kuba hamnat i mycket svår ekonomisk kris måste de hitta ett sätt att få fram mat till befolkningen. Man började ta i anspråk vartenda ledig bit mark mitt i stan Havanna och ute i förorterna. I staden byggdes också upp en service med odlingsråd till alla som ville börja odla, så kallade odlingskiosker. I stan fanns 60 sådana kiosker som gav innevånarna råd om hur de odlade ekologiskt. För det var nämligen så att när de hamnade i den där krisen så hade de inte råd att odla med bekämpningsmedel och odlingen var tvunget att ske småskaligt. Så himla glad jag blev av att få veta det här. Se det första programmet i en serie om tio här

Residenset på Mosebacke torg

"En borg vid Mosebacke torg" heter veckans reportage i DN Bostad. 27-åringen: Nyss hemkommen från Miami, tyckte hon bostaden i Vasastan plötsligt var i minsta laget. Hennes dröm?Jo hon visste precis vad hon ville ha, en vindsvåning i tre etage. Vad ska vi känna när vi läser det här? Ja inte att vi ska satsa på att bygga upp ett samhälle för alla, dela på resurserna, jobba för något viktigt, nej, du är något om du har en bostad som denna att visa upp. Du ska på något sätt, innan du fyller 27, få ihop så mycket pengar att du kan köpa etagelägenhet mitt i stan och inreda den med "lite vardagslyx" som golvvärme, bubbelpool och ångbastu och som smör på steken alla de övriga inredningsdetaljerna en lyckad människa ska kunna visa upp och bli beundrad för. Varför har de inte reportage om vanliga människor, vill läsarna inte ha det?

Vad gör vi med arbetslösheten?

Läste nu på morgonen Eva grannes inlägg om arbetslöshet med mera. Ja, vad gör vi åt arbetsmarknaden, åt låglöneträsken, ROT och RUT och FAS med mera?

Sex timmars arbetsdag tycker jag är väldigt bra förslag. Också att vi satsar på mer anställda i vården; istället för fas och Af, coachar, konsulter och annat kostsamt och tyvärr ganska fruktlöst, satsar vi dem direkt på jobb som behövs, som vård, tågtrafik, skolor, psykvård.

Det är inte konsten att skriva en snygg cv eller hur vi behåller självkänslan fast ingen vill ha oss till ett jobb, som vi behöver satsa pengar på, eller hur? Bort med låglöneträsken, eller rättare sagt, bort med de marknader som byggs upp för att de bättre bemedlade ska få billigare arbetskraft till sina privata residens!

Ekoxen

Ekoxen. Det var så magiskt, jag satt och tänkte och såg ut över gräsmattan när en stor flygande insekt gick in för landning, trodde det var en humla först, men han landade illa, rullade runt, tog ett tag innan han kom på rätt köl och sedan började han i bra fart ta sig fram, målmedvetet upp på och sedan över altanen..wow..vilken kraft.

Om fattigdom på olika sätt

Läs Eva Grannes text om olika slags brist och fattigdom på hennes blogg här

Maj

Kära Maj vad ska jag göra med dig? Du är så full av sötma, frukt, blommor, prakt, färg, dofter och rikedom att jag inte vet vad jag ska göra av alla känslor du väcker. Kärlek till dig från mig!

Att köpa plåster

Vård och vinst, hur går det ihop? Som en insändare i DN i dag skriver: Vinsten för SOS borde väl räknas i antal räddade liv, inget annat? Men något är helt galet när det gäller vård och marknad idag.

Som häromdagen när jag gick till Apoteket, som idag inte heter Apoteket utan något annat, men i alla fall jag går dit för jag behöver plåster och fluor. Men där plåster för fanns finns nu massa olika krämer och där fluoren fanns finns vitaminer och huller om buller. Jag frågar biträdet om varför de flyttar runt, om det är som jag befarar att det är ett marknadsföringstrick.

- Alla flyttar runt nu säger hon, även ICA flyttar sina varor jämnt.
-Inte min butik, den jag är trogen, försöker jag men hon bara flinar, verkar tycka det är kul eller så är hon så inlärd att le stort att käkarna hängt sig.
- Man blir ju desperat när man aldrig hittar säger jag, sönderstressade jag.
- Därför finns vi här svarar hon leende.

Men jag kan inte förstå det. Tror de att jag rafsar åt mig någon kräm för att jag inte hittar plåster och sedan köper plåster också? Jag blir alldeles sjuk av all denna jakt, letandet efter hyllor som flyttat sig, alla dessa nya förpackningar, alla dessa val som ständigt ska göras. Kan jag bara få en flaska fluor tack och en påse plåster. Snälla stå kvar på samma ställe vill jag nästan gråta, jag orkar inte leta mer, orkar inte sortera mer, orkar inte värja mig mer mot alla konstiga marknadsföringscabaréer.

Och ute på gatan en bit bort, när jag äntligen går där med min lilla påse plåster och fluor så står plötsligt ett apoteksbiträde i vit rock ute på gatan med reklamlappar i handen och sträcker dem emot mig.
- Va? säger jag överrumplad när en av dessa flärpar med stora % tecken och Rabatt flimrar framför ögonen på mig.
Hon säger något om rabatt och ler. Aningen ansträngt? Hon är i min ålder. Vad gör hon ute på gatan? Så ser jag. Bakom henne en öppen dörr in till ett annat apotek med ett annat företagsnamn. Konkurrensen. Här ute på gatan stimmar den omkring mellan oss, splittrar, flisar, punkterar luften.
- Nej tack jag vill inte ha, säger jag och drar tillbaka handen som nyss lydigt sträcktes fram för att möta hennes framsträckta.
Jag vill inte ha det där. Jag vill ha det som var förr. Ett lugnt, svalt apotek, med er biträden där inne, inte ute på gatan, med det sortiment jag kände igen, på den plats jag hittade till. Inget annat. Det räcker bra.

Violen

På mitt bokrelease i mars fick jag en liten viol av Karin i en kruka.
Krukan tog jag med mig ut till landet i april och placerade i mitt verandafönster. Där har violen bara växt och växt och blivit vackrare och vackrare.






Verandafönstret är på våren som ett växthus. Här växer citronmeliss, solros och persilja till sig.

Regn & Jord

en majdag på landet
det regnar
jag gräver och sår
ser en snigel

Bön för Tjernobyl blir bön för Fukushima

Jag har snart läst ut en av de bästa böcker jag läst: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj. Efter den boken förstår jag så otroligt mycket mer, som om jag varit där med henne och sett det vi aldrig kan föreställa oss. Därför när jag nu hör på P1, tänker jag: jag vet vad det där innebär nu, det är något mycket mer genomgripande och större än vad reportrarna verkar ha insikt i. De pratar bland annat om att det finns planer på att ta bort det översta jordlagret och gräva ner det. I Tjernobyl grävde man ner jord, hus, träd, allt. Läs boken! Den är skriven på att andlöst språk, febrigt talspråk, du förflyttas dit och får höra så mycket tänkvärda saker.

Om alla beslutsfattare inom kärnkraftsindustrin hade fått läsa den här boken tror jag ingen hade propagerat för kärnkraften som energikälla. Jag tänker på Fukushima, på alla de som bor i närheten av kraftverket och nu inte kan bo där mer, på de som skadats, dött, förlorat nära och kära. På alla vackra platser som är förstörda, livsfarliga att beträda. Och jag ber en bön för att alla kärnkraftverk ska stängas över hela vår vackra jord!

Vårt grisiga hav-se filmen- gör sedan det du kan

Östersjön riskerar att dö. Redan nu är stora delar av vårt stora innanhav dött och utan liv. Alldeles nyss såg jag dokumentären Vårt grisiga hav från Dokument inifrån. Se den du med, den kan verkligen rekommenderas! Se filmen här.

***

Föräldrar i klädbutiken. Köper kostymer åt sina pojkar till studenten. Och reklamkillarna på väggen visar vägen för en man av idag. Det är fart och fläkt och ett hav av pasteller i herrbutiken. Rosa, cerise, lila, syren, gult, pistage. Skjortor och flugor och slipsar och näsdukar.

Intervju i Kommunalarbetaren

Kreativ mix

Igår var en dag som gjorde jag kände mig förflyttad till en annan plats. Först var det värmen. Det var så hett! Redan på förmiddagen när jag gick promenaden med mamma, vad varmt det var där vi satt och åt glass i solen! På eftermiddagen var det ännu hetare. Då satt jag med bloggkompisarna Eva, Evagranne och Victor på ett fik vid Nytorget. Det var som att vara utomlands och under markisen vid det blommiga bordet pratade vi om många intressanta saker, mycket om skrivande som vanligt eftersom det är vårt gemensamma intresse. På kvällen gick jag sedan på Klubb Utböling, en öppen scen för poesi i Midsommarkransen och det var verkligen inspirerande. Jag älskar den där mixen av olika människor, så kreativt opolerat. Den här kvällen var den sista med gänget; de som skapat och drivit klubben i några år flyttar. Men klubben lever vidare med nya ledare.

Arbetarskrivare

Hela dagen har jag ägnat åt styrelsemöte för Föreningen Arbetarskrivare. En förening som behövs ännu mer nu än när den startades 1990 av några entusiaster i norr. Idag har föreningen medlemmar över hela Sverige och vi nio i styrelsen kommer från Luleå i norr till Lund i söder. Dagen har varit mycket intensiv och mycket har blivit gjort i det vackra styrelserum med utsikt över Karlbergskanalen vi fick låna. Det är roligt med arbetsglädje! Och inspirerande att tänka på den nya antologin vi nu planerar ska vara färdig hösten 2012. Vi har också ett mål för 2011: varje medlem ska värva en till medlem och flera har redan värvat fler än en, jätteroligt!
Tror du att du föreningen skulle vara något för dig, läs mer om föreningen och hur du blir medlem här eller läs föreningens blogg

Powerful Woman Writer Award

Häromdagen blev jag glad. Av min bloggvän Sofie Bager-Charleson i London fick jag en Powerful Woman Writer Award. Tack Sofie!

Sofie själv är en riktig skrivinspiratör för många, hon har bland annat kurser i skrivande både i London och här hemma i Sverige, bland annat på Skurup Folkhögskola i sommar, dit jag själv gärna skulle åka för en vecka med bara skrivande. Sofie hade tilldelats priset av en av sina bloggvänner som inspirerats av henne och den motivering som följer med priset är:
"Under de månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".

Jag skickar vidare awarden till de Powerful Women Writer som jag beundrar:

Anne utan e för hennes öppna och vackra sätt att berätta om livets ljus och mörker, även det allra svåraste.
Carina Poco Loco för hennes sätt att skildra en verklighet långt ifrån vår.
Eva Granne för hennes outröttliga engagemang i frågor som är viktiga för ett bra samhälle för alla människor.
Och så får Sofie också en, för att hon inspirerar mycket med sin verksamhet och sitt skrivande i landet jag har en speciell relation till.

Äga sin tid

Igår i en matpaus i jobbet såg jag delar av en dokumentär av Peter Magnusson. Man fick följa några olika människors liv i Sverige och deras tankar om tid och vad som var värdefullt för dem. Hur tiden skulle räcka till.

Jag blev glad av det unga paret som bosatt sig i skogen utan el. Lyckan i mannens ansikte när han barbröstad i solen snickrade på huset, hur lycklig han var över att kunna leva resurssnålt och istället ha tid att umgås med sina barn och sin fru. Det som fick mig att känna, nej, var den kvinna som hade stora lån tillsammans med sin man och satt i en urtjusig sommarvilla och samtidigt vantrivdes i den lägenhet de hade utanför stan och som sörjde den lyxiga lägenheten de inte hade råd att ha kvar i Hammarby sjöstad. De hade 30 000 i månaden i räntekostnader, hon tvättade minst 12 maskiner tvätt i veckan (vilken miljöbov) och verkade inte vara tillfreds med livet alls faktiskt.
Se filmen här

Äger dig

Människan som någon annans arbetskraft. Jag har börjat spara vissa platsannonser, de är grymma i sina krav och jag tänker, hur kan de kräva sådant som tydligt kommer suga ut, slita ut och knäcka människor? Så ohumant, som människor är varor, tillgångar som kan utvinnas, brytas. Som om Lena eller Lasse hemma vid köksbordet läser annonsen och tänker: Ja, jag vill gärna att det här företagets ledning får utvinna, skövla och suga ut min kropps krafter för att deras vinst ska bli högre. Hur språket slirar värderingarna. Som att stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är ju en helt grotesk innebörd.

Det är precis det här som det handlar om, att marknadskrafterna gör allt till produkter, tillgångar att utvinna. En annan människa har tillgångar som de ska tjäna pengar på tills människan, kroppen är som ett tomt gruvhål, ett kalhygge, ett fisktomt hav. Jag tänker igen på stridsskriften som den franske diplomaten Stephane Hessel skrev nyligen. Indignez-vous, om att vår farligaste fiende idag är svår att upptäcka, att den stavas Marknadskrafterna. Läs tidigare inlägget här

Postlycka

Varje morgon väntar jag på papperstidningen som ska landa innanför min dörr. Ja, om jag inte råkar vakna senare än vanligt och den redan ligger där. Men nu är papperstidningen på utdöende spås det.

Tiderna förändras. Inte var det egentligen så många år sedan som vi skrev riktiga brev till varandra? Men ändå. När det kommer något i brevlådan med en adress skriven för hand. Visst är det fest! Wow.

Igår fick jag ovanlig post. En dagstidning inrullad i ett brunt kuvert. Jag vet inte när jag såg något sådant senast, men det var en härlig känsla av nostalgi. Tidningen som skickats till mig från "landet i norr" var NSD och posten var från bloggvännen Eva som skickat tidningen där recensionen av min senaste bok fanns med.

Och igår mötte jag brevbäraren som gått här i alla år. Men något var annorlunda. Klockan var nämligen över fyra på eftermiddagen. Han var ännu inte klar. Han får bara mer och mer att göra. Och nu får han även dela ut lokaltidningen. Det jobb bland annat mina barn haft i sex år och som de nu blivit av med. Hundratals extraanställda och 80 fasta fick avsked och vår kära brevbärare fick en ännu större postsäck av sin chef.

Humlor och snö

Igår frågade Eva i Jämtland mig i en kommentar till inlägget om Morgon med snö och med bilder av blommande Körsbär och Magnolia om hur det nu ska gå för träden som blommar när det plötsligt blir frostnätter igen. Idag har en expert uttalat sig i morgontidningen och svaret är att om humlorna tycker det är för kallt, blir det illa för de träd som blommar nu. Det beror på att de blommar så kort tid, och finns då inga humlor som surrar omkring från blomma till blomma blir det heller ingen frukt på träden. Så är det alltså. Nu vet jag det.

22:15

Den rastlösa tomheten. När man kommer hem efter något som fått energin att pulsera. En läsning. En fest. Ett svårt jobb. Man vibrerar. Det är som man vill bita i luften, som hästarna som inte släpps fram, tyglarna drar tillbaka.

Jag minns när jag jobbade i restaurangbranschen. Hetsen. Ruschen. Det superkoncentrerade samspelet för att få allt att klicka i högt tempo. Hala köksgolv, träskorna, plåtarna, kastrullerna, ropen från servitriserna, svängdörren. Luften som knuffades undan var gång, ut i restaurangen, in i köket. Timmarna i kvällsloppet.

Sedan. Kvällen sjönk, dörren smällde upp mer sällan. Någon började torka bänkar, stuva om i kylrummet. Någon tog en cigarett. Så kom den. Tröttheten i hela kroppen, värk ibland. Så. Kyliga nattluften. Vägen hem. Vi var som skakade kolsyreflaskor inuti.

Att komma hem, inte var det egentligen någon lättnad; det var för svårt att varva ner, kunde ta timmar. Samma sak fortfarande. Det svåra att byta ut hög puls mot plötsligt lugn. Det sägs att det är lätt att börja varva ner med en drink om man är i restaurangbranschen. Men jag förflyttar mig nu i tanken till träden runt min stuga, där korparna och kajorna idag kraxade. Där finns lugnet, dalgångens svepande stillhet i allt som lever och rör sig. Nu ska jag fortsätta läsa Günter Wallraffs 13 icke önskvärda reportage (1969). Igår följde jag med honom på mentalsjukhuset, ikväll blir det Vinterresa till arbetslösheten.

Morgon med snö

Vaknar tidigt i morse i min ovinterbonade sommarstuga av att det snöar utanför! Inne visar temperaturen 14 grader. Inte undra på att min nästipp var alldeles kall och jag låg hopvirad som en kålmask under täcket.

Jag borde haft en mössa tänkte jag och mindes tillfället då min vän K och jag var i Italien, övernattade på ett gammal slottsliknande hus. Jag frös så jag trodde min sista stund skulle komma, den natten och klädde jag på mig allt jag hade, inklusive den röda toppluva jag hade haft när vi reste från Sverige. Tidigt på morgonen passerar jag K:s säng på väg till toa för att försöka värma upp händerna under varmvattenkranen. Då vaknar K till och ser mig svepa förbi. Men varför har hon mössa här, det är ju precis lagom varmt här, härligt jag behöver inte svettas tänker hon iklädd endast sin lilla negligé.

Vad vi har skrattat åt det där många gånger. Det vart ett sådant surrealistisk ögonblick. Lite samma känsla var det att vakna och se snöflingorna. Är det inte bara stora vattendroppar i morgonljus tänkte jag först, men sedan såg jag snöpudret på taken. Nån timme senare var allt borta.

Körsbär & Magnolia

Det går så fort med alla blommorna. Nyss var det vit snö. Nu kommer pastellerna.

Moderna lämningar

Tidig morgon. Utspridda som tappade smycken, sönderslagna mot den hårda gatan ligger tecknen. Människor har lämnat en festplats.

Kärlek i Kungsan

Under körsbärsträden satt de, tidigt på morgonen, ovetande om allt runtomkring. Kyssar under rosa tak av blommor.